Hemma i Maja Ekelöfs kök är vi alla människor. Oavsett hur klok hjärna eller vassa armbågar du har står vi lika inför den frånskilda fembarnsmamman från Karlskoga. Här premieras medmänsklighet före en stor plånbok.
När Maja Ekelöf skriver Rapport från en skurhink är världen i förändring. Borta i Vietnam strider Lyndon B Johnsons amerikanska trupper för att motverka kommunismens spridning. I New York pågår rasuppror och i Israel rasar striderna mellan palestinier och israeler. Hemma i Sverige byter vi till högertrafik samtidigt som vi försöker automatisera och effektivisera arbetsmarknaden. Medan allt detta pågår sitter Maja Ekelöf i sitt fallfärdiga hus i Värmland och gör sitt yttersta för att kunna betala hyror och restskatter utan att göra avkall på det dagliga matintaget.
Som städerska förväntas Maja endast sitta tyst och sköta sitt. Istället börjar hon i dagboksform teckna ned sina tankar om livet som lågavlönad i 60-talets Sverige. Ur detta kommer en skildring som är både intressant och engagerande. Maja slits mellan att vara tacksam för det hon har (ett hus, fem välvårdade barn, ett arbete, om än lågavlönat) samtidigt som hon genom hela boken ger uttryck för en vilja till förändring inom den rådande maktstrukturen. Orättvisor sker överallt, men sällan skildras de så begåvat och rättframt från en som i någon mening även är utsatt för det.
Hennes klasstillhörighet och kön hindrar henne däremot inte från att ständigt vilja lära sig saker. Kvällskurser i skrivning varvas med tunga verk från några av vår tids största ideologer. Men samtidigt vacklar hon. Flera partier i boken handlar om hur hon inte räcker till, varken kroppsligt, ekonomiskt och bildningsmässigt. Dessa uttryck för oro skänker dessbättre en mänsklig aura kring upplevelsen av boken. Maja vill verkligen vara med och påverka en omfördelning av främst den ekonomiska makten i samhället, men samtidigt inser hon sin begränsning som frånskild städerska.
Att läsa boken idag, mer än fyrtio år efter första utgåvan, känns förvånansvärt angeläget. Mycket av den orättvisa och den byråkratiska snårskog som möter utsatta känns till stora delar tyvärr igen även i dagens samhälle. Nedtecknat med en enkel penna från en vanlig människa med ett ovanligt stort hjärta, avslutas en av bokens sista delar med en förhoppning som år 2011 känns lika giltig som något annat:
Kanske människorna kan prata med varandra i framtiden.
Ett viktigt meddelande till allmänheten: Ikväll klockan 21 visar Kanal5 en av världens bästa filmer.
Uppdaterat klockan 00.43: Humorkvällen förklaras härmed fullbordad. Sexan visar det roligaste Spin City-avsnittet som gjorts. Jag talar självklart om det när Mayor Randall Winston använder sig av ett par (fusk)skor där svaret på alla frågor som någonsin ställts är nedklottrade.
Åh, vad jag hoppas att Wire står för ett bra album senare i år. Och åh, vad jag hoppas att The Feelies gör samma sak när det nu utannonseras att dessa "jangle rock OG's" kommer ut med nyskrivet material för första gången på tjugo år. Crazy Rhythms har inte bara ett av mina favoritomslag (apropå det - kolla upp den fina passningen The Blue Album), utan är också ett av 80-talets coolaste album och en naturlig fortsättning på det arbete som storheter som TVU och Television skapade åren före. Om man - i likhet med mig - råkar tycka om malande ljudbilder är skivan mycket lätt att tycka om. Detsamma kan sägas om bandet i allmänhet, som för mig är omgärdat av en nördigt cool aura.
I samband med skivsläppet ger man sig också ut på vägarna. Några datum i Sverige eller ens Europa är nog inget att hoppas på, utan i skrivande stund verkar man få ta med sig sin bästa poppsörlook och bege sig till Brooklyn eller Philly för att uppleva det hela live. Den svenska retrohipsterns känsla av lycka och unikhet i det.
