This Is Pop?

Lloyd, 51! (Och andra roligheter)

2012-01-31T23:13:00.007+01:00

Idag fyller nollhandicaparen i golf, whiskykonnässören och Commotions-sångaren Lloyd Cole 51 år! Det firar jag med att lyssna på den här fina biten från hans andra soloalbum. Önskas något att läsa vid sidan om musiken kan jag rekommendera en intervju som Jan Gradvall gjorde med födelsedagsbarnet för några år sedan (på samma hemsida finns även en äldre, mer djuplodande intervju med samme man, men den orkar jag tyvärr inte leta reda på nu).

Letterman är alltid Letterman och därför också en av få gamla gubbtjuvar som oftast kommer undan med att vara just en arrogant, om än väldigt rolig, gubbtjuv. Med det i åtanke kommer även Lloyd och hans band undan med att det inte direkt sprakar om det här framträdandet. Vi får ett rätt trist och intetsägande solo och vi ser en lätt blaserad studiomusiker med tillhörande studiomusikerfrilla sitta på en barstol och pliktskyldigt slå på sin bas. Nej hörrni, ska sanningen fram så är studioversionen hyfsat många resor bättre.

Det fina i kråksången är nu att den som råkar vara sugen på att lyssna på nyss nämnda studioversion mycket enkelt kan göra det via den spellista som finns länkad längst ner i det här inlägget. Efter inspiration från Joakim och hans fina +1 Song A Day 2012 är jag nu nämligen så fräck att jag kopierar upplägget och skapar min egen dagligt uppdaterade lista med musik som jag tycker extra mycket om för stunden. Förutsättningarna för listan är mycket enkla: en bra sång om dagen, varken mer eller mindre. När det här året är slut ska där alltså finnas 366 stycken låtar. Jättekul och superenkelt. Och eftersom jag är trea på pucken och eftersom det redan har gått 31 dagar av innevarande år, har jag snitsigt nog bunkrat upp med exakt lika många spår. Det kommer att spreta åt många olika håll och kanter - och det kommer att bli jättetrevligt. Häng med, vetja!

Spotify: [en sång om dagen]

Love, Love, Love

2012-01-30T00:54:00.007+01:00

Vi tar vid ungefär där vi slutade senast. Förra året var det Norman Blake som i par med Euros Childs från det insomnade Gorky's Zygotic Mynci gav ut en rätt så bra skiva under namnet Jonny. Det här året har turen kommit till en annan Fannies-medlem att pröva vingarna på egen hand.

Jag talar om Gerard Love, här under namnet Lightships, som utkommer med albumet Electric Cables senare i vår. Första smakprovet heter Two Lines - en låt som inte bara är begåvad med en vacker video (något annat var inte att vänta i fallet Gerry Love) utan också är så stämningsfull och härlig att förväntningarna på skivan allt höjs med några procent.

Som om inte det vore nog har popen, både vad det låter och hur det ser ut, ännu en gång gått och återuppstått borta i England. The Silver Factory do not reinvent the wheel (fin Conor Oberst-hyllning till Elliott Smith!), men vad gör det när de lånar trumintrot från She Bangs The Drums och med hjälp av den obligatoriska Rickenbackern janglar på som om det vore 1986 över hela det här plejset.

mp3: The Silver Factory - The Sun Shines Over You

Världens bästa sextupel

2012-01-20T01:31:00.006+01:00

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

#40 [Some Friendly]

2012-01-17T23:52:00.001+01:00

Hinner inte skriva. Nu börjar Old Boy, en av 00-talets bästa filmer (Edit: inte sant!), på ettan. Men för den intresserade är här en skiva jag gjorde till en kompis. Därav den fantasilösa namnstölden från Charlatans debutskiva.

>> This Is Pop? [#40: Some Friendly] <<

1. Clydie King - Ode To Billie Joe
2. El Rego - Hessa
3. Talking Heads - The Big Country
4. Sonny Okusun - Fire In Soweto
5. Linton Kwesi Johnson - Reggae Fi Peach
6. The King Khan & BBQ Show - I'll Never Belong
7. Buffalo Springfield - Sell Out
8. Silver Jews - Tennessee
9. The Mendoza Line - Catch A Collapsing Star
10. Tom Rush - Something In The Way She Moves
11. Heron - The Devil
12. The Crêpes - No
13. Junior Boys - Banana Ripple
14. Brian Eno & David Byrne - Life Is Long

Woodpigeon - Chorus of Wolves

2012-01-12T23:13:00.005+01:00

Tänk vad kul det är när man stöter på en bortglömd gammal bekant nere i korridorerna i musikbiblioteket. Som Chorus of Wolves med Woodpigeon, från deras debutskiva Songbook från 2006. En låt som jag gillade väldigt mycket för några år sedan men som tyvärr lyckades falla i total glömska. Tänk ett lite mer folkigt Belle and Sebastian eller The Hidden Cameras eller nåt i den stilen. Fråga mig inget mer om bandet - det här är den enda låten jag har med dem, och jag har noll koll på hur deras karriär ser ut just nu. Snällt och behagligt är det i alla fall.

Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

2012-01-07T01:51:00.014+01:00

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.

Four blasts from the past

2011-12-30T00:08:00.011+01:00

Listan med 1960-talets 200 bästa låtar är färdigställd och som enväldig upphovsmakare känner jag mig relativt nöjd med slutresultatet. Vad som är alldeles säkert är att det alltid kommer att finnas låtar som jag, i mina vidare retrospektiva studier, anser vara bättre än andra som lyckades med konststycket att knipa åt sig en plats på listan. Men gjort är gjort och det vore bara slöseri med tid att sitta och ångra sig över något så elementärt som en lista över de bästa låtarna från popmusikens vagga.

Som en liten present inför den förestående, alltid lika antiklimaxbepansrade nyårsaftonen kommer här därför tre finstämda låtar som med nuvarande dagsform inte skulle göra bort sig på en liknande sextiotalslista. Eftersom gensvaret på den senaste blandningen (kanske den bästa någonsin, bara så ni vet) var så uselt erbjuds självklart inga mp3-filer den här gången. Så det så. Men lyssna på låtarna, ha en god fortsättning och ett gott nytt år, vetja!

The Zombies - Leave Me Be [1965]

B-sida till mer kända Tell Her No. I mina ögon klår dock Leave Me Be sitt mer omtalade syskon med en mindre hästlängd. Älskar stämningen som håller sig genom hela låten.

Jackie DeShannon & The Byrds - Splendor in the Grass [1966]

Jackie DeShannon! Och The Byrds! Två favoriter på liten yta! Kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli jättebra! Lyssna bara (och varva ner efter alla hetsiga utropstecken)!

Tim Hardin - Lady Came from Baltimore [1967]

Åh, den problemfyllde och lite för bortglömde sång- och gitarrmannen. Min enda invändning mot låten är att den är en aning för kort.

Marvin Gaye - Abraham, Martin and John [1969]

En relativt ny upptäckt som självklart bör ha en plats på listan. Texten, arrangemanget, Marvins röst - allt är så mäktigt och perfekt.

Dropping The Bass

2011-12-20T19:18:00.006+01:00

Det här har ju absolut ingenting att göra med det som vanligtvis skrivs här, men eftersom jag tidigare har länkat till den fantastiskt roliga sidan kimjongillookingatthings tycker jag, så här bara ett par dagar efter beskedet om att världens främste golfare och en av vår tids största livskonstnärer har gått ur tiden, att vi gott kan rikta blickarna mot en annan kulturgärning tillägnad mannen med den lätt glansiga blicken.

Ni ser, Kim Jong-Il åkte faktiskt inte bara runt och inspekterade saker dagarna i ända. Vi har alla säkert hört historierna om att han hade ett närmast osunt förhållande till film och sprit. Mannen som Göran Persson inte bedömde vara en "neddrogad porrknutte" älskade verkligen sina filmer och sin sprit. Under åren 1993 och 1994 ska han till exempel ha varit den enskilt störste köparen av gangstarapparnas favoritcognac Hennessy. Ingen vet säkert men kanske var det också under en Hennessy-armerad eftersläckning som han för första gången kom i kontakt med ett mixerbord och kände "det här måste jag göra oftare".

Hur det än ligger till med den historien är vi idag tacksamma för att sidan kimjongildroppingthebass slår upp portarna och visar oss bilderna från några av hans spelningar med flera av världens mest framstående discjockeys.

Diktator, skivryttare och legitimerad festfixare. Kim under sina heydays på touren.

This one goes out to all the ladies! Alltid noga med att inte låta sitt ämbete dra fokus från konsten och sina kända kollegor. Här fångad under ett gästspel med fransmännen i Daft Punk.

#39 [What The World Needs Now Is Love]

2011-12-19T00:28:00.000+01:00

Nej, den här bloggen har inte flyttat in i ett hippiekollektiv och börjat älska allt och alla helt förbehållslöst. Men så här i juletider tycker jag att det kan vara på sin plats att lyssna till några värmande melodier som kan tala till våra mer omtänksamma och kärleksfulla sidor (du har även min fulla tillåtelse att kalla dem "ostiga" om du är lite tuffare till sinnet och därför inte känner dig helt bekväm med den beskrivningen).

Och jag ska vara helt uppriktig. Jag hoppas verkligen att ALLA som hittar hit tar sig tiden och lyssnar på låtarna emellan paketöppningar och Janssons och allt annat som sägs höra julen till. Min magkänsla - som visserligen inte alltid är helt tillförlitlig - säger nämligen att David Ackles med gäster kan få folk att tona ner den allmänna julhetsen ett par snäpp. Få folk att bli en aning mer trivsamma. Eller enklare uttryckt: om den här julklappsblandningen kan få några lyssnare att bli lite varmare inombords så vore jag väldigt glad.

>> This Is Pop? [#39: What The World Needs Now Is Love] <<

1. Tom Clay - What The World Needs Now Is Love
2. Heron - Your Love And Mine
3. Tim Hardin - Reason To Believe
4. Marvin Gaye - Abraham, Martin And John
5. The Feelies - Let's Go
6. Serge Gainsbourg - Les Sucettes
7. Steve Miller Band - One In A Million
8. Indochine - 3e Sexe
9. The Church - Almost With You
10. The Clientele - Saturday
11. David Ackles - Down River
12. Teenage Fanclub - Your Love Is The Place Where I Come From
13. Yo La Tengo - Big Day Coming
14. Spiritualized - Stay With Me

2011 i listor

2011-12-16T00:59:00.003+01:00

Jaha, då var den tiden på året kommen. Den envetna popkulturtanten som tittar till listmakare världen över har just varit här med sin ficklampa och hämtat den stora sammanfattningen av vad som gjorde det här året lite bättre (och på vissa håll även lite sämre). På förhand trodde jag att det skulle bli svårt att få ihop 20 album och 101 låtar. Min känsla var att 2011 ändå inte var något större musikår. Men nu, med facit i hand, kan jag ändå säga att det har varit helt okej. Jag har säkert missat väldigt mycket hypade grejer, men det kan jag - och troligen ni också - leva rätt bra utan. 20 bra skivor och 101 väldigt bra låtar har jag i alla fall skrapat fram. Mitt pinsamt magra intag av böcker och filmer från året har däremot varit lite svårare att smälta. Jag kan faktiskt inte minnas att jag har läst en enda bok med utgivningsår 2011. Inte okej. Detsamma kan i någon mån även sägas om mitt teveserietittande, som i fråga om långkörare har varit nere på en all-time-low. Och mitt konserttittande har till större delen inte heller det varit något att skriva hem om. Det finns så himla mycket att se och göra hela tiden, men inte ens för en emellanåt lindrigt studerande finns tiden för allt.

Men misströsta inte - tid för listor finns det alltid. Och precis som förra året skriver jag "har du en åsikt, fråga eller önskar bara vädra din ilska eller glädje över något på listan - droppa det i kommentarsfältet så ska jag försöka svara för hur tusan jag tänkte".

År 2011. Vi säger så.

Top 20 Album

20. Wilco - The Whole Love
19. M83 - Hurry Up, We're Dreaming
18. Tennis - Cape Dory
17. Deportees - Islands & Shores
16. Dum Dum Girls - Only in Dreams
15. Girls - Father Son, Holy Ghost
14. J Mascis - Several Shades of Why
13. WU LYF - Go Tell Fire to the Mountain
12. Radiohead - The King of Limbs
11. The Pains of Being Pure at Heart - Belong
10. Kurt Vile - Smoke Ring for My Halo
9. Veronica Falls - s/t
8. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver
7. Cults - s/t
6. Atlas Sound - Parallax
5. I Break Horses - Hearts
4. The War on Drugs - Slave Ambient
3. Yuck - s/t
2. Smith Westerns - Dye it Blonde
1. Real Estate - Days

Bubblare: Crystal Stilts - In Love with Oblivion, The Horrors - Skying, Youth Lagoon - The Year of Hibernation, Woods - Sun & Shade, Washed Out - Within and Without, TV on the Radio - Nine Types of Light, Mikal Cronin - s/t, Cut Copy - Zonoscope, Papercuts - Fading Parade

Top 101 Låtar (max två låtar per artist/band)

101. TV On The Radio - Will Do
100. The Fresh & Onlys - Secret Walls
99. Help Stamp Out Loneliness - Record Shop
98. Stephen Malkmus And The Jicks - Tigers
97. Gil Scott-Heron & Jamie XX - I'll Take Care Of You
96. Weekend - Hazel
95. Wild Flag - Romance
94. Wire - Please Take
93. Cold Cave - Villains Of The Moon
92. WU LYF - Dirt
91. Yuck - Soothe Me
90. Cults - Bumper
89. Lykke Li - Love Out Of Lust
88. Middle Brother - Someday
87. Woods - Be All Be Easy
86. My Morning Jacket - The Day Is Coming
85. Something Fierce - Future Punks
84. Burning Hearts - Into The Wilderness
83. Young Galaxy - Peripheral Visionaries
82. Cass McCombs - County Line
81. Papercuts - Do What You Will
80. Devon Williams - Your Sympathy
79. The Horrors - Still Life
78. The Kills - Future Starts Slow
77. Chad Valley - Now That I'm Real (How Does It Feel?)
76. The Mountain Goats - Never Quite Free
75. Crystal Stilts - Through The Floor
74. Veronica Falls - Come On Over
73. J Mascis - Listen To Me
72. Craft Spells - After The Moment
71. Jim Reid - Black And Blues
70. Smith Westerns - All Die Young
69. I Break Horses - Pulse
68. Jonny - Circling The Sun
67. Me And My Army - The Only One
66. Moon Duo - Mazes
65. Thurston Moore - Circulation
64. Jens Lekman - Waiting For Kirsten
63. Twerps - Dreamin'
62. Other Lives - For 12
61. Jeremy Jay - Caught In A Whirl
60. Big Troubles - Misery
59. Mogwai - Death Rays
58. Nick Lowe - Sensitive Man
57. Tennis - Long Boat Pass
56. Mikal Cronin - Get Along
55. Ty Segall - You Make The Sun Fry
54. John Maus - Quantum Leap
53. Ducktails - Art Vandelay
52. Wilco - Born Alone
51. Syket - With Love
50. The National - Exile Vilify
49. Veronica Maggio - Jag Kommer
48. Radiohead - Codex
47. The War On Drugs - Best Night
46. Junior Boys - Banana Ripple
45. Yuck - Shook Down
44. Youth Lagoon - Seventeen
43. TV On The Radio - Keep Your Heart
42. Acid House Kings - Would You Say Stop?
41. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes
40. Anna Järvinen - Lilla Anna
39. Girls - Just A Song
38. The Rapture - How Deep Is Your Love?
37. Real Estate - Green Aisles
36. J Mascis - Not Enough
35. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
34. Metronomy - She Wants
33. Woods - Who Do I Think I Am
32. Wye Oak - Civilian
31. Destroyer - Chinatown
30. Atlas Sound - Lightworks
29. Panda Bear - Last Night At The Jetty
28. Washed Out - Amor Fati
27. Pascal - Håll Om Mig [cover]
26. Veronica Falls - Bad Feeling
25. Fleet Foxes - Helplessness Blues
24. The Feelies - Nobody Knows
23. Smith Westerns - End Of The Night
22. Kurt Vile - Jesus Fever
21. Cut Copy - Need You Now
20. Real Estate - It's Real
19. Twerps - Who Are You
18. Young Galaxy - We Have Everything
17. The War On Drugs - Brothers
16. Cults - Abducted
15. The Horrors - Endless Blue
14. Deportees - Islands & Shores
13. Dum Dum Girls - Coming Down
12. M83 - Midnight City
11. WU LYF - Concrete Gold
10. Bon Iver - Towers
9. Kurt Vile - Downbound Train [cover]
8. Kavinsky - Nightcall (Ft. Lovefoxxx)
7. Girls - Vomit
6. Atlas Sound - Mona Lisa
5. Deerhunter - Nosebleed
4. Bon Iver - Calgary
3. I Break Horses - Winter Beats
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know
1. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend

Spotify: [2011: Top 101]

Fyra bra konserter: Håkan Hellström, Slottsskogsvallen, Dinosaur Jr, Göta Källare, The Fresh & Onlys, Pustervik, The Vaccines, Pustervik
Årets konsertupplevelse: Tomas von Brömssens gästspel under Håkan
En albumbesvikelse: Okkervil River - I Am Very Far
Årets skivomslag: Dum Dum Girls - Only in Dreams
Årets musikvideo: Joy Division - Transmission [Playmobile Version]
Årets bästa podcast: Obiter Dictum/Football Weekly
Årets film: Drive
Årets teveserie: Friday Night Lights
Årets sportglädje: AIK (hockey och fotboll)
Saknade: mormor och M

Vikten av att strukturera sina mp3-filer

2011-12-15T16:53:00.003+01:00

Jag älskar dig, Alejandro Fuentes Bergström.

#38 [The Sounds of Saint Etienne]

2011-12-12T00:22:00.001+01:00

Bob, Pete och Sara är inte bara medlemmar i det lysande bandet Saint Etienne, de är också en enormt pålitlig källa till all härlig musik som finns där ute och som hungrar efter nya lyssnare. Deras musiksmak är verkligen oklanderlig och för mig är det därför alltid en liten fest när de tipsar om någon bortglömd pärla. Jag äger bland annat deras The Trip Created By Saint Etienne, som är fullproppad med godsaker för den som inte är den som tackar nej till en bit hjärtskärande sextio- eller sjuttiotalspop.

Ni må därför tro vilket hålligång det var igår när de på sin årliga julfest spelade sina 100 favoritlåtar för en inbjuden publik på Bethnal Green Working Men’s Club i London. Inte för att jag var där personligen, nej Bob, Pete och Sara hade förmodligen tappat bort min nya adress och jag var kvar i ett Göteborg som aldrig slutar regna, men som tur var passade bandet på att uppdatera listan allt eftersom på deras gemensamma twitterprofil. Vi var nog hyfsat många som följde utvecklingen av listan, lyssnade i takt och tyckte att ett bättre söndagsnöje var svårt att hitta. Efter sex timmar och nästan bara bra låtar var deras DJ-set över.

Här är 14 av mina favoriter från listan.

>> This Is Pop? [#38: The Sounds of Saint Etienne] <<

1. Laura Nyro - I Met Him On A Sunday
2. Bobbie Gentry - Fancy
3. Stevie Wonder - I Don't Know Why
4. Jimmy Cliff - The Harder They Come
5. Donovan - Get Thy Bearings
6. Rockin' Rebels - Wild Weekend
7. Bee Gees - I Can't See Nobody
8. Todd Rundgren - I Saw The Light
9. Shuggie Otis - Aht Uh Mi Hed
10. The Beach Boys - All I Wanna Do
11. The Impressions - This Is My Country
12. The Shadows - Wonderful Land
13. Wimple Winch - Save My Soul
14. Denim - The Osmonds

Ett litet livstecken

2011-12-07T21:44:00.003+01:00

Här blir inte många barn gjorda. Men det blir bättre. "Det kommer mera", som Arne Hegerfors och Claes Åkesson en gång brukade sjunga om lördagarna. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer det bland annat en liten årssummering.

Tills vidare tittar vi på trailern till This Is England '88.

60-talets 200 bästa låtar (#1)

2011-11-24T02:22:00.001+01:00

#1: Frank Sinatra - Cycles [1968]

Som alltid när det gäller Cycles finns det så mycket att säga. Men så står man ändå där, tömd på ord men fylld av annat, precis som man ju alltid gör när man kommer i kontakt med de där första tröstande tonerna av låten som bättre än någon annan beskriver hur det emellanåt kan kännas att vara levande.

So I'm down and so I'm out

But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers

Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'

I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears

But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me now

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Drink It!

2011-11-18T21:44:00.002+01:00

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

60-talets 200 bästa låtar (#3-2)

2011-11-17T00:20:00.001+01:00

#3: The Beach Boys - God Only Knows [1966]

Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ledsen, glad, förälskad, obetydlig, hopplös, missförstådd - där har du ett litet axplock av känslor som kan drabba dig när du lyssnar på God Only Knows. Det kan låta flummigt och abstrakt och säkert också barnsligt, men för en musikteoretisk nolla som undertecknad kan många av de där overkligt bra låtarna och deras storhet inte förklaras på ett bättre sätt än genom något så ocoolt som uppriktig tacksamhet över deras blotta existens, att de, i brist på bättre ord, bara är och får en att känna något. I tider när epitetet missbrukas och överanvänds till förbannelse, känns det riktigt att kalla God Only Knows för vad den verkligen är: episk.

#2: The Zombies - Hung Up On A Dream [1968]

Världens vackraste dröm.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#37 [California Über Alles]

2011-11-12T13:28:00.003+01:00

Nya tider här i bloggen. Från och med nu tänker jag att de här blandskivorna som jag skickar ut lite då och då ska bli en aning mer... enhetliga? Ja, vi säger så. Med det menar jag helt enkelt att låtarna i högre grad ska präglas av ett tema än vad de har gjort på flera av de tidigare blandningarna. Inget superoriginellt grepp det heller kan tyckas, men kanske kan det vara till nöje för personer som gärna vill sätta musiken i ett tydligare och mer greppbart sammanhang. Därtill blir det mer av en utmaning för mig att pilla ihop mixarna. Som ni hör har detta alla möjligheter att bli hur kul som helst.

