Hemma i Maja Ekelöfs kök är vi alla människor. Oavsett hur klok hjärna eller vassa armbågar du har står vi lika inför den frånskilda fembarnsmamman från Karlskoga. Här premieras medmänsklighet före en stor plånbok.
När Maja Ekelöf skriver Rapport från en skurhink är världen i förändring. Borta i Vietnam strider Lyndon B Johnsons amerikanska trupper för att motverka kommunismens spridning. I New York pågår rasuppror och i Israel rasar striderna mellan palestinier och israeler. Hemma i Sverige byter vi till högertrafik samtidigt som vi försöker automatisera och effektivisera arbetsmarknaden. Medan allt detta pågår sitter Maja Ekelöf i sitt fallfärdiga hus i Värmland och gör sitt yttersta för att kunna betala hyror och restskatter utan att göra avkall på det dagliga matintaget.
Som städerska förväntas Maja endast sitta tyst och sköta sitt. Istället börjar hon i dagboksform teckna ned sina tankar om livet som lågavlönad i 60-talets Sverige. Ur detta kommer en skildring som är både intressant och engagerande. Maja slits mellan att vara tacksam för det hon har (ett hus, fem välvårdade barn, ett arbete, om än lågavlönat) samtidigt som hon genom hela boken ger uttryck för en vilja till förändring inom den rådande maktstrukturen. Orättvisor sker överallt, men sällan skildras de så begåvat och rättframt från en som i någon mening även är utsatt för det.
Hennes klasstillhörighet och kön hindrar henne däremot inte från att ständigt vilja lära sig saker. Kvällskurser i skrivning varvas med tunga verk från några av vår tids största ideologer. Men samtidigt vacklar hon. Flera partier i boken handlar om hur hon inte räcker till, varken kroppsligt, ekonomiskt och bildningsmässigt. Dessa uttryck för oro skänker dessbättre en mänsklig aura kring upplevelsen av boken. Maja vill verkligen vara med och påverka en omfördelning av främst den ekonomiska makten i samhället, men samtidigt inser hon sin begränsning som frånskild städerska.
Att läsa boken idag, mer än fyrtio år efter första utgåvan, känns förvånansvärt angeläget. Mycket av den orättvisa och den byråkratiska snårskog som möter utsatta känns till stora delar tyvärr igen även i dagens samhälle. Nedtecknat med en enkel penna från en vanlig människa med ett ovanligt stort hjärta, avslutas en av bokens sista delar med en förhoppning som år 2011 känns lika giltig som något annat:
Kanske människorna kan prata med varandra i framtiden.
2 kommentarer:
Håller med, boken är fantastisk. Streckläste den, och fann mig både djupt berörd och enormt inspirerad. Jag har ett vanligt kontorsjobb, och hade jag bara hälften av hennes engagemang och ork...
Maja är dessutom från min hemstad! En av ytterst få anledningar för mig att känna någon form av lokalpatriotism.
Karlskoga alltså! Tror jag var där och spelade nån fotbollsturnering när jag var liten. Av det jag såg minns jag det som... Rätt tråkigt, ja.
Efter att ha läst boken kände jag mest att jag ville ge Maja en kram och några uppmuntrande ord. En krutgumma med stort patos.
Skicka en kommentar