Och apropå live, spana gärna in klippet nedan. I serien "YouTuba med Teenage Fanclub" ser vi Fannies - med grungehår och bästa skotittarblick! - göra God Knows It's True på Reading-festivalen 1992 och gud vad man hade velat vara där. Nu var jag sju år vid händelsen och hade nog blivit mer uppspelt av att se Euro 92-maskoten Bernie the Rabbit, men ändå. Älskar de härligt tama popnickarna som kan skådas på vissa av publikbilderna. Men också det gungande havet från den månghövdade publiken som sätts igång när låten kickar in. Och avslutningen? Sicken urladdning!
Jag har ju redan tipsat om dem, men när jag för första gången på riktigt länge stöter på en ny skiva där varenda låt är helgjuten kan jag inte tycka annat än att det är värt ännu en liten puff. Av samma anledning gläder det mig också att se att indie-maktfaktorn Pitchfork är helt rätt ute när man ger albumet betyget 8.4 och sorterar den under "Best new music". Så bra är den. Det nuvarande favoritspåret är End of the Night, men alla som uppskattar en god mix av T. Rex och 60-talsnuggets och en röst som emellanåt för tankarna till en ung Bobby Gillespie är någonstans in for a treat.
Efter att ha läst dessa rader förstår ni självklart att ni nu gör bäst i att släppa allt ni kan tänkas syssla med och på valfritt sätt lyssna in er. Okej. Bra så. Återsamling och feedback om, säg, en vecka!
Det är rätt sällan jag skriver om sport här i bloggen, men efter att ha sett HBO:s fyra delar långa serie om NHL-lagen Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och deras uppladdning inför den numera årliga NHL Winter Classic känner jag att det är dags för en tillfällig ändring på den punkten.
Under en månad lever alltså HBO och alla deras kameramän med lagen och vi får följa med in i omklädningsrummen, spelarhemmen och ut på isen. Jag vågar säga att det är en tämligen unik inblick i hur livet som hyllat hockeyproffs ser ut. Allt från speakerrösten till de dramatiska vinklingarna är väldigt amerikanskt, men detta utan att det blir löjligt pampigt och tillrättalagt. Som gammal hockeybildsbytare och NHL-frälst tycker jag mest att det bara är fånigt häftigt att ta del av hur Alexander Ovechkin packar ner sitt PlayStation i en särskild väska till bortamatcherna. Och att Sidney Crosby varje matchdag tar sig en rostad smörgås med sylt och jordnötssmör vid exakt samma klockslag. Eller hur det kan se ut när Capitals-tränaren Bruce Boudreau tar med sig sönerna till en galleria för att köpa julklappar till frun men mest går runt och är gubbskojig och ligger på om att få gå och köpa glass. Just Boudreau är kanske något förvånande den klarast lysande stjärnan i serien. Den Lilla Fridolf-liknande figuren ser vid en första anblick inte ut att vara mycket för världen, men ju längre serien lider växer hans små egenheter mer och mer. Mannen innehar förmodligen också världsrekordet i att peta in ett "fuck" i ungefär varannan mening.
Låt er inte luras av den halvfåniga trailern nedan. Hela produktionen är som sagt jävligt välgjord och du behöver nödvändigtvis inte vara hockeynörd för att uppskatta det. Bild- och ljudupptagningarna från rinken är maffiga, men den stora behållningen består i det unika tillträdet och personporträtten som skapas utifrån detta.
På den finfina musiktorrentsajten what.cd har någon vardagshjälte satt ihop ett litet kollage med skivor som skådisen och She & Him-halvan Zooey Deschanel har talat sig varm om på sin twitter. Om detta tilltag kan man nog tycka lite olika. Typ att det skulle vara en aning creepy eller mindre livsavgörande. Själv blev jag, vid 25 års ålder, mest påmind om vilken kanonkändiscrush Zooey är.
