tisdag 14 december 2010

#25


Min mamma äger en väldigt typisk femtioplussarinställning till det här med musik. Med det menar jag att hon gärna uppskattar en god bit men är i det närmaste totalt ointresserad av att gräva djupare och utveckla sina smaklökar på egen hand. För musiken i livet räcker det egentligen ganska väl med att knappa in valfri radiogegga eller lita på EVA Records goda omdöme. Mer behövs inte.

Mitt försök med att ge en Feist-skiva i julkapp slutade t ex med en väldigt undanskymd roll i skivsamlingen. På frågan om vad hon tyckte om skivan kom svaret snabbt tillbaka. Det var "samma sak" genom hela albumet. I jämförelse med de otaliga Absolute-skivorna innehållande välkända dansdängor eller ostiga ballader stod sig fröken Feist väldigt slätt.

Men tro inte att jag gav upp så lätt. Någonstans långt därinne i den alltför Mix Megapol-sargade musikkroppen visste jag att det fanns hopp om bättring. Jag mindes de gånger då jag spelat upp någon svängig sak för henne och mötts av hurrarop och entusiastiska kommentarer i stil med "Filip, sånt här gillar jag! Kan du inte göra en skiva med låtar som du vet att jag tycker om?".

Då jag alltid har varit en på alla sätt väldigt godhjärtad och inkännande son tog jag mig självklart an uppgiften på största allvar. Sedan den där första skivan har hon, ofta i samband med någon högtid, erhållit några olika skapelser av relativt skiftande karaktär. Man kan se det som enkel presentutväg, men att döma av kommentarerna verkar de faktiskt ha gått hem ganska väl. Den senaste, en samling soulrökare, spelades tydligen väldigt friskt under midsommarhelgen. "Du må tro vad vi har spelat din skiva".

Ett tydligt mönster i denna musikfostran är dock att man får akta sig för att inte tappa taget. En ständig övervakan under patientens första år är i högsta grad att rekommendera. Mina personliga erfarenheter säger att ett allt för långvarigt uppehåll från vårdfallets domäner kan ge upphov till mindre trevliga överraskningsmoment. Det är som ni förstår en svår balansgång mellan att påverka utan att vara ihärdigt påprackande. Att verka utan att synas.

När jag under en bilresa till landet i somras spelade både The xx och Teen Dream kunde jag glatt notera hur min försökspatient diggade med rätt så bra. Jag lärde henne namnen på banden och skivorna och berättade varifrån de kom. I min glädjefulla iver föreslog jag att hon skulle börja förhöra sina arbetskollegor om vad de lyssnat på och uppskattat den senaste tiden. På detta sätt skulle hon kunna briljera i kafferummet med från bilresan intränade meningar som "Jaha, där ser man. Själv har jag mest lyssnat på Beach House senaste. Vet du vilka det är? Inte det? Äh, det är ett par från Baltimore". Åt detta skrattade jag hejdlöst. Förmodligen var det känslan av att vi nu var på väg att ta nästa steg i musikutvecklingen - i kombination med den komiska situation som utspelades i mitt huvud - som gjorde att jag var på väg att förklara min patient tillfälligt botad.

Detta skulle visa sig vara en på tok för hastigt ställd diagnos. Vid mitt senaste nedslag hos personen som länge utgett sig för att vara min mor kunde jag snabbt konstatera att något inte stod rätt till. Ut ur stereon strömmade någon rätt så förskräcklig sörja och på vardagsrumsbordet låg den. Absolute Love Classics. I en annan del av huset hördes trivsamma hummanden. Hur konstigt det än kan låta så drabbades jag där och då av en väldigt vacker insikt. Oavsett hur stor din tid, ork och välvilja än är så kan man aldrig vinna över EVA Records i fråga om dessa femtiotaggares musikgunst. EVA Records har och kommer alltid att äta den ibland minst lika äckliga musikbloggarmaffian till frukost.

Med det sagt tycker jag att vi lämnar lilla mamma och hennes i vissa fall tveksamma musikpreferenser för den här gången. Ja, vi skiter även i min kompis pappa som anser att Helmut Lotti är det bästa som någonsin har hänt musikvärlden. Och så glömmer vi att en raffig Lotta Engberg lockar superpublik till Liseberg om somrarna. Och att fyra av fem band i Grammiskategorin "Årets dansband" innehåller ett z i namnet. Äh, låt oss för guds skull strunta i alla de där förlorade musikgenerationerna. Istället tycker jag att vi lyssnar till den blandning som bästa The Wedding Present kickar igång här nedan.

Om ni vill kan ni se det som This Is Pop?:s skramligt vackra pubertetsrespons på Absolute Love Classics.

Och just det, höll på att glömma det viktigaste... Öh... Fuck Connex!

>> This Is Pop? [#25] <<

1. The Wedding Present - Something and Nothing [1987]
2. Jay Reatard - Always Wanting More [2008]
3. Anteenagers M.C. - Mike Rep Is All Right [2010]
4. No Age - Sleeper Hold [2008]
5. Girlfriends - The Day I Was A Horse [The Vaselines Cover] [2010]
6. Summer Babes - Crack Habit [2010]
7. Built To Spill - Carry The Zero [1999]
8. The Sound - Missiles [1980]
9. Joy Division - Interzone [1979]
10. Sic Alps - L. Mansion [2009]
11. Wavves - Friends Were Gone [2009]
12. Ty Segall - Girlfriend [2010]
13. Neutral Milk Hotel - Gardenhead/Leave Me Alone [1996]
14. Woods - Blood Dries Darker [2010]
15. The French Church - Slapneck 1943 [1968]
16. Crocodiles - I Wanna Kill [2009]
17. Weekend - End Times [2010]
18. Crystal Stilts - Love Is A Wave [2009]
19. Harlem - South Of France [2008]
20. The Replacements - Answering Machine [1984]

4 kommentarer:

Martin Janzon sa...

Jag gav min mamma en skiva med mammalåtar på mors dag. Hälften hiphop ungefär. Hon säger att hon spelar den ibland, men oftast glömmer hon bort att lägga fram skivan bredvid cd-spelaren när jag kommer hem på besök.

Fin text!

Filip sa...

Ha, du får försöka leta spår i skivan för att bena ut om det bara är tomprat eller inte. Som snubben som plockar fram White Light/White Heat-LP:n hemma hos någon för att utröna hur många gånger Sister Ray har spelats. Många spelningar = bra människa. Få eller inga = not so much.

Boggen sa...

Grym samling, som vanligt. Till det en mycket underhållande och igenkännande (kan man säga så?) text.

Filip sa...

Stort tack, Boggen! Någonstans var tanken med texten att några skulle kunna känna igen sig.