En annan förändring som följer med denna blandbandskupp är minskningen av antalet låtar. Från och med nu blir det 14 spår istället för de 20-24 som brukade trängas på de tidigare utgåvorna. Min förhoppning med låtbantningen är att det nu ska bli lite mindre tungrott och därmed också lättare att ta till sig alla de 14 godsakerna.

Nåväl. Slut på den sega informationen och över till det riktigt intressanta - musiken!

Först ut blir Kalifornien, ni vet USA:s mest folkrika delstat med över 37 miljoner invånare. Jag har aldrig varit där personligen, men jag har faktiskt sett bilder på hur det kan se ut. Utifrån dessa har jag sedan pillat ihop det ni kan se här nedanför.

När temat är som det är känns det någorlunda självklart att låta Brian Wilson inviga det hela med orden "I had this dream/Singing with my brothers/In harmony/Supporting each other". Åh, Brian... Övergången till brorsan Dennis och hans fantastiska River Song (en av 70-talets finaste stunder!) blir med dessa ord naturlig. Cheap Trick är ett rätt töntigt band med hemska och skrämmande oironiska skivomslag. De är inte från Kalifornien och Southern Girls handlar i grunden inte om den avhandlade delstatens tjejer, men det är en av två bra låtar från bandet och innehåller faktiskt textrader som kan kopplas till temat. Om Cheap Tricks koppling till temat var vag får Kurt Viles cover på The Boss Downbound Train sägas vara närmast obefintlig. Men jag tycker att den passar in här. I grund och botten är dock huvudanledningen till dess närvaro på blandningen enkel: det är en sjukt bra cover, som känns som gjord för den Springsteen-influerade Philly-sonen. Vanligtvis har jag väldigt svårt för The Doors och hela den där mytologiseringen som omger deras sångare, men LA-kopplingen är svår att argumentera emot och Take It As It Comes är en bra låt som tilltalar mig mer än mycket annat av bandet. Men Crystal Stilts, är inte de från New York, frågar du dig själv. Jodå, det är mycket riktigt. På senaste skivan, en av årets bästa, låter de dock väldigt mycket som ett förfinat The Doors. Dessutom innehåller Flying Into the Sun vad som i mina öron är årets bästa intro. Stephin Merritt sjunger om att han hatar Kaliforniens tjejer. Barry McGuire, P.F. Sloan och The Sons of Adam är alla hämtade från Nuggets-samlingen som utgår från vårt område. Dávila 666 får med sin härliga cover av Los Angeles powerpoppare nummer ett, The Nerves, representera den stora delen spansktalande i Kalifornien. The Byrds är också härifrån, och om dem behöver det inte sägas mer än att de bara är så jävla bra. Dinosaur Jr. är från fel kust, men Goin' Home har ett driv som jag älskar och som jag känner att jag inte har hjärta att undvara er, mina få men tappra musikkännare. Avslutar gör ett gäng välkända engelsmän med en låt som gör sig perfekt som slutkläm. Få andra har gett Let It Loose mer liv än Stefan på den nu sorgligt sömniga bloggen toptensomething:

"jag kommer med all säkerhet inte få chansen att regissera en långfilm i detta livet. jag har inga pengar, inget manus, inga kontakter och definitivt ingen ork. men jag har redan slutscenen klar i huvudet - en bil med fyra ungdomar åker längs en öde ökenväg i, låt oss säga, australien. alla har varit med om sitt livs äventyr och alla är utmattade och tysta, knappt levande. men i mungipan på alla fyra döljer sej ett leende, ett leende som avslöjar deras vetande om att deras liv aldrig kommer bli så bra som det varit under de två timmarna vi följt dom. i bakgrunden spelas let it loose. när trummorna går igång för fjärde gången, ungefär två och en halv minut in i låten, blir skärmen svart och eftertexten börjar."

Byt ut Australien mot Kalifornien och du är nästan där vid någon dammig kustväg, eller hur?

>> This Is Pop? [#37: California Über Alles] <<

1. Brian Wilson - Southern California
2. Dennis Wilson - River Song
3. Cheap Trick - Southern Girls
4. Kurt Vile - Downbound Train
5. The Doors - Take It As It Comes
6. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
7. The Magnetic Fields - California Girls
8. Barry McGuire - Inner-Manipulations
9. P.F. Sloan - Halloween Mary
10. Dávila 666 - Hanging On The Telephone
11. The Sons Of Adam - Saturday's Son
12. The Byrds - All I Really Want To Do
13. Dinosaur Jr. - Goin Home
14. The Rolling Stones - Let It Loose

Åsikter och/eller förslag på nya teman tas tacksamt emot i kommentarsfältet!

60-talets 200 bästa låtar (#6-4)

2011-11-08T23:24:00.006+01:00

#6: Love - Alone Again Or [1967]

Jag minns att jag upptäckte Forever Changes efter en recension i Sonic. Jag måste ha varit 21 eller 22 år gammal. Plattan fick betyget tio av tio och lovorden fick mig att göra något som idag, bara några år efter händelsen, kanske kan framstå som föråldrat: Jag gick ner till närmaste skivbörs och köpte skivan. Sedan spelade jag den om och om igen i flera veckor. Och jag vet att jag då tänkte att detta nog måste vara världens bästa album.

Alone Again Or öppnar den där skivan som jag fortfarande håller som en av mina absoluta favoriter. Bryan MacLeans musikaliska hyllning till sin flamencodansande mamma är helt okej i den mer avskalade ursprungsversionen (lyssna här!), men de plågade textraderna gör sig bättre med Arthur Lees röst. Tillsammans med de mer upplyftande blås- och stråkinslagen växer låten sannerligen ut till något alldeles extra.

#5: Bob Dylan - Positively 4th Street [1965]

Jag gillar Dylan väldigt mycket, men jag är inte den som samlar bootlegs och obskyra b-sidor på hög. Jag är med andra ord allt annat än någon insnöad Dylanolog. Av den anledningen tycker jag också att det är lite obekvämt att skriva om mannen. Det är ju sällan någon kan låta så oinitierad och avslöjas som en söndagslyssnare som i fallet Dylan.

Men trots att jag sitter med några bootlegs kort på handen vågar jag säga att jag gillar Positively 4th Street. Väldigt mycket, till och med. Jag råkar nämligen tycka att det är en fantastisk liten bit. Låten cementerar det som gästmixare nummer tre, Kattis, mycket träffsäkert slog fast: en arg Bob är en bra Bob.

#4: Elvis Presley - Suspicious Minds [1969]

1900-talets kanske viktigaste person inom amerikansk popkultur är förmodligen värd en lång och elegant text men det enda jag kan komma upp med är... Fy fan vad bra det är! Jag har svårt att tro på det själv när jag lyssnar, men tydligen finns det minst tre andra låtar som slår The King...

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Halloween Mary

2011-11-01T23:00:00.005+01:00

Halloween ger jag inte mycket för - men den här låten, inspelad av den Dylan-influerade P.F. Sloan, tycker jag är riktigt jäkla bra. Lyssna bara!

>> Mp3: P.F. Sloan - Halloween Mary <<

60-talets 200 bästa låtar (#9-7)

2011-10-30T16:21:00.011+01:00

#9: The Beatles - While My Guitar Gently Weeps [1968]

På frågan "John eller Paul?" undrar jag om jag inte börjar luta åt att svara "George!", och då kanske mest av den enkla anledningen att han, faktiskt, har skrivit gruppens bästa låt. Efter att ha börjat snickra på låten borta i Indien fann låten sin fulländning först när Harrisons gode vän, och tilltänkte ersättare, Eric Clapton hoppade in på lead guitar. Det var under de turbulenta Let It Be-sessionerna som George tillfälligt hoppade av bandet och John, med sin bitande humor, fräste tillbaka "If he doesn't come back by Tuesday, we'll just get Clapton". Briljant.

#8: The Ronettes - Be My Baby [1963]

Det där introt, ja! Låten som förkroppsligar Phil Spectors Wall of Sound känns, med all rätt, självskriven på den här listan.

#7: The Cookies - I Never Dreamed [1964]

Men i girl group-kategorin får Be My Baby se sig slagen på fingrarna av den här Brooklyntrion. Lyssna, det är så stort och vackert att det tar över allt i din närhet!

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#36

2011-10-23T20:18:00.008+02:00

>> This Is Pop? [#36] <<

1. The Flaming Lips - Yoshimi Battles The Pink Robots, Part One
2. The Paley Brothers - Come Out And Play
3. The Gants - I Wonder
4. The Bristols - Questions I Can't Answer
5. The Rockin' Ramrods - Bright Lit Blue Skies
6. Yo La Tengo - Sugarcube
7. Veronica Falls - Bad Feeling
8. The Darling Buds - If I Said
9. The Pooh Sticks - On Tape
10. Prefab Sprout - Lions In My Own Garden
11. Petula Clark - Don't Sleep In The Subway
12. Fleetwood Mac - Blue Letter
13. Marshall Crenshaw - Cynical Girl
14. The Soft Boys - Queen Of Eyes
15. Big Troubles - Sad Girls
16. Teenage Fanclub - Alcoholiday
17. Pascal - Jonnie
18. The Pastels - Million Tears [BBC Session]
19. Magazine - Boredom [Peel Session]
20. Close Lobsters - Just Too Bloody Stupid
21. Psychic TV - Godstar
22. Chubby Checker - If The Sun Stops Shinin'

60-talets 200 bästa låtar (#17-10)

2011-10-22T23:24:00.006+02:00

Ni har alla hört dem. Ni har alla läst om dem. Det vi kan konstatera - vid sidan om att det inte är särskilt våghalsigt av mig att placera dem här - är att det är åtta helt fantastiska låtar.

Jag kommer alltid bära er med mig. Ni är tio av tio allihopa, och ni toppar säkert många andra listor över världens bästa låtar. Det har, helt rättmätigt, skrivits uppsatser och sjungits lovsånger om er alla. Den fruktansvärda konkurrensen gör dock att ni får nöja er med att buntas ihop på det här viset och lite hafsigt hamna under en och samma bloggpost.

Så vi river av alla åtta på ett bräde. Här har ni dem, några av de bästa låtarna jag någonsin har hört. Och bättre ska det bli.

#17: The Rolling Stones - Street Fighting Man [1968]

#16: The Beatles - A Day in the Life [1967]

#15: Bob Dylan - Like a Rolling Stone [1965]

#14: The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) [1967]

#13: The Kinks - Waterloo Sunset [1967]

#12: The Velvet Underground - Heroin [1967]

#11: The Rolling Stones - Gimme Shelter [1969]

#10: The Jackson 5 - I Want You Back [1969]

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Out of Tune

2011-10-18T19:07:00.006+02:00

För att fira att ett av årets mest framemotsedda album äntligen är här tycker jag att det känns passande att lyssna på vad som faktiskt är något av det bästa som har släppts i musikväg de senaste åren.

Det blir med andra ord Out of Tune (förra årets fjärde bästa låt och inkluderad på nyutkomna Days) av Real Estate.

För att det idag inte längre är det här utan det här som gäller, blir det också vad som, åtminstone just den här dagen, är världshistoriens bästa poplåt.

60-talets 200 bästa låtar (#18)

2011-10-12T16:28:00.003+02:00

#18: Nico - These Days [1967]

Brett Anderson har sagt att Nico var världens första goth-sångerska, och visst går det att förstå vad han menar med det. Det finns ett djup och en svärta i hennes röst som känns oförställd. Sedan kan folk få anklaga henne för att inte kunna sjunga bäst de vill, sådana beskyllningar har jag ändå aldrig förstått mig på. Yngwie Malmsteen är säkert en alldeles enastående gitarrist men jag lyssnar hellre på någon som just har lärt sig två ackord på gitarren, förutsatt att det ger mig som lyssnare något i utbyte.

Och gällande det sistnämnda träffar These Days alldeles rätt. Trots att det låter väldigt mycket TVU tycker jag att Nico gör These Days, skriven av mannen på akustisk, hennes dåvarande yngre älskare Jackson Browne, till sin egen melankoliskt hoppfulla juvel. Som 1960-talsikon känns hon dessutom självskriven på listan.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

En mycket ond man/get

2011-10-11T18:26:00.002+02:00

En kompis berättade idag att han håller på att läsa den nyutgivna och småhajpade boken Blod Eld Död, som handlar om svensk metal och dess historia. Jag misstänker att min vän, som likt jag själv inte är någon större metalkonsument, främst köpte boken på grund av de bisarra, minst sagt makabra men nästan alltid lika komiskt fascinerande historierna som ibland kommer med genren.

För mycket riktigt var det så att det var historierna, inte minnena och musiken, som han kände att han ville dela med sig av efter att ha läst några kapitel. Framför allt ville han berätta historien om Pelle Dead, den svenske sångaren i det norska dödsmetallbandet Mayhem som valde att sluta sina dagar genom att skjuta skallen av sig med ett hagelgevär.

Den första personen som fann hans lemlästade kropp var bandkollegan Euronymous. En vanlig, fullt frisk person hade förmodligen reagerat mycket starkt över att se något så fasansfullt och hemskt, men Euronymous levde för döden och satan och allt sånt där och blev därför glad och närmast upprymd av synen som mötte honom. Hans reaktion? Att föreviga det hela med hjälp av en kamera samt samla på sig bitar av hans hjärna.

Självklart går det att reagera väldigt olika på Euronymous tilltag. Avsky och skräck ligger så klart nära till hands, men frågan är om jag inte lutar mest åt någon form av stilla förundran. Jag blir nästan ställd av det sjuka i handlingen. Men så är också mina kontaktuer med dödsdyrkande sekter väldigt sparsmakade. Jag gillar ju vanlig, hederlig popmusik och tycker för det mesta att det här med att leva ändå är en rätt härlig känsla.

Kanske känner några av er redan till historien om Dead och det öde som senare drabbade Euronymous. Om inte kan jag säga att även den sistnämnde kom att möta döden under mindre normala former. Två år efter likfyndet i stugan avlider nämligen Euronymous till följd av att hans kropp utsätts för inte mindre än 23 knivhugg av dödsmusikerkollegan Varg Vikernes.

Väljer ni att lämna corpse paint-kritorna orörda ikväll är jag inte den som inte förstår det beslutet.

Hur som helst. Det var egentligen inte det här jag skulle skriva om. Ovanstående text bör mer fungera som bakgrund för det verkligt intressanta - och roliga - som min vän berättade för mig.

Denne Euronymous, som ni vid det här laget säkert har förstått var en rätt kallhamrad typ, ska efter det makabra självmordet ha gjort det till sin grej att berätta om sin döde bandkollega. I en intervju med metaltidningen Close-Up hyllade han Deads sista val i livet, förklarade att Mayhem inte var något "humanitärt skojband" och att de allesammans dyrkade döden. På frågan om varför han tror att Dead sköt ihjäl sig svarade han: "När det gäller Dead var han en mycket ond man/get".

Ni får ursäkta en okunnig, mindre dödsförhärligande tönt, men det där sista tycker jag är något fruktansvärt kul. Det där lilla snedstrecket som avgränsar "ond man" före det briljanta "get" får mig nästan att gråta av skratt. I all sin enkelhet och dödsmetallaktiga självklarhet är det så mästerligt formulerat. Det går helt enkelt inte att putsa till det mer för att uppnå en bättre effekt.

Hur var han då som människa?
- Jo, han var en mycket ond man/get.

Så ondskefullt. Så självklart.

Det är faktiskt inte utan att jag själv går och lurar på att köpa boken, trots mitt totala ointresse för musiken. Medverkar gör ju även de färgstarka Bröderna Hårdrock, vilka enligt min vän ska uttala sig rätt negativt om framställningen av dem i dokumentären som kretsar kring deras kärlek för den lite hårdare rocken. Till sammanhanget hör att den ansvarige dokumentärfilmaren i samma bok berättar om att bröderna till en början ställde sig tveksamma till att ställa upp, men efter att produktionsteamet varit noga med att betona att Iron Maiden skulle spelas väldigt mycket (och därmed åtnjuta en inte helt obetydlig summa STIM-pengar) gav brödraparet grönt ljus till en medverkan...

Avslutar det här inlägget gör vi genom att återvända till mer hemtama och mindre farliga marker. Jag talar om Ramones och den nästan lika roliga, dock mindre säkerställda uppgiften om vad en läderjacka kallas för i Polen.

Kanske har ni redan listat ut det?

Just det. "A ramone".

60-talets 200 bästa låtar (#19)

2011-10-05T23:13:00.000+02:00

#19: James Carr - The Dark End of the Street [1967]

Han kunde ha gått till historien, blivit lika stor som Otis Redding. Båda två var ju uppväxta i små städer i den amerikanska södern och begåvade med röster lika fängslande som predestinerade för stordåd på de stora scenerna i de större städerna. Men så var det det här med hur lotten faller olika, hur våra liv tar olika banor innan vi slutligen ligger och ruvar sex fot under jord. James Carr var, sorgligt nog, utrustad med ett kynne som på många sätt omöjliggjorde en karriär lika framgångsrik som sin Memphis-kollega. Å andra sidan var det kanske just detta, hans oroliga och rotlösa själ, som också gjorde det möjligt för honom att sätta en sådan känslomässigt stark och personlig prägel på denna, den första inspelade versionen av The Dark End of the Street.

Hans självklara utanförskapsroll gör att varje frasering känns äkta och sjungen direkt från hjärtat. Närvaron är total. Sångkraften likaså. Bandet är felfria och produktionen hundraprocentig. Tio år efter sin död kan Carr i alla fall glädja sig åt att vara huvudrollsinnehavare i den här bloggens 19:e bästa låt från 1960-talet, och det är banne mig inte fy skam, ska ni veta.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

I Break Horses

2011-09-29T18:55:00.002+02:00

Det är inte varje dag jag fastnar för ett nytt svenskt band. Förmodligen är det min barnsligt avoga inställning - den där som nästan per automatik säger att allt som är nytt och hett i radioskvalkretsar inte är något för mig och mina ytterst välutvecklade och exklusiva smaklökar - som gör att jag missar mycket av det som de ständigt a-rotationsinlyssnade P3-kidsen håller som det nya heta.

Jag vet ärligt talat inte om I Break Horses spelas flitigt på radion. Vi kan ju hoppas på det, för deras relativt nyutgivna debutalbum Hearts är i vilket fall väldigt bra och förtjänar all airplay den kan tänkas roffa åt sig.

Det stockholmsbaserade bandet, som tar sitt namn från en Smog-låt, flörtar friskt med de godaste sidorna från skarven mellan åttio- och nittiotalet och lånar nästan all inspiration från storartade band som Cocteau Twins, My Bloody Valentine och Slowdive. De är långtifrån först med att låta sig influeras av dessa akter och du som lyssnare bör därför inte förbereda hörselorganen på någon revolutionerande åktur. Räkna istället med att I Break Horses biter sig fast och att den malande ljudväggen, uppbyggd med hjälp av självklara hörnstenar som skärande gitarrer, trummaskiner, pampiga syntar och orglar, tar samma väg in till ditt pophjärta som Antony Gonzales och M83 en gång gjorde.

Av många fina stunder på plattan sticker inledningsspåret Winter Beats ut lite extra.

I Break Horses - Winter Beats from oof video on Vimeo.

#35

2011-09-25T16:18:00.000+02:00

De senaste veckorna har vi ägnat oss åt att sända radio i skolan. Mestadels har det varit roligt, hyfsat kreativt och ganska lärorikt. Skillnaden i seriositet jämfört med när jag och några kompisar skickade ut ostrukturerade sändningar från Radio AF har varit markant. Självklart har jag nu även lobbat hårt för att vi ska spela bra musik i våra program, ett arbete som lyckligt nog har mötts med tillåtande händer från ansvariga producenter.

När det så var dags för mig att agera producent kände jag en viss prestationsångest. Hur fan handplockar man sex, sju låtar från det digra utbudet på datorn? Nej, det går ju såklart inte. Därför förlitade jag mig på vårt utvalda tema - djur! - för att sedan på ett ytterst lökigt vis plocka ut ett gäng låtar med någon form av djuranknytning i sig.

Efter mycket möda och stort besvär landade det till slut på Fishtank (This Perfect Day), Deerhunter, Ex Lion Tamer (Wire), Bring on the Dancing Horses (Echo and the Bunnymen), Cat Stevens (en katt! Förstår ni?), The Day I Was a Horse (Vaselines/Girlfriends) och The Bear Quartet. Kanske lite mycket män, men fortfarande rätt bra skit om jag får säga mitt.

Döm om min förvåning när vår Guldspaden-vinnande lärare på sändningsgenomgången sedan anser att det var "för mycket P4-musik" i sändningen.

Det var Lana Del Rey-klass på den förolämpningen.

Med dessa ord ekande i bakhuvudet ser jag nu ingen annan trösterik utväg än mina tappra bloggläsare. Jag vill inte vara den som prackar på er Lotta Bromé-sanktionerad P4-musik. Jag vill inte vara Peps Perssons "Oh Boy" mellan speedway-resultaten i Sportextra. Nej, min ambition är faktiskt att vara lite häftigare än så. Därför ber jag er nu att nalkas sprudlande och fantastisk soul från Laura Greene, Debbie Taylor och The Supremes. När ni har gjort detta och har fått upp den rätta ångan, fortsätt då färden med att lyssna till den obligatoriska närvaron av new wave, indie, garage och allt annat bra som ryms däremellan.

Våga sedan inte komma och säga något annat än att det är värmande bitar som även talar till människor som befinner sig utanför Karlavagnens upptagningsområde.

