Följande text skrev jag till ett magasin som vi gjorde i skolan. Det övergripande temat för tidningen var "Europa" och utifrån det valde jag att skriva en artikel om eurodisco. Ingressen var skitdålig, så jag hoppar över att ta med den här. (Ja, jag kursiverar den här inledande delen, för att liksom förtydliga att texten från början har publicerats på annat håll, så där som framgångsrika frilansjournalister gärna gör på sina privata hemsidor). Nåväl, här är den i alla fall.
En torsdagskväll i juli 1979 tågar
Steve Dahl in på mittplanen på Comiskey Park i Chicago. Det är
halvtidspaus i basebollmatchen mellan Chicago White Sox och Detroit
Tigers – men Steve Dahl tillhör inte något av lagen, han kan inte
ens räkna sig som en obetydlig del av organisationen i någon av
klubbarna. Men tro för all del inte att han är där som någon
objuden gäst. Det är nämligen han, den lokale radioprataren, som
har planlagt den halvtidsunderhållning som snart ska gå av stapeln.
Iklädd militäruniform och en stridshjälm på huvudet ledsagas han
av ett antal livvakter ut till mittcirkeln och den stora trätunna
som där står placerad. Stämningen på läktarna är uppjagad och
det är Steve själv som leder körens ramsor. Från tiotusentals
öldränkta strupar hörs ”disco sucks” skrikas ut i den ljumma
Chicagokvällen.
Alla vet vad som väntar. Majoriteten
av de närvarande har, på uppmaning från mannen i stridshjälm,
själva bidragit med att fylla den sprängämnesförsedda trätunnan
med det material som bara ligger och väntar på att gå upp i
atomer. Hela församlingen har rotat i sina skivbackar och grävt
fram de discoskivor som de med Steve Dahls hjälp nu räknar ner
livet på, med det slutliga målet att när tunnan väl exploderar
kunna förpassa discogenren ur den gemene amerikanens medvetande.
Och de lyckas med sitt uppsåt. Tunnan
sprängs, skivorna förstörs och Steve Dahl och resten av den
utbredda anti-disco-rörelsen jublar högt. Händelsen på Comiskey
Park i Chicago kommer i fortsättningen att kallas för ”Disco
Demolition Night” och blir den symboliska markeringen för den
breda discons död i USA. Genren ska förvisso komma att leva vidare
i landet – många förståsigpåare menar till och med att den
förfinas under det kommande decenniet – men den omhuldas då bara
av en mindre krets och sprids främst vidare på mer eller mindre
slutna vindsfester i framför allt New York. Men det senare är, som
det heter, en helt annan historia.
På andra sidan Atlanten, i ett Europa
där discoälskare har förskonats från scener som den i Chicago,
börjar den italienske musikproducenten Giorgio Moroder i samma veva
få ett allt större inflytande över vad som spelas på diskoteken.
Där är det fortfarande disco som gäller, men med Moroders och hans
franske kollega Jacques Moralis hjälp integreras en mer elektronisk
del i dansmusiken. Det är här, i skarven mellan sjuttio- och
åttiotal, som det nånstans går att tala om en större brytning
mellan amerikansk och europeisk dansmusik. Det är även här som det
går att hitta de första spåren av det som senare ska få
beteckningen ”eurodisco”. Men för att förstå genomslaget för
den genren kan det vara bra att backa bandet en aning.
När discon slår igenom i USA är den
på många sätt en vidareutveckling av soulen och spelas ofta live
av musiker. Låtarna är som raka soulpoplåtar fast med discobas.
Den stora skillnaden, som ska komma att bli än mer framträdande mot
slutet på sjuttiotalet, är att den europeiska varianten är mer
studiobaserad. Arvet efter elektroniska musikpionjärer som den tyske
tonsättaren Karlheinz Stockhausen, tillsammans med möjligheterna
att experimentera med nya inspelningssätt i stora och statligt ägda
radiostudior, förvaltas redan i ett tidigt stadium av vissa
europeiska kompositörer och ska med den nya teknikens hjälp snart
nå ut till allt större grupper i Europa.
Ett band som tyska Kraftwerk nämns
gärna, och ofta med all rätta, som föregångare inom den
elektroniska musiken. Deras mekaniska sound och retrofuturistiska
estetik står visserligen i bjärt kontrast till de discofunkiga
landsmännen i Boney M och den mer glättiga europop som ABBA
representerar, men alla dessa akter, plus många andra spridda över
stora delar av Europa, är värda att nämna när man talar om
framväxten av eurodiscon. Men den viktigaste grundstenen är inget
band, ingen enskild person, händelse eller särskild musikgenre,
utan istället förädlingen av ett instrument: den digitala synten.
När sjuttiotal går över i åttiotal
är förnyelsen stor vad gäller elektroniska musikinstrument. Fram
till dess har synthesizers varit dyra och otympliga saker, men i takt
med den tekniska utvecklingen sjunker priserna på syntar och
samplers och det som tidigare i stort sett har varit förbehållet
stora band, artister och studios kan nu köpas av en betydligt
bredare publik. Det blir på ett annat sätt möjligt att sitta hemma
på kammaren och skapa sin egen, dansanta och elektroniska musik. Vid
sidan om mer kända brittiska syntpopband som Ultravox, Orchestral
Manoeuvres in the Dark och Depeche Mode, växer en undergroundrörelse
fram över resten av Europa, och längst fram i ledet står den
mustaschprydde Giorgio Moroder och pekar ut stigen med låtar som
leder raka vägen till topplistorna.
