Jag har aldrig pratat med henne. Jag har aldrig sett henne uppträda live. Jag har faktiskt aldrig ens hört en hel låt med henne. Men ändå känner jag att jag gillar Anna von Hauswolff. Detta något oväntade utlåtande baserar jag istället helt på det lilla jag har sett av henne i olika tv-sammanhang. Där ger hon intryck av att vara en väldigt söt och trivsam och sympatisk person, som både kan vara allvarlig och ha nära till skratt. Jag kanske är en sjukt dålig personkännare och måhända att jag är helt fel ute i mina omdömen här. Men det är egentligen skit samma hur det ligger till med det. Hon kan vara världens snällaste eller ett riktigt jävla as - det förändrar inte den ursprungliga anledningen till varför jag skriver det här inlägget.
Nu vet jag nämligen varför jag har stannat upp och bara lyssnat när hon har svischat förbi i någon tv-ruta eller på en datorskärm.
Ni förstår, hon har den kanske mest behagliga berättarrösten jag någonsin stött på.
Det må låta hur creepy som helst det här, men den där rösten vaggar en verkligen till ro. Då jag inte har något större logoped-intresse kan jag inte sätta fingret på vad det är - men något extra är det allt. Inte sedan Åse, den mentholrökande speciallärartanten i min lågstadieklass som bjöd på russin vid rätta svar men som jag tyvärr nästan aldrig fick gå till då jag i min ungdom var en rätt begåvad elev, har jag reagerat med sånt välbehag inför en röst som bara rör sig i vanlig samtalston. Jag är medveten om att någon duktig psykiatriker där ute säkert kan koppla denna röst-hangup sexuellt, men den som någon gång har varit i kontakt med speciallärar-Åse kan försäkra att så inte är fallet.
För den som mot all förmodan inte förstår vad jag pladdrar om kan du här nedanför höra Anna berätta om varför hon låter som hon gör.
Tantsnusk, Shan Atcis memoarer eller vilken skit som helst, agerar Anna berättarröst så är jag den förste att springa och köpa ljudboken.
Hans Villius, jag är ledsen att behöva säga det, men från och med nu delar du på tronen på min bästaröstberättarlista.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hennes röst har inte samma effekt på mig, men jag förstår precis vad du menar ändå. Jeremy Irons berättarröst i "Brideshead Revisited". Det är något med precis den tonen och precis den torra brittiska engelskan som liksom försätter mig i trans.
Ah, trots min långt gångna anglofili så har jag varken läst boken eller sett serien. Har dock för avsikt att ändra på det.
Skicka en kommentar