(null)

För första gången i den här bloggens historia har jag raderat två poster. Den korta förklaringen till detta är helt enkelt att de var för dåliga. Tro nu inte att jag har några högtflygande ambitioner med den här bloggeriprylen, men när man har en sådan sömnig inläggsfrekvens som jag vill man i alla fall leva i villfarelsen att det man väl skickar ut har någon gnutta substans i sig. De två senaste inläggen hade, åtminstone i mina ögon, inte det.

Nä. Blä och usch.

Men nog om det. Att gotta sig i lite härlig allmänångest och grinighet klarar jag av med den äran hemma på kammaren. Så, det jag vill tala om är ju faktiskt att jag, nu mer än fyra månader in på det nya året, ännu inte har hittat någon skiva från 2012 som verkligen greppar tag i mig. Perfume Genius och First Aid Kits senaste tycker jag visserligen om, och Gerard Loves Lightships-projekt lovar efter någon enstaka lyssning rätt gott, men i övrigt har det varit väldigt sparsmakat med nya, häftiga grejer för mig. Nu hör det till saken att jag den senaste tiden har varit väldigt dålig på att kolla in bloggar och hemsidor med smak för det nya, men känslan är ändå att det inte har funnits så mycket ballt att skriva hem om. Det kan mycket väl vara så att det är jag som har blivit gammal och trött och inte längre orkar hålla mig a jour med allt nytt. Och fan vet om det ändå inte är ett sundhetstecken i så fall. Men ändå, några nya bra saker måste det ju ändå finnas? Eller?

Ja, med anledning av detta, den än så länge olösta 2012-musikgåtan, får ni som fortfarande hittar in hit gärna tipsa mig om något från året. Eller vad tusan, ös på med allt, oavsett utgivningsår, och ta för all del i för allt vad tygen håller.

Jag gillar allt som är bra.

Typ som den här sockersöta och härligt slicka soulpop-biten (en fritidsledaraktig Dave Grohl-kopia med valrossmustasch, samt en avslutning på franska utlovas också!):



(Som självklart också går att lyssna på här!)

Dropping The Bass

Det här har ju absolut ingenting att göra med det som vanligtvis skrivs här, men eftersom jag tidigare har länkat till den fantastiskt roliga sidan kimjongillookingatthings tycker jag, så här bara ett par dagar efter beskedet om att världens främste golfare och en av vår tids största livskonstnärer har gått ur tiden, att vi gott kan rikta blickarna mot en annan kulturgärning tillägnad mannen med de snabba brillorna och den lätt glansiga blicken.

Ni ser, Kim Jong-Il åkte faktiskt inte bara runt och inspekterade saker dagarna i ända. Vi har alla säkert hört historierna om att han hade ett närmast osunt förhållande till film och sprit. Mannen som Göran Persson inte bedömde vara en "neddrogad porrknutte" älskade verkligen sina filmer och sin sprit. Under åren 1993 och 1994 ska han till exempel ha varit den enskilt störste köparen av gangstarapparnas favoritcognac Hennessy. Ingen vet säkert men kanske var det också under en Hennessy-armerad eftersläckning som han för första gången kom i kontakt med ett mixerbord och kände "det här måste jag göra oftare".

Hur det än ligger till med den historien är vi idag tacksamma för att sidan kimjongildroppingthebass slår upp portarna och visar oss bilderna från några av hans spelningar med flera av världens mest framstående discjockeys.

Diktator, skivryttare och legitimerad festfixare. Kim under sina heydays på touren.

This one goes out to all the ladies! Alltid noga med att inte låta sitt ämbete dra fokus från konsten och sina kända kollegor. Här fångad under ett gästspel med fransmännen i Daft Punk.

Ett litet livstecken

Här blir inte många barn gjorda. Men det blir bättre. "Det kommer mera", som Arne Hegerfors och Claes Åkesson en gång brukade sjunga om lördagarna. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer det bland annat en liten årssummering.

Tills vidare tittar vi på trailern till This Is England '88.

En mycket ond man/get

En kompis berättade idag att han håller på att läsa den nyutgivna och småhajpade boken Blod Eld Död, som handlar om svensk metal och dess historia. Jag misstänker att min vän, som likt jag själv inte är någon större metalkonsument, främst köpte boken på grund av de bisarra, minst sagt makabra men nästan alltid lika komiskt fascinerande historierna som ibland kommer med genren.

För mycket riktigt var det så att det var historierna, inte minnena och musiken, som han kände att han ville dela med sig av efter att ha läst några kapitel. Framför allt ville han berätta historien om Pelle Dead, den svenske sångaren i det norska dödsmetallbandet Mayhem som valde att sluta sina dagar genom att skjuta skallen av sig med ett hagelgevär.

Den första personen som fann hans lemlästade kropp var bandkollegan Euronymous. En vanlig, fullt frisk person hade förmodligen reagerat mycket starkt över att se något så fasansfullt och hemskt, men Euronymous levde för döden och satan och allt sånt där och blev därför glad och närmast upprymd av synen som mötte honom. Hans reaktion? Att föreviga det hela med hjälp av en kamera samt samla på sig bitar av hans hjärna.