>> [This Is Pop? #35] <<

1. Laura Greene - Moonlight Music and You [1967]
2. Debbie Taylor - Don't Let It End [1969]
3. The Supremes - Someday We'll Be Together [1969]
4. Evie Sands - Any Way That You Want Me [1969]
5. The Tams - Be Young, Be Foolish, Be Happy [1968]
6. The Bobby Fuller Four - Love's Made A Fool Of You [1966]
7. Hunx And His Punx - Dream On (Little Dreamer) [2010]
8. 20/20 - Tell Me Why (Can't Understand You) [1979]
9. The Nips - Gabrielle [1979]
10. Reparata & The Delrons - Panic [1968]
11. Pink Industry - Don't Let Go [1982]
12. The Cure - Fire In Cairo [1979]
13. Even As We Speak - Swimming Song [1993]
14. Vic Godard & Subway Sect - Different Story [1978]
15. Felt - Mobile Shack [1989]
16. Hefner - Pull Yourself Together [1998]
17. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes [2011]
18. Delroy Wilson - Show Me The Way [1970]
19. Minutemen - History Lesson, Pt. II [1984]
20. Flamin' Groovies - When I Heard Your Name [1978]
21. The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today [2010]
22. The Fall - Blindness [Peel Session] [2004]
23. My Bloody Valentine - Thorn [1988]
24. The Pains Of Being Pure At Heart - Everything With You [2009]

Ondskan segrar

2011-09-21T20:53:00.005+02:00

Åh, ibland blir man bara så barnsligt glad över att vältra sig i olycklig hipsterkärlek (läs här!).

Den här människan som kallar sig Lana Del Rey tycks nu alltså sätta en hel musikbloggarvärld i gungning. Nyinflyttade Nytorgsmuppar världen över skruvar på sig och känner sig förolämpade. Hur kunde ni?! Det handlar om tillit! ropas det medan man tar varandra i handen, mumlar den heliga bokstavsföljden D-I-Y och gör sitt bästa för att försöka gå upprätt genom denna svåra stund.

Kanske överdriver jag. Det behöver ju inte vara så att alla går och känner sig svikna efter avslöjandet om att Lana Del Rey är en renodlad skivbolagsprodukt. Men jag lovar att en betydande del av de mest ängsliga miffona - de där som sällan drar sig för att använda sig av skitnödiga beskrivningar av vilket tillstånd musiken försätter lyssnaren i, och i tid och otid förbrukar referenser till gamla band de aldrig har hört - nu slåss med näbbar och klor för att urskulda sig. Vem ska man nu lita på i den här djungeln? Behöver jag vara orolig när jag tankar ner nästa dagslända som spelar drömsk, monoton sovrums-lo-fi och utger sig för att vara från Brooklyn? Och, hemska tanke, kommer jag efter detta snedsteg inte längre bli sedd på som tillräckligt alternativ?

Till dessa vill jag bara säga: Det du just har råkat ut för är på inget sätt någon oförrätt. Slappna av. Här har du en kram. Skratta åt det och inse att du är en simpel slav under konformismen. Låt dig gärna inspireras, men släpp sargen och försök för fan att bilda egna uppfattningar om saker och ting. Lita på att du själv kan avgöra när det är dags att hissa flaggan som är broderad med det där uttjatade äkthetsbetyget. Med det sagt fick jag även tillfälle att spika igen den stora ladugårdsdörren.

Jag gillar i vilket fall detta rätt illasmakande men smått genialiska tilltag som Lana Del Rey med skivbolag står för. Det bevisar om inte annat att med rätt paketering kan i stort sett vem som helst smaka på musikbloggarmaffians så åtråvärda gunst. Och alla försök som kan slå hål på den bubblan applåderas så klart.

Eller vem som helst och vem som helst är väl att överdriva. Nog tusan kan man ändå se att den här krabaten inte springer runt och är så där härligt genuin This Is Pop?-indie med erforderlig mängd vodka i venerna...?

Nä, tänkte väl det. Avslutar gör vi på sedvanligt vis - med denna osedvanligt grymma storbolagsdänga.

Älskade omslag: Larry Williams & Johnny Watson - Too Late [1969]

2011-09-03T23:50:00.003+02:00

Livsglädje är ett retligt ord. Det ryms så mycket pådyvlad och äckligt småreligiös livschoach-mumbo jumbo i det att man nuförtiden nästan inte vågar ta det i sin mun. Men om vi försöker bortse från alla typer som gör pengar på att försöka detronisera känslor som inte uttrycks i form av armkroksdans till bröderna Rongedal, så finns där också väldigt mycket härligt.

En sak ska du dock veta innan du nu far iväg i tankarna och påminner dig om livets goda: Oavsett hur tillfreds du råkar vara, och oavsett hur mycket du skrattar och har kul, kommer hissen som transporterar din livsglädjebarometer aldrig kravla sig upp på det översta våningsplanet. Jag talar om den där sista lilla avsatsen som två gladlynta amerikanska herrar iordningställde alldeles på egen hand under 1960-talets allra sista år och som de sedan dess äger ensamt tillträde till.

Glöm Mia Törnbloms dollargrin efter ännu en bästsäljare. Lämna kvar Lasse Kronérs Diggiloo-min i byrålådan. Förlägg genast Lasse Holms ansiktsuttryck när han under Cannelloni Macaroni-crescendot får korn på en medelålders kalaspingla i publiken.

Detta, mina vänner, är nämligen livsglädje i dess renaste form.

På motorhuven till varsin "amerikanare" ser vi Larry Williams och Johnny "Guitar" Watson. Och visst kan man, bara utifrån den här häpnadsväckande bilden, gissa sig till att de båda grabbarna har två stycken rätt så intressanta livsöden att berätta?

Lawrence "Larry" Williams föddes den 10 maj 1935 i New Orleans. Det var där, mitt i Ignatius J. Reillys träskmarker, som han tog sina första stapplande steg mot att bli en respekterad musiker och underhållare. Redan i tidig ålder var han en fena på piano. Vid 19 års ålder fick han rollen som allt-i-allo till R&B-sångaren Lloyd Price. I samma veva befrändade han Little Richard, varpå han strax därefter också blev signad till Specialty Records, samma bolag som Price och Richard då låg på.

För Specialty spelade han in flera hits. Två av hans mest kända låtar, "Short Fat Fanny" och "Bony Moronie", sålde i över en miljon exemplar, vilket i sin tur renderade i två guldskivor. Mot slutet av 1950-talet avtog dock musikframgångarna för Williams. Det var känt att han umgicks i tveksamma miljöer och han omgärdades av rykten som sade att han tidigare hade gjort karriär som en av New Orleans främsta hallickar. År 1960 åkte han dit för narkotikainnehav och finkades för en kortare period.

Efter avslutad gallerskakning följde flera år av mindre uppmärksamhet för Williams. I mitten på 1960-talet träffade han sedan Johnny "Guitar" Watson. Tillsammans spelade de in den härliga northern soul-pärlan "Too Late" och några andra småskaliga hits, men det stora Billboard-lyftet skedde aldrig för den karismatiska duon. Kanske var det också av den anledningen som Larry valde att söka sig vidare mot den stora, vita duken. Han medverkade i skrala produktioner som Just for the Hell of It (1968) och Drum (1976), samt det mindre kända O. J. Simpson-dramat The Klansman (1974).

Men inte heller inom filmens värld lyckades Williams slå igenom fullt ut. Åren gick, 1970-talet kom och discomusiken gjorde sitt stora inträde i nattlivet. Larry, som gärna tog sig ett järn eller sju, fortsatte sitt vidlyftiga leverne med mycket kvinnor, dans och sång. Hans kärlek till kokainet lät sig bli allt mer omtalad. Borta i LA pudrade han ofta och gärna näsan full med sin gamle partner in crime från New Orleans-tiden, Little Richard. Williams, som ju inte alls var någon gröngöling när det kom till att bedriva handel med ohederliga varor, var också den som försåg Richard med kokset. Solen sken och livet var en enda stor fest.

Men så en dag uppstod trubbel i det kokaindränkta Kalifornien-paradiset. Little Richard var skyldig Larry pengar för ett bättre parti ladd - men, ser ni, den dag då Richard skulle återgälda Williams var han för hög för att ens minnas skulden. En ursinnig Larry Williams stoppade då på sig en kromad jävel och åkte hem till Richard för att där hota den senare till livet. Den dragna pistolen slutade aldrig med någon blodsutgjutelse, men kom att bli något av en vändning för Little Richard, som efter händelsen valde att söka räddning hos högre makter.

Larry Williams sjönk dock allt djupare ner i Los Angeles undre värld av våld och droger. Den 7 januari 1980 hittades han död i sitt hem. Han hade blivit skjuten i huvudet, men polisen bedömde fallet som självmord och några gripanden om inblandning i dådet skedde aldrig.

Strax efter Williams död sker något mycket märkligt. En okänd bluessångare vid namn Martin Allbritton hävdar att han ÄR Larry Williams, och att han lever och har hälsan. Under många år turnerar sedan Allbritton runt i USA under namnet "Big" Larry Williams. År 1990 släpper han en skiva som han kallar Street Party. Den riktiga Williams familj har länge bett Allbritton att sluta upp med tramset att åka runt på vägarna och uppträda i en död mans namn, men dessa yrkanden har än så länge bara mötts av kalla handen från den svarande.

Johnny "Guitar" Watson då? Kan han verkligen mäta sig med Larry Williams i fråga om hisnande livshistorier?

Ja då. Det ska nog ordnas.

John Watson Jr., senare mer känd som Johnny "Guitar" Watson, föddes den 3 februari 1935 i Houston, Texas. Hans pappa, som var pianist, lärde honom spela instrumentet i unga år. Men det var inte pianot han skulle fästa sig vid, nej, som hans smeknamn avslöjar så var det såklart gitarren som intresserade honom allra mest.

Den första gitarren fick han av sin farfar när han var elva år gammal. Farfarn, som var präst till yrket, gav lille John gitarren med förbehållet att han inte fick ägna sig åt att spela "devil's music" på den. Watson tackade och började genast spela musik som talade till Hin Håle och hans gelikar.

När John var 15 år fyllda separerade hans föräldrar och John flyttade med mamman till Los Angeles. I den nya staden gjorde han sig snabbt ett namn genom att vinna flera lokala talangshower. Detta ledde till jobb som gitarrist, pianist och vokalist i olika jump blues-band i trakten. Efter att ha sett filmen Johnny Guitar (1954) valde han att ta det artistnamn som skulle följa honom karriären ut. Med namnet utvecklade han också en tydlig stil som en skrävlande, smått galen humorist med en fäbless för tokiga kläder och vräkiga smycken. Med sina guldtänder, bredbrättade hattar och svala solglasögon gick han all in och var med sin smaklösa stil någonstans en föregångare till många av dagens förlorade hip hop-stjärnor.

Men det var inte bara kläderna som gjorde Johnny till en flärdfull och extraordinär artist. Hans gitarrspel var oerhört forcerat och hans attackerande utslag mot gitarren - utan plektrum! - gjorde att han ofta fick stränga om gitarren ett par gånger varje show. Likt Larry Williams upplevde han sin största stund som artist år 1957 när han släppte hitten "Gangster of Love", en låt som även återutgavs under Watsons mest utflippade funk-år (koksad liveversion HÄR!).

Men jämfört med Too-Late brodern Larry Williams hade Johnny Guitar en jämnare karriärskurva och uppträdde stadigt med flera av branschens största stjärnor. Etta James har sagt att Watson är en av hennes absoluta favoritsångare och Bobby Womack har hävdat att han "musikmässigt var en av de största revolvermännen där ute". Jämförelserna med Jimi Hendrix kommenterade Watson själv med orden "those things Jimi Hendrix was doing, I started that shit". Han samarbetade med stora namn som bland annat The Olympics, Johnny Otis och Sam Cooke.

Apropå den sistnämnde så pekas även Watson ut som yrkesverksam sutenör i boken Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke av musikjournalisten Peter Guralnick. Vid sidan om musicerandet hävdar Guralnick att Watson åtnjöt vissa sidoinkomster som hallick. Johnny Guitars egna inlägg i prostitutionsdebatten ska ha varit att han kände sig "ambivalent" inför frågan om att köpa och sälja sex, men passade samtidigt på att fastslå att det "betalade bättre än musik".

Åren som följde efter "Too Late" och samarbetet med Larry Williams var inte alls dåliga för Watson. Han hade lätt för att anpassa sig till olika stilar och mot slutet av 1970-talet skrev han flera av sin mest kända bitar, varav ett par av dem genererade relativt stor framgång i disco- och funkkretsar. Men efter Williams dödsskjutning 1980, och ett par andra personliga bakslag i samband med det, drog sig Johnny undan mer och mer från rampljuset. Under stora delar av 1980-talet gick han under radarn och i efterhand kommenterade han perioden med "I got caught up with the wrong people doing the wrong things".

På 1990-talet återvände Johnny "Guitar" Watson till musikscenen, och med skivan Bow Wow från 1994 nominerades han till och med för en grammy. Hans namn kunde nu läsas lite här och var i ansedda musiktidningar. I många fall nämndes han med stor vördnad och påstods med sin genreflytande stil ha influerat flera stora namn och artister. Han blev samplad av Redman, Dr. Dre och Jay-Z, samtidigt som hans catchphrase "Bow Wow Wow yippi-yo yippi-yay" lånades av Snoop Dogg till hans hit "What's My Name". På frågan om hans sång "Telephone Bill" från 1980 förutsåg rappens ankomst, svarade han: "Anticipated? I damn well invented it!... And I wasn't the only one. Talking rhyming lyrics to a groove is something you'd hear in the clubs everywhere from Macon to Memphis. Man, talking has always been the name of the game. When I sing, I'm talking in melody. When I play, I'm talking with my guitar. I may be talking trash, baby, but I'm talking"

Vid 60 års ålder upplevde han alltså en sällan skådad pånyttfödelse. Som van underhållare i the showbiz, och med över 40 års erfarenhet i ryggen, var det nu självklart att han gav sig ut på långa turnéer med material från hela hans karriär. Mannen, som 14 år efter sin död förärades med en bok med den fantastiska titeln The Gangster of Love – Johnny "Guitar" Watson: Performer, Preacher, Pimp, var inte sen med att njuta av uppståndelsen och gav allt i konsert efter konsert världen över.

Den 17 maj 1996 hade turen kommit till att besöka Yokohama i Japan. Enligt ögonvittnen på plats var Johnny sitt vanliga, färgstarka jag hela vägen fram till det tillfälle då han, mitt i ett fullödigt gitarrsolo, kollapsade på scenen. Hans mindre hälsosamma leverne hade hunnit ikapp honom. Den stora showmannen avled mitt framför chockade åskådare i publiken.

Hans sista ord i livet ska ha varit "ain't that a bitch?".

Lilla Humorlördagen! Debbie Harry i jättestora (och därför också jätteroliga) glasögon

2011-08-27T20:32:00.010+02:00

Rubriken håller vad den lovar.

60-talets 200 bästa låtar (#29-20)

2011-08-24T15:21:00.000+02:00

#29: Dionne Warwick - Walk on By [1964]

I skarven mellan Elvis och Beatles smakar en mindre tugga av den mer sofistikerade Dionne Warwick rätt gott. Skickligt skriven och producerad bossa nova-soul av det här snittet förblir tidlös. Passa gärna på att lyssna på The Stranglers härliga version av låten här.

#28: William Bell - I Forgot to Be You Lover [1968]

Soulballaden framför alla andra? Utan att sitta med alla utmanare på handen vågar jag nog säga att det förhåller sig på det viset. Du måste helt enkelt vara döv eller utrustad med ett lika magert känsloliv som valfri Bond-skurk om Bells gripande uppriktighet inte når fram till dig. Perfektion från första tonen.

#27: The Zombies - Care of Cell 44 [1967]

Odyssey & Oracle är till bredden fylld med melodier att dö för. Öppningsspåret, som kretsar kring en längtan efter den kärlek som sitter inspärrad bakom fängelsets portar, är inget undantag. Med värmande harmonier, studsande bas och en perfekt mix av melodi och melankoli tillhör Care of Cell 44 ett av de där mästerliga och onåbara pophopkoken. Sätter stämningen och drar på ett perfekt sätt upp riktlinjerna för vad som mycket väl kan vara det finaste och mest älskvärda som någonsin har lämnat Abbey Road och sedan fångats upp på plast.

#26: Otis Redding - (Sittin' On) The Dock of the Bay [1968]

Det är mycket "fantastiskt", "världens bästa" och andra högljudda utnämningar på den här listan. Jag står självklart för allt, men vissa gånger kan det möjligen slängas ut lite hafsigt och lättvindigt. Vad jag med någorlunda säkerhet kan slå fast när det kommer till Otis Redding är att han är rakt igenom fantastisk. Med sin råa, hesa och innerliga stämma skänkte han liv till mängder med odödliga soulklassiker. Det är sorgligt och en smula läskigt att veta att han bara tre dagar efter att ha spelat in låten mötte döden i en flygolycka, 26 år ung. Det räcker gott med att lyssna på delar av det material som gavs ut efter hans död för att förstå att hans tidiga bortgång är en av musikhistoriens största förluster. Kanske kan det tyckas vara en aning fantasilöst att framhålla hans mest kända inspelning, men å andra sidan går det inte att bortse från att låten är det bästa exemplet och den främsta påminnelsen om att sångare av Otis känsliga kaliber inte görs längre.

#25: Neil Young & Crazy Horse - Down by the River [1969]

Skriver man två av 60-talets bästa rockmastodonter medan man ligger nedbäddad med 39 graders feber är man av ett visst virke. Min latent liggande aversion mot utdragna jam-låtar är som bortblåst när jag lyssnar på Neil. Vid rätt tillfälle och i rätt stämning kan han få syssla med sitt klanderfria gitarrplinkande ända tills jag kommer underfund med det här med evigheten och oändligheten och allt däremellan. Helt feberfri och alldeles oförblommerat vågar jag påstå att Down by the River är en klart solid rockuppvisning

#24: Love - A House is Not a Motel [1967]

En sak jag inte kände till om Forever Changes är den lysande historien bakom namnet på skivan. Arthur Lee, denne gigant bland giganter, snappade upp och annekterade den från en vän-till-en-vän som på ett mycket kyligt sätt hade gjort slut med sin flickvän. I vad vi får gissa är en rätt uppeldad scen ska flickvännen ha brustit ut i ett "You said you would love me forever!". Vännen till vännen ska då besvarat detta med ett korthugget "Well, forever changes". Mr. Cool. Men det stilfulla uppbrottet är trots allt inte lika säkert och behärskat som raderna "The news today will be the movies for tomorrow/And the water's turned to blood… And if it's mixed with mud/You'll see it turn to gray", vilka självklart kvalar in bland popkulturens mer skickligt framförda Vietnam-kritik.

#23: The Righteous Brothers - Unchained Melody [1966]

Jag kapitulerar inför den där rösten. Så. Jävla. Mäktig. När stegringen och trummorna kommer in vid 1:56 gör jag mig redo för att klyvas i atomer och gå upp i det stora svarta alltet som omger oss. Den enskilt starkaste sångprestationen av en vit man?

#22: David Bowie - Space Oddity [1969]

Bowies första riktigt stora hit ligger... tja, hyfsat rätt i tiden.

#21: Ben E. King - Stand by Me [1961]

I samband med Stand By Me måste man bara nämna filmen med samma namn. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag vet att jag gillar den lika mycket varje gång. För att hålla det kort: Fantastisk låt, fantastisk film. Eller uttryckt så att alla This Is Pop?:s utrikiska läsare förstår: A match made in heaven.

#20: The Velvet Underground - Pale Blue Eyes [1969]

Redan efter bara några sekunder förstår man att det vi har att göra med är något stort och vackert av sällan hört slag. Öppningsraden passar så perfekt i all sin geniala enkelhet. Världens estetiskt mest fulländade band lindar in alla tankar i bomull och låter sedan det vackra och spröda fortsätta låten ut. Med ett sådant mönstergillt framförande kan det bara bli stora A i allt.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Ett stycke This Is Pop?-kanon

2011-08-20T02:02:00.003+02:00

“We made the cover of Smash Hits.
We got it at the expense of Spandau Ballet and they pulled their feature.
They were outraged because the
spotty, noisy Mary Chain got the cover.
And as far as I’m concerned that was the peak of our career.”

#34

2011-08-19T01:52:00.001+02:00

Men vid min själ, det blev faktiskt rätt bra den här gången också.

>> This Is Pop? [#34] <<

1. Voxtrot - Introduction [2007]
2. The Bear Quartet - Put Me Back Together [2003]
3. Robert Pollard - Supernatural Car Lover [2006]
4. Phil Seymour - Baby It's You [1980]
5. Joe Jackson - Baby Stick Around [1979]
6. Lyres - She Pays The Rent [1984]
7. The Lambrettas - Go Steady [1979]
8. Compulsive Gamblers - The Way I Feel About You [2000]
9. Mary Weiss - Nobody Knows (But I Do) [2007]
10. Seabear - Teenage Kicks [2007]
11. Saint Etienne - She's The One [1991]
12. The Four Tops - I'm In A Different World [1968]
13. The Rascals - People Got To Be Free [1968]
14. The Radiants - Hold On [1968]
15. The Merry-Go-Round - Listen, Listen [1968]
16. The July Four - Mr. Miff [1966]
17. Buffalo Springfield - Sit Down, I Think I Love You [1966]
18. Badfinger - I'll Be The One [1971]
19. Jonny - Circling The Sun [2011]
20. Belle And Sebastian - Seeing Other People [1996]
21. Teenage Fanclub - I Need Direction [2000]
22. The Grass Roots - Heaven Knows [1969]
23. The Mamas & The Papas - Twelve Thirty [1968]
24. Ron Elliott - All Time Green [1969]
25. Michael Konstan - Long Before [1973]

Sakernas tillstånd

2011-08-17T18:49:00.002+02:00

Sak jag stör mig på: Den "svala" snubben i Falcon-reklamen som ses vinka av sin fru i en taxi med den tillhörande kommentaren om att han "behöver lite space och så" för att anordna sin Falcon-sponsrade grabbkväll i trädgården (kan förvisso även sorteras under "sak som är rolig").

