söndag 30 oktober 2011

60-talets 200 bästa låtar (#9-7)


#9: The Beatles - While My Guitar Gently Weeps [1968]

På frågan "John eller Paul?" undrar jag om jag inte börjar luta åt att svara "George!", och då kanske mest av den enkla anledningen att han, faktiskt, har skrivit gruppens bästa låt. Efter att ha börjat snickra på låten borta i Indien fann låten sin fulländning först när Harrisons gode vän, och tilltänkte ersättare, Eric Clapton hoppade in på lead guitar. Det var under de turbulenta Let It Be-sessionerna som George tillfälligt hoppade av bandet och John, med sin bitande humor, fräste tillbaka "If he doesn't come back by Tuesday, we'll just get Clapton". Briljant.

#8: The Ronettes - Be My Baby [1963]

Det där introt, ja! Låten som förkroppsligar Phil Spectors Wall of Sound känns, med all rätt, självskriven på den här listan.

#7: The Cookies - I Never Dreamed [1964]

Men i girl group-kategorin får Be My Baby se sig slagen på fingrarna av den här Brooklyntrion. Lyssna, det är så stort och vackert att det tar över allt i din närhet!



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

söndag 23 oktober 2011

#36


>> This Is Pop? [#36] <<

1. The Flaming Lips - Yoshimi Battles The Pink Robots, Part One
2. The Paley Brothers - Come Out And Play
3. The Gants - I Wonder
4. The Bristols - Questions I Can't Answer
5. The Rockin' Ramrods - Bright Lit Blue Skies
6. Yo La Tengo - Sugarcube
7. Veronica Falls - Bad Feeling
8. The Darling Buds - If I Said
9. The Pooh Sticks - On Tape
10. Prefab Sprout - Lions In My Own Garden
11. Petula Clark - Don't Sleep In The Subway
12. Fleetwood Mac - Blue Letter
13. Marshall Crenshaw - Cynical Girl
14. The Soft Boys - Queen Of Eyes
15. Big Troubles - Sad Girls
16. Teenage Fanclub - Alcoholiday
17. Pascal - Jonnie
18. The Pastels - Million Tears [BBC Session]
19. Magazine - Boredom [Peel Session]
20. Close Lobsters - Just Too Bloody Stupid
21. Psychic TV - Godstar
22. Chubby Checker - If The Sun Stops Shinin'

lördag 22 oktober 2011

60-talets 200 bästa låtar (#17-10)


Ni har alla hört dem. Ni har alla läst om dem. Det vi kan konstatera - vid sidan om att det inte är särskilt våghalsigt av mig att placera dem här - är att det är åtta helt fantastiska låtar.

Jag kommer alltid bära er med mig. Ni är tio av tio allihopa, och ni toppar säkert många andra listor över världens bästa låtar. Det har, helt rättmätigt, skrivits uppsatser och sjungits lovsånger om er alla. Den fruktansvärda konkurrensen gör dock att ni får nöja er med att buntas ihop på det här viset och lite hafsigt hamna under en och samma bloggpost.

Så vi river av alla åtta på ett bräde. Här har ni dem, några av de bästa låtarna jag någonsin har hört. Och bättre ska det bli.

#17: The Rolling Stones - Street Fighting Man [1968]

#16: The Beatles - A Day in the Life [1967]

#15: Bob Dylan - Like a Rolling Stone [1965]

#14: The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) [1967]

#13: The Kinks - Waterloo Sunset [1967]

#12: The Velvet Underground - Heroin [1967]

#11: The Rolling Stones - Gimme Shelter [1969]

#10: The Jackson 5 - I Want You Back [1969]

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

tisdag 18 oktober 2011

Out of Tune

För att fira att ett av årets mest framemotsedda album äntligen är här tycker jag att det känns passande att lyssna på vad som faktiskt är något av det bästa som har släppts i musikväg de senaste åren.

Det blir med andra ord Out of Tune (förra årets fjärde bästa låt och inkluderad på nyutkomna Days) av Real Estate.



För att det idag inte längre är det här utan det här som gäller, blir det också vad som, åtminstone just den här dagen, är världshistoriens bästa poplåt.

onsdag 12 oktober 2011

60-talets 200 bästa låtar (#18)

#18: Nico - These Days [1967]

Brett Anderson har sagt att Nico var världens första goth-sångerska, och visst går det att förstå vad han menar med det. Det finns ett djup och en svärta i hennes röst som känns oförställd. Sedan kan folk få anklaga henne för att inte kunna sjunga bäst de vill, sådana beskyllningar har jag ändå aldrig förstått mig på. Yngwie Malmsteen är säkert en alldeles enastående gitarrist men jag lyssnar hellre på någon som just har lärt sig två ackord på gitarren, förutsatt att det ger mig som lyssnare något i utbyte.

Och gällande det sistnämnda träffar These Days alldeles rätt. Trots att det låter väldigt mycket TVU tycker jag att Nico gör These Days, skriven av mannen på akustisk, hennes dåvarande yngre älskare Jackson Browne, till sin egen melankoliskt hoppfulla juvel. Som 1960-talsikon känns hon dessutom självskriven på listan.



[Spotify: this is the 60s?]


Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

tisdag 11 oktober 2011

En mycket ond man/get


En kompis berättade idag att han håller på att läsa den nyutgivna och småhajpade boken Blod Eld Död, som handlar om svensk metal och dess historia. Jag misstänker att min vän, som likt jag själv inte är någon större metalkonsument, främst köpte boken på grund av de bisarra, minst sagt makabra men nästan alltid lika komiskt fascinerande historierna som ibland kommer med genren.

