Money spines paper lungs kidney bingos organ fun

Ibland räcker det med att lyssna på de inledande tjugo sekunderna av en låt för att känna att det som dina öron just nu fångar upp är något som du kommer att återvända till många gånger om.


För det är ju så himla bra!

Det träffar så rätt!

Och jag måste bara höra den en gång till!

Det händer inte så överdrivet ofta, kanske bara en handfull gånger om året, och tur är väl det då de där låtarna har för vana att ta över allt annat i mitt musikuniversum. Det är som att bli nio år gammal och sitta i bilen på väg till landet och kräva att få höra Supersonic för åttonde gången på raken.

Äh, alla som läser här förstår nog vad jag är ute efter att förmedla för känsla. Ja, ni vet den där barnsliga glädjen som sköljer över en efter jungfrulyssningen med Kidney Bingos. När du frågar dig själv om detta måhända är det bästa du hört? Och är inte den på ytan så nonsensluktande och stream of consciousness-iga-texten  (“money spines paper lungs kidney bingos organ fun”), tillsammans med den snygga videon, egentligen en sällsynt stilig kritik mot den fria marknaden, Thatcher och en allmänt yuppiefierad västvärld? Och, handen på hjärtat, vill du inte för en kort stund att att året ska vara 1988 och att du, precis som Colin Newman, före detta konstskoleelev, numera sångare i Wire, är en rackare på att dansa lite svalt i neon?