Euro Disco Express

Följande text skrev jag till ett magasin som vi gjorde i skolan. Det övergripande temat för tidningen var "Europa" och utifrån det valde jag att skriva en artikel om eurodisco. Ingressen var skitdålig, så jag hoppar över att ta med den här. (Ja, jag kursiverar den här inledande delen, för att liksom förtydliga att texten från början har publicerats på annat håll, så där som framgångsrika frilansjournalister gärna gör på sina privata hemsidor). Nåväl, här är den i alla fall.

En torsdagskväll i juli 1979 tågar Steve Dahl in på mittplanen på Comiskey Park i Chicago. Det är halvtidspaus i basebollmatchen mellan Chicago White Sox och Detroit Tigers – men Steve Dahl tillhör inte något av lagen, han kan inte ens räkna sig som en obetydlig del av organisationen i någon av klubbarna. Men tro för all del inte att han är där som någon objuden gäst. Det är nämligen han, den lokale radioprataren, som har planlagt den halvtidsunderhållning som snart ska gå av stapeln. Iklädd militäruniform och en stridshjälm på huvudet ledsagas han av ett antal livvakter ut till mittcirkeln och den stora trätunna som där står placerad. Stämningen på läktarna är uppjagad och det är Steve själv som leder körens ramsor. Från tiotusentals öldränkta strupar hörs ”disco sucks” skrikas ut i den ljumma Chicagokvällen.

Alla vet vad som väntar. Majoriteten av de närvarande har, på uppmaning från mannen i stridshjälm, själva bidragit med att fylla den sprängämnesförsedda trätunnan med det material som bara ligger och väntar på att gå upp i atomer. Hela församlingen har rotat i sina skivbackar och grävt fram de discoskivor som de med Steve Dahls hjälp nu räknar ner livet på, med det slutliga målet att när tunnan väl exploderar kunna förpassa discogenren ur den gemene amerikanens medvetande.

Och de lyckas med sitt uppsåt. Tunnan sprängs, skivorna förstörs och Steve Dahl och resten av den utbredda anti-disco-rörelsen jublar högt. Händelsen på Comiskey Park i Chicago kommer i fortsättningen att kallas för ”Disco Demolition Night” och blir den symboliska markeringen för den breda discons död i USA. Genren ska förvisso komma att leva vidare i landet – många förståsigpåare menar till och med att den förfinas under det kommande decenniet – men den omhuldas då bara av en mindre krets och sprids främst vidare på mer eller mindre slutna vindsfester i framför allt New York. Men det senare är, som det heter, en helt annan historia.

På andra sidan Atlanten, i ett Europa där discoälskare har förskonats från scener som den i Chicago, börjar den italienske musikproducenten Giorgio Moroder i samma veva få ett allt större inflytande över vad som spelas på diskoteken. Där är det fortfarande disco som gäller, men med Moroders och hans franske kollega Jacques Moralis hjälp integreras en mer elektronisk del i dansmusiken. Det är här, i skarven mellan sjuttio- och åttiotal, som det nånstans går att tala om en större brytning mellan amerikansk och europeisk dansmusik. Det är även här som det går att hitta de första spåren av det som senare ska få beteckningen ”eurodisco”. Men för att förstå genomslaget för den genren kan det vara bra att backa bandet en aning.

När discon slår igenom i USA är den på många sätt en vidareutveckling av soulen och spelas ofta live av musiker. Låtarna är som raka soulpoplåtar fast med discobas. Den stora skillnaden, som ska komma att bli än mer framträdande mot slutet på sjuttiotalet, är att den europeiska varianten är mer studiobaserad. Arvet efter elektroniska musikpionjärer som den tyske tonsättaren Karlheinz Stockhausen, tillsammans med möjligheterna att experimentera med nya inspelningssätt i stora och statligt ägda radiostudior, förvaltas redan i ett tidigt stadium av vissa europeiska kompositörer och ska med den nya teknikens hjälp snart nå ut till allt större grupper i Europa.

Ett band som tyska Kraftwerk nämns gärna, och ofta med all rätta, som föregångare inom den elektroniska musiken. Deras mekaniska sound och retrofuturistiska estetik står visserligen i bjärt kontrast till de discofunkiga landsmännen i Boney M och den mer glättiga europop som ABBA representerar, men alla dessa akter, plus många andra spridda över stora delar av Europa, är värda att nämna när man talar om framväxten av eurodiscon. Men den viktigaste grundstenen är inget band, ingen enskild person, händelse eller särskild musikgenre, utan istället förädlingen av ett instrument: den digitala synten.

