#1

I tider när BBC rapporterar om att kassettformatet vinner ny undergroundmark klamrar This Is Pop? sig kvar vid den omtvistade MP3-mallen. Det får man tycka vad man vill om, men "så är bestämt" som Martin Dahlins mamma skulle uttryckt det.

Med det lämnar vi den kvinnan för första och sista gången i den här bloggen. Istället vänder vi blickarna mot en ny skiva. Den första i vad vi hoppas blir en härlig samling utgåvor.

Så vad har vi då? Till att börja med ska det sägas att det i mångt och mycket är tungviktskungarnas afton. Idel ädel musikadel trängs på skivan.

Vi går ut hårt med soulens i mina ögon jämnaste herre. Jag talar självklart om den store Otis Redding. Här hörs han på en låt som såg de första glimtarna dagsljus så sent som nio år efter det att soulmannen plockade ned skylten. Efter motstånd från anhöriga skulle det sedan dröja ytterligare elva år innan låten hamnade på stenkaka för första gången. För den som kan sin High Fidelity väl känner ni säkert också till att huvudpersonen, Rob Fleming, i ett svagt ögonblick väljer att motstå frestelsen att köpa den högt värderade singeln av en lätt kolerisk kvinna.

Näst på tur kommer sedan Paul Revere & the Raiders med "Kicks", ett stycke som placerar sig på plats 400 över Rolling Stones emellanåt ganska överskattade lista över historiens 500 bästa rocklåtar. Låten nådde även på sin tid stora framgångar över pölen, där man var etta på singellistan i Kanada och peakade som fyra på motsvarande lista i USA. Släck jointen, spotta ut svampen och överväg åtminstone att hoppa över efter-maten-ryssfemman - den här sången har ett budskap! Knark är bajs. Så var det sagt.

The Drums må vara ett ganska idéfattigt namn, men de tippas likväl bli ett av det här årets största succéer av den mäktiga bloggmaffian. Låten ni hör här hittar ni på EP:n "Summertime" som släpptes förra året. Indie-Zeus, Pitchfork, hälsar att underståtarna är mycket sugna på vad som lurar runt hörnet för Brooklyn-bandet. Visslande i början också! Svag för det.

Att Brooklyn har blivit the place to be om man vill låta sin konstnärssjäl sväva fritt i samklang med andra, bevisas här med att även nästa band, Yeasayer, kommer därifrån. Första singeln från nya albumet "Odd Blood" är en storslagen hit som väl redan är att betrakta som passé i den karga blogosfären, men This Is Pop? struntar i sådana lagar och låter musiken tala. High on Life-känslan är här större än i 2007 års minsta lika storslagna "2080", trots att den sistnämnda tog till det alltid vägvinnande knepet barnkörer.

Var du redan hög på livet? Jaha. Tråkigt, för här kommer ännu en stomper. Vampire Weekend, också med viss koppling till det där jävla Brooklyn, är tillbaka efter succén senast. Från nya skivan hämtar vi det närmaste bandet kommer en så kallad "floorfiller".

Vi avslutar tillfälligt det här larviga New York-gullandet med att coola ner oss en aning tillsammans med Karen O. "Hysteric" är i mina ögon den bästa låten från "It's Blitz!", en skiva som jag f ö rankade som nummer 13 över förra årets bästa album. En plats under, plats 12 alltså, hamnade de på albumlistan i Norge. Placering i Sverige har jag inte koll på, men jag antar att Sissel Kyrkjebö wailade brallorna av Karen O försäljningsmässigt. Synd, för banne mig om inte sången till och med skulle hamra sig in bland decenniets 100 bästa låtar. Så bra är den.

Det är uppenbart att bandet som hämtar sitt namn från en av 00-talets bästa filmer lider av sorg i hjärtat på nya skivan. Sångaren i Noah and the Whale, Charlie Fink, hämtar temat på albumet från uppbrottet med folk-fågeln Laura Marling. Det är måhända både banalt och fjantigt på sina håll, men in till mig hittar gänget.

El Perro del Mar, självklar indievintagesnygging, tar vid med en ännu en melodi (när fan använder man egentligen det ordet förutom i schlagersammanhang?) som behandlar känslomässiga avslut. Välproducerad bit som tillhör förra årets bästa svenska låtar.

Tycker ni att snacket om tunga profiler har vägt lätt än så länge? Då slänger vi in en viss Neil Young i leken. Låten hämtar vi från det femte Young-albumet, "On the Beach", uppföljare till succén "Harvest", och länge ansedd som en raritet i musiknördskretsar. Fram till 2003 fanns den inte fångad på plast någonstans. Den sista LP-utgåvan gavs ut i början på 80-talet och i tomrummet fram till 2003 fanns den i stor utsträckning endast att tillgå på... kassett! Kuriosa är att min far äger en gammal tischa med trycket "Who the Fuck is Neil Young?". Born a rebel, always a rebel. Utgivningsdatumet på plagget är okänt, men det var upprörda känslor när det framkom att Urban Outfitters på ett fräckt sätt parafraserat trycket på en Mick Jagger-tröja.

The School då? Det är inte särskilt uppnosigt att påstå att bandet står sig ganska slätt mot nyss nämnde Young. Men låten är bra. Och så är de sälklubbare! Batteristen går under namnet "Puppy". Härmed är landsman Varg Vikernes underrättad.

