60-talets 200 bästa låtar (#49-40)

#49: Martha and the Vandellas - Dancing in the Street [1964]

Musikaler är ju bara för jävla tråkiga. De är nästan alltid långtråkiga och sömniga och helt utan nerv. Däremot kan en snyggt placerad glädjescen i en film genast få mig på bättre humör. En glädjeyttring av den typen får gärna börja med att en eller ett par personer strosar fram på en gata. I takt med att den pålagda musiken stegrar i volym och intensitet iscensätter dessa personer sedan en gatufest där folk i alla åldrar sluter upp och dansar loss. Det som från början såg ut som en vanlig gatuscen har nu utvecklas till ett prunkande block party, som - åtminstone på våra breddgrader - inte hör vardagen till. För en kort stund vill vi inget hellre än att gå upp i det där frisläppta och lite halvtokiga. De ser ju ut att ha det så förbannat trevligt - och varför sörja tider som passerat när allt det bästa är nu?! Och titta, där bakom ett trumset sitter Marvin Gaye och bankar. Och bredvid honom står ju den vassa Motown-pennan Ivy Jo Hunter och kompar med en kofot. Helt utan hämningar.

Ja, lite så föreställer jag mig denna, en av Motowns signaturmelodier. Inte bara en dansrökare av guds nåde, utan också en uppmaning till alla ta vara på dina medborgerliga fri- och rättigheter. Oavsett vad som kan tänkas särskilja oss från varandra är vi alla välkomna att stråla samman i danspartyt.


This is an invitation, across the nation/A chance for folks to meet/There'll be laughin' singin', and music swingin'/Dancin' in the street.

Precis så.

#48: Dusty Springfield - So Much Love [1969]

Glöm alla fjantiga nutidspåfund som Duffy och Adele - Englands, och världens, bästa vita soulröst tillhör för alltid Mary Isabel Catherine Bernadette O'Brien. 29 år gammal kommer hon hem till platsen där hennes sånger bor och självklart uppstår ljuv musik. Med hjälp av strålande producenter och fantastiska låtskrivare kan Dusty och hennes mångbottnade natur äntligen slå ut i full blom. Av alla hjärtskärande stycken på den aldrig för hyllade Dusty In Memphis-skivan står So Much Love ut som min favorit.

#47: Love - Live and Let Live [1967]

Det är synd och evig skam att Love aldrig har nått samma status som sina pinsamt överskattade västkustkollegor i The Doors. Å andra sidan vill jag inte heller att den egensinnige och gåtfulle Arthur Lees eftermäle ska gå samma överexploaterade öde till mötes som hos Jim Morrison. På det som mycket väl kan vara hela decenniets bästa album dominerar de akustiska gitarrerna, men i Live and Let Live påminns lyssnaren om gruppens mer punkiga historia. På The Summer of Love hörs upploppsklockan ringa, drogerna är snart slut och borta i Vietnam pågår ett smutsigt krig. Vad bättre finns då att göra än att lyssna på Live and Let Live?

46: Procul Harum - A Whiter Shade of Pale [1967]

Man kan göra en debutsingel och man kan göra en debutsingel. Med över tio miljoner sålda singlar känns det inte överdrivet att kalla A White Shade of Pale för inte bara ett lyckat förstlingsverk, utan också en dunderhit. Den må vara sönderspelad och uttjatad, men en sån här sällsamt vacker och stämningsfull resa går banne mig inte att utelämna från en lista av det här slaget.

45: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher [1967]

Det är faktiskt fastslaget att alla goda människor gillar (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Ja, det är bara att hålla med det nätalias som skriver att det är en "eye-openin, finger poppin, head bobbin', foot stompin, soul smilin moment".

44: The Supremes - I Hear a Symphony [1965]

Den grupp med allra flest spår på den här listan torde vara The Funk Brothers. De kanske inte är som mest framträdande i I Hear a Symphony, men ett saxsolo här och en tempohöjning där kan onekligen spela stor roll i skapandet av en hållbar låt. I samklang med en fantastisk röst och lite handklapp kan slutresultatet bli popmusik med toner så upplyftande att de för alltid kommer vara "so inviting, so exciting".

43: The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]

Den stora 60-talsdrömmen förpackad på två minuter och 42 sekunder. Tidlös på samma sätt som den mänskliga längtan efter något större, bättre och vackrare.

42: Van Morrison - Sweet Thing [1968]

Van the Man blickar framåt och glömmer för en stund ryggsäcken med gårdagens bekymmer. Tröstande och - om den ostiga meningsföljden tillåts - bara så oerhört jävla hoppfull och vacker.

41: Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks of My Tears [1965]

En av världens bästa kärleksballader med drabbande och väldigt smarta textrader. I ett annat liv vill jag nog också heta Smokey, vara förärad med en fantastisk röst och ingå i ett häftigt soulband.

40: The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]

Det lenande klockspelet vaggar in en i en önskan om att fortsätta snooza, men så kommer Lous röst in och man förstår att det är dags att gå upp. Några solstrålar letar sig in i rummet, du gnuggar gruset ur ögonen och påminns om att det för det mesta ändå är rätt skönt att leva.

[Spotify: This is the 60s?]


Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]