För mycket riktigt var det så att det var historierna, inte minnena och musiken, som han kände att han ville dela med sig av efter att ha läst några kapitel. Framför allt ville han berätta historien om Pelle Dead, den svenske sångaren i det norska dödsmetallbandet Mayhem som valde att sluta sina dagar genom att skjuta skallen av sig med ett hagelgevär.

Den första personen som fann hans lemlästade kropp var bandkollegan Euronymous. En vanlig, fullt frisk person hade förmodligen reagerat mycket starkt över att se något så fasansfullt och hemskt, men Euronymous levde för döden och satan och allt sånt där och blev därför glad och närmast upprymd av synen som mötte honom. Hans reaktion? Att föreviga det hela med hjälp av en kamera samt samla på sig bitar av hans hjärna.

Självklart går det att reagera väldigt olika på Euronymous tilltag. Avsky och skräck ligger så klart nära till hands, men frågan är om jag inte lutar mest åt någon form av stilla förundran. Jag blir nästan ställd av det sjuka i handlingen. Men så är också mina kontaktuer med dödsdyrkande sekter väldigt sparsmakade. Jag gillar ju vanlig, hederlig popmusik och tycker för det mesta att det här med att leva ändå är en rätt härlig känsla.

Kanske känner några av er redan till historien om Dead och det öde som senare drabbade Euronymous. Om inte kan jag säga att även den sistnämnde kom att möta döden under mindre normala former. Två år efter likfyndet i stugan avlider nämligen Euronymous till följd av att hans kropp utsätts för inte mindre än 23 knivhugg av dödsmusikerkollegan Varg Vikernes.

Väljer ni att lämna corpse paint-kritorna orörda ikväll är jag inte den som inte förstår det beslutet.

Hur som helst. Det var egentligen inte det här jag skulle skriva om. Ovanstående text bör mer fungera som bakgrund för det verkligt intressanta - och roliga - som min vän berättade för mig.

Denne Euronymous, som ni vid det här laget säkert har förstått var en rätt kallhamrad typ, ska efter det makabra självmordet ha gjort det till sin grej att berätta om sin döde bandkollega. I en intervju med metaltidningen Close-Up hyllade han Deads sista val i livet, förklarade att Mayhem inte var något "humanitärt skojband" och att de allesammans dyrkade döden. På frågan om varför han tror att Dead sköt ihjäl sig svarade han: "När det gäller Dead var han en mycket ond man/get".

Ni får ursäkta en okunnig, mindre dödsförhärligande tönt, men det där sista tycker jag är något fruktansvärt kul. Det där lilla snedstrecket som avgränsar "ond man" före det briljanta "get" får mig nästan att gråta av skratt. I all sin enkelhet och dödsmetallaktiga självklarhet är det så mästerligt formulerat. Det går helt enkelt inte att putsa till det mer för att uppnå en bättre effekt.

Hur var han då som människa?
- Jo, han var en mycket ond man/get.

Så ondskefullt. Så självklart.

Det är faktiskt inte utan att jag själv går och lurar på att köpa boken, trots mitt totala ointresse för musiken. Medverkar gör ju även de färgstarka Bröderna Hårdrock, vilka enligt min vän ska uttala sig rätt negativt om framställningen av dem i dokumentären som kretsar kring deras kärlek för den lite hårdare rocken. Till sammanhanget hör att den ansvarige dokumentärfilmaren i samma bok berättar om att bröderna till en början ställde sig tveksamma till att ställa upp, men efter att produktionsteamet varit noga med att betona att Iron Maiden skulle spelas väldigt mycket (och därmed åtnjuta en inte helt obetydlig summa STIM-pengar) gav brödraparet grönt ljus till en medverkan...

Avslutar det här inlägget gör vi genom att återvända till mer hemtama och mindre farliga marker. Jag talar om Ramones och den nästan lika roliga, dock mindre säkerställda uppgiften om vad en läderjacka kallas för i Polen.

Kanske har ni redan listat ut det?

Just det. "A ramone".

onsdag 5 oktober 2011

60-talets 200 bästa låtar (#19)

#19: James Carr - The Dark End of the Street [1967]

Han kunde ha gått till historien, blivit lika stor som Otis Redding. Båda två var ju uppväxta i små städer i den amerikanska södern och begåvade med röster lika fängslande som predestinerade för stordåd på de stora scenerna i de större städerna. Men så var det det här med hur lotten faller olika, hur våra liv tar olika banor innan vi slutligen ligger och ruvar sex fot under jord. James Carr var, sorgligt nog, utrustad med ett kynne som på många sätt omöjliggjorde en karriär lika framgångsrik som sin Memphis-kollega. Å andra sidan var det kanske just detta, hans oroliga och rotlösa själ, som också gjorde det möjligt för honom att sätta en sådan känslomässigt stark och personlig prägel på denna, den första inspelade versionen av The Dark End of the Street.

Hans självklara utanförskapsroll gör att varje frasering känns äkta och sjungen direkt från hjärtat. Närvaron är total. Sångkraften likaså. Bandet är felfria och produktionen hundraprocentig. Tio år efter sin död kan Carr i alla fall glädja sig åt att vara huvudrollsinnehavare i den här bloggens 19:e bästa låt från 1960-talet, och det är banne mig inte fy skam, ska ni veta.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]