Självklart går det att reagera väldigt olika på Euronymous tilltag. Avsky och skräck ligger så klart nära till hands, men frågan är om jag inte lutar mest åt någon form av stilla förundran. Jag blir nästan ställd av det sjuka i handlingen. Men så är också mina kontaktuer med dödsdyrkande sekter väldigt sparsmakade. Jag gillar ju vanlig, hederlig popmusik och tycker för det mesta att det här med att leva ändå är en rätt härlig känsla.

Kanske känner några av er redan till historien om Dead och det öde som senare drabbade Euronymous. Om inte kan jag säga att även den sistnämnde kom att möta döden under mindre normala former. Två år efter likfyndet i stugan avlider nämligen Euronymous till följd av att hans kropp utsätts för inte mindre än 23 knivhugg av dödsmusikerkollegan Varg Vikernes.

Väljer ni att lämna corpse paint-kritorna orörda ikväll är jag inte den som inte förstår det beslutet.

Hur som helst. Det var egentligen inte det här jag skulle skriva om. Ovanstående text bör mer fungera som bakgrund för det verkligt intressanta - och roliga - som min vän berättade för mig.

Denne Euronymous, som ni vid det här laget säkert har förstått var en rätt kallhamrad typ, ska efter det makabra självmordet ha gjort det till sin grej att berätta om sin döde bandkollega. I en intervju med metaltidningen Close-Up hyllade han Deads sista val i livet, förklarade att Mayhem inte var något "humanitärt skojband" och att de allesammans dyrkade döden. På frågan om varför han tror att Dead sköt ihjäl sig svarade han: "När det gäller Dead var han en mycket ond man/get".

Ni får ursäkta en okunnig, mindre dödsförhärligande tönt, men det där sista tycker jag är något fruktansvärt kul. Det där lilla snedstrecket som avgränsar "ond man" före det briljanta "get" får mig nästan att gråta av skratt. I all sin enkelhet och dödsmetallaktiga självklarhet är det så mästerligt formulerat. Det går helt enkelt inte att putsa till det mer för att uppnå en bättre effekt.

Hur var han då som människa?
- Jo, han var en mycket ond man/get.

Så ondskefullt. Så självklart.

Det är faktiskt inte utan att jag själv går och lurar på att köpa boken, trots mitt totala ointresse för musiken. Medverkar gör ju även de färgstarka Bröderna Hårdrock, vilka enligt min vän ska uttala sig rätt negativt om framställningen av dem i dokumentären som kretsar kring deras kärlek för den lite hårdare rocken. Till sammanhanget hör att den ansvarige dokumentärfilmaren i samma bok berättar om att bröderna till en början ställde sig tveksamma till att ställa upp, men efter att produktionsteamet varit noga med att betona att Iron Maiden skulle spelas väldigt mycket (och därmed åtnjuta en inte helt obetydlig summa STIM-pengar) gav brödraparet grönt ljus till en medverkan...

Avslutar det här inlägget gör vi genom att återvända till mer hemtama och mindre farliga marker. Jag talar om Ramones och den nästan lika roliga, dock mindre säkerställda uppgiften om vad en läderjacka kallas för i Polen.

Kanske har ni redan listat ut det?

Just det. "A ramone".

#35

De senaste veckorna har vi ägnat oss åt att sända radio i skolan. Mestadels har det varit roligt, hyfsat kreativt och ganska lärorikt. Skillnaden i seriositet jämfört med när jag och några kompisar skickade ut ostrukturerade sändningar från Radio AF har varit markant. Självklart har jag nu även lobbat hårt för att vi ska spela bra musik i våra program, ett arbete som lyckligt nog har mötts med tillåtande händer från ansvariga producenter.

När det så var dags för mig att agera producent kände jag en viss prestationsångest. Hur fan handplockar man sex, sju låtar från det digra utbudet på datorn? Nej, det går ju såklart inte. Därför förlitade jag mig på vårt utvalda tema - djur! - för att sedan på ett ytterst lökigt vis plocka ut ett gäng låtar med någon form av djuranknytning i sig.

Efter mycket möda och stort besvär landade det till slut på Fishtank (This Perfect Day), Deerhunter, Ex Lion Tamer (Wire), Bring on the Dancing Horses (Echo and the Bunnymen), Cat Stevens (en katt! Förstår ni?), The Day I Was a Horse (Vaselines/Girlfriends) och The Bear Quartet. Kanske lite mycket män, men fortfarande rätt bra skit om jag får säga mitt.

Döm om min förvåning när vår Guldspaden-vinnande lärare på sändningsgenomgången sedan anser att det var "för mycket P4-musik" i sändningen.

Det var Lana Del Rey-klass på den förolämpningen.