För den som uppskattar kombinationen Zooey, musik och listor följer därför skivorna som hittills ingår i kollaget:
Various Artists - A Christmas Gift for You From Phil Spector The Beach Boys - The Beach Boys' Christmas Album Bing Crosby & The Andrews Sisters - A Merry Christmas with Bing Crosby and The Andrews Sisters Nat King Cole - The Christmas Song Vince Guaraldi Trio - A Charlie Brown Christmas Colin Blunstone - One Year Teenage Fanclub - Songs from Northern Britain Aretha Franklin - Aretha Now Big Star - #1 Record The Beach Boys - Friends Dusty Springfield - Dusty In Memphis John Cale - Paris 1919 The Rutles - s/t Gene Clark - Roadmaster Paul McCartney - Ram Harry Nilsson - A Little Touch of Schmilsson in the Night Marshall Crenshaw - Field Day Various Artists - A Motown Christmas Teenage Fanclub - Shadows Superchunk - Majesty Shredding Syd Barrett - Opel Judee Sill - s/t The Louvin' Brothers - Christmas with The Louvin' Brothers Yoko Ono - Feeling the Space Aretha Franklin - Soul '69 The Impressions - This Is My Country The Zombies - Odyssey and Oracle Pearly Gate Music - s/t Blur - Parklife Elvis Costello & The Attractions - Imperial Bedroom Jonny - s/t Stevie Wonder - Songs in the Key of Life Dillard & Clark - The Fantastic Expedtion of Dillard & Clark Skeeter Davis - End of the World
Sådärja. Där har ni dagens viktigaste lista. Nu är det bara att börja bocka av.
Jag själv säger precis som den förståndshandikappade kille som varje dag var inne i butiken jag en gång jobbade i och som varje gång någon av motsatt kön befann sig inom greppbart avstånd från honom med hög röst ropade ut "vilken kvinna!".
För ett tag sedan hamnade jag framför ett avsnitt av The Seventies på SVT. Ett ganska ambitiöst projekt, men just det avsnittet jag såg hintade om att mycket av musiken man hade valt att fokusera på var rätt tråkig och en aning könlös. Det var lite för mycket ABBA och Bee Gees för min smak. Men programmet fick mig att börja rota runt i mycket av min favoritmusik från samma årtionde. Åren 1976-79 har sedan länge varit en musikalisk höjdpunkt för mig och det tycks som att periodens alla power pop-, punk och new wave-band ständigt utmanade varandra i att skriva den bästa poplåten.
Och är något säkert här i världen så är det att lättsmält, fint ihopsnickrad pop alltid kommer långt i den här bloggen. På blandbandet är det inte bara musik av den här typen. Men nästan. Alla låtar är från sjuttiotalet, ett annat sjuttiotal som vi för skojs skull kan kalla "whips and furs", och proppat med låtar som man kanske inte dyker på överallt. Allt är så klart inte superobskyrt, men kan någon av mina kunniga bloggläsare ramla av stolen i ren popförtjusning så är jag den förste att jubla. Några av låtarna kan mycket väl komma att vara med på en framtida, jättestor 200-lista över sjuttiotalet, och ett par (ja, jag tittar på er Do Anything You Wanna Do och Ever Fallen In Love!) tillhör det finaste pophistorien har att erbjuda.
Avslutningsvis skulle jag tycka att det vore kul att höra från folk som har hängt med här ett tag och tankat några av samlingarna som har skickats ut. Hittills är ni faktiskt rätt många som har tankat de olika utgåvorna och det är alltid kul med lite feedback.
1. Dwight Twilley Band - Looking for the Magic [1977] 2. Big Star - Mod Lang [1974] 3. Badfinger - No Matter What [1970] 4. The Scruffs - My Mind [1977] 5. The Vibrators - Whips and Furs [1976] 6. 20/20 - Giving It All [1978] 7. Trevor White - Crazy Kids [1976] 8. Nils Lofgren - I Don't Wanna Know [1975] 9. Johnny Johnson & The Bandwagon - Blame It On The Pony Express [1970] 10. Emmitt Rhodes - Fresh as a Daisy [1970] 11. Flamin' Groovies - Teenage Confidential [1976] 12. Eddie & The Hot Rods - Do Anything You Wanna Do [1977] 13. Dennis Linde - Burning Love [1973] 14. Little Feat - Easy To Slip [1972] 15. The Raspberries - I Wanna Be With You [1972] 16. The Poppees - If She Cries [1975] 17. The Cars - Just What I Needed [1978] 18. Chris Bell - I Am The Cosmos [1977] 19. The Only Ones - Flaming Torch [1979] 20. The Shoes - Tomorrow Night [1979] 21. Fingerprintz - Tough Luck [1979] 22. The Yachts - Yachting Type [1979] 23. Jilted John - Jilted John [1978] 24. Buzzcocks - Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've)? [1978]
Hello pop-lovers! Det har inte blivit mycket skrivande här den senaste tiden. Ibland kommer livet och annat emellan. Men varför inte kicka igång det igen med två av den här bloggens grundpelare? Jag talar om Alex Chilton och Teenage Fanclub. Här framför den förre de senares Alcoholiday. Det är mycket bra.