Det är även dit de vill, personerna
som går i bräschen för den eurodisco som först låter tala om sig
i Europa i början på åttiotalet. För till skillnad från t ex den
samtida indiepopen, som är mer gitarrbaserad och idealistisk i sin
hållning, har man en tydlig strävan efter att nå ut med låtar
till en bred publik, tjäna stora pengar och nå framgång. Ordet
sellout existerar inte, precis som att ambitionen att vara äkta
lyser med sin frånvaro.
Framför allt är det yngre människor
som först kommer i kontakt med musiken. Inkörsportarna varierar,
men inte sällan är det via radio eller någon Mr. Music-liknande
samlingsskiva. För Roger Gunnarsson, med en bakgrund som musiker i
olika indiepopband och extraknäck som textförfattare till det
italodiscoinfluerade bandet Sally Shapiro, är eurodiscon en stor del
av hans uppväxt och han minns tydligt hur han själv först kom i
kontakt med den på åttiotalet.
Det är ingen slump att Roger nämner
Slice Me Nice och italodisco i samma mening. Låten blir en stor
succé runt om i Europa när den släpps 1984 och är än idag tätt
hopkopplad med italodiscon, en genre som det i det här sammanhanget
kan vara värt att stanna upp lite extra vid. Det är nämligen
italodiscons första stapplande steg som utgör grunden till det som
senare ska kallas eurodisco. Det som börjar som en slags
fattigmansdisco gjord på små skivbolag i Italien kommer snart att
bli en egen genre för folk som gillar blandningen av dansmusik och
syntpop. Men i begreppet ryms allt från ren strandraggardisco till
mer minimalistiska syntexperiment. Metoderna är billiga och medlen
små, men ambitionen att nå toppen finns hela tiden där.
Precis som namnet antyder producerades
en stor del av italodiscon i just Italien, men akter i flera andra
länder, däribland Sverige, Tyskland och Spanien, är inte sena med
att haka på trenden och låta sig placeras i samma fack. I många
fall är det dock svårt att etikettera den europeiska dansmusiken
under åttiotalet. Från Tyskland sprids veritabla hitmaskiner som
Modern Talking och Bad Boys Blue, vilka får hela Europa, från norr
till syd och öst till väst, att gemensamt stampa takten. Från
Spanien kommer Sabrina som sjunger om ”Boys” och från England
radar producenttrion Stock/Aitken/Waterman upp den ena hitsingeln
efter den andra. Alla uppräknade är namn som har en stor del i den
eurodiscovåg som under en längre period dominerar hitlistorna runt
om i Europa.
Men även om framgången är stor på
sina håll så är det ingen musik för finsmakaren, personen som
påstår sig ha koll. Många är det som dömer ut det som skräp och
som slit- och slängmusik. Inte minst är det den plastiga ytan inom
eurodiscon som irriterar, och som är en naturlig följd av att många
av banden frontas av en modell som mimar till förinspelat material.
Det är helt enkelt rätt tacksamt att racka ner på musik med sådana
djupt kommersiella motiv. Och den utbredda rocksnobbismen på de
etablerade musiktidningarna gör att de allra flesta band och
artister helt förbises av den skara journalister som dikterar vad
god smak är för något.
Med tiden tar eurodiscon nya vägar.
Mot slutet av åttiotalet gör housepianot sitt inträde och med den
försvinner synten mer och mer. Det blir inne att integrera rap i
musiken, med resultatet att en manlig artist gärna rappar något i
stil med ”get up on the dancefloor”, följt av att en kvinnlig
artist sjunger över en klistrig refräng. När denna del av
eurodiscon vidareutvecklas i början av nittiotalet får den namnet
”eurodance”, där Sverige sedan blir ett av förgrundsländerna
med band som Ace of Base och Army of Lovers. Men även resten av
Europa hakar på. Muren är riven och gränserna allt mer
uppluckrade. Erkännandet från de uttalade musikkännarna är
fortfarande lika med noll, men på det sätt som det hela tiden, och
överallt, produceras nya eurodiscodänger är det i efterhand inte
fel att i någon mening tala om ett musikmässigt enat Europa.
Ungefär i samma veva borta i USA, passar också Steve Dahl, mannen i
stridshjälm, på att be om ursäkt för sin rätt makabra dödsrit i
Chicago tjugotalet år tidigare, och dansälskarna i himlen ler mot
dansälskarna som är kvar på jorden.
Framåt millennieskiftet svalnar dock
intresset för eurodiscon, åtminstone i många av de västeuropeiska
länderna. Istället växer det i mitten på nollnolltalet fram
mindre rörelser som hänger sig åt den gamla italodiscon.
- Jag tror förhållningssättet idag
beror rätt mycket på hur man förhåller sig till musik överlag.
Kanske är man fortfarande en reklamradiolyssnare, och då ser man
nog "Mr Vain" och "Rhythm is a Dancer" som
nostalgi. Eller så har man blivit mer aktivt musikintresserad och då
kan det ju hända att man skäms för sina barndomsskivor. Eller så
försöker man leta upp något kreddigt förhållningssätt till dem.
Idag är mitt förhållande till italodiscon en blandning mellan
nostalgi och ren kärlek, säger Roger Gunnarsson.
Än idag fnyser många när eurodiscon
kommer på tal. Men vad lever kvar i den idag? Vad förde musiken med
sig? Självklart är det delvis en fråga om smak, men klart är att
eurodiscon, på gott och ont, plockade bort många ambitioner och
givna föreställningar inom musikbranschen. Därtill går det att
spåra rester av eurodiscon i dagens mer populära elektroniska
musik, som house, techno och R&B.
- What Is Love med Haddaway hade lika
gärna kunnat ges ut idag, om än i en annan produktion. Och så där
håller det på. Någonstans därute, bland all massproducerad
dansmusik för folk som inte bryr sig, kommer det hela tiden göras
nya mästerverk, avslutar Roger Gunnarsson.