En mindre plågsam sommarplåga

Jag lyssnar i stort sett aldrig på radio, och Spotify är något som jag använder mig av i väldigt liten utsträckning. Den här hållningen gör att jag är rätt renons när det gäller moderna sommarplågor. För detta går det självklart bara att vara väldigt tacksam. När jag läser om Eric Amarillo och andra sommarskojare är det lyckligtvis bara namn för mig. Oftast brukar det dock sluta med att jag till slut hör den där omtalade plågan, inte sällan i sammanhang där det befinner sig en eller ett par personer med erkänt dåligt musikomdöme. För detta går det självklart bara att beklaga sig.

Hursom, tidigare idag skickade Joakim en låt till mig på Spotify och då var det ju givet att jag skulle ägna den åtminstone en lyssning. Med fanns också beskrivningen "en feelgood-låt!", vilket ju lät som en beskrivning så god som någon i tider när det lilla gasmolnet där uppe i skyn jobbar för högtryck. Låten visade sig vara från en Brett Dennen, en snubbe jag tidigare aldrig har hört talas om. I vilket fall har han tydligen några skivor under bältet och tycks genom dessa ha arbetat upp en rätt trogen liten fanskara. Jag lyssnade, tyckte till en början att det lät lite fånigt och Jack Johnson-tillrättalagt. Men så fortsatte jag lyssna och började inse: den här låten har faktiskt det mesta som en mindre plågsam sommarpläga kräver.

Den är rentav riktigt medryckande. Kanske inte spännande på det viset att jag vill grotta ner mig i hela Brett Dennens diskografi, men väl värd att lyftas upp som ett alternativ till den kommersiella radions hemskheter. Efter ett par lyssningar struntar du i Bretts snack om "crazy cougars" och det lättuggade, lite för Tylösands-after-beach-kompatibla soundet och kapitulerar inför den givna hitfaktor som låten är begåvad med. Inte ens det faktum att han har framfört låten hos den i alla avseenden anskrämlige Jimmy Kimmel kan förändra min åsikt i det här fallet.