Sak jag stör mig på II: Alla nyfrälsta, äckliga, hipsterängsliga och retweetrunkande töntar som var femte minut twittrade ut sin glädje över att vara en del av Prince väckelsemöte på Way Out West. Vi har aldrig riktigt kommit överens, jag och Prince, men hädanefter kan vår svacka definitivt beskrivas som avgrundsdjup. Att sätta sig på tvären för sakens skull är för det mesta bara väldigt jönsigt, men i det här fallet har jag tyvärr inget annat val.

Sak jag gottar mig i: Min bitterhet över att ha missat Pulp.

Sak som är rolig: Anton Abele.

Sak som är rolig II: Att Anton Abele har en egen talkshow.

Sak som är rolig III: Att Anton Abele har en egen talkshow som heter Kostymfritt.

Sak jag gillar extra mycket idag: Guided By Voices - Game of Pricks. Kanske världens bästa låt under två minuter framförd av en av världens coolaste personer, Robert Pollard.

Sak jag ska göra denna regniga kväll: Titta på Harold and Maude.

#33

2011-08-02T00:22:00.007+02:00

I used to think she was quite intelligent, in my stupidity.
The reason I did was because she knew quite a lot about
the theater and plays and literature and all that stuff.
If somebody knows quite a lot about those things, it takes
you quite a while to find out whether they're really stupid or not.

H. Caulfield

Istället för ord: Musik!

>> [This Is Pop? #33] <<

1. The Smashing Pumpkins - Mayonaise [1993]
2. The Durutti Column - Beginning [1979]
3. Real Estate - It's Real [2011]
4. Tame Impala - I Don't Really Mind [2010]
5. Devo - Big Mess [1982]
6. M83 - Midnight City [2011]
7. The Flaming Lips - Race For The Prize [Remix] [1999]
8. Yo La Tengo - Avalon Or Someone Very Similar [2009]
9. The Prids - Love Zero [2003]
10. The Cure - A Letter To Elise [1992]
11. Girls - Vomit [2011]

12. The New Pornographers - Streets Of Fire [2005]
13. Wilco - I Might [2011]
14. Brett Dennen - Sydney (I'll Come Running) [2011]
15. The Hitmen - Didn't Tell The Man [1979]
16. Ramones - California Sun [1976]
17. The Kids - Do You Wanna Know [1979]
18. Siouxsie & The Banshees - Into The Light [1981]
19. The Go-Betweens - Draining The Pool For You [1984]
20. The Pastels - Something's Going On [1983]
21. Stars - Window Bird [2007]
22. The Manhattan Love Suicides - Skulls [2006]
23. Titus Andronicus - Richard II [2010]
24. Dum Dum Girls - Coming Down [2011]

Älskade omslag: Wire - Pink Flag [1977]

2011-07-31T01:53:00.003+02:00

Inte bara ett grymt album rent musikmässigt, utan också begåvat med ett av mina absoluta favoritomslag. Titta, så sparsmakat och elegant det är! Kanske inte så konstigt om man betänker att bandet faktiskt bildades medan två av originalmedlemmarna gick på samma konstskola. How arty farty.

Jag har försökt leta efter t-shirts med samma tryck, men än så länge har det arbetet varit helt resultatlöst. Den som tar fram något med det här motivet (och allra helst utan Wire-markeringen i vänster överkant) har åtminstone en garanterad köpare i mig.

Tja, det var nog allt för den här gången, ja.

Eller.

Äh, Anders Wendin, här under namnet Pengabrorsan, får faktiskt äran att bli veckans bonus. Det Blir Ingen Dans bygger på Wires magnifika, fantastiska och alldeles, alldeles underbara Mannequin från just Pink Flag. Den når självklart inte ens upp till anklarna på originalet, men det är ändå en klart solid presentation som Ludvika-sonen och tomatsoppehandlaren står för.

Nähä, där får man för att man ska försöka skoja till det lite med en cover. Den fanns tydligen inte på YouTube. Men här finns den på Spotify. Och här finns originalet, för den som mot all förmodan inte är bekant med musiktjänstens sökfunktion och därtill har lyckats missa en av 70-talets allra finaste stunder.

Th-Th-That's all folks!

60-talets 200 bästa låtar (#39-30)

2011-07-26T23:09:00.004+02:00

#39: The Rascals - Good Lovin' [1966]

Mixen mellan garage och soul blir sällan bättre än så här. The Rascals, som vid den här tiden kallade sig för The Young Rascals, förfinade The Olympics version av låten från klassisk northern soul till något som förmodligen gjorde hela Spencer Davis Group gröna av avund borta på andra sidan pölen. Min far, som var den som introducerade mig för bandet, hävdar att de var The Strokes naturliga föregångare. Den tydliga New York-kopplingen, den ungdomliga fräschören och det italienska arvet har de i alla fall gemensamt.

#38: The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]

En av väldigt få Holland-Dozier-Holland-skapelser som inte tog Supremes till den översta listplaceringen. Trots det anser jag att det här är det bästa som Diana Ross och gänget spelade in. Motown-trummisen Benny "Papa Zita" Benjamin sätter tempot.

#37: The Beatles - I Am The Walrus [1967]

John har upptäckt syra och vill krångla till det för den lärare på hans gamla skola som låter sina elever analysera Beatles texter. Det är urspårat och flummigt men också Beatles kanske coolaste låt. The Animals Eric Burdon var "The Eggman" - men vem var egentligen "The Walrus"...? Efter viss tvekan petade låten till slut Magical Mystery Tour-kompisen Strawberry Fields Forever från listan.

#36: Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]

Mäktig är bara förnamnet. Du kan riktigt höra hur Sam sjunger för en bättre framtid. Tyvärr fick Sam aldrig uppleva ett samhälle befriat från "whites only"-skyltar, då han under mystiska omständigheter gick bort en vecka innan låten släpptes som singel.

#35: MC5 - Kick Out The Jams [1969]

Kraftfullare, piggare och mer vibrerande än all skit som någonsin har uppträtt på Sweden Rock under hårdrocksflagg.

#34: The Who - I Can't Explain [1964]

The Whos bästa låt innehåller nästan allt som jag kräver av en fulländad poplåt.

#33: Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]

Avslutningslåten på mästerliga Everybody Knows This Is Nowhere. Inte bästa spår på skivan men med sitt intro och sin feberdrömmande text är det en klassiker av typen "odödlig" och hör därför självklart hemma bland topplaceringarna på en sådan här lista.

#32: The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]

Nu duggar de välkända låtarna tätt. En tidig högstadiefavorit som aldrig går ur tiden. Rå, skitig och med en aura av arbetarklassromantik krattade den vägen för nästkommande decenniums punkvåg.

#31: Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]

Två och en halv minut pur glädje är vad skivdoktorn ordinerar mot allsköns bekymmer. Alla fjunisar som glider runt på stan med en Northern Soul-väska och undrar vad som egentligen menas har här svaret.

#30: The Byrds - My Back Pages [1967]

The Byrds bästa Dylan-tolkning är också en av tidernas absolut bästa covers. Jag känner bara kärlek till alla som någon gång har haft ett finger med i den här låten. Originalet har onekligen sin charm, men den outsägligt vackra stämsången, de ringande gitarrerna och det något högre tempot lyfter låten till nya, mer ungdomligt upplyftande höjder och kontrasterar mot den mörka texten. Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now... Ah, vackrare än så blir det fan inte i den här bloggen.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Clear Eyes. Full Hearts. Can't Lose.

2011-07-21T17:58:00.001+02:00

De senaste tio åren har erbjudit en massa godis för törstande teveserieälskare. Jag har hängt på en del av tågen och gillat - ja, i vissa fall till och med älskat - mycket av det som jag har gett en ärlig chans. Det började med Sopranos, som jag från det första SVT-sända avsnittet följde hela vägen in i mål på samma kanal. Serien går inte bara till historien som den bästa jag har sett, utan också som den kanske sista utposten för den gamla tevetittarskolan. De söndagskvällar då serien visades var heliga, men idag skulle jag aldrig få för mig att vänta ett halvår eller mer för att stilla min serieabstinens.

Istället sökte jag mig vidare. Ut på det där stora nätet. Webben, som det brukar heta i SVT-kretsar. Serier som The Wire, Entourage, Lost (första tre säsongerna), Dexter och Rubicon har jag alla antingen gillat väldigt mycket, eller som i The Wire-fallet, bara älskat helt förbehållslöst. Jag har säkert glömt några andra här i uppräkningen men dessa är de jag minns allra starkast.

Nu är det hög tid att lägga ytterligare en serie till den samlingen. För någon månad sedan avslutade jag nämligen mitt sträcktittande av Friday Night Lights. Alla fem säsonger av serien är avklarade och jag kan efter detta bara skicka mina varmaste rekommendationer till personer som i tider av ledighet och serietorka går och lurar på vad de ska se härnäst.

Vid en första anblick tycks serien kretsa kring Dillon Panthers, den lilla Texas-ortens lokala high school-lag i football, och även om det inte är helt osant är det för mig de andra detaljerna som bidrar till att produktionen höjer sig över det mesta i dramagenren. Personporträtten är genomgående oerhört gedigna och lätta att omfamna. Detsamma kan sägas om dialogen, de drabbande personrelationerna och de vardagsbekymmer och händelser som alla leder serien framåt. Väldigt sällan känns det oäkta eller gjort på slentrian. Många av skådisarna - som närmast uteslutande är helt okända för den stora tevepubliken - gör med sina prestationer klart för tittaren att de verkligen är stolta och glada över möjligheten att få vara en del i något så omsorgsfullt producerat som Friday Night Lights absolut är. Detta leder till att jag många gånger kommer på mig själv med att det nog inte finns en enda medverkande i serien som jag inte känner något för - vilket för mig är det yttersta betyget som jag kan tänkas ge till en dramaserie.

Serien bygger på boken Friday Night Lights: A Town, a Team, and a Dream från 1990, vilken innan starten för serien också filmatiserades år 2004 med bland annat Billy Bob Thornton (har han förresten kvar sitt halva smyckeshjärta fyllt med blod från Angelina?, avd. saker jag undrar över) i rollen som "Coach". Tyvärr kan jag inte uttala mig om kvaliteten på vare sig boken eller filmen, men jag vet att jag inte är ensam om att uppskatta serien. Även om man brottades med låga tittarsiffror (främst orsakat av att den sändes samtidigt som vidriga stordrakar i tevemediet) har den hyllats otaliga gånger av både fans och kritiker. Här, här och här finns exempel på intressanta och fina texter för den som redan har sett allt.

Jag skulle kunna ge er mycket av handlingen och alla karaktärer, men risken att jag spoilar och att det här inlägget blir på tok för långt är då överhängande. Nej, lita istället på mitt ord och gör serien den tjänst som de tappra amerikaner med smak för det goda en gång gjorde: slopa Dancing with the Stars och American Idol till förmån för Friday Night Lights.

En dag kommer ni också att mumla "Texas Forever" för er själva.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #7 - I Love You (Listen To This)

2011-07-18T13:59:00.009+02:00

Nytt grepp här i serien: Jag håller en betydligt lägre profil i presentationerna av blandbanden! Oavsett om jag känner personen eller inte kan jag känna att introduktionerna ofta blir lätt småkrystade. Därför ska jag från och med nu hålla mig kortare. Låta musiken och gästblandaren tala, osv.

Men det vore ju rent av otrevligt att inte säga nånting. Så, nästa gästmix är skickad från Oslo och Joakim, trogen This Is Pop?-kommentator, Liverpool-supporter (ge bara fan i att sno Milosevic och Banguras...) och grafisk designer med oklanderlig musiksmak.

Det stiliga omslaget bör vara skäl nog att tanka hem ett exemplar, men för er som fortfarande inte är övertygade - och här får faktiskt tidigare gästblandare ursäkta - kan jag meddela att denna utgåva är den hittills bästa. Det blir lätt så när den snuddar så vid mina egna smaklökar. Med dessa ärliga ryggdunkar lämnar jag över ordet till Joakim!

>> This Is Pop? [Gästmix #7] <<

Min plan var att göra ett blandband med enbart soul.

Men så läste jag en kommentar om att enformiga blandband var tråkigt.

Jag har ju alltid gillat enformigt, enhetligt och symmetri. Men så ändrade jag mig ändå och slängde med lite andra låtar också. En del pop och rocklåtar med extra mycket själ i (och blås), skulle jag säga. Förhoppningsvis känns blandbandet som en enhet istället för bara 30 random låtar.

Jag och en väninna hade en ganska kortlivad popklubb i Oslo som vi kallade Soda Popinski. Då brukade det delvis låta så här. Northern soul, blandat med brittisk pop/rock från sent 70-tal, tidigt 80, och en del new wave och post-punk. Kanske inte det mest originella konceptet, men det var något som saknades (och tyvärr fortfarande saknas) i Oslos uteliv.

Crossfading på 3 sek i iTunes rekommenderas för finare övergångar.

1. Crumb Brothers — Seat In The Kingdom [1960-1962]

Det produktiva geniet Bradford Cox verkar ha en riktig diger samling vinyl hemma i Atlanta. På Deerhunters blogg så lägger han, precis som Filip, upp trevliga blandband. Ibland är det allt för konstiga grejer för min smak, men väldigt ofta finner man ett par guldkorn.

Ett av dem är den här låten. Crumb Brothers verkar senare blivit mer kända som The Hightower Brothers. Bandet bestod av 6 bröder från Florida. När den här låten kom ut mellan 1960 och 1962 så är Sugar (vokalisten) mellan 10 och 12 år gammal.

2. Jim Croce — A Long Time Ago [1972]

Dog alltför ung i en flygplansolycka, när han närmade sig sitt riktigt stora genombrott i USA. Upptäckte Jim via en skateboardvideo med Rodney Mullen, och låten "Operator". Albumet "You Don't Mess Around With Jim" rekommenderas verkligen. Kudos för mustaschen.

3. Van Morrison — Crazy Love [1970]

Blir en mjukstart på blandbandet. Antingen är det jag som inte gett Astral Weeks tillräckligt med tid eller så är det bara så enkelt att jag tycker uppföljaren, Moondance, är Van The Man's bästa album. Alla låtar utom det jazziga titelspåret (som jag till och med har slängt) är bra.

4. Frankie Valli & The Four Seasons — You're Ready Now [1966]

Magnus Carlson (Weeping Willows) dj:ade i Jönköping när jag var 18-19 år. Det var alltid helt fantastiska kvällar de få gånger han var i staden. Så långt i från alla vidriga discoställen man kunde komma. Massa northern soul blandat med The Clash, Undertones, The Smiths osv. Om det var min far som fick in mig på Four Tops och Phil Spector's girlbands i väldigt ung ålder, så var det definitivt Magnus som förde vidare intresset till northern soul och brittisk musik.

5. Clay Hammond — Dance Little Girl [1966]

Den här låten spelade en dj på John Dee efter Black Lips hade gått av scenen. En enkel och smittande melodi som jag föll för direkt. Var tvungen att gå upp till dj:n och fråga vem det var.

6. Edwyn Collins — A Girl Like You [1994]

Av någon anledning tänker jag att melodin i Dance Little Girl påminde om Edwyn Collins hit från 1994. Vet inte om det bara är jag eller om det faktiskt är likt?

7. Orange Juice — Blue Boy [1980]

14 år tidigare så släppte Orange Juice med Collins på vokal, "Blue Boy", en låt jag håller högt. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg ett klipp med Collins & Fannies från 2009 i Glasgow, där de spelade Blue Boy. Starkt att komma tillbaka efter hans svåra stroke (även om han inte verkar kunna spela gitarr längre) Se klipp — http://www.youtube.com/watch?v=YzC4Wk3BsFI

8. Syl Johnson — Same Kind Of Thing [1970]

Samma Black Lips-konsert, och ganska kort efter dj'n hade spelat Clay Hammond så kommer den här låten. Jag var tvungen att gå fram ytterligare en gång. Efter det gick jag hem, laddade ner båda låtarna, beställde en 12" "Is It Because I'm Black?" med Syl för att ha Same Kind Of Thing på vinyl. Till min besvikelse så såg jag att låten inte fanns med på albumet när jag höll det i händerna. Den fanns tydligen bara med på någon specialutgåva som var listad på Allmusic. Det är dock ett bra mycket album.

Kan tilläggas att det inte fanns några apps som Shazam eller SoundHound på den här tiden. Dessutom har jag alltid själv tagit det som en stor komplimang när någon på en klubb kommer fram och frågar vad det är man spelar. Dessutom, mycket trevligare än när folk ber en spela reggae eller Pink Floyd.

9. Chuck Wood — Seven Days Too Long [1966]

Detta är förmodligen min favoritlåt genom tiderna, alla kategorier. Många bra minnen och många blöta nätter på klassiska Metropolis, 2003-2004.

10. Dexys Midnight Runners — I Love You (Listen To This) [1985]

Något som förmodligen Kevin Rowland håller med om eftersom de gjorde en fantastiskt bra cover av den på deras debutalbum "Searching For The Young Soul Rebel". Tråkigt med samma låt två gånger dock. Därför fick det bli denna, som också är titeln på blandbandet, från albumet Don't Stand Me Down.

11. The Nerves — When You Find Out [1976]

Ett korlivat band med tre bra låtskrivare och sångare. Låter väldigt bra i teorin, tyvärr funkar det ju aldrig så bra i praktiken med tre ledare. Ett sorgligt förbisett band, som inte hann spela in mer än en EP med 4 låtar + några strölåtar och ett live-album. Tänker ibland på hur stora de kunde blivit om de hade spelat ihop lite längre. De är kanske mest kända för sin Hanging On The Telephone som Blondie (nästan) gjorde till sin egen på Parallel Lines.

12. Lee Moses — Bad Girl, Pt. 1 [1967]

Lee Moses är ett mysterium. Han hade ingen som helst kommersiell framgång under sin aktiva karriär. Han blev konstigt nog i princip helt förbisedd, och spelade inte in någon musik alls efter 1973.

2007, 10 år efter hans död så var det dock ett skivbolag som insåg storheten i Moses och gav ut Time And Place, som är det bästa från hans karriär. Ett album som i dag är ett riktig samlarobjekt för vinyljunkies.

13. Lee Moses — Bad Girl, Pt. 2 [1967]

Jag älskar hans råa röst och gitarrspelet som liknas vid Hendrix. Han har även gjort en cover på Hey Joe. Det var via en instrumental version av Four Tops "Reach Out, I'll Be There" som jag upptäckte Moses på Oslo Soul Experience.

14. Black Lips — Dirty Hands [2005]

Det är inte svårt att lista ut vilka skivor och artister Black Lips har hemma i skivbacken. Om jag hade haft ett eget band så hade det nog kunnat låta som Black Lips med tanke på de gemensamma referenserna. Älskar den här lo-fi punkiga Spector-esque låten.

15. The Replacements — Alex Chilton [1987]

The Replacements fina powerpop-dänga som är en hyllning till Big Star / Box Tops Alex Chilton. Av många ansedd som powerpopens grundare. Tråkigt nog gick Chilton bort i fjol.

16. The Posies — Solar Sister [1993]

Jag vet att Alex Chilton var Ken Stringfellows (Posies) stora hjälte. Både han och Jon Auer (Posies) var dessutom live-medlemmar i Big Star de senaste åren. Posies var min ingång till powerpopen, som jag snöade in på i slutet av 90-talet / tidigt 00-tal. Nu verkar Ken's huvudfokus vara norska The Disciplines, som jag har jobbat med.

17. Four Tops — Something About You [1965]

Var givetvis tvungen att ha med något med Four Tops. Det fick bli den här.

18. Marvin Gaye — This Love Starved Heart of Mine (It's Killing Me) [1968]

Då blir en övergång till Gaye naturlig. En låt jag upptäckte ganska nyligen.

19. The Servicemen — Are You Angry? [1966]

En låt Ingrid spelade ibland på våra klubbkvällar.

20. Jackie Wilson — (Your Love Keeps Lifting Me) Higher And Higher [1967]

Levi Stubbs kusin. Och världens bästa feelgood-låt?

21. Ebba Grön — Flyktsoda [1982]

Den har låten blev genast mycket bättre efter jag såg ett klipp från Cirkus (1988) med Eldkvarn + Thåström. Blås + Plura på gitarr, i en rolig hatt och tveksamma scenkläder. Thåström ser ut att vara rejält tjackad. Älskar dock hans inlevelse och fraseringen. Studioversionen är okej den med, men långt i från liveklippet — Se klipp — http://www.youtube.com/watch?v=rM2NrZxKOHU

22. Reigning Sound — Stormy Weather [2002]

Var det såhär bra Moneybrother ville låta? Finfin cover! Vet inte om det är en slump att Moneybrother har en låt som heter Stormy Weather på Blood Panic?

23. Rocket From The Crypt — Used [1995]

En låt i samma attitydrock-genré som Reigning Sound. Hela albumet Scream, Dracula, Scream med Rocket From The Crypt är väldigt bra.

24. The Shangri-Las — Give Him A Great Big Kiss [1964]

Det rebelliska girl bandet från Queens, NY. Mitt favorit girl band, trots att det inte är Phil Spector som är producent.

25. Five Discs — Doctor [Okänt, mellan 1954-1957, tror jag]

Originallåten som Atlas Sound gjorde en cover på. Filip har haft med Atlas Sound-versionen på ett tidigare blandband. Okänt datum på när låten kom ut.

26. The Olympics — Same Old Thing [1966]

Ytterligare en Northern Soul hit.

27. Ike & Tina Turner — I Can't Believe What You Say [1964]

Tina Turners bästa låt genom tiderna?

28. The Isley Brothers — This Old Heart Of Mine [1966]

Här tänkte jag ha med The Zombies live-version från BBC. Den är lite snabbare och har mer nerv. Båda låtar är fantastiska och svårt att välja egentligen. Men eftersom Filip har haft med The Zombies-version på ett tidigare blandband så gick jag igen för originalet. Se gärna det här klippet med Zombies från Frankrike. Kudos till de franska tjejerna efter 49 s som har synkad koreografi på dansgolvet — http://www.youtube.com/watch?v=eExAFAxZJxE

29. The Records — Starry Eyes [1978]

Englands svar på Big Star är kanske mest kända för Starry Eyes. Ytterligare en låt som brukade spelas på Soda Popinski.