Med dessa ord ekande i bakhuvudet ser jag nu ingen annan trösterik utväg än mina tappra bloggläsare. Jag vill inte vara den som prackar på er Lotta Bromé-sanktionerad P4-musik. Jag vill inte vara Peps Perssons "Oh Boy" mellan speedway-resultaten i Sportextra. Nej, min ambition är faktiskt att vara lite häftigare än så. Därför ber jag er nu att nalkas sprudlande och fantastisk soul från Laura Greene, Debbie Taylor och The Supremes. När ni har gjort detta och har fått upp den rätta ångan, fortsätt då färden med att lyssna till den obligatoriska närvaron av new wave, indie, garage och allt annat bra som ryms däremellan.

Våga sedan inte komma och säga något annat än att det är värmande bitar som även talar till människor som befinner sig utanför Karlavagnens upptagningsområde.

>> [This Is Pop? #35] <<

1. Laura Greene - Moonlight Music and You [1967]
2. Debbie Taylor - Don't Let It End [1969]
3. The Supremes - Someday We'll Be Together [1969]
4. Evie Sands - Any Way That You Want Me [1969]
5. The Tams - Be Young, Be Foolish, Be Happy [1968]
6. The Bobby Fuller Four - Love's Made A Fool Of You [1966]
7. Hunx And His Punx - Dream On (Little Dreamer) [2010]
8. 20/20 - Tell Me Why (Can't Understand You) [1979]
9. The Nips - Gabrielle [1979]
10. Reparata & The Delrons - Panic [1968]
11. Pink Industry - Don't Let Go [1982]
12. The Cure - Fire In Cairo [1979]
13. Even As We Speak - Swimming Song [1993]
14. Vic Godard & Subway Sect - Different Story [1978]
15. Felt - Mobile Shack [1989]
16. Hefner - Pull Yourself Together [1998]
17. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes [2011]
18. Delroy Wilson - Show Me The Way [1970]
19. Minutemen - History Lesson, Pt. II [1984]
20. Flamin' Groovies - When I Heard Your Name [1978]
21. The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today [2010]
22. The Fall - Blindness [Peel Session] [2004]
23. My Bloody Valentine - Thorn [1988]
24. The Pains Of Being Pure At Heart - Everything With You [2009]

Lilla Humorlördagen! Debbie Harry i jättestora (och därför också jätteroliga) glasögon

Rubriken håller vad den lovar.

Sakernas tillstånd

Sak jag stör mig på: Den "svala" snubben i Falcon-reklamen som ses vinka av sin fru i en taxi med den tillhörande kommentaren om att han "behöver lite space och så" för att anordna sin Falcon-sponsrade grabbkväll i trädgården (kan förvisso även sorteras under "sak som är rolig").

Sak jag stör mig på II: Alla nyfrälsta, äckliga, hipsterängsliga och retweetrunkande töntar som var femte minut twittrade ut sin glädje över att vara en del av Prince väckelsemöte på Way Out West. Vi har aldrig riktigt kommit överens, jag och Prince, men hädanefter kan vår svacka definitivt beskrivas som avgrundsdjup. Att sätta sig på tvären för sakens skull är för det mesta bara väldigt jönsigt, men i det här fallet har jag tyvärr inget annat val.

Sak jag gottar mig i: Min bitterhet över att ha missat Pulp.

Sak som är rolig: Anton Abele.

Sak som är rolig II: Att Anton Abele har en egen talkshow.

Sak som är rolig III: Att Anton Abele har en egen talkshow som heter Kostymfritt.

Sak jag gillar extra mycket idag: Guided By Voices - Game of Pricks. Kanske världens bästa låt under två minuter framförd av en av världens coolaste personer, Robert Pollard.




Sak jag ska göra denna regniga kväll: Titta på Harold and Maude.

66666 - The Number of the... Pop?

Som jag har längtat efter den där rubriken.

Det finns milstolpar och det finns milstolpar här i livet. Jag vet inte om det framgår av den något suddiga bilden, men idag passerade alltså undertecknad 66 666 spelade låtar på last.fm. En snabbare huvudräkning säger att det bör innebära någonstans mellan 150 och 200 dagars konstant musiklyssnande (eller i snitt 47 spelade låtar per dag) sedan jag trädde in i den alltid lika kärleksfulla gemenskapen i september 2007.

Hörde jag "ge mig fem!" någonstans i lokalen?

Det kändes på något vis rätt självklart att låten som fick äran att göra det var densamma som namngav den här bloggen. Jag tror inte heller att The Muscles from Brussels, som på den jätteroliga gif-bilden kan ses släcka en ondsint orm med ett välriktat knytnävsslag, misstycker i den frågan.

Inspector Gadget

I rollen som envåldshärskare ingår det att åka runt och inspektera massa saker. Det är lite som för vår egen kung, med skillnaden att inflytandet och den reella makten är lika med noll hos mannen som inte är den som tackar nej till en vild bikinifest. För Kim Jong-Il ser det lite annorlunda ut. Han arbetar i stor utsträckning efter metoden att involvera sig själv så mycket som möjligt i sitt lands göranden. Det säger sig självt att han därmed ofta befinner sig på diverse utflykter som går ut på att inspektera och titta på olika saker.