Och senare idag kommer kanske en blandning från ett annat 70-tal upp. Med lite vilja är det inte omöjligt att Alex är med på ett hörn även där.
Den Dynastin-doftande bilden ovanför är Tennis omslag till debutskivan Cape Dory. Tillsammans med Smith Westerns efterlängtade Dye It Blonde kickar albumen igång musikåret 2011 på bästa sätt. Efter bara ett par genomlyssningar står det klart att ribban för året är högt ställd, och bra är väl det då 2010 faktiskt inte var så överjävligt bra som musikbloggare i gemen hävdar. Senare under året väntas även Radiohead och många andra storheter släppa nytt. Redan i slutet på januari kommer fantastiska Wire med ett album som jag när en naiv förhoppning om ska kunna snudda vid deras tidigaste mästerverk. Men dessa och flertalet andra lär vi säkert återkomma till senare. Lyssna nu på Tennis och Smith Westerns. Jag vågar, utan darr på tungan, säga att det är 2011 års hittills bästa skivor.
Kommer ni ihåg den gamle tokfransen Jugge Nohall? Om ni letar långt bak i ert dokusåpaminne minns ni säkert den stjärnfyllda serien Club Goa som rullade på trean för några år sedan. Bland storheter inom genren som Baren-Meral och Farmen-Sebastian (kanske den klarast lysande stjärnan på hela dokusåpahimlen) var även Jugge med på ett hörn i produktionen. Han var inte där som deltagare, nej istället fungerade han som någon allt-i-allo tillsammans med den ständige parhästen Nalle Knutsson. Borta i Indien frotterade sig Jugge med den svenska dokusåpaeliten, som i sin tur passade på att roa sig på sitt eget kungliga vis medan kamerorna rullade. Vi fick ta del av regelrätta fylleintriger, någon lättare misshandel, polisbesök, klassisk vuxenmobbning och allmänt svammel från en samling individer som efter bästa förmåga försökte kräma ur sina sista desperata kändisminuter. Åh, det var härliga tider för alla oss som alltid har uppskattat en god dos hjärndöd teve-underhållning.
För folk som av någon oförklarlig anledning lyckades missa serien hittar ni här ett smakprov på vem människan Jugge Nohall är. I klippet nedan ser vi honom i par med den gamle Farmen-charmören Blondie, och tillsammans är grabbarna här på jakt efter diverse scenverktyg för en antågande praktfest i Club Goa-nästet. Som gammal roddare och ärrad rock 'n' roll-räv intar Jugge en attityd som osar självsäkerhet och kunskap på området, men i slutändan förstår man att det mest bara är tomma ord som strömmar ur den trinde mannens mun. Mycket av detta snack bildar dock Jugges storhet. Det är "rökarn" hit och "ruggugglor" dit, helt utan en tillstymmelse av självinsikt och med en obändig tro på sin egen förmåga. Allt uttryckt med en osviklig yrkesstolthet. I vissa stunder når han rent hisnande humorhöjder. Låt mig innan klippet tar vid avsluta med att konstatera det uppenbara: Vill jag få något gjort på ett snabbt och proffsigt sätt så är dessa äldre småpojkar inte de första jag vänder mig till för jobbet. Som komikerduo fungerar de däremot ypperligt.
[För en fortsättning på PA-äventyret rekommenderas en tittning HÄR].