30. The Jesus & Mary Chain — My Girl [1989]

Extremt sällan jag har med JAMC på ett blandband. Vilket är konstigt med tanke på hur mycket jag tycker om dem. Men de passar sällan in i någon mall eller tema. Nu är det dock befogat med sista platsen med deras Temptations cover. Som någon beskrev låten: It's 1966 and The Temps meet Lou Reed at Warhols Factory in NY.

66666 - The Number of the... Pop?

2011-07-15T16:15:00.008+02:00

Som jag har längtat efter den där rubriken.

Det finns milstolpar och det finns milstolpar här i livet. Jag vet inte om det framgår av den något suddiga bilden, men idag passerade alltså undertecknad 66 666 spelade låtar på last.fm. En snabbare huvudräkning säger att det bör innebära någonstans mellan 150 och 200 dagars konstant musiklyssnande (eller i snitt 47 spelade låtar per dag) sedan jag trädde in i den alltid lika kärleksfulla gemenskapen i september 2007.

Hörde jag "ge mig fem!" någonstans i lokalen?

Det kändes på något vis rätt självklart att låten som fick äran att göra det var densamma som namngav den här bloggen. Jag tror inte heller att The Muscles from Brussels, som på den jätteroliga gif-bilden kan ses släcka en ondsint orm med ett välriktat knytnävsslag, misstycker i den frågan.

#32

2011-07-13T18:05:00.008+02:00

I någon av Filip och Fredriks alla produktioner stötte de på en snubbe som kallade sig för "Disco-Kjelle". Jag vet inte om någon minns honom. Han bodde ensam ute på landet, hade placerat en industrirulle Tork vid sängen (se bild) och var "trött på svenska tjejer". Det sistnämnda var också anledningen till att han vid tidpunkten för mötet var tillsammans med en tjej som bodde i Afrika. De hade dock aldrig träffat varandra i köttsligt skick. Förhållandet fördes i maklig takt istället framåt via varsin datorskärm. Men så berättade Disco-Kjelle att det snart var slut på långdistansförhållandet. Gifty, som den afrikanska damen kallade sig, skulle senare under året trampa svensk mark för första gången. Jag minns att jag redan då hoppades att Gifty visste vad hon gav sig in i och knöt alla fingrar för att hon inte skulle sluta sina dagar i olika delar i Disco-Kjelles dansväska.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det. Gifty och Disco-Kjelle lever säkert lyckliga tillsammans än idag. Mina egna spekulationer kring huruvida han var kapabel att ta Gifty av daga är inte det viktiga. Nej, åter till dansväskan.

Den där väskan var nämligen central i Disco-Kjelles liv, och i förlängningen också själva orsaken till varför ett produktionsteam hade letat sig ut till hans ensliga gård. Disco-Kjelle var, som namnet kanske avslöjar, en hejare på det här med att skaka sina lurviga. Många var de danspalats runt om i landet som hade fått besök av Disco-Kjelle och hans dansväska (som innehöll ombyte, deo och stora mängder Coca-Cola). Under en kväll fick vi följa honom ute på lokal, och från tevesoffan gick det inte att göra annat än imponeras av hans digra dansarsenal. Det var alla möjliga och omöjliga danser. Axlar, huvud, knä och tå - alla var involverade när klackarna närmade sig takhöjd. Det var inte så stingsligt när det gällde i vilken ordning de olika kasten hamnade eller hur hans lemmar betedde sig, det viktiga var att han fick möjlighet att dansa till låtar som uppmuntrade till dans. Allra helst i "upptempo". Vid flera tillfällen fick vi därför bevittna hur Disco-Kjelle letade sig fram till DJ:n under de låtar då BPM:en sjönk under hans smärtgräns. Och den inställningen kan man ju nånstans försöka förstå. Vill man ut och dansa ska man väl för tusan också erbjudas en ärlig möjlighet att göra så. Häftiga (och i mitt fall ofta lätt berusade och ängsligt småironiska) svängomrörelser gör sig bäst i upptempo, där är Disco-Kjelle och jag eniga.

Följande blandning är inte approved by Disco-Kjelle, men den rör sig genomgående på nivåer som den här bloggen klassificerar som, just det, upptempo. Pump It Up, som Elvis Costello skulle ha sagt.

>> This Is Pop? [#32] <<

1. The Horrors - Endless Blue [2011]
2. Big Troubles - Misery [2011]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend [2011]
4. Ride - Twisterella [1992]
5. Washed Out - Amor Fati [2011]
6. Young Galaxy - We Have Everything [2011]
7. The Rapture - How Deep Is Your Love? [2011]
8. The Psychedelic Furs - We Love You [1979]
9. The Exploding Hearts - Modern Kicks [2003]
10. Jay Reatard - I'm Watching You [2009]
11. The Jesus and Mary Chain - Between Us [1994]
12. The Rolling Stones - 2000 Man [1967]
13. The Rascals - Good Lovin' [1966]
14. Elvis Costello & The Attractions - Man Out Of Time [1982]
15. Magazine - Give Me Everything [Peel Session] [1978]
16. The Charlatans - The Only One I Know [1990]
17. James - Sometimes [1993]
18. The Bats - Had To Be You [1987]
19. The Monochrome Set - Surfing S.W. 12 [1980]
20. The Fall - Life Just Bounces [1990]
21. The Wedding Present - My Favourite Dress [1986]
22. Close Lobsters - Let's Make Some Plans [1988]
23. Airport Girl - The Foolishness That We Create Through Love Is The Closest We Come To Greatness [2011]
24. WU LYF - Concrete Gold [2011]

Tillägg: Har nu, för första gången på flera år, sett om inslaget med Disco-Kjelle på YouTube och fick lite dåligt samvete för den något raljanta tonen i inlägget. Disco-Kjelle verkar vara en mycket god man, om nu någon skulle få för sig att tvivla på det.

Upside Down: The Creation Records Story

2011-07-11T01:01:00.007+02:00

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]

Soulmusik för själar som inte kan förstå det här med soul

2011-07-05T15:37:00.005+02:00

"Soul is when you take a song and make it part of you -
a part that's so true... it's like electricity; we don't
really know what it is, do we?
But it's a force that can light a room..."

Ray Charles, Life Magazine, 1967

Dagens låt: The Rascals - People Got To Be Free [1968]

2011-07-04T16:27:00.007+02:00

En grym låt och en fin text från ett på tok för bortglömt band. Det italienskättade NY-bandet har flera riktigt svettiga och hjärtskärande stycken på sin repertoar för den som blir sugen på mer. För allas trevnad bör de inte misstas för det överlag rätt trista och risiga UK-bandet med samma namn som kom fram för några år sedan.

Nej, vet ni vad popvänner, blandningen av Blue eyed-soul och British invasion smakar sällan bättre än så här.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #6

2011-06-30T01:10:00.002+02:00

Osäkra era vapen! Gästserien rullar vidare och den här gången har turen kommit till min gode kompis Magnus. Jag lärde känna Magnus när vi gick i gymnasiet, men det var först när vi båda pluggade i Lund som vi blev riktigt nära kompisar. De sista åren där nere bodde vi i samma nationshus och umgicks på ett sätt som hade gjort många strävsamma gamla par gröna av avund. Kanske skulle någon säga att vi spenderade vi lite för många timmar på att spela tv-spel, äta onyttig mat, lyssna på musik, kolla på film och dricka öl. Avslappnat och kravlöst och kanske inte alltid till nytta för studierna.

Men nu är Magnus färdigutbildad ekonom och harvar med siffror och saker som jag inte förstår mig på. Mittemellan detta sifferpillande och att åka och hälsa på kompisar i Sydney och Göteborg har han, den forne Östermalms-gangstern som om ett par veckor ska på Dinosaur Jr-spelning med undertecknad, varit snäll och fixat ihop en egen liten gästblandning här till bloggen.

Vad finns det då att säga om Magnus mix? Jo, för det första är det intressant att Led Zeppelin återigen letar sig in på en blandning. Det kan faktiskt vara så att alla hittills presenterade gästmixar innehåller ett Zep-spår. Ramble On fortsätter dock på den inslagna banan med att plocka de allra finaste russinen ur deras kaka. I övrigt är det kul att Magnus slänger in några mer elektroniska spår - en genre som jag nästan aldrig lyssnar på nuförtiden men som gick väldigt varm för några år sedan - och kryddar med hip-hop som denne väldigt vite blogginnehavare definitivt kvalificerar som "dope shit". Det går ju faktiskt inte att säga annat än att Public Enemy-låten är jävligt fet. I rockväg bjuds det på gemensamma favoriter som The National, Blur, The Smiths och Yeah Yeah Yeahs, och där påminns jag återigen om att Y Control verkligen är en sjukt bra låt. Detsamma kan också sägas om Disorder. En av världshistoriens bästa låtar har vi alltid plats för här. The Constantines och Spinnerette har jag tidigare knappt lyssnat på, men att döma av låtarna som är med här så kan det säkert vara värt att kolla upp dem lite närmare. Båda deras bidrag hade gärna fått vara en del av någon av mina egna blandningar (den yttersta kvalitetsstämpeln!). Allt avslutas sedan i ett lugnare tempo med låtar som jag föreställer mig att den soldyrkande gästmixaren gärna lyssnar på när han tar med sig stanniolpappret och kokosoljan och beger sig ut till någon soldränkt park.

Allt som allt - en riktigt bra blandning!

>> This Is Pop? [Gästmix #6] <<

1. Marvin Gaye & Tammi Terrell - You're All I Need To Get By [1968]

Har inte lyssnat så mycket på soul tidigare, det här lär vara en klassiker eftersom den har kvalat in på Motown Chartbusters vol.3. Men den är skön och får därför bli startskottet för den här korta men förhoppningsvis härliga musikresan.

2. Blur - Moroccan Peoples Revolutionary Bowls Club [2003]

Från skivan Think Tank vars cover art skapades av graffitikonstnären Banksy - vars konst även användes till en av Filips blandskivor kallade 101:or.

3. Thin Lizzy - The Rocker [1978]

När jag gick i mellanstadiet och var på min bästa kompis födelsedagskalas fick han en skiva med Thin Lizzy i present. En unge på festen trodde att det var Jimi Hendrix på omslaget - snart trodde alla andra också det. Dessutom tyckte jag och min kompis att skivan var kass. Men idag när jag hör den här låten från Live and Dangerous får jag alltid gåshud - grym energi och spelglädje.

4. The Smiths - A Rush And A Push And The Land Is Ours [1987]

Tycker att Morrissey är grym i den här låten, och melodin är skön.

5. Kid Cudi - 50 Ways To Make A Record [2008]

Jag gillar Kid Cudi, How To Make it in America och den här blandskivan(Plain Pat & Emile Presents A KiD Named CuDi) som låten är tagen från.

6. GZA/Genius - Pass The Bone [1991]

Fan vad bra det är. När hip-hop är som bäst låter den så här. Om du åkte skateboard i slutet på 90-talet har du säkert sett skatefilmen "Fulfill the Dream" - den här låten, tillsammans med en annan på min lista, var en del av soundtracket till den här filmen som alltid gjorde att man vill ta sin bräda och åka.

7. Ghostface Killah - Charlie Brown [DJ Mehdi Remix ft. Mapei] [2008]

Nu blir det 2 låtar i rad där DJ Mehdi har ett finger med i spelet. Det bara blev så. Låten "Tunisia Bambaata (Mercury Remix)" har 2117 lyssningar på youtube, 14 likes och 1 dislike. En användare tycker att låten är: "fucking awesome...feels like a girl ******* my balls". På youtube får alla sina two cents...

8. DJ Mehdi - Tunisia Bambaata [Mercury Remix] [2008]

Här har Magnus valt att inte skriva något... [red anm.].

9. Dan Le Sac Vs Scroobius Pip - Look For The Woman [Fake Blood Remix] [2008]

Fake Blood aka Theo Keating gör en remix av hiphop-duon Dan le Sac och Scrobious Pip från Essex. Det blir väldigt engelsk, småskitig och ravig electro - vilket utan tvekan är nice. En stark utmanare var Audio Bullys - Real Life.

10. Foals - Total Life Forever [2010]

Släppte en riktig plåga till EP för några år sen, men den här skivan gjorde mig positivt överraskad. Många bra spår.

11. Wave Machines - Keep The Lights On [2009]

En skön låt.

12. Led Zeppelin - Ramble On [1969]

Här spelas min Led Zeppelin-favorit.

13. Yeah Yeah Yeahs - Y Control [2003]

Svårt att välja mellan den här och "Maps". Är svag för den här äldre skivan med YYY, som fortsätter att släppa bra musik i mindre punkig och mer pop/electronica form.

14. Joy Division - Disorder [1979]

Ett stycke musikhistoria.

15. The National - Brainy [2007]

Hela den här skivan är riktigt bra och det blir ofta att man lyssnar på hela.

16. The Constantines - Young Lions [2003]

Ett tidigt musikminne från Lund. Hörde den av en kompis till Nisse (gästmixare nr 2) inför en kväll på Mejeriet med ett band jag inte kommer ihåg. Men den här låten fastnade istället. Den har ett mysigt muller.

17. Spinnerette - Distorting A Code [2009]

Kopplar även den här låten till Nisse då det var han som spelade skivan för mig. Tack för det!

18. Public Enemy - Harder Than You Think [2007]

Känns som ett band som tiden sprang ifrån lite. Jag tänker framförallt på Flavour Flav när han svansar efter Bridgitte Nielsen i Celebrity Rehab, men övriga bandmedlemmar har kanske klarat sig betydligt bättre och jag är helt fel ute? Jag gillar hursomhelst den här låten - den är upplyftande.

19. Zero 7 - In The Waiting Line [2001]

Inte riktigt slut men jag drar ner på tempot nu. Luta dig tillbaka och "fäll ut". En downbeat, trip-hop klassiker...

20. Air - Playground Love [2000]

Mer sax än så blir det inte på den här blandmixen. Och det är nog lika bra om jag ska välja låtarna.

21. Cat Stevens - Where Do The Children Play? [1970]

Mycket tvek i huvudet att ta med den här. Men den är ju härlig när trummorna dansar in.

22. Holly Golightly - Walk A Mile [2003]

En singer songwriter döpt efter huvudpersonen i Breakfeast at Tiffany's får avsluta min blandskiva. Tack för mig!

Inspector Gadget

2011-06-29T18:19:00.009+02:00

I rollen som envåldshärskare ingår det att åka runt och inspektera massa saker. Det är lite som för vår egen kung, med skillnaden att inflytandet och den reella makten är lika med noll hos mannen som inte är den som tackar nej till en vild bikinifest. För Kim Jong-Il ser det lite annorlunda ut. Han arbetar i stor utsträckning efter metoden att involvera sig själv så mycket som möjligt i sitt lands göranden. Det säger sig självt att han därmed ofta befinner sig på diverse utflykter som går ut på att inspektera och titta på olika saker.

Nu finns det också en sida som helhjärtat ägnar sig åt att lägga upp bilder där Kim Jong-Il gör just detta - tittar på saker. De som står bakom sidan krånglar inte till det, utan kallar helt enkelt projektet för Kim Jong-Il looking at things. Det är en rakt igenom fantastisk gärning som är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Efter första besöket blir jag faktiskt så till mig att jag väljer att utropa den till veckans bästa webbprojekt.

Titta bara här. Är det inte väldigt, väldigt kul?

Kim Jong-Il tittar på en så kallad "labbråtta"

Kim Jong-Il tittar på vattenflaskor

Kim Jong-Il tittar i en kikare

Kim Jong-Il tittar på en vägg

Kim Jong-Il tittar ut genom ett köksfönster

En mindre plågsam sommarplåga

2011-06-27T15:13:00.007+02:00

Jag lyssnar i stort sett aldrig på radio, och Spotify är något som jag använder mig av i väldigt liten utsträckning. Den här hållningen gör att jag är rätt renons när det gäller moderna sommarplågor. För detta går det självklart bara att vara väldigt tacksam. När jag läser om Eric Amarillo och andra sommarskojare är det lyckligtvis bara namn för mig. Oftast brukar det dock sluta med att jag till slut hör den där omtalade plågan, inte sällan i sammanhang där det befinner sig en eller ett par personer med erkänt dåligt musikomdöme. För detta går det självklart bara att beklaga sig.

Hursom, tidigare idag skickade Joakim en låt till mig på Spotify och då var det ju givet att jag skulle ägna den åtminstone en lyssning. Med fanns också beskrivningen "en feelgood-låt!", vilket ju lät som en beskrivning så god som någon i tider när det lilla gasmolnet där uppe i skyn jobbar för högtryck. Låten visade sig vara från en Brett Dennen, en snubbe jag tidigare aldrig har hört talas om. I vilket fall har han tydligen några skivor under bältet och tycks genom dessa ha arbetat upp en rätt trogen liten fanskara. Jag lyssnade, tyckte till en början att det lät lite fånigt och Jack Johnson-tillrättalagt. Men så fortsatte jag lyssna och började inse: den här låten har faktiskt det mesta som en mindre plågsam sommarpläga kräver.

Den är rentav riktigt medryckande. Kanske inte spännande på det viset att jag vill grotta ner mig i hela Brett Dennens diskografi, men väl värd att lyftas upp som ett alternativ till den kommersiella radions hemskheter. Efter ett par lyssningar struntar du i Bretts snack om "crazy cougars" och det lättuggade, lite för Tylösands-after-beach-kompatibla soundet och kapitulerar inför den givna hitfaktor som låten är begåvad med. Inte ens det faktum att han har framfört låten hos den i alla avseenden anskrämlige Jimmy Kimmel kan förändra min åsikt i det här fallet.

Jättebra låt, jätteknasig video

2011-06-26T18:43:00.004+02:00

De pålitliga och mycket älskvärda indierävarna i Yo La Tengo har genom åren gjort många saker rätt, men den här videon vet jag inte riktigt om de kan vara nöjda med. Knasiga konstinstallationer som bara är knasiga och inte erbjuder något vidare djup eller originalitet kan gärna få stanna på idéplanet. Går du runt och funderar på om du kanske är epileptiker vill jag också höja ett varningens finger - klåparregissör John McSwain lånar nämligen friskt från en stil vi mest känner till från produktioner kreerade i Fjärran Östern. Ledtråd: Förekomsten av blinkande föremål ska inte uteslutas.

Parken ser dock ut att vara fin. Själv tycker jag faktiskt att den påminner en del om Hagaparken i Stockholm. Föreställ dig att du har tennisbanorna i ryggen och du är med lite vilje nästan där. Under ett par år i tonåren var t ex dungen där uppe till höger ett vanligt tillhåll för spontana knytkalas bland Vasastans ungdomar. Extra populärt var det i högstadieavslutningstider, där mången moppemuscheburen ungdom både har firat sin första berusning och kanske också blivit av med sin sugmärkesoskuld. Själv minns jag med värme hur jag i nian högtidlighöll min nyss avslutade högstadieperiod genom att röka körsbärstobak, skåla i tjeckisk Egger-öl (som sades ha en alkoholhalt över de 3,5 procent som stod på burkarna) och dra på mig körtelfeber. Ah, kom inte och säg något annat än att det var en fin tid.

Nåväl. Jättebra låt, jätteknasig video var det ja.

#31

2011-06-15T14:10:00.005+02:00

Det är halvtid i gästmixserien och jag passar på att smyga in ett eget blandband. Med den här gången finns flera spår som i slutet av året mycket väl kan leta sig in på en årsbästalista. Både Woods och Bon Iver följer upp två personliga favoritskivor med två nästan lika bra album. Om det inte vore för den vedervärdiga avslutningslåten hos den senare skulle Bon Iver, Bon Iver nog vara uppe på For Emma, Forever Agos mästerliga nivå. När det gäller The Feelies så går det bara att älska dem för deras trofasthet. På nya skivan, tillika deras första på över 20 år, sätts inga grundlagar ur spel, men icke desto mindre är det en oförskämt pigg popskiva med ett fantastiskt öppningsspår. Att Nosebleed bara ligger som b-sida på Deerhunters Memory Boy-singel får mig att hoppas på nya stordåd från Bradford Cox sida i framtiden. Det blir lätt så när Nosebleed mycket väl kan vara årets hittills bästa låt. Cults charmade mig redan för ett år sedan med Go Outside, följde upp med ännu bättre Oh My God och står nu färdiga med 2011 års bästa sommaralbum. Lo-fi-rockaren Ty Segall låter mer än brukligt som grabbarna som omnämns på blandskivans första låt, samtidigt som jag tror att Joe Strummer ler lätt i sin himmel när han hör Something Fierce. I övrigt bjuds det på patenterat gitarrskrammel från en Thurston Moore som inför Wonderful Witches kanske bjöd in J Mascis på en enklare distad fika i köket. Den sorgligt bortgångne Jay Reatard står för blandningens cover när han tolkar Becks grymma Gamma Ray på ett sätt som får en att undra om inte norskättlingen skrev den med Jay i bakhuvudet. Skottarna i Ballboy bidrar med ett grymt, närmast The Rat-liknande intro och det är inte alls otänkbart att sönderkramade Veronica Maggio har ägnat The Vel-Vets en lyssning eller två i sina dagar. Som om detta inte vore nog finns här också brittisk new-wave-punk av den typen som den här bloggen älskar, ett par fina soul-korn och andra härligheter som passar väldigt bra att svettas ikapp med.

Vi säger så.