Nu finns det också en sida som helhjärtat ägnar sig åt att lägga upp bilder där Kim Jong-Il gör just detta - tittar på saker. De som står bakom sidan krånglar inte till det, utan kallar helt enkelt projektet för Kim Jong-Il looking at things. Det är en rakt igenom fantastisk gärning som är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Efter första besöket blir jag faktiskt så till mig att jag väljer att utropa den till veckans bästa webbprojekt.

Titta bara här. Är det inte väldigt, väldigt kul?

Kim Jong-Il tittar på en så kallad "labbråtta"

Kim Jong-Il tittar på vattenflaskor

Kim Jong-Il tittar i en kikare

Kim Jong-Il tittar på en vägg

Kim Jong-Il tittar ut genom ett köksfönster

Hans Villius värdiga arvtagare

Jag har aldrig pratat med henne. Jag har aldrig sett henne uppträda live. Jag har faktiskt aldrig ens hört en hel låt med henne. Men ändå känner jag att jag gillar Anna von Hauswolff. Detta något oväntade utlåtande baserar jag istället helt på det lilla jag har sett av henne i olika tv-sammanhang. Där ger hon intryck av att vara en väldigt söt och trivsam och sympatisk person, som både kan vara allvarlig och ha nära till skratt. Jag kanske är en sjukt dålig personkännare och måhända att jag är helt fel ute i mina omdömen här. Men det är egentligen skit samma hur det ligger till med det. Hon kan vara världens snällaste eller ett riktigt jävla as - det förändrar inte den ursprungliga anledningen till varför jag skriver det här inlägget.

Nu vet jag nämligen varför jag har stannat upp och bara lyssnat när hon har svischat förbi i någon tv-ruta eller på en datorskärm.

Ni förstår, hon har den kanske mest behagliga berättarrösten jag någonsin stött på.

Det må låta hur creepy som helst det här, men den där rösten vaggar en verkligen till ro. Då jag inte har något större logoped-intresse kan jag inte sätta fingret på vad det är - men något extra är det allt. Inte sedan Åse, den mentholrökande speciallärartanten i min lågstadieklass som bjöd på russin vid rätta svar men som jag tyvärr nästan aldrig fick gå till då jag i min ungdom var en rätt begåvad elev, har jag reagerat med sånt välbehag inför en röst som bara rör sig i vanlig samtalston. Jag är medveten om att någon duktig psykiatriker där ute säkert kan koppla denna röst-hangup sexuellt, men den som någon gång har varit i kontakt med speciallärar-Åse kan försäkra att så inte är fallet.

För den som mot all förmodan inte förstår vad jag pladdrar om kan du här nedanför höra Anna berätta om varför hon låter som hon gör.


Tantsnusk, Shan Atcis memoarer eller vilken skit som helst, agerar Anna berättarröst så är jag den förste att springa och köpa ljudboken.

Hans Villius, jag är ledsen att behöva säga det, men från och med nu delar du på tronen på min bästaröstberättarlista.

Heavenly vs. Satan

Hey?! Vart har vi nu kommit? Befinner vi oss i gränslandet mellan Midgård och Hin Håles domäner? Jag vet ärligt talat inte var vi befinner oss, men sett till den karga omgivningen så verkar det inte vara något hemtrevligt ställe. Det är dimma och taggtråd och... ja, vilka är de där identitetssökande killarna egentligen?

Ja, var gänget är och vad de gör där känner jag inte till, men jag vet att det som binder dem samman är att de tillhör det franska power metal-bandet Heavenly. Gruppen sägs spela traditionell power metal, men på deras senaste platta Dust to Dust ska bandet ha gått mot ett mer bombastiskt sound med stora körer och annat gött. Jag har aldrig hört något från dem och har inte heller något direkt sug efter att göra det. Förmodligen låter det precis som det ser ut - d v s som en Mattias Gardell-designad modelinje för Jack & Jones lite rockigare avdelning.

Ett band med en helt annan stilistik är den engelska twee pop-gruppen med samma namn. Istället för en satansflörtande mysticism satsade gruppen på den i twee pop-genren så vägvinnande nördlooken. När de franska power metal-snubbarna ritualslakter getter i gryningen sover medlemmarna i det engelska bandet tryggt med täckena högt uppdragna i varsin nittio-säng. Men musik kunde de allt göra och de har några riktigt fina poppärlor att pogoa till.


Anledningen till den här komparativa studien är det minikrig som utspelar sig på deras gemensamma last.fm-sida. Där tycks den eviga frågan vara vilket av banden (med tillhörande bild) som bör pryda sidan. Just nu har fransmännen övertaget, men diskussionen går ständigt varm om vilka som är det riktiga Heavenly. Det är, som ni säkert förstår, en utomordentligt viktig fråga för världsfreden som avhandlas. Att grupperna och deras anhängare är varandras raka motsatser bevisas om inte annat av den emellanåt hätska stämningen i "hojtlådan". Darmer_91:s bidrag till diskussionen är kort och gott "power metal heavenly kill the indie fag shit", medan den beskedligare tweepoparen guntrip ställer den rättfärdigade frågan "Does it have songs about elves and stuff?". Den bästa kommentaren kommer dock från användaren kevincrumbs, som lugnt konstaterar att "This shoutbox is one of my favourite things on the internet".