För mig och ett par av mina vänner gjorde sig Jugge dock stor redan i serien Stockholmare. Jag har inga superklara minnen av serien i övrigt, men jag minns att han redan där gjorde ett starkt intryck genom sin ärliga och ibland något naiva framtoning. Bland annat försökte han under seriens gång lansera en programidé som gick ut på att han själv ledde en talkshow och där twisten i hela grejen bestod av att gästerna i programmet ställde frågor till honom istället för det motsatta som länge varit ett vedertaget och rätt så framgångsrikt grepp i talkshowbranschen. I mötet med bolagsbossen var det för tittaren uppenbart hur hans förslag möttes av kalla handen, men Jugge tycktes inte ta någon notis om detta och i en obetalbar scen kunde man se hur han ensam i sitt kök firade vad han betraktade som ett framgångsrikt möte genom att duka upp en flådig festmåltid bestående av kräftor.
Under några år på 00-talet var Jugge ett stående inslag i min närmaste bekantskapskrets. Han kunde dyka upp i de mest oväntade sammanhang, ofta i form av något egenhändigt uttryck eller så. Förstå den lycka som då uppstod när jag och några vänner träffade Jugge en drucken kväll på Limerick, strax efter hans Goa-sejour. En nästan barnslig glädje infann sig när han för en kort stund satte sig ner vid vårt bord, iklädd de karakteristiska piratbyxorna och med en Ljud & Bild-tidning i sin ena hand. Hade Zlatan klivit in i samma rum hade det knappast förändrat något - i blickfånget satt Jörgen "Jugge" Nohall, och till vår stora glädje var han precis lika älskvärd i verkligheten som i teve-rutan. Vi fick våra minuter med den store Saxon- och Judas Priest-fanatikern innan han tackade för sig och skickade med hälsningen "Tack grabbar, det är ni som gör mig stor!" till vårt lilla sällskap. Det var vad man brukar kalla ett minne för livet.
De senaste åren har det tyvärr varit lite tyst kring Jugge. Han har försvunnit bort mer och mer från rampljuset. Ibland har jag undrat vad han kan tänkas pyssla med. Speakerjobb? En statistroll i Roy Anderssons Du Levande? Räcker det för att klara livhanken? Jag har inte aktivt letat efter några livstecken, utan tänkt att tystnaden kan ha berott på att han kanske bara vill ha lite tid för sig själv. Allt har sin gång och även stjärnglansen och Bindefeld-bjudningarna har sitt pris.
Men så nås jag nu av rapporter som tyder på att Jugge gör sig redo för vad vi hoppas blir en storstilad comeback. Han tänker sig tydligen en framtid på scenen. Tiden då han stod för det otacksamma slitet bakom ridåerna är förbi. Den 12 december släppte han nämligen en första demoversion av sin egenkomponerade låt "Anybody in Love". Det är en berättelse om livet, kaffet och kärleken till sin stad och de människor som befolkar den. Det är också här vi först får möta den Annika Marklund som han verkar hysa en stor kärlek till. Så till frågan vi alla ställer oss: Är Jugge lyckligt kär - eller är han bara besatt av denna Annika Marklund? De kryptiska meddelandena i videon, "Inspiration is the most beautiful woman/who likes to wash her hair/on a Sunday like this", tyder på det sistnämnda alternativet, men självklart hoppas jag på det andra.
Den 30 december släpper han en mer mixad version av låten. Kvar är inte bara de stora frågorna om livet och Jugges rostiga stämma, utan även dedikationen till Annika Marklund, "a stunning beautiful woman". Den uppmärksamme kan också notera hur den gamle roddaren är väldigt noggrann med att detaljerat beskriva vilka syntar och annan programvara han har använt sig av för att skapa låten. Credit where credit's due! Om låten då? Ja, ett par mixningar till och jag tror vi har en comeback som heter duga. Vi kan aldrig få nog av ömsinta kärleksförklaringar i 80 BPM.
Oavsett hur det går med artistkarriären, mysteriet Annika Marklund och allt annat så förväntar jag mig att Jugge fortsätter att dela in livet och världen i "rock and roll" och "inte rock and roll". Det synsättet kan möjligtvis anklagas för att vara nyansfattigt och i klenaste laget, men i ett kändisuniversum där var och varannan nonsensperson springer runt och lever efter någon töntig latinsk fras så känns Jugges ord befriande att höra. Som han själv så vackert uttrycker det:
"Man måste alltid rodda och rocka - och roddning behövs för att roddning är Gud".