>> This Is Pop? [#31] <<

1. The House Of Love - Beatles And The Stones [1988]
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know [2011]
3. Woods - Who Do I Think I Am [2011]
4. Bon Iver - Towers [2011]
5. Shakane - Love Machine [1972]
6. The Feelies - Nobody Knows [2011]
7. Brian Hyland - Could You Dig It? [1971]
8. The Kinks - Love Me Till The Sun Shines [1967]
9. The Jolt - See Saw [1979]
10. The Chords - Maybe Tomorrow [1980]
11. Guided By Voices - Buzzards And Dreadful Crows [1994]
12. Ty Segall - You Make The Sun Fry [2011]
13. Jay Reatard - Gamma Ray [Jay Reatard Version] [2008]
14. Thurston Moore - Wonderful Witches [2007]
15. Deerhunter - Nosebleed [2011]
16. Ballboy - I've Got Pictures Of You In Your Underwear [2001]
17. The Jesus And Mary Chain - Don't Ever Change [1988]
18. Cults - Bumper [2011]
19. The Vel-Vets - I Got To Find Me Somebody [1974]
20. Jim Ford - I'm Gonna Make Her Love Me [1969]
21. Lee Moses - Bad Girl, Pt. 2 [1971]
22. The Gaylettes - Here Comes That Feeling (A k a That Lonely Feeling) [1969]
23. Something Fierce - Afghani Sands [2011]
24. Buzzcocks - Running Free [1980]

Hans Villius värdiga arvtagare

2011-06-11T00:18:00.016+02:00

Jag har aldrig pratat med henne. Jag har aldrig sett henne uppträda live. Jag har faktiskt aldrig ens hört en hel låt med henne. Men ändå känner jag att jag gillar Anna von Hauswolff. Detta något oväntade utlåtande baserar jag istället helt på det lilla jag har sett av henne i olika tv-sammanhang. Där ger hon intryck av att vara en väldigt söt och trivsam och sympatisk person, som både kan vara allvarlig och ha nära till skratt. Jag kanske är en sjukt dålig personkännare och måhända att jag är helt fel ute i mina omdömen här. Men det är egentligen skit samma hur det ligger till med det. Hon kan vara världens snällaste eller ett riktigt jävla as - det förändrar inte den ursprungliga anledningen till varför jag skriver det här inlägget.

Nu vet jag nämligen varför jag har stannat upp och bara lyssnat när hon har svischat förbi i någon tv-ruta eller på en datorskärm.

Ni förstår, hon har den kanske mest behagliga berättarrösten jag någonsin stött på.

Det må låta hur creepy som helst det här, men den där rösten vaggar en verkligen till ro. Då jag inte har något större logoped-intresse kan jag inte sätta fingret på vad det är - men något extra är det allt. Inte sedan Åse, den mentholrökande speciallärartanten i min lågstadieklass som bjöd på russin vid rätta svar men som jag tyvärr nästan aldrig fick gå till då jag i min ungdom var en rätt begåvad elev, har jag reagerat med sånt välbehag inför en röst som bara rör sig i vanlig samtalston. Jag är medveten om att någon duktig psykiatriker där ute säkert kan koppla denna röst-hangup sexuellt, men den som någon gång har varit i kontakt med speciallärar-Åse kan försäkra att så inte är fallet.

För den som mot all förmodan inte förstår vad jag pladdrar om kan du här nedanför höra Anna berätta om varför hon låter som hon gör.

Tantsnusk, Shan Atcis memoarer eller vilken skit som helst, agerar Anna berättarröst så är jag den förste att springa och köpa ljudboken.

Hans Villius, jag är ledsen att behöva säga det, men från och med nu delar du på tronen på min bästaröstberättarlista.

60-talets 200 bästa låtar (#49-40)

2011-06-08T13:27:00.004+02:00

#49: Martha and the Vandellas - Dancing in the Street [1964]

Musikaler är ju bara för jävla tråkiga. De är nästan alltid långtråkiga och sömniga och helt utan nerv. Däremot kan en snyggt placerad glädjescen i en film genast få mig på bättre humör. En glädjeyttring av den typen får gärna börja med att en eller ett par personer strosar fram på en gata. I takt med att den pålagda musiken stegrar i volym och intensitet iscensätter dessa personer sedan en gatufest där folk i alla åldrar sluter upp och dansar loss. Det som från början såg ut som en vanlig gatuscen har nu utvecklas till ett prunkande block party, som - åtminstone på våra breddgrader - inte hör vardagen till. För en kort stund vill vi inget hellre än att gå upp i det där frisläppta och lite halvtokiga. De ser ju ut att ha det så förbannat trevligt - och varför sörja tider som passerat när allt det bästa är nu?! Och titta, där bakom ett trumset sitter Marvin Gaye och bankar. Och bredvid honom står ju den vassa Motown-pennan Ivy Jo Hunter och kompar med en kofot. Helt utan hämningar.

Ja, lite så föreställer jag mig denna, en av Motowns signaturmelodier. Inte bara en dansrökare av guds nåde, utan också en uppmaning till alla ta vara på dina medborgerliga fri- och rättigheter. Oavsett vad som kan tänkas särskilja oss från varandra är vi alla välkomna att stråla samman i danspartyt.

This is an invitation, across the nation/A chance for folks to meet/There'll be laughin' singin', and music swingin'/Dancin' in the street.

Precis så.

#48: Dusty Springfield - So Much Love [1969]

Glöm alla fjantiga nutidspåfund som Duffy och Adele - Englands, och världens, bästa vita soulröst tillhör för alltid Mary Isabel Catherine Bernadette O'Brien. 29 år gammal kommer hon hem till platsen där hennes sånger bor och självklart uppstår ljuv musik. Med hjälp av strålande producenter och fantastiska låtskrivare kan Dusty och hennes mångbottnade natur äntligen slå ut i full blom. Av alla hjärtskärande stycken på den aldrig för hyllade Dusty In Memphis-skivan står So Much Love ut som min favorit.

#47: Love - Live and Let Live [1967]

Det är synd och evig skam att Love aldrig har nått samma status som sina pinsamt överskattade västkustkollegor i The Doors. Å andra sidan vill jag inte heller att den egensinnige och gåtfulle Arthur Lees eftermäle ska gå samma överexploaterade öde till mötes som hos Jim Morrison. På det som mycket väl kan vara hela decenniets bästa album dominerar de akustiska gitarrerna, men i Live and Let Live påminns lyssnaren om gruppens mer punkiga historia. På The Summer of Love hörs upploppsklockan ringa, drogerna är snart slut och borta i Vietnam pågår ett smutsigt krig. Vad bättre finns då att göra än att lyssna på Live and Let Live?

46: Procul Harum - A Whiter Shade of Pale [1967]

Man kan göra en debutsingel och man kan göra en debutsingel. Med över tio miljoner sålda singlar känns det inte överdrivet att kalla A White Shade of Pale för inte bara ett lyckat förstlingsverk, utan också en dunderhit. Den må vara sönderspelad och uttjatad, men en sån här sällsamt vacker och stämningsfull resa går banne mig inte att utelämna från en lista av det här slaget.

45: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher [1967]

Det är faktiskt fastslaget att alla goda människor gillar (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Ja, det är bara att hålla med det nätalias som skriver att det är en "eye-openin, finger poppin, head bobbin', foot stompin, soul smilin moment".

44: The Supremes - I Hear a Symphony [1965]

Den grupp med allra flest spår på den här listan torde vara The Funk Brothers. De kanske inte är som mest framträdande i I Hear a Symphony, men ett saxsolo här och en tempohöjning där kan onekligen spela stor roll i skapandet av en hållbar låt. I samklang med en fantastisk röst och lite handklapp kan slutresultatet bli popmusik med toner så upplyftande att de för alltid kommer vara "so inviting, so exciting".

43: The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]

Den stora 60-talsdrömmen förpackad på två minuter och 42 sekunder. Tidlös på samma sätt som den mänskliga längtan efter något större, bättre och vackrare.

42: Van Morrison - Sweet Thing [1968]

Van the Man blickar framåt och glömmer för en stund ryggsäcken med gårdagens bekymmer. Tröstande och - om den ostiga meningsföljden tillåts - bara så oerhört jävla hoppfull och vacker.

41: Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks of My Tears [1965]

En av världens bästa kärleksballader med drabbande och väldigt smarta textrader. I ett annat liv vill jag nog också heta Smokey, vara förärad med en fantastisk röst och ingå i ett häftigt soulband.

40: The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]

Det lenande klockspelet vaggar in en i en önskan om att fortsätta snooza, men så kommer Lous röst in och man förstår att det är dags att gå upp. Några solstrålar letar sig in i rummet, du gnuggar gruset ur ögonen och påminns om att det för det mesta ändå är rätt skönt att leva.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

This Is Pop? presenterar: Gästmix #5

2011-06-03T00:37:00.003+02:00

Prisa herren! Nej, det är inte skatteåterbäringen som är kommen - men väl en gästmix som talar till dem ovan där. Bakom den står - för första gången - en så kallad e-vän. Det moderna informationssamhället öppnar nämligen inte bara möjligheter för folk som söker sällskap på postorder, är intresserade av att lära sig mer om det här med att bygga hemmagjorda bomber eller vill gräva djupare i 1958 års fotbolls-VM (vad hände egentligen?). Nej, helt utan hänsyn till både tid och rum går det också att utbyta musikaliska preferenser med varandra.

Martin, som borta i en annan bloggosfär står bakom finfina bloggar som Dunka Dunka, Världshistoriens 101 bästa judar och Världshistoriens 101 bästa fransmän, lockades av den senare möjligheten och valde därför att nedkomma med en blandning som kanske kan överbrygga skillnaderna mellan oss som vandrar här och alla de olika väsen som befinner sig på annan ort.

Som konfirmations-dropout och hemmahörande i en familj som drar mer åt hedningshållet än det religiösa är jag säkert i behov av varje sekund av andlig närvaro. Men jag tror inte att det är min sakrala avsaknad som gör att jag uppskattar låtarna. Nej, det är snarare frågan om svettig livfullhet. Du behöver inte vara fan och bli religiös på äldre dagar för att uppfatta den sprudlande lidelsen i låtar som How I Got Over, Peace och Just A Closer Walk With Thee. På samma sätt måste du inte vara en hängiven guldduschare för att lättvindigt duka under för The Storm Is Overs större-än-livet-framtoning. Nej, det räcker gott och väl med att kunna sätta värde på det mäktiga som en gemensam tro på något bildar.

Eller som Martin själv uttrycker det:

I dessa ironiska och antiromantiska tider när allt ska skämtas bort och betalas med kredit, så tycker jag att det är dags att gemensamt återvända till lite fastare grunder. Gud, närmare bestämt. Det var ju trots allt inte så länge sen det var påsk och vi musiknördar ägnar oss sällan åt spirituella toner i tron att all kristen musik är kass. Så är det förstås inte: all kristen rock är kass. Men! Gospeln! Soulen! Housen! Gospelhousen! Vad hittar vi där, om inte underbara toner som är riktade raka vägen upp.

Greppa din stolsgranne och sjung med.

>> This Is Pop? [Gästmix #5] <<

1. Aretha Franklin - How I Got Over [1972]

Vi kör, mer eller mindre, plattan i mattan på en gång. Souldrottningen rör sig här tillbaka till gamla hemtama gospeltrakter och gör det med en energi som sveper med sig allt i sin väg.

2. Dana Divine – The Gospel Slide: Jesus Apostles March [2001]

"Calling all saints to the dancefloor." Det utropet inleder den här underbara och bisarra blandningen av kyrka, klubb och aerobicspass. Inte okej att missa denna pärla!

3. Moodymann – The Thief that Stole My Sad Days (Ya Blessin' Me) [2000]

Gospelhousen i förra låten byts här ut mot lite mindre euforisk, men ack så vacker, deep house. Låten kommer från skivan som man kan skymta på Håkan Hellströms debutalbum.

4. Elvis Presley – Take My Hand, Precious Lord [1957]

Den som lyssnar noga på Elvis röst hör att han nästan är värd all den uppmärksamhet generationer av musikfans har gett honom.

5. The Canton Spirituals – Stand By Me [1985]

Från den första sekundens trumnedslag och de påföljande gitarrtonerna är jag fast. Hade det varit en sekulär låt hade den mycket väl kunnat räknas som en soulklassiker. Och kanske om den kommit 20 år tidigare.

6. Eugene Williams and Sister Lee Ida Brown and the Houston Interdenominational Choir – Peace [1974]

De valde ett kort namn på låten för att kompensera för gruppnamnet, eller? Hur som helst: det här är innerligt och svettigt och kärleksfullt och omissbart. Låter lite som southern soul fast med fler körer.

7. Marvin Gaye – God is Love [1971]

Om jag fick välja en sångröst att ha, bara en, och jag fick välja av alla som någonsin funnits. Då hade jag valt Marvins.

8. Rahsaan Roland Kirk – Old Rugged Cross [1972]

Kapten Kirk är en av de mest exalterande, glädjespridande, demokratiska, musikaliska och livsomvälvande artisterna jag vet. Han är en av mina absoluta all time-favoriter och när jag kom på att han gjort en cover på den här gospelstandarden (eller "cover" kanske man ska säga - han sätter minst sagt sin egen stämpel på den) så var det en no-brainer - självklart ska alla som möjligen missat Kirk få en chans att höra honom.

9. Faith, Hope and Spirit - Joy [Lenny Fontana Mix] [19??]

Ah, jag är så himla svag för det där studsiga housepianot. Det går alltid hem. På med partyskorna igen!

10. The Soulful Sons of Zion – Pray for Peace [1975]

Ännu en obskyr gospelpärla hämtad från bloggen Soul Sides. Återigen: Fantastiskt bandnamn, eller gruppnamn, eller körnamn. Fantastiskt, hursomhelst.

11. Willie Banks and the Messengers – If It Had Not Been for Jesus [1973]

Det där gitarriffet, helt omöjligt att inte bli lite smålöjligt glad av det, faktiskt. Så simpelt men fint.

12. Sister Wynona Carr – The Ball Game [1952]

Gud och baseball i den här gamla gospelklassikern.

13. John Coltrane – A Love Supreme Part 1: Acknowledgment [1965]

Pharoah Sanders briljanta spirituella resa The Creator Has a Master Plan kändes med sina knappt 35 minuter som lite för lång för det här blandbandet, men den här jazzklassikern är inte så fasligt lång och nästan lika bra.

14. R. Kelly – The Storm Is Over [2000]

Jag har älskat The Storm Is Over åtminstone fyra år nu, och jag svär på alla mina gravar att det är helt oironiskt. Jag tycker det är en underbart fin låt. Ger mig ibland rent av tårar. Att våga se framåt och tro att det verkligen på riktigt kommer bli bättre, nu äntligen, det är så svårt, men så fint.

15. Celestial Choir – Stand on the Word [Larry Levan Remix] [1982]

Från discogs: "Excellent sounding pressing of an impossibly rare LP track, that has never sounded as clear or dynamic as this version. Originally recorded live in the First Baptist Church in Crown Heights, New York City, in 1982 and pressed only for the congregation, Walter Gibbons (owner of Jus Born studios and a new born Christian at the time of the recording) acquired a copy and played it out at the 7th Avenue. Rock & Soul shop were he worked. This was the place where most discerning DJs and soulful dance music aficionados picked up on this new sound, and it quickly became a Garage, Loft and Zanzibar club classic, championed by Larry Levan, David Mancuso and others."

Från mig: Jag är inte helt säker på att det är Larry Levans bästa remix, men världens bästa låt är det alla gånger.

16. Mahalia Jackson – Just a Closer Walk with Thee [1960]

Nej, en samling religiösa låtar som inte har med The Queen of Gospel, det vore väl ändå förfärligt. Så här har ni den mest hyllade gospelsångerskan av de alla.

17. Prefab Sprout - Ride [2009]

Jag blir alltid varm i kroppen när jag tänker på Paddy McAloon, som är en av mina favoritmänniskor. Hans grupp Prefab Sprout är, som alla vet, en av världens bästa grupper genom tiderna och deras senaste skiva (som egentligen består av gamla 90-talslåtar som aldrig såg dagens ljus när det begav sig) består av flertalet låtar som håller högre klass än det mesta som passerar för pop idag. Jag valde Ride, men jag hade lika gärna kunnat välja Sweet Gospel Music. Eller, tja, nån annan låt från skivan. Perfekt värdighet, absolut ödmjukhet, total popsensibilitet. Jag hjärta Prefab.

18. Bob Dylan – Every Grain of Sand [1981]

Dylans kristna skivor är naturligtvis inte så dåliga som folk säger och guldkorn finns det även från den perioden. Till exempel avslutningslåten på Shot of Love, som ni serveras här. Kanske på gränsen till lite väl sentimental, men domaren visar vit flagg.

19. Jonathan Richman – A Higher Power [1992]

Jaja, jag vet, den handlar ju om romantik den här. Om den underbara tjejen du inte kan sluta tycka är så underbart underbar i all evighet, amen och hallelujah, men slutsatsen han drar gör att jag kan placera låten på blandbandet utan att skämmas. En sådan fantastiskt kvinna kan förstås inte ha uppkommit av en slump - och vips så har jag lyckats bjuda in min älskling Jonathan Richman också till den här tillställningen.

20. Lucy Rodgers – I Found a Friend [1967]

Det är så fint egentligen, att hitta en vän. En man känner att man verkligen kommer kunna lita på och ty sig till resten av livet. Må vara en varelse av kött och blod eller av himmelsk sort - fint är det i vilket fall. Lucy kan inte låta bli att sjunga ut sin lycka och vi kan väl låta oss smittas av den oavsett om vi delar hennes tro eller ej.

21. Freda Bush – City Called Heaven [1976]

En vacker avslutningslåt. Stämningsfullt och lite ödesmättat. Bushs stämma gränsar till spökröst, nästan lite Nico över det hela, fast med mer soul och vibration förstås. Jag ska spela den här inatt innan jag somnar med förhoppningen att det ska ge mig nostalgiska noirdrömmar.

Go Through Sunday

2011-05-29T16:33:00.005+02:00

Alla kanske inte är medvetna om det, men vi behöver faktiskt en dos Jim Ford i våra liv.

[that time is here for one more year]

2011-05-27T23:57:00.000+02:00

Först och främst: Martin J, ursäkta att din gästmix dröjer. Tro inget annat än att det är en himmelskt trevlig blandning du har satt ihop. Förhoppningsvis är den uppe inom de närmaste dagarna. Det är öl och gruppuppgifter och min egen slapphet som har kommit emellan. Och så den där jävla sommarspellistan som jag gärna grottar ner mig i så fort den sista snön har lagt sig.

Men nu är den i alla fall klar, den där jävla listan.

Är du en sån där som gillar bra musik tycker jag att du ska subscriba.

Spotify: [That time is here for one more year]

Hellbent

2011-05-19T21:58:00.001+02:00

Den 6 juni släpps samlingsskivan From Joy Division To New Order. Vanligtvis innehåller såna här mindre påkostade samlingar inget nytt för fantasten, men i det här fallet bjuds vi faktiskt på en aldrig tidigare utgiven låt. Hellbent heter den och jag tycker banne mig att det låter riktigt bra.

Om man inte har så mycket att göra medan man lyssnar på låten kan man ta del av soundcloud-feeden. Där delger vanliga människor sina vanliga åsikter och funderingar.

New Order - Hellbent (Previously Unreleased) by Rhino UK

Låtlistan då? Ja, World In Motion äger sin Italien 90-charm men har ju givetvis inget på en best of-samling att göra. Krafty är en helt okej poplåt, men tyvärr inte ens bäst på senaste skivan. Thieves Like Us är på inget sätt dålig men tar här upp onödig plats. Och till skillnad från Love Will Tear Us Apart så har Blue Monday tyvärr nästan nått upp till klassificeringen "sönderspelad och uttjatad".

Äh, jag får helt enkelt ta och återkomma med den där felfria Joy Divison/New Order-samlingen.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #4

2011-05-18T23:32:00.004+02:00

Åhoj! Här kommer ännu en gästmix lastad med en utsökt blandning låtar.

Det fjärde bidraget är inskickat från min gode vän Daniel. Nu håller han till i Lund där han läser psykologi, men jag lärde känna honom medan vi pluggade samma kurs i England för några år sedan. Om man som Daniel är halvengelsk har man alltid en fördel här i bloggen. Om man dessutom har väl utvecklade smaklökar för det här med musik så är man garanterad en plats i den här gästmixserien.

Extra många ryggdunkar får Daniel för att det märks att han har lagt ner tid på spelordningen. Låtarna harmoniserar verkligen med varandra på ett sätt som jag gillar. För att parafrasera en känd sportfloskel: Daniel har inte bara inledning och slut på gaffeln - han knyter också till!

För egen del är jag extra glad över att komma i kontakt med en pärla från The Kinks mindre kända 90-tal. Did Ya är en riktigt stämningshöjare, som jag föreställer mig passar perfekt att höra i solsken på ett grönområde någonstans i London-trakten. När jag sedan påminns om Okkervil River-konserten som Daniel nämner blir jag på ännu bättre humör. På Concorde 2 i Brighton bjöd nämligen Will Sheff med band upp till en av de bästa konserter jag har upplevt, bara så ni som inte var där känner till det. Jag har rätt svårt för det mesta med Pink Floyd, men det går inte att bortse från att Comfortably Numb, särskilt under de inledande minuterna, är en väldigt fin låt. Ett gäng som inte är lika kända för den breda massan är Voxtrot, men deras relativt enkla och vägvinnande indiepop är nog ett av 00-talets bäst bevarade hemligheter. Och jag vet att Daniel gärna gör sitt för att höja deras anseende. I övrigt vill jag hävda att det är värt att utforska eller återvända till flera av de kända och mindre kända stycken som samsas om utrymmet på skivan. Det är mycket bra skit.

Innan Daniel tar över med sina egna motiveringar vill This Is Pop?-redaktionen bara korrigera de två små faktafel som har smugit sig in i Daniels text:

1: Bruce Springsteens I'm Going Down har aldrig förekommit på ett blandband härifrån. Däremot har Vampire Weekends version av låten varit med. Det kan också tänkas att jag har spelat Bossens version i sällskap med gästmixaren.

2: Oasis bästa skiva är alltså inte The Masterplan. B-sidesamlingen är väldigt bra och förmodligen deras näst bästa skiva. Bäst är dock Definitely Maybe. Definitivt. Alltid.

Nå. Det var allt från mig. Scenen är din, Daniel!

>> This Is Pop? [Gästmix #4] <<

1. Arcade Fire - My Body Is A Cage [2007]

Tyckte till en början att Arcade Fire var överskattade men så hörde jag den här låten. Pampig utan att gå till överdrift - grym låt helt enkelt.