I grund och botten skrev jag dock det här inlägget för att skratta lite åt det franska power metal-gänget och deras rätt miserabla albumomslag. Här hittar ni omslaget till skivan med den allt för perfekta titeln Carpe Diem. Om ni sliter blicken från de lättklädda damerna känner ni säkert igen formgivningen från pressbilden högst upp. Det är som om ett gäng hormonstinna högstadiesnubbar har givits helt fria händer att sätta designen. Damma av vikingafonten, klistra in några lättklädda tjejer och tillsätt lite taggtråd och dimma och du är hemma.

Vi avslutar med Virus-omslaget. Här har ligan letat sig ovan jord (inte kan de väl stå framför någon form av bluescreen?) och likt ett ufo landat mitt på någon åker.


Twee pop-bandet förutsåg redan 1990 vad som skulle komma när de döpte sitt album till Heavenly vs. Satan. De smått homoerotiska fransmännen må gå vinnande ur en militant och underjordisk showdown, men alla dagar i veckan väljer jag att lyssna på engelsmännens Atta Girl framför namnens Spill Blood on Fire, Carpe Diem eller Riding Through Hell. Bara introt är värt en lyssning eller två.



Gå nu ut och fånga dagen.

Greven och påmmfritten

Löpet får mig att ställa frågan: Var en greve en gång i tiden lika hett stoff som en TV-kupp, nakenchock eller supermage är idag? Om så är fallet väljer jag greven alla dagar i veckan.

Hört i morfars soffa

Hej Bullen!

I förra veckan fick jag en skoluppgift och i tisdags åkte jag till landet och morfar för att genomföra den. På kvällen drack vi kaffe och åt Ica-muffins och tittade på Chelsea - Man Utd i morfars soffa. I den där soffan har det setts oräkneliga sportevenemang genom åren, men aldrig har jag hört något i stil med det jag fick höra i halvtidspausen den här kvällen.

Morfar: Han är en riktig snygging, han den där ena killen.
Jag: Vem? Ola Andersson, eller? Rit-Ola?
Morfar: Ja, så heter han ja. Han går allt hos damerna ska du se.
[Någon minuts tystnad...]
Morfar: Åh, och så har han alltid så stiliga kläder på sig. Titta bara hur kavajnäsduken harmoniserar med slipsen!

Bullen, är det så att morfar, 80, gått och fått sig en man crush på senare år? Behöver jag vara orolig eller är det helt enkelt bara så att äldre män sätter större värde i en harmonisk kavajnäsduk på ålderns höst?

/25 somrar (barnbarn)

Korvfesternas korvfest

Jag är medveten om att jag mycket väl kan vara sjua på pucken här, men vi kan väl ändå enas om att något har gått jävligt snett. Vi hör sliskig R&B. Vi ser en centralt placerad ottoman. Denna stackars sidenmöbel vet själv inte om det, men den kommer inom kort att bli gangbangad av ett gäng überkåta snubbar i övre tonåren. Den väloljade koreografin avslöjar att Relentless, PipeLaya, Satisfaktion och de andra har övat in sina sensuella torrjuck rätt bra hemma på kammaren. De går all in och lever verkligen upp till utlovade "Imma show you what I got".



Men mest av allt är det hysteriskt kul. Det grabbarna sysslar med är ju i ärlighetens namn inte riktigt okej. Att gå loss på döda ting medelst erotiska rörelser - i grupp - är i de flesta sociala sammansättningar inte att betrakta som ett rumsrent beteende. Men oväntade och märkliga beteenden ger å andra sidan ofta upphov till skratt. Särskilt när det görs med en allvarsam ton. Mot slutet av videon ballar det ur bigtime. Relentless kommer strax innan tvåminutersstrecket ingungandes i bild, och det i sig är signalen för att resten av ensemblen också gör bäst i att våldföra sig på valfri möbel i rummet.

Nedan följer, helt oförutsett, enskilda betyg på pojkarnas insatser i videon. Invändningar mot betygen tas i kommentarsfältet. Betygsskalan som används är 1-5, och för att skoja till det ett extra varv kör vi den här gången den alternativa Kicker-skalan, där 1 är bäst och 5 sämst.

Relentless (1): Den klarast lysande stjärnan i gruppen. Sätter i mångt och mycket tonen för vad som är att vänta härnäst. Ser verkligen ut att njuta av att vara i blickfånget. Står för många av de bästa scenerna. Utstrålar en sensuell styrka. Ett säkert medvetet val som förstärks av hanteln i början och det kraftfulla kastet när han slänger iväg linnet och väljer att blotta bröstet. Tydligt är att han jobbar mycket med minspelet. När han gungar in i bild kan man se en tydlig putmun - ett trademark som får sägas vara ett klart plus. Äger en något sävlig kroppshållning, men kompenserar detta genom att vara seriös i sitt utförande. Bra på att hitta luckor och öppningar till ottomanen. Gör en särskilt stark insats vid dörren och kan hålla huvudet högt efter den storstilade avslutningen (den bekymmersfria gången!).