Ett av mina absoluta favoritband kallar sig för Teenage Fanclub. I den konstellationen ingår Norman Blake, en gång också medlem i BMX Bandits. Här framför de senare den lågmälda "Disco Girl", en låt som skulle kunna placeras in i facket C-86, en genre ursprungligen myntad efter en... jadå, kassett! Glasgow är ibland mer än bara Celtic, Rangers och Partick Thistle.

Några A4-sidor upp var vi väldigt inne på New York. Jag vet inte om det har att göra med att jag ska dit i påsk (så var det sagt och e-penisens omfång än större), men nu är vi tillbaka. Den här gången möter vi upp för en kaffe med kungen i krokarna. Lou Reed. Han börjar se ljuset, men jag tvivlar på att VU skulle ha något vidare utbyte med Paul Revere och grabbarna. Rykten talar om att herr Reed och dåtida vapendragaren John Cale ett tag rullade rökheroinet i Hem & Skola-papper.

Trettonde låten på skivan har en titel som Rikard Palm skulle få väldeliga problem med. Stackarn. Kanske kan han trösta sig med att det är en bit som smakar lika gott nu som när Felt skapade den 1983. Dope shit är egentligen ett helt opassande uttryck för låten, men jag ville mest få det sagt. Så.

"Queen Elvis". Så heter skivan från 1989 som "Madonna of the Wasps" är med på. Kul med ord, inte sant? Här kamperar Robyn Hitchcock ihop med egyptierna, men som ni säkert vet så var han också med i Soft Boys, ett band som i mina ögon och öron är snäppet vassare.

När Thurston Moore inte ägnar sig åt märkliga konstutsvävningar på Österlen så kan han också skriva habila noiserockdängor. "Sugar Kane" är ett exempel på det. Jag ska inte hävda att jag har stenkoll på allt som Sonic Youth har spottat ur sig genom åren, men "Dirty" är absolut ett av deras starkaste verk.

Åren runt 1980 är en av mina favoritperioder när det kommer till musik. Skrapar man på ytan finns där en hel del småpretentiösa bakelser. Wire tillhör absolut den kategorin. "12 X U" är inte deras magnum opus men det är en 1 minut och 55 sekunder lång uppvisning i hur enkel rockmusik ibland kan vara. Extra plus för bandnamnet, som delar namn med det förra årtiondets kanske bästa TV-serie.

Om nästa band, Tours, kan jag inte särskilt mycket. Det är ungefär samma period som Wire (1977), och precis som med dem ägde den legendariske radiomannen John Peel ett gott öga till Tours. Om Peel vet vi, förutom att han var legendarisk, att han hade för vana att betygsätta hela sin enorma skivsamling från ett till fem. Hans absoluta favoritlåt, fantastiska "Teenage Kicks", bröt dock alla former av gränser när Peel klistrade på betyget 28 (tvåa-åtta) på omslaget. En helt fantastisk historia som jag känner att jag bör försöka använda mig av så ofta som möjligt i det vardagliga livet.

Orange Juice. Mycket bra band som bevisar att tesen om Glasgow stämmer. "Blue Boy" - kanske deras starkaste stund - leds framåt av Edwyn Collins, en man som senare kom att skriva Mix Megapol-örhänget "A Girl Like You". För att behålla någon form av värdighet hävdar jag att Edwyn Collins och Orange Juice är mycket mer än så.

Övergången till svenska Club 8 är kanske inte solklar, det är däremot jämförelsen med landsmännen i The Embassy. Båda de svenska banden hämtar dessutom mycket av sin musik från gamla brittiska 80-talsband. Typ Orange Juice.

Så var det det här med tungviktare. Ever heard of a guy called Paul McCartney? Jag trodde väl det. Här är han med och producerar och skriver "Come and Get It", öppningsspår till Peter Sellers-rullen "Magic Christian Music". I samma film är nästa låt, Thunderclap Newmans oförglömliga psykedelia-klassiker "Something in the Air" också med på ett hörn. Jag ska göra ett ärligt försök att se den filmen. John Cleese, även känd från El-Giganten, ska ha roffat åt sig en roll.

Som avslutning varvar ni ned med Life Without Buildings. Själv tycker jag att det är en himla stämningsfull låt, men bandnamnet blir jag inte klok på. Det kan vara min bristfälliga engelska som spökar, men ett liv utan byggnader? Det om något hade varit ett underbetyg för det mänskliga släktet.

Hela spektaklet hämtar ni med fördel hem HÄR.

Sammanfattning:

1) Otis Redding - You Left the Water Running
2) Paul Revere & The Raiders - Kicks
3) The Drums - Let's Go Surfing
4) Yeasayer - Ambling Alp
5) Vampire Weekend - Giving Up The Gun
6) Yeah Yeah Yeahs - Hysteric
7) Noah and the Whale - Blue Skies
8) El Perro del Mar - A Change of Heart
9) Neil Young - See the Sky About to Rain
10) The School - All I Wanna Do
11) BMX Bandits - Disco Girl
12) The Velvet Underground - Beginning to See the Light
13) Felt - Penelope Tree
14) Robyn Hitchcock 'N' the Egyptians - Madonna of the Wasps
15) Sonic Youth - Sugar Kane
16) Wire - 12 X U
17) Tours - Language School
18) Orange Juice - Blue Boy
19) Club 8 - Heaven
20) Badfinger - Come and Get It
21) Thunderclap Newman - Something in the Air
22) Life Without Buildings - The Leanover

/Filip