#22

När min barska mellanstadielärarinna hade något viktigt att meddela klassen använde hon sig alltid av orden "för kännedom". Vid dessa tillfällen visste man att det lurade ett viktigt meddelande runt hörnet, och för att inte gå miste om information som exempelvis kunde röra nästa brandövning gällde det att spetsa öronen lite extra.

Nu har den här bloggen aldrig några tillkännagivanden av det värdet, men låt mig åtminstone få säga det att blandbandsbranschen inte sällan är en väldigt krävande yrkesgren. Föreställningar om barnlekar göra sig icke besvär. Det är färskvaror hit och dit, och för att hänga med i flödet av dödsfall, födelsedagar, nya album och allt annat popkulturellt trams kan det krävas att man offrar en timme eller två av sin torsdagskväll.

Men så sitter man ändå där efter det mödosamma slitet och känner att det nog ändå var värt att utsätta både hjärna och smaklökar för vissa prövningar istället för att likt miljonen andra svenskar låta dem gå på sparlåga tillsammans med Jihde och gänget.

Den här gången hämtar vi inte mindre än fyra spår (låt 1, 9, 14, 19) från den strålande TV-fortsättningen av This Is England. Serien gör sig inte bara bättre än filmen, den innehåller som ni hör också mängder med bra musik. Upptäckten av The Roches smäktande vackra "Hammond Song" gör förhoppningsvis inte bara mig halvt knäsvag. Den efterföljs i sin tur av "Desire Lines", som tillhör årets bästa och rymmer en gitarrslinga som man helst aldrig vill ska sluta. The Kills-låten har vi redan avhandlat och The Raveonettes uppenbara musikinfluenser gör att vi alltid har en plats öppen för dem. Kevin Drew är på många sätt BSS (nej, hörrni, ner med högernävarna, den här mixen är ändå inget för er förirrade Pluton Svea-lyssnare) kreativa sambandscentral, men gör också strålande musik i eget namn. Vi hoppar sedan fram till den i veckan avlidne Solomon Burke, som inte bara efterlämnar 20 barn och över 90 barnbarn, utan också ett gäng helt okej låtar (den här gången kommer vänner av världshistoriens nästa bästa TV-serie att känna igen sig i valet av låt).

Hade världen aldrig haft någon Mark David Chapman så hade vi kanske fortfarande haft den gamle Quarrymen-medlemmen John Winston Lennon mitt ibland oss. 70 år är ju ingen ålder på en gammal häst. Hos oss tas han i vilket fall hand om och tolkas på ett alldeles utmärkt sätt av R.E.M. Hela kalaset avslutas sedan ihop med långgatornas förlorade son, här med den nya skivans bästa låt.

Om ni nu har orkat läsa ända till det här och inte avskräckts på vägen råder jag er att fixa hem ett exemplar.

För kännedom: det är bra skit.

>> This Is Pop? [#22] <<


1. Johnny Nash - Guava Jelly [1972]
2. The Roches - Hammond Song [1979]
3. Deerhunter - Desire Lines [2010]
4. The Kills - Monkey 23 [2003]
5. The Raveonettes - Dead Sound [2008]
6. Broken Social Scene - Stars and Sons [2002]
7. Kevin Drew - F-Up Kids [2007]
8. Lambchop - Your Fucking Sunny Day [1997]
9. Jimmy Cliff - Wonderful World, Beautiful People [1969]
10. Dolly Mixture - My Rainbow Valley [????/1998]
11. Allo Darlin' - Dreaming [2010]
12. Solomon Burke - Fast Train [2002]
13. The Tights - Bad Hearts [1978]
14. Augustus Pablo - Frozen Dub [1976]
15. Primal Scream - Star [1997]
16. Donovan - Superlungs My Supergirl [1969]
17. R.E.M. - #9 Dream [2007]
18. The Replacements - Can't Hardly Wait [1987]
19. Fleetwood Mac - Man of the World [1969]
20. Håkan Hellström - Du Är Snart Där [2010]