X2C (4): Nja. Gör en slätstruken insats och kan inte vara särskilt nöjd med sitt dagsverke. Dålig variation i sina rörelser och inte helt bekväm med kameran. Försvinner ut ur bild ett par gånger, och när man förväntar sig en storstilad comeback blir det istället mest pannkaka med uttjatade och enformiga utslag mot ottomanen. Visar klara brister i spelet utanför densamma.

PipeLaya (2): Ligger inne med det bästa namnet. Gör ett starkt första intryck med den smekande klappen och följer sedan upp detta med att gå ut extra hårt på ottomanen. Jobbar mycket med långa, intensiva rörelser. Gör ett tafatt försök med att ge sig på Relentless domäner borta vid dörren, men tydligt är att även han brister i spelet utanför ottomanen. Extra plus för den hårda imagen och den lilla knuten på linnet. Med rätt skolning hos Relentless har han potential att nosa på en etta.

Pre$$ure (2): Är ärlig i sina uttryck och visar prov på stor talang i torrjuckandets ädla konst. Går in och gör sitt jobb. Smooth men samtidigt rakt på i sin gärning. Det klanderfria samspelet med spegeln är en enda lång uppvisning i hur det kan se ut när alla timmar av framför spegeln-träning i pojkrummet plötsligt faller på plats. Inte helt bekväm med ottomanen, men väger som sagt upp det genom att hela tiden vara ärlig med sitt uppsåt. Visar prov på en oräddhet och fantasirikedom när han i slutet väljer att utforska nya områden och tingestar i utrymmet bredvid spegeln.

Satisfaktion (5): Nej, nej, nej. Vad är detta för halvhjärtat? Tydligt är att han innehar rollen som skojaren i gruppen. Relationen till kameran känns ytterst ansträngd. Fnissar och är den enda som någonstans uttrycker att situationen i rummet skulle vara pinsam. Kommer inte få bestiga många fler ottomaner med den inställningen. Nej, frågan är ens om han är med nästa gång grabbarna grus samlas för att utöva torrjuckanden i grupp. Bör för gruppens fortsatta utveckling förpassas till avbytarbänken per omgående.

Mitt bidrag till kvällen

Nordstan makes me wanna smoke crack. Eftersom Göteborg endast har ett centralt beläget systembolag med lördagsöppet till 15, var jag tvungen att genomlida diverse osmakligheter i gallerian som gud glömde. Men jag klarade det. Jag fick mina öl och lyckades sedan kryssa mig förbi Jesus Lever-freaks och en oerhört irriterande och fånig MJ-kopia (har det någonsin funnits någon MJ-kopia som har gjort honom rättvisa?). Om Jesus nu lever så kan jag i alla fall garantera att den gode Michael ständigt befinner sig i rotation i sin grav. På vagnen hem satt jag sedan bredvid en mycket raffig man i 45-årsåldern som ansåg sig ha rätt att pumpa ut motbjudande musik till övriga resenärer. Hans mindre ljudisolerade lurar bjöd den här gången på Pinks gamla dänga So What. Kombinationen raffig, medelålders man och Pink var en upplevelse, det kan jag lova.

Jag tog mig hem. Jag började pilla med en liten spellista till kvällen. Ikväll har vi nämligen premiär för ett alldeles nystartat musikkollektiv. Vart detta sedan leder oss vet vi inte, men bra musik är som bekant alltid bra musik, och kan det kombineras med lite öl och lite samkväm är det ju trevligt. Mitt bidrag till kvällen är följande!

Lou Reed - Sword of Damocles #Externally
Frankie Miller - I Can't Change It
Jim Ford - Love on My Brain
The Impressions - My Deceiving Heart
Martha Reeves and the Vandellas - I'm Ready for Love
Chairmen of the Board - Give Me Just a Little More Time
The Four Tops - Loving You is Sweeter than Ever
Frankie Valli & The Four Seasons - The Night
Ariel Pink's Haunted Graffiti - Bright Lit Blue Skies
George Harrison - Awaiting on You All
Deerhunter - Coronado
John Lennon - Gimme Some Truth
Smith Westerns - All Die Young
Flamin' Groovies - Yesterday's Numbers
The Fresh & Onlys - Waterfall
The Go-Betweens - I'm Alright
Magic Bullets - Lying Around
The Crookes - Backstreet Lovers
The Jam - I Got By In Time
Reigning Sound - Reptile Style
Bruce Springsteen - I'm Going Down
Trevor White - Crazy Kids
The Smiths - Cemetry Gates
Dolly Mixture - My Rainbow Valley

Sådärja. Låter det inte lite lockande? Eventuella bloggläsare som smyger omkring i Götet är välkomna. Jag bor på första våningen. Kanske blir det en Spotify-lista eller något annat av hela härligheten vid ett senare tillfälle.

Vi säger så.

Rulla kameran!

När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.

Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.



Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.

Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?

I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.