2. Okkervil River - So Come Back, I Am Waiting [2005]

Efter att ha sett Okkervil River live 2008 blev jag fäst som bara den vid detta fantastiska folk-rock-blues-band. Just denna låt har med tiden utvecklats till en klar favorit tack vare dess fantastiska text och dystra sound.

3. Feist & Ben Gibbard - Train Song [2009]

Min gode vän och tillika ägaren till denna blogg skickade den här låten till mig samma dag som jag flyttade ner till Lund, den har spelats titt som tätt i hörlurarna sedan dess. Enkelt, avskalat och en härlig kombination av två fina röster.

4. Sparrow House - When I Am Gone [2006]

Som smör för själen. Jared Van Fleets avskalade gitarr och sammetslena stämma är så gemytligt att man inte annat kan än att avguda det.

5. Pink Floyd - Comfortably Numb [1979]

Behöver troligtvis ingen närmare presentation. Gillar texten och är barnsligt förtjust i Gilmours gitarrsolon.

6. The Libertines - Breck Road Lover [1999]

En väldigt behaglig låt att lyssna på i min mening. Kanske inte deras bästa bästa men never the less väldigt trevlig.

7. Voxtrot - Long Haul [2005]

Ett av mina favoritband som gör sig bäst på singlar och EP:s. Tycker att det är lite tråkigt att de inte blev större innan de lade av, men sånt är livet. Låten är inte talande för Voxtrot som band men det är bra skit!

8. Andrew Bird - Tea And Thorazine [1999]

Jag är väldigt svag för fioler, i synnerhet i kombination med pop/jazz/blues-melodi.

9. The Kinks - Did Ya [1991]

Bandet som producerat några av mina favoritlåtar. Denna låten är inte heller fy skam och passar enligt min mening in bra på detta blandband.

10. The Black Crowes - Welcome To The Goodtimes [1999]

Feel good-rock skulle jag kalla det. Har inte lyssnat jättemycket på Black Crowes innan men många säger att det är bra. Efter att ha lyssnat på denna skivan så kan jag bara instämma.

11. Led Zeppelin - When The Levee Breaks [1971]

Nils skrev det bra när han introducerade Zeppelin som legender. När man pratar om Led Zeppelin IV överskuggas denna låten lätt av Stairway To Heaven, även det en fantastisk låt, men detta är helt klart min favorit från skivan.

12. Ten Years After - Working On The Road [1970]

Påminner en hel del om Led Zeppelin i deras musik, och det gillar jag ju. Låten är från deras i mitt tycke bästa skiva, Cricklewood Green.

13. Union Carbide Productions - Golden Age [1991]

Började lyssna på Union Carbide Productions förra hösten och den här låten fäste jag mig vid omedelbart. Ebbot och co. gjorde lika bra musik då som nu.

14. Oasis - The Masterplan [1998]

Detta är i mitt tycke Oasis bästa skiva och det är svårt att säga något annat än att låten är fantastisk.

15. Elliott Smith - King's Crossing [2004]

Skivan som gavs ut post mortum är kanske inte hans bästa, däremot innehåller den ett par guldkorn varav detta är en av dem.

16. The Shins - Caring Is Creepy [2001]

Har ett vagt minne av att Filip och en annan bekant ville att jag skulle bestämma om den här låten eller Belle & Sebastians Sleep Around The Clock var bäst. Så här i efterhand måste jag säga att jag går emot Filip och säger att denna är bäst.

17. Broder Daniel - Shoreline [2003]

Jag är väldigt svag för Broder Daniel. Henrik Berggren och co. har gjort mycket fint, detta är troligtvis deras bästa.

18. Håkan Hellström - Jag Var Bara Inte Gjord För Dessa Dar [2000]

Håkan har gjort väldigt mycket vacker musik som är en fröjd för örat. Som göteborgare kände jag mig tvungen att ha med en Håkan-låt på blandbandet och valet kom till den här pärlan från debutalbumet.

19. Belle & Sebastian - White Collar Boy [2006]

Poppig perfektion från Skottlands bästa!

20. Fleetwood Mac - Everywhere [1987]

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till Fleetwood Mac. Vissa dagar tycker jag att de är fantastiska och andra dagar förstår jag inte vad de gör på min iPod. Denna låten definierar jag för dagen som sliskigt härlig.

21. Bruce Springsteen - Downbound Train [1984]

Från Born In The USA-skivan, hans klart bästa! Låten skulle jag ranka som näst bäst på skivan efter I'm Going Down, men eftersom den redan har varit med på ett blandband blev det istället den här.

22. Johnny Flynn - Eyeless In Holloway [2008]

Brit-folk när den är som bäst. Vet att Filip inte är överdrivet förtjust i Johnny Flynn men jag tycker musiken han gör är fantastisk.

23. The Jimi Hendrix Experience - The Wind Cries Mary [1967]

Avslutar blandbandet med en rofylld och vacker låt från Jimi Hendrix. Brukar lyssna på låten när jag går hem från universitet samtidigt som jag tänker över det jag har lärt mig.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #3

2011-05-14T16:29:00.001+02:00

Aloha! Mitt intryck av det här bloggplejset är att det närmast uteslutande befolkas av personer som bekänner sig till hankönet. Inget ont över er som tillhör det släktet och som hittar hit och hojtar till ibland, men det är alltid lite roligare med en viss spridning. Därför är det också himla kul att nästa blandning kommer från min kompis Kattis. Att alla vägar nånstans bär till Lund bevisas av att jag även känner Kattis därifrån. Nu bor och pluggar hon dock i samma regn- och vindpinade håla som jag på västkusten. Som om inte det vore fint nog så har Kattis också valt att bidra med en förträfflig blandning med låtar till den här blandbandsklubben. Happy days!

Sa(a)de jag förresten förträfflig? Ja, det gjorde jag. Och det av det enkla skälet att alla blandskivor som innehåller Okkervil Rivers Black är förträffliga per automatik. Endast genom att slänga in Fight Test, Second Hand News, näst bästa låten från Nilsson Schmilsson och Time Of No Reply är mycket redan vunnet. Inte ens ett overkligt bombastiskt Genesis med Lasse Holm-ambitioner kan rucka på det. Då jag vet att gästmixaren har en fäbless för det storslagna (läs: Queen och 40 minuter långa progglåtar) sätter det dock den där härliga personliga prägeln som eftersöks i den här serien. Kul är det också att få sina förutfattade meningar delvis satta ur spel. Bauhaus är t ex ett band som jag har dömt ut som modern av all töntig goth-rock, men Hope visar sig faktiskt vara en alldeles lysande låt. Fina bidrag och nya bekantskaper från Grateful Dead och Atmosphere gör att jag till och med kan leva med att frångå min annars autistiska hang-up på att blandskivorna ska sluta på ett jämnt nummer...

Om jag tänker på den finlandssvenske psykiatern J. Tull i Percy Tårar när jag ser namnet Jethro Tull, så tänker jag på nåt helt annat när jag hör INXS. Dels har vi Michael Hutchence mindre smickrande död, men också historien om när han stötte på Patrik Sjöberg ute i Stockholms nattliv en drucken kväll på 90-talet. Bråk uppstod och vakter och hangarounds-gorillor fick gå emellan de två för att förhindra ett fullskaligt slagsmål. Vad bråket bottnade i minns jag inte, men däremot lever Sjöbergs kommentar om att "INXS hade varit ett instrumentalband om ingen gått emellan" kvar i mitt medvetande, sorterad under den ständigt expanderande kategorin för onödiga trivia-kunskaper.

Ok. Slutpladdrat från min sida. Nu tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och lyssnar på det finfina blandbandet. Ordet är ditt, Kattis!

>> This Is Pop? [Gästmix #3] <<

1. Bombay Bicycle Club - Ghost [2007]

Min favoritlåt från Londonbandets debutskiva får vara startskott för detta blandband.

2. Animal Collective - For Reverend Green [2007]

Ett av mina favoritband, som bara blir bättre och bättre. På senare år har de haft mer fokus på sång, som i denna grymma låt.

3. Funeral Party - Finale [2011]

Denna låt har allt som krävs för att jag ska bli glad: hetsiga trummor, halvskrikig sång, lite vrålande i bakgrunden. Vårens mesta pepp!

4. Edd Byrnes - Kookie's Mad Pad [1959]

Denna låten alltså. Otroligt märklig men samtidigt helt fantastisk och omöjlig att sluta lyssna på! Edd Byrnes känner vi igen från bl.a. Grease.

5. Atmosphere - Puppets [2008]

Minneapolis-duon som fortsätter släppa skivor, den ena bättre än den andra. Laid back och perfekt för söndagshäng i solen.

6. Harry Nilsson - Early In The Morning [1971]

Harry Nilsson är så mycket mer än sina evergreens Everybody's Talkin och Without You. Från skivan med det trevliga namnet Nilsson Schmilsson.

7. Genesis - Behind The Lines [1980]

Egentligen föredrar jag Genesis med Peter Gabriel i spetsen, men den här låten får mig att vilja spela så många luftinstrument att jag till och med kan gilla Phil Collins.

8. Grateful Dead - The Golden Road (To Unlimited Devotion) [1967]

The Grateful Dead bjuder upp till dans i första låten på första skivan. Vilken entré!

9. Fleetwood Mac - Second Hand News [1977]

Vi fortsätter med peppen. Även detta ett öppningsspår, på en av världens mest sålda skivor.

10. The Flaming Lips - Fight Test [2002]

Jag har inte riktigt fastnat för Flaming Lips i övrigt, men denna låt (inte så lite lik Cat Stevens "Father and son") gillar jag verkligen.

11. Devendra Banhart - Cripple Crow [2005]

Från skivan med samma namn, ger Devendra Banhart oss denna finstämda melodi.

12. ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - The Rest Will Follow [2005]

Två trummisar! Bara en sån sak.

13. The Big Pink - At War With The Sun [2009]

Jesus and Mary Chain-inspirerat så det smäller om det. Och det kan ju inte vara dåligt!

14. Led Zeppelin - Bron-Y-Aur Stomp [1970]

Jag fick nyligen höra att detta är Robert Plants kärleksförklaring till sin hund. Som var döpt efter Aragorn i Tolkiens böcker. Nördigt? Ja. En av Led Zeppelins bästa låtar? Ja!

15. Beastie Boys - Girls [1986]

Ingen kan låta bli att dansa! (Trots den något sexistiska texten. Girls to do the dishes! Girls to clean up my room!).

16. INXS - Don't Change [1982]

80-tal när det är som bäst, australiensiska INXS lämnar ingen besviken.

17. Okkervil River - Black [2005]

Arg låt med catchy melodi. Okkervil River i sitt esse!

18. Bauhaus - Hope [1983]

Hoppfullt och vackert från de i övrigt ganska svåra och dystra britterna.

19. Jethro Tull - Thick As Brick [Edit No. 1] [1975]

1972 släpper Jethro Tull sitt album Thick As A Brick innehållandes en enda låt på över 40 minuter. Jag är ett stort fan av långa progrocklåtar men de gör sig inte riktigt på blandband. Det gör däremot detta trallvänliga smakprov!

20. Two Gallants - Las Cruces Jail [2006]

Är man bara två i bandet måste man låta lite mer. Det har de här killarna från San Fransisco fattat.

21. Bob Dylan - Idiot Wind [1975]

You're an idiot babe, it's a wonder that you still know how to breathe. En bitter Bob är en bra Bob.

22. Nick Drake - Time Of No Reply [1968]

Detta var den första låt av Nick Drake jag hörde, som tolvåring, och fastnade direkt.

23. The Cat Empire - The Crowd [2003]

Vi återvänder till Australien där blandbandet avslutas med denna lugna låt av ska-influerade Cat Empire.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #2

2011-05-11T00:20:00.002+02:00

Hej i stugan! Gästmix nummer två står för dörren. Den här gången kommer det från Lund och bär min kompis Nils signatur.

Genomgående är det en något hårdare blandning än den förra, men Nils har också slängt in några mer lågmälda spår (Elliott-favoriten Southern Belle!) och ett par mer elektroniska nummer. Den stora överraskningen är helt klart Stan Getz-bidraget, en låt som Nils har uttryckt att han gärna vaggar lite extra med höfterna till när han står iklädd köksförklädet och tillagar söndagssteken. Det är inte reggae man behöver på sommaren - det är bossa nova.

Jag hade nog trott på mer elektroniskt från min gamle studentradiokollega, men han valde istället att låta det ärrade grungehjärtat få större utrymme den här gången. Trots att jag inte håller med om att Soundgarden är grungens finest och att jag snarare är ett barn av britpopen, så kan jag allt uppskatta en bit flanellskjorta då och då. I övrigt var det härligt att få stifta bekantskap med för mig okända låtar från fina band som The Stranglers och The Kills. The Lemonheads är ju alltid bra, och det är bara att hålla med om att Eddie Vedder är en stor, stor del av Into the Wild. Men framför allt gillar jag att det märks att det är Nils som har valt låtarna utifrån sin egen smak. Det är exakt det som är tanken med det här.

Innan jag lämnar över ordet till bankmannen som gillar både Dinosaur Jr. och The Cure vill jag återigen bara säga att alla är välkomna att delta i gästmixserien som nu rullar. Intresserade får gärna mejla mig på guslindafi@student.gu.se. De två blandbanden som hittills har presenterats visar att det inte finns några direkta mallar och att flera olika stilar är välkomna (Nils ska dock veta att han balanserade på en skör tråd när han valde att ta med Prince...). Scenen är din, Nils!

>> This Is Pop? [Gästmix #2] <<

1. Jane's Addiction - Been Caught Stealing [1990]

Bandet som kanske egentligen inte förtjänade den mediala uppmärksamhet de fick, men tack vare decennieskiftets "skit-i-allt-attityd" fick de ändå stå i rampljuset en intensiv men kort tid.

2. Markus Krunegård - Livet Är Människans Bästa Tid [2009]

Kan inte låta bli att vara stormförtjust i Krunegård. Både hans jordnära, finurliga texter och hans medryckande men ändå inte ytliga musik gör att jag inte tröttnar på hans låtar trots otaliga genomspelningar.

3. The Stranglers - No More Heroes [1977]

Detta något bortglömda band förtjänar till skillnad från t. ex. Jane's Addiction betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått och får. Orgeln är ett väl använt instrument i gruppens låtar, och aldrig har den väl låtit mer punkig än den gör när Stranglers spelar?

4. Nine Inch Nails - Down In It [1989]

Trent Reznor och Nine Inch Nails är kanske inte det mest lättlyssnade men ack så bra. Down In It är med på den smått legendariska skivan Pretty Hate Machine, som i mitt tycke var otroligt långt före sin tid när den släpptes 1989. Jämför bara med hur det som kallades dansmusik lät samma år.

5. Eddie Vedder - Society [2007]

Sångaren i Pearl Jam gjorde soundtracket till den tårdrypande filmen Into the Wild och tillsammans med Eddies röst och musik höjs gråtfaktorn i filmen markant.

6. Depeche Mode - A Question Of Time [1986]

Finns en handfull band som platsar extra nära mitt hjärta och Depeche Mode är ett av dem. Låten A Question Of Time är varken deras bästa eller mest kända låt men är ändå en typisk Gahansk låt.

7. Elvis Costello & The Attractions - Kid About It [1982]

Kungens namne som egentligen inte är en av mina favoriter, men denna låten är helt enkelt förbaskat bra.

8. Stan Getz & Joao Gilberto - Desafinado [1964]

Som gammal saxofonist kände jag trycket från Stan Getz ande att ta med i alla fall en låt av honom. Mycket övande framför nothäftena har det blivit för egen del. Tillsammans med Gilbertos smäktande stämma och saxofonens släpande toner blir denna bossa nova nästintill trolsk.

9. Tubeway Army - Down In The Park [1979]

Synthpopens pappa Gary Numan fick vara med på ett hörn med sin klassiker Down In The Park. Har egentligen inte så mycket mer att tillägga.

10. The Kills - What New York Used To Be [2008]

Har inte riktigt fått grepp om vad New York en gång har varit enligt The Kills, men att döma av deras sound saknar de nog när Andy Warhol, Lou Reed och grabbarna hängde på hörnen i stan.

11. Pearl Jam - Garden [1991]

Ytterligare ett band som ligger mig väldigt nära hjärtat. Ett sådant band som man verkligen har samlat sig fördärvad på och köpt helt onödiga och icke prisvärda bootlegs just bara för samlandets skull. Dessa skivor ligger nu för övrigt och leker med dammråttorna.

12. The Lemonheads - Rudderless [1992]

Bandet som antagligen är mest kända för Mrs. Robinson men som absolut inte ska dömas av den färglösa låten. Lemonheads har radat upp lättlyssnade låtar och Rudderless är en av de bättre.

13. Elliott Smith - Southern Belle [1995]

Den antagligen mycket besvärade mannen Elliott Smith klämde ur sig en hel del bra låtar innan han tog sitt liv på ett mindre smickrande sätt. Southern Belle är hämtad från hans, enligt mig, klart bästa skiva. En skiva som sållar sig till den inte allt för stora skara där faktiskt alla spår är bra.

14. Prince & The Revolution - Let's Go Crazy [1984]

Funkens arvtagare är kanske en stretch men Prince tog i alla fall genren vidare in i 80-talets neon och även in i 90-talet. Även om just denna låt inte andas funk så har den ett oemotståndligt sväng som nästan får fötterna att dansa av sig själv.

15. The Specials - Concrete Jungle [1979]

Det multietniska bandet som, hör och häpna, inte spelar world. Trots inspiration från Jamaica lyckades The Specials utforma en unik blandning av ska och punk, med ett säreget sound som inte drabbats av den gamla utslitna reggaen. Valde här mellan Madness, som också ofta snurrar i den imaginära skivspelaren iTunes, och The Specials men valet föll till slut på Concrete Jungle.

16. Led Zeppelin - Whole Lotta Love [1969]

Behöver knappast någon direkt introduktion. Skapare av genre, inspiratörer, ja till och med legender.

17. Cptn Gingo-Bongo - Get Lost [????]

Utan tvekan blandskivans udda fågel. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker om denna låt så mycket. Den är varken dansant, får en att slappna av eller väcker några känslor, men den är på något sätt väldigt underhållande. Om ni inte tycker om låten i sig så kan ni roa er med att försöka klura ut var de väldigt många samplingarna kommer ifrån. Genomgående slingan är från filmen Flykten från New York, och bland annat kan citat höras från Pulp Fiction. Något nördigt ja, men, som sagt, underhållande.

18. The Pogues - Dirty Old Town [1985]

Irländskt band från 80-talet som framför allt är kända för sin juldänga Fairytale of New York. Frontfiguren Shane MacGowan vägrar ge upp whiskeyn och har antagligen gjort sig av med sin sista tand till hösten. Amerikanernas fördomar brittiska tänder får sig en ordentlig boost.

19. The Distillers - Beat Your Heart Out [2003]

Punken och hårdrocken är något jag framför allt tidigare har lyssnat enorma mängder på, men jag är antagligen en aning för feg för att ta med tyngre låtar, så detta är så hårt det blir på denna skiva. Möjligtvis är undantaget Soundgardens låt senare på skivan.

20. David Bowie - Modern Love [1983]

Kanske lite tradet (som det heter på skånska) att ha med Bowie men eftersom han också snurrar ofta i den imaginära skivspelaren får den medryckande och upplyftande låten Modern Love vara med.

21. Mekon - Yes Yes Y'all [Duke Dumont Remix] [2006]

Underrepresenterad genre på denna skiva i förhållande till hur mycket jag lyssnar på det. Hip-Hopen är dock helt utread, och likaså soulen. Belsebub Records storsäljare R n B kom tack och lov inte ens på tal i väljandet.

22. Bright Eyes - Bowl Of Oranges [2002]

Ett av den ganska alternativa och svårflörtade gruppen Bright Eyes guldkorn.

23. Guns N' Roses - One In A Million [1989]

Från det underskattade albumet G N' R Lies kommer denna låt med något speciell text. Tilläggas ska väl göras att man inte ska tolka den bokstavligt om nu någon fått för sig att göra det. Så har jag ryggen fri och behöver inte bli kontaktad av eventuella KKK-anhängare.

24. Soundgarden - Outshined [1991]

Grungens finest, Soundgarden, bistår med denna pärla. Man kan inte låta bli att bli imponerad av pipan på Chris Cornell. Spelas för övrigt i filmen True Romance i en scen med en ung och varmrökt Brad Pitt.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #1

2011-05-06T14:17:00.010+02:00

Okej. Dags att skriva historia här i bloggen. Idag är nämligen dagen då This Is Pop? för första gången lämnar plats åt ett gästblandband. Himla kul, tycker jag.

Först ut med att knåpa ihop en egen liten mix med låtar är min gode vän Johan. Han tillhör - åtminstone vad jag känner till - den lätträknade skara människor som jag både känner privat och som är hyfsat återkommande bloggbesökare. Efter att ha vuxit upp i samma kvarter och alltid gått i samma 08-skolor bor han nu i Köpenhamn där han snart är färdigutbildad arkitekt. Tillsammans med undertecknad ingick han en gång i tiden även i undergroundbolaget 101 Entertainment, som efter fyra mycket hyllade undergroundutgivningar gick ännu längre under jord och som i dagsläget betraktar sig som en vilande undergroundrörelse.

Och nu är alltså denna välartade gosse framme vid sitt livs stora eldprov.

Efter ett par genomlyssningar är det bara att konstatera att en liknande blandning aldrig tidigare har figurerat i bloggen. Det är - hur ska jag uttrycka det? - svartare, blåsigare och mer moget än någonsin. Men fortfarande väldigt bra och perfekt som avkoppling för en sval vårdag. Johan bjuder på flera spännande överraskningar (Benny Anderssons Orkester! Afrikansk Rai-musik!) och faktum är att jag endast har hört en handfull av låtarna tidigare. Men det är just det som är kul med här lilla projektet. Innan Johan tar över med sina egna kommentarer om låtvalen vill jag bara uttrycka min glädje över att få höra en av mina absoluta hip hop-favoriter, Souls of Mischiefs 93' Til Infinity. Take it away!

>> [This Is Pop? Gästmix #1] <<

1. Bo Kaspers Orkester - Vi Kommer Aldrig Att Dö [2009 Version] [2009]

Ja, inte särskilt hipster, men jag är heller inte så hipster. Har alltid varit förtjust i den här, lysande intro och små tweaks här och där i denna nyinspelning.

2. The Dave Brubeck Quartet - Take Five [1959]

Jag har detta spår på en samlingskiva under namnet "Jazz On a Summers Day" och det är precis vad låten utstrålar, 'smooth as silk' som Thai airways skulle säga det.

3. Guru - Take A Look (At Yourself) [1993]

Från Guru's (Gifted Unlimited Rhymes Universal (?) ) första skiva, Jazzmatazz Vol. 1. Det stod emllan den här och 'Transit Ride' från samma skiva, men jag bestämde mig för Take A Look, mycket då det är ett mina tidigaste musikminnen.

4. Nils Landgren Funk Unit - Mr. M (Ft. Maceo Parker) [Live In Stockholm] [1994]

Livespelning med trombonisten Nils Landgren och hans 'UNIT'. Man riktigt hör hur kul dom och publiken har det i denna gung-orgie.

5. Neil Young - Bound For Glory [1985]

Neil på sitt bästa country-humör, en vacker låt i alla sin enkelhet. Kärlek och framtidstro 'Along the Trans-Canada highway'.

6. Cheb Khaled - Sahra [Live] [1998]

Från Nordamerika till mellanöstern i ett kast. Kom i kontakt med Cheb Khaled via ett kassetband inköpt i Marrakech på en familjeresa. Smäktande och ganska härligt att inte ha en aning om vad dom sjunger om.

7. Birdy Nam Nam - Too Much Skunk Tonight [2005]

Vi byter genre igen och rör oss ner i svartmålade källarlokaler. Har själv inte sett Birdy live, men enligt uppgift så är det fyra glada grabbar på varsitt turn-table.

8. Miles Davis - The Doo Bop Song [1992]

Skivan Doo-Bop var ett nytt sound för Davis och många jazz-connoisseurer tycker säkert att den plattan är en nittiotals-oäkting, men jag gillar't. Beaten tillskrives DJ Premier.

9. Trentemøller - Beta Boy [2005]

Dansk DJ som säkert har hypeats upp och kapats ner flera gånger sedan jag först stötte på honom, men jag tycker det håller. Han och Birdy-grabbarna, i den tidigare omnämnda svarta källaren - mumma!

10. Tony Joe White - Ain't Going Down This Time [1991]

En gammal goding för mig, härligt bluesig. Bilden jag får på näthinnan är en regnig skymning i den amerikanska mitt-västen.

11. Van Morrison - Burning Ground [1997]

Blev djupt besviken när jag fick möjligheten att se Van live, en riktig jävla sursmurf. Men det kan inte ändra på det faktum att han har en del lysande låtar som jag aldrig tröttnar på, det här är bara en av dem. Däremot har jag aldrig lyckats klura ut vad den handlar om, säkert något kristet. Har alltid reagerat på raden 'And I take the jute and I throw him down on the burning ground'

12. Jens Carelius - Face Of A Dream [2009]

Vet inte helt vad det är med den här låten som gör att jag blir helt crazy legs varje gång jag hör den, kanske är det Carelius lite aviga sångstil tillsammans med den jämna, rullande takten.

13. Willie Nelson - Don't Give Up [1993]

Merparten av spåren på detta album är inte Willies egna, den här inkluderad. Min amatörmässiga tolkning av albumet är att det är en ganska så frän kritik av den amerikanska samhällsutvecklingen. Men ack vad den är fin!

14. Avishai Cohen - El Hatzipor [2009]

SVT sände för ett par år sedan en livespelning med Cohen från Göteborg och det är helt klart bland det bästa jag någonsin har hört. Ge det här spåret lite tid, det växer.

15. Souls Of Mischief - 93' Til Infinity [1993]

Ett ganska lågmält spår men med en riktigt skön stämning.

16. Talib Kweli - Joy (Ft. Mos Def) [2002]

Kweli är en av dom som Kanye West tackar på ett av sina outron, han hävdar att Kweli är en av de största grunderna till att han kunde slå igenom. I Joy får vi följa Kweli's kärleksliv och födseln av hans två barn. Så det så.

17. Moondog - Dog Trot [1994]

Nog det mest frustrerande album jag någonsin har hört. Stämningen byggs hela tiden upp, men förlösningen kommer aldrig! Argh! Musikens motsvarighet till en lapdance.

18. Ane Brun - Stop (Ft. Liv Widell) [2005]

En så stilla och försiktig låt med sådan jävla kraft.

19. Rockettothesky - Grizzly Man [2008]

Skuva helt upp för volymen på den här, drömsk är bara förordet.

20. Benny Anderssons Orkester - Briggens Blåögda Blonda Kapten [2001]

En fin valsmelodi och då jag helt ärligt är lite svag för folkmusik, så sitter den 'lige i skabet' som danskarna säger.

21. Jan Johansson - Visa Från Utanmyra [1964]

En så spröd men så finurlig liten låt. Hela albumet är stämning rak igenom, men man måste ge den plats och inte stressa.

22. Esbjörn Svensson Trio - Elevation Of Love [2003]

Jag får aldrig nog av den här låten. Många av E.S.Ts låtar är så komplexa och har så mycket i sig att man hela tiden upptäcker nya passager och sekvenser som man kan glädjas över.

23. Bruce Springsteen - Youngstown [1995]

En så vemodig och finstämd låt ljusår från 'Born In the USA'. Hela albumet har genomgående fina texter som alla är som små historier om olika livsöden.

24. Cheb Mami - Haoulou [2001]

Let us go out with a bang. Skicka alla fisförnäma smaklökar åt helvete.

Heavenly vs. Satan

2011-05-02T16:35:00.002+02:00

Hey?! Vart har vi nu kommit? Befinner vi oss i gränslandet mellan Midgård och Hin Håles domäner? Jag vet ärligt talat inte var vi befinner oss, men sett till den karga omgivningen så verkar det inte vara något hemtrevligt ställe. Det är dimma och taggtråd och... ja, vilka är de där identitetssökande killarna egentligen?

Ja, var gänget är och vad de gör där känner jag inte till, men jag vet att det som binder dem samman är att de tillhör det franska power metal-bandet Heavenly. Gruppen sägs spela traditionell power metal, men på deras senaste platta Dust to Dust ska bandet ha gått mot ett mer bombastiskt sound med stora körer och annat gött. Jag har aldrig hört något från dem och har inte heller något direkt sug efter att göra det. Förmodligen låter det precis som det ser ut - d v s som en Mattias Gardell-designad modelinje för Jack & Jones lite rockigare avdelning.

Ett band med en helt annan stilistik är den engelska twee pop-gruppen med samma namn. Istället för en satansflörtande mysticism satsade gruppen på den i twee pop-genren så vägvinnande nördlooken. När de franska power metal-snubbarna ritualslakter getter i gryningen sover medlemmarna i det engelska bandet tryggt med täckena högt uppdragna i varsin nittio-säng. Men musik kunde de allt göra och de har några riktigt fina poppärlor att pogoa till.

Anledningen till den här komparativa studien är det minikrig som utspelar sig på deras gemensamma last.fm-sida. Där tycks den eviga frågan vara vilket av banden (med tillhörande bild) som bör pryda sidan. Just nu har fransmännen övertaget, men diskussionen går ständigt varm om vilka som är det riktiga Heavenly. Det är, som ni säkert förstår, en utomordentligt viktig fråga för världsfreden som avhandlas. Att grupperna och deras anhängare är varandras raka motsatser bevisas om inte annat av den emellanåt hätska stämningen i "hojtlådan". Darmer_91:s bidrag till diskussionen är kort och gott "power metal heavenly kill the indie fag shit", medan den beskedligare tweepoparen guntrip ställer den rättfärdigade frågan "Does it have songs about elves and stuff?". Den bästa kommentaren kommer dock från användaren kevincrumbs, som lugnt konstaterar att "This shoutbox is one of my favourite things on the internet".

I grund och botten skrev jag dock det här inlägget för att skratta lite åt det franska power metal-gänget och deras rätt miserabla albumomslag. Här hittar ni omslaget till skivan med den allt för perfekta titeln Carpe Diem. Om ni sliter blicken från de lättklädda damerna känner ni säkert igen formgivningen från pressbilden högst upp. Det är som om ett gäng hormonstinna högstadiesnubbar har givits helt fria händer att sätta designen. Damma av vikingafonten, klistra in några lättklädda tjejer och tillsätt lite taggtråd och dimma och du är hemma.

Vi avslutar med Virus-omslaget. Här har ligan letat sig ovan jord (inte kan de väl stå framför någon form av bluescreen?) och likt ett ufo landat mitt på någon åker.

Twee pop-bandet förutsåg redan 1990 vad som skulle komma när de döpte sitt album till Heavenly vs. Satan. De smått homoerotiska fransmännen må gå vinnande ur en militant och underjordisk showdown, men alla dagar i veckan väljer jag att lyssna på engelsmännens Atta Girl framför namnens Spill Blood on Fire, Carpe Diem eller Riding Through Hell. Bara introt är värt en lyssning eller två.

Gå nu ut och fånga dagen.

This Is Pop? bryter tystnaden

2011-04-29T18:23:00.002+02:00

Här har det varit tyst ett tag. Orsaken till detta är att jag helt enkelt inte har haft några roliga eller intressanta uppslag. Därtill är jag av åsikten att varje blogg som har en strävan efter att skriva om saker som inte rör dagens kafébesök eller bilder på nyinköpta gardiner bör ägna sig åt sömnigare perioder när tiden, orken och lusten tryter.

Men nu är påsken över och bloggens vårdnadshavare, en person med erkänt stora meriter när det kommer till att vila sig i form, ämnar fortsätta med nedräkningen av 60-talslistan. Förhoppningsvis är den klar innan sommaren kickar in. Vid sidan om detta kommer säkert vissa poptrivialiteter att avhandlas och, så klart, även ett och annat blandband.

Och det är här i blandbandskategorin som det kan tänkas bli intressant. Eftersom This Is Pop? gärna ser sig som en samlingsplats (må vara i obetydligt liten skala) för människor som är öppna för att utbyta bra musik så kommer nästkommande blandbandsplatser vara up for grabs för vänner och bekanta, stadiga bloggläsare och mindre stadiga bloggläsare, samt övrigt löst folk som har vad som kallas för god smak. Mer kortfattat: den som känner sig sugen på att bidra med en blandning om 20-24 låtar är varmt välkommen att mejla mig den listan. Antingen skickar du med hela härligheten via något av the internets alla uppladdningsställen, eller så skriver du bara ned listan med låtar så fixar jag smutsjobbet med att få tag i alla härliga spår du vill låta andra höra. Det enda som krävs är ett kryddmått god smak och en näve tankeverksamhet. Jätteenkelt och superkul!

På det här sättet hoppas den här bloggen få in lite nytt blod, samtidigt som det ska bli skitkul att agera receiver i detta annars så ojämlika blandbandsförhållande. Du som känner dig sugen på att bidra med något är därför varmt välkommen att mejla mig på min knasiga studentmejladress guslindafi@student.gu.se för att sedan ge mig vidare instruktioner. Alla är välkomna att bidra, och den som känner för att vara anonym får självklart också vara det.

Sådär. Det var det lilla. Nu ska jag tillfråga några andra vänner med pålitlig smak, sedan är den här virtuella blandbandsklubben bara några knapptryck bort.

The art of being cool

2011-04-18T23:13:00.006+02:00

Titel och bild. Så självklara tillsammans.

Nosebleed

2011-04-14T01:07:00.007+02:00

Deerhunter har under det senaste året seglat upp som en riktig personlig favorit. Förra året tyckte jag att Halycon Digest var 2010 års fjärde bästa skiva och att Desire Lines var samma års näst bästa låt. Nu har ett av spåren från albumet, Memory Boy, gått och blivit singel. På den nya singeln gömmer sig, utöver titellåten, en härlig liten bit kallad Nosebleed, som inte bara till namnet påminner om något som den tragiskt bortgångne Jay Reatard skulle ha kunnat spotta ur sig. Den ombytlige Bradford Cox är här lite lo-fi-punkigare än normalt, men jag gillar det jättemycket.

Nu tycker jag vi bestämmer att Way Out West-hjärnorna tar och bokar dem till årets festival.

Mp3: Deerhunter - Nosebleed

60-talets 200 bästa låtar (#59-50)

2011-04-13T15:12:00.003+02:00

#59: The Four Tops - Standing In The Shadows Of Love [1966]

The Four Tops är mina soulfavvisar. I den här låten, till vissa delar misstänkt lik en annan Four Tops-dänga, sjunger Motowns kanske vassaste röst med all "heart and soul" han kan uppbåda. Den lilla kören gör även sitt för att lyfta denna fantastiska pärla.

#58: Smokey Robinson and the Miracles - I Second That Emotion [1967]

Ännu en underbar Motown-hit. Smokey är betuttad i en dam som i Norge säkert hade gått under beskrivningen "luremus". Men han vill inte vara en del av någon sådan relation. Om tjejen skulle komma på andra tankar garderar han sig dock med att han kan "second that emotion".

57: Jim Ford - Love On My Brain [1969]

Jim Fords liv är som ett bättre filmmanus. Nick Lowe har sagt att Ford är hans största musikaliska influens, och en gång i tiden hängde Jim med Sly Stone och skrev låtar till Aretha Franklin och Bobby Womack. Men så drog han sig tillbaka och försvann bort från kartan. Under flera decennier var han försvunnen. 2006 spårade dock Sonic-skribenten L-P Andersson upp honom och skrev ett längre reportage om hans liv i tidningen. I samma veva hittades också flera tidigare outgivna låtar med mannen. Dessa kom året efter mötet att ges ut på samlingsskivan The Sounds Of Our Time, där outgivet material blandades med låtar från hans förbisedda kultklassiker Harlan County från 1969. Albumet hyllades och Jim upplevde för en stund en oväntad revival. Lyckan varade dock inte så länge - i november 2007 hittades han nämligen död i sin husvagn. Love On My Brain visade tydligt att han besatt en viss talang för musikskrivande.

56: Love - Maybe The People Would Be The Times Or Between Clark And Hilldale [1967]

Det säger en del om Forever Changes när skivans fjärde bästa låt placerar sig på plats 56 över 60-talets allra bästa låtar. Arthur Lee är inte bara en av historiens coolaste frontmän - han kommer, trots sin död, också alltid vara ett geni.

55: The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]

Här har vi grabbarna igen. Blandningen Four Tops, Motown och Holland-Dozier-Holland var inte så pjåkig.

54: The Lovin' Spoonful - Do You Believe In Magic [1965]

Åh, pop blir nästan inte bättre än så här. Det är med ett fånigt leende på läpparna jag sitter och lyssnar och konstaterar att jag för alltid tror på popmagi och "the power of music". Det är på tok för sällan jag hör den här låten ute på lokal.

53: Stevie Wonder - I Was Made To Love Her [1967]

Stevie är värd all respekt, men här är det Rock and Roll Hall of Fame-basisten James Jamerson som gör låten.

52: Bob Dylan - I Want You [1966]

"I took his flute./ No, I wasn't very cute to him, was I?". Haha. Genialt. Det sägs att låten riktar sig till Italien-födda modellen Anita Pallenberg och att den citerade textraden handlar om hennes dåvarande pojkvän, Stones strulpelle Brian Jones. Så fin och uppriktig och bara grym. Avlyssnas med fördel i vackert vårväder.

51: The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]

Det finns något väldigt komiskt och lätt sjukligt med människor som är vapenfixerade. När John Lennon, via George Martin, läste "Happiness is a Warm Gun" på omslaget till ett gun magazine (ja, det ska alltid skrivas och uttalas på engelska) tyckte även han att det var en fantastiskt rolig och idiotisk sak att säga. Låten är Maccas White Album-favorit och i min bok är det deras fjärde bästa avkomma.

50: Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son [1969]

Jag har säkert sagt det förut, men precis så här vill jag ha min gubbrock. Svängig är bara förnamnet. Lyfts också upp av det otroligt härliga Willy and the Poor Boys-omslaget, som väger upp för det förskräckliga och bisarra Cosmo's Factory-konvolutet som skulle komma året efter.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Greven och påmmfritten

2011-04-11T23:27:00.005+02:00

Löpet får mig att ställa frågan: Var en greve en gång i tiden lika hett stoff som en TV-kupp, nakenchock eller supermage är idag? Om så är fallet väljer jag greven alla dagar i veckan.

#30: Cover Me Up!

2011-04-04T16:21:00.002+02:00

Hello music lovers! Vi skriver den 4 april 2011, datumet då This Is Pop?:s exklusiva blandbandsklubb fyller 30. Och precis som jag var inne på förra gången är denna happening tänkt att firas med en liten specialutgåva.

Så vad är det som är så jävla speciellt den här gången, då? Jo, håll nu i hårt i datorstolen - blandband nummer 30 kommer nämligen helt att gå i coverns tecken! Ja, det är tillåtet att skruva på sig och undra vad det är frågan om, men jag säger återigen som Martin Dahlins mamma: Så. Är. Bestämt.

Nedanför har ni därför 40 av mina favoriter i kategorin. Jag har medvetet valt bort låtar som har varit med på tidigare blandningar samt många av de tolkningar som känns allt för tråkiga och förutsägbara. Tro dock inte att det är någon superobskyr mix vi har att göra med. Jag kan nästan garantera att ni har hört åtminstone 90 procent av originallåtarna någon gång. En låt som Song To The Siren är ju nästan mer sammankopplad med This Mortal Coil än Tim Buckley, men jag kunde den här gången inte blunda för hur oerhört vacker de förras version är. Detsamma får även sägas om Saint Etiennes tolkning av Kiss And Make Up. Men i övrigt hoppas jag i vanlig ordning att ni får stifta bekantskap med några nya vänner.

Listan gör inga anspråk på att innehålla de bästa coverlåtarna. Nej, här har ni helt enkelt 40 spår - för enkelhets skull uppdelade över två skivor - som förhoppningsvis kan skänka viss glädje i vårsolen. Uppenbara missar, frågor och annat tas gärna emot i kommentarsfältet. Trevlig lyssning!

>> This Is Pop? [#30: Cover Me Up!] << (båda skivorna är inbakade i filen)

[CD 1]

1. Yo La Tengo - Tighten Up [Original: Archie Bell & The Drells, 1968]
2. Jonathan Richman & The Modern Lovers - Back In The USA [Chuck Berry, 1959]
3. The Fall - Victoria [The Kinks, 1969]
4. Pavement - The Classical [The Fall, 1982]
5. Crocodiles - Nothing To Be Done [The Pastels, 1989]
6. Belle & Sebastian - Whiskey In The Jar [Irländsk folkvisa, mest känd genom Thin Lizzys version fr 1972]
7. Lambchop - Backstreet Girl [The Rolling Stones, 1967]
8. Wilco - Thirteen [Big Star, 1972]
9. The Soundtrack Of Our Lives - Fly [Nick Drake, 1970]
10. The Byrds - Positively 4th Street [Bob Dylan, 1965]
11. Yo La Tengo - Little Honda [The Beach Boys, 1964]
12. She Trinity - He Fought The Law [The Crickets, 1959]
13. The Mamas & The Papas - Twist And Shout [The Top Notes, 1961]
14. Atlas Sound - Doctor [The Five Discs, 195?/196?]
15. Chris Farlowe - Out Of Time [The Rolling Stones, 1966]
16. Cats On Fire - Your Woman [White Town, 1997]
17. Kings Of Convenience - Once Around The Block [Badly Drawn Boy, 2000]
18. Sonic Youth - Superstar [The Carpenters, 1971]
19. The Kooks - Kids [MGMT, 2008]
20. This Mortal Coil - Song To The Siren [Tim Buckley, 1970]

[CD 2]

1. Elliott Smith - Waterloo Sunset [The Kinks, 1967]
2. bob hund - Ett Fall Och En Lösning [Pere Ubu, 1976]
3. Sonic Youth - Computer Age [Neil Young, 1982]
4. David Bowie - Cactus [Pixies, 1988]
5. Richard Hawley - Some Candy Talking [The Jesus And Mary Chain, 1986]
6. Jacuzzi Boys - You Got It [Roy Orbison, 1989]
7. Babyshambles & Friends - Janie Jones [The Clash, 1977]
8. Wanda Jackson - Let's Have A Party [Elvis Presley, 1957]
9. The Rosewood Thieves - Got To Get You Off My Mind [Solomon Burke, 1965]
10. Franz Ferdinand - All My Friends [LCD Soundsystem, 2007]
11. Comet Gain - Love Vigilantes [New Order, 1985]
12. Johnny Jones & The King Casuals - Purple Haze [The Jimi Hendrix Experience, 1967]
13. Vampire Weekend - I'm Going Down [Bruce Springsteen, 1984]
14. The Sundays - Wild Horses [The Rolling Stones, 1971]
15. Kirsty MacColl - A New England [Billy Bragg, 1983]
16. Saint Etienne - Kiss And Make Up [The Field Mice, 1989]
17. Håkan Hellström - 13 [Big Star, 1972]
18. Cowboy Junkies - Sweet Jane [The Velvet Underground, 1970]
19. 16 Horsepower - Nobody 'Cept You [Bob Dylan, 1973?]
20. Galaxie 500 - Ceremony [Joy Division, 1980/New Order, 1981]

Dagens roligaste

2011-04-01T23:22:00.003+02:00

Dagens roligaste grej är självklart Göran Greider - på en segway!

Ett lysande grepp av Babelredaktionen på SVT att låta Göran nagelfara välmående villasamhällen - på en segway!

Nu får några av er se till att krita under på den här namninsamlingen som vill att Göran leder årets 1 maj-tåg - på en segway!

Vi tar det igen: Göran Greider. På en segway.