Lil Cheezy

Lil Wayne vet vad det handlar om. Här ser vi honom iklädd min favorit bland de sportiga gåbortkostymerna - the cheesehead (fr. översatt "osthuvudet")! Gör man det aktiva valet att lägga självrespekten åt sidan finns det få spexiga grejer som trumfar osthuvudet. Det är alltid lika kul. Finns det något mer att önska av Weezys Super Bowl-outfit så är det de överdimensionerade brillorna och de jättelika klapphänderna. Men man kan inte alltid få allt här i världen.

Ända sedan PA Gullö (i hängslen) underhöll 90-talets söndagsmorgnar har mitt lag varit 49ers, men jag har förstått att det går mindre bra för dem. Packers känns sympatiska och därför gläds jag med dem. Brett Favre!

Apropå allt och inget klockan 18.42: Pulp klara för Way Out West! Nu finns inga giltiga ursäkter för att det inte ska bli ett fjärde besök till Slottsskogen. Lägg till detta att Ariel Pink, Fleet Foxes och Robyn också är bokade och frågan blir självklart "Way Out West, have you been working out?".

Zooey's Record Collection

På den finfina musiktorrentsajten what.cd har någon vardagshjälte satt ihop ett litet kollage med skivor som skådisen och She & Him-halvan Zooey Deschanel har talat sig varm om på sin twitter. Om detta tilltag kan man nog tycka lite olika. Typ att det skulle vara en aning creepy eller mindre livsavgörande. Själv blev jag, vid 25 års ålder, mest påmind om vilken kanonkändiscrush Zooey är.

För den som uppskattar kombinationen Zooey, musik och listor följer därför skivorna som hittills ingår i kollaget:

Various Artists - A Christmas Gift for You From Phil Spector
The Beach Boys - The Beach Boys' Christmas Album
Bing Crosby & The Andrews Sisters - A Merry Christmas with Bing Crosby and The Andrews Sisters
Nat King Cole - The Christmas Song
Vince Guaraldi Trio - A Charlie Brown Christmas
Colin Blunstone - One Year
Teenage Fanclub - Songs from Northern Britain
Aretha Franklin - Aretha Now
Big Star - #1 Record
The Beach Boys - Friends
Dusty Springfield - Dusty In Memphis
John Cale - Paris 1919
The Rutles - s/t
Gene Clark - Roadmaster
Paul McCartney - Ram
Harry Nilsson - A Little Touch of Schmilsson in the Night
Marshall Crenshaw - Field Day
Various Artists - A Motown Christmas
Teenage Fanclub - Shadows
Superchunk - Majesty Shredding
Syd Barrett - Opel
Judee Sill - s/t
The Louvin' Brothers - Christmas with The Louvin' Brothers
Yoko Ono - Feeling the Space
Aretha Franklin - Soul '69
The Impressions - This Is My Country
The Zombies - Odyssey and Oracle
Pearly Gate Music - s/t
Blur - Parklife
Elvis Costello & The Attractions - Imperial Bedroom
Jonny - s/t
Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
Dillard & Clark - The Fantastic Expedtion of Dillard & Clark
Skeeter Davis - End of the World

Sådärja. Där har ni dagens viktigaste lista. Nu är det bara att börja bocka av.

Jag själv säger precis som den förståndshandikappade kille som varje dag var inne i butiken jag en gång jobbade i och som varje gång någon av motsatt kön befann sig inom greppbart avstånd från honom med hög röst ropade ut "vilken kvinna!".

Oväntad referens på det dom kallar drömmarnas teater

Pat Nevin, en gång i tiden snabb och framgångsrik ytter i Chelsea, bekänner sig inte till den vanliga fotbollskommentatorsskolan. Nej, han har ett brinnande intresse för musik och borta på öarna är han i vissa kretsar känd för sin goda och i dessa sammanhang något egensinniga smak. Där den normale fotbollsspelaren svarar Lionel Richie framhåller Nevin istället The Fall-kufen Mark E. Smith.

I söndags var Nevin DJ på Bowlie 2-festivalen och spelade fantastisk musik iförd The Pains of Being Pure at Heart-t-shirt. På måndagen var han på Old Trafford och kommenterade toppmötet United-Arsenal. Kanske satt gårdagskvällen kvar i minnet när han så i uppsnacket snyggt smög in ett bandnamn som den här bloggen håller nära hjärtat...

#25

Min mamma äger en väldigt typisk femtioplussarinställning till det här med musik. Med det menar jag att hon gärna uppskattar en god bit men är i det närmaste totalt ointresserad av att gräva djupare och utveckla sina smaklökar på egen hand. För musiken i livet räcker det egentligen ganska väl med att knappa in valfri radiogegga eller lita på EVA Records goda omdöme. Mer behövs inte.

Mitt försök med att ge en Feist-skiva i julkapp slutade t ex med en väldigt undanskymd roll i skivsamlingen. På frågan om vad hon tyckte om skivan kom svaret snabbt tillbaka. Det var "samma sak" genom hela albumet. I jämförelse med de otaliga Absolute-skivorna innehållande välkända dansdängor eller ostiga ballader stod sig fröken Feist väldigt slätt.

Men tro inte att jag gav upp så lätt. Någonstans långt därinne i den alltför Mix Megapol-sargade musikkroppen visste jag att det fanns hopp om bättring. Jag mindes de gånger då jag spelat upp någon svängig sak för henne och mötts av hurrarop och entusiastiska kommentarer i stil med "Filip, sånt här gillar jag! Kan du inte göra en skiva med låtar som du vet att jag tycker om?".

Då jag alltid har varit en på alla sätt väldigt godhjärtad och inkännande son tog jag mig självklart an uppgiften på största allvar. Sedan den där första skivan har hon, ofta i samband med någon högtid, erhållit några olika skapelser av relativt skiftande karaktär. Man kan se det som enkel presentutväg, men att döma av kommentarerna verkar de faktiskt ha gått hem ganska väl. Den senaste, en samling soulrökare, spelades tydligen väldigt friskt under midsommarhelgen. "Du må tro vad vi har spelat din skiva".

Ett tydligt mönster i denna musikfostran är dock att man får akta sig för att inte tappa taget. En ständig övervakan under patientens första år är i högsta grad att rekommendera. Mina personliga erfarenheter säger att ett allt för långvarigt uppehåll från vårdfallets domäner kan ge upphov till mindre trevliga överraskningsmoment. Det är som ni förstår en svår balansgång mellan att påverka utan att vara ihärdigt påprackande. Att verka utan att synas.

När jag under en bilresa till landet i somras spelade både The xx och Teen Dream kunde jag glatt notera hur min försökspatient diggade med rätt så bra. Jag lärde henne namnen på banden och skivorna och berättade varifrån de kom. I min glädjefulla iver föreslog jag att hon skulle börja förhöra sina arbetskollegor om vad de lyssnat på och uppskattat den senaste tiden. På detta sätt skulle hon kunna briljera i kafferummet med från bilresan intränade meningar som "Jaha, där ser man. Själv har jag mest lyssnat på Beach House senaste. Vet du vilka det är? Inte det? Äh, det är ett par från Baltimore". Åt detta skrattade jag hejdlöst. Förmodligen var det känslan av att vi nu var på väg att ta nästa steg i musikutvecklingen - i kombination med den komiska situation som utspelades i mitt huvud - som gjorde att jag var på väg att förklara min patient tillfälligt botad.

Detta skulle visa sig vara en på tok för hastigt ställd diagnos. Vid mitt senaste nedslag hos personen som länge utgett sig för att vara min mor kunde jag snabbt konstatera att något inte stod rätt till. Ut ur stereon strömmade någon rätt så förskräcklig sörja och på vardagsrumsbordet låg den. Absolute Love Classics. I en annan del av huset hördes trivsamma hummanden. Hur konstigt det än kan låta så drabbades jag där och då av en väldigt vacker insikt. Oavsett hur stor din tid, ork och välvilja än är så kan man aldrig vinna över EVA Records i fråga om dessa femtiotaggares musikgunst. EVA Records har och kommer alltid att äta den ibland minst lika äckliga musikbloggarmaffian till frukost.

Med det sagt tycker jag att vi lämnar lilla mamma och hennes i vissa fall tveksamma musikpreferenser för den här gången. Ja, vi skiter även i min kompis pappa som anser att Helmut Lotti är det bästa som någonsin har hänt musikvärlden. Och så glömmer vi att en raffig Lotta Engberg lockar superpublik till Liseberg om somrarna. Och att fyra av fem band i Grammiskategorin "Årets dansband" innehåller ett z i namnet. Äh, låt oss för guds skull strunta i alla de där förlorade musikgenerationerna. Istället tycker jag att vi lyssnar till den blandning som bästa The Wedding Present kickar igång här nedan.

Om ni vill kan ni se det som This Is Pop?:s skramligt vackra pubertetsrespons på Absolute Love Classics.

Och just det, höll på att glömma det viktigaste... Öh... Fuck Connex!

>> This Is Pop? [#25] <<

1. The Wedding Present - Something and Nothing [1987]
2. Jay Reatard - Always Wanting More [2008]
3. Anteenagers M.C. - Mike Rep Is All Right [2010]
4. No Age - Sleeper Hold [2008]
5. Girlfriends - The Day I Was A Horse [The Vaselines Cover] [2010]
6. Summer Babes - Crack Habit [2010]
7. Built To Spill - Carry The Zero [1999]
8. The Sound - Missiles [1980]
9. Joy Division - Interzone [1979]
10. Sic Alps - L. Mansion [2009]
11. Wavves - Friends Were Gone [2009]
12. Ty Segall - Girlfriend [2010]
13. Neutral Milk Hotel - Gardenhead/Leave Me Alone [1996]
14. Woods - Blood Dries Darker [2010]
15. The French Church - Slapneck 1943 [1968]
16. Crocodiles - I Wanna Kill [2009]
17. Weekend - End Times [2010]
18. Crystal Stilts - Love Is A Wave [2009]
19. Harlem - South Of France [2008]
20. The Replacements - Answering Machine [1984]