När sjuttiotal går över i åttiotal är förnyelsen stor vad gäller elektroniska musikinstrument. Fram till dess har synthesizers varit dyra och otympliga saker, men i takt med den tekniska utvecklingen sjunker priserna på syntar och samplers och det som tidigare i stort sett har varit förbehållet stora band, artister och studios kan nu köpas av en betydligt bredare publik. Det blir på ett annat sätt möjligt att sitta hemma på kammaren och skapa sin egen, dansanta och elektroniska musik. Vid sidan om mer kända brittiska syntpopband som Ultravox, Orchestral Manoeuvres in the Dark och Depeche Mode, växer en undergroundrörelse fram över resten av Europa, och längst fram i ledet står den mustaschprydde Giorgio Moroder och pekar ut stigen med låtar som leder raka vägen till topplistorna.

Det är även dit de vill, personerna som går i bräschen för den eurodisco som först låter tala om sig i Europa i början på åttiotalet. För till skillnad från t ex den samtida indiepopen, som är mer gitarrbaserad och idealistisk i sin hållning, har man en tydlig strävan efter att nå ut med låtar till en bred publik, tjäna stora pengar och nå framgång. Ordet sellout existerar inte, precis som att ambitionen att vara äkta lyser med sin frånvaro.

Framför allt är det yngre människor som först kommer i kontakt med musiken. Inkörsportarna varierar, men inte sällan är det via radio eller någon Mr. Music-liknande samlingsskiva. För Roger Gunnarsson, med en bakgrund som musiker i olika indiepopband och extraknäck som textförfattare till det italodiscoinfluerade bandet Sally Shapiro, är eurodiscon en stor del av hans uppväxt och han minns tydligt hur han själv först kom i kontakt med den på åttiotalet.

- När jag växte upp på åttiotalet så följde jag Kaj Kindvalls radioprogram Tracks slaviskt varje lördag. Det som var fint med Kaj var att han lät alla genrer komma till tals, inte bara de som var väl ansedda. Och som 10-åring var så klart en låt som Fancys ”Slice Me Nice” helt ofattbart cool, med sina blaskiga syntar och enormt enkla upplägg. Nånstans där fattade jag att eurodiscon, eller rättare sagt italodiscon, var något jag gillade, och sedan följde det med mig under hela tonåren.

Det är ingen slump att Roger nämner Slice Me Nice och italodisco i samma mening. Låten blir en stor succé runt om i Europa när den släpps 1984 och är än idag tätt hopkopplad med italodiscon, en genre som det i det här sammanhanget kan vara värt att stanna upp lite extra vid. Det är nämligen italodiscons första stapplande steg som utgör grunden till det som senare ska kallas eurodisco. Det som börjar som en slags fattigmansdisco gjord på små skivbolag i Italien kommer snart att bli en egen genre för folk som gillar blandningen av dansmusik och syntpop. Men i begreppet ryms allt från ren strandraggardisco till mer minimalistiska syntexperiment. Metoderna är billiga och medlen små, men ambitionen att nå toppen finns hela tiden där.

- Jag tror att den indiestämpel som ibland gavs italodiscon var ofrivillig. De hade gärna gjort större produktioner om de bara hade haft råd. Senare blev det ju också så, när dansmusik inte längre var en budgetfråga och små bolag kunde göra lika stora hits som proffsen på de större bolagen, säger Roger Gunnarsson.

Precis som namnet antyder producerades en stor del av italodiscon i just Italien, men akter i flera andra länder, däribland Sverige, Tyskland och Spanien, är inte sena med att haka på trenden och låta sig placeras i samma fack. I många fall är det dock svårt att etikettera den europeiska dansmusiken under åttiotalet. Från Tyskland sprids veritabla hitmaskiner som Modern Talking och Bad Boys Blue, vilka får hela Europa, från norr till syd och öst till väst, att gemensamt stampa takten. Från Spanien kommer Sabrina som sjunger om ”Boys” och från England radar producenttrion Stock/Aitken/Waterman upp den ena hitsingeln efter den andra. Alla uppräknade är namn som har en stor del i den eurodiscovåg som under en längre period dominerar hitlistorna runt om i Europa.

Men även om framgången är stor på sina håll så är det ingen musik för finsmakaren, personen som påstår sig ha koll. Många är det som dömer ut det som skräp och som slit- och slängmusik. Inte minst är det den plastiga ytan inom eurodiscon som irriterar, och som är en naturlig följd av att många av banden frontas av en modell som mimar till förinspelat material. Det är helt enkelt rätt tacksamt att racka ner på musik med sådana djupt kommersiella motiv. Och den utbredda rocksnobbismen på de etablerade musiktidningarna gör att de allra flesta band och artister helt förbises av den skara journalister som dikterar vad god smak är för något.

Med tiden tar eurodiscon nya vägar. Mot slutet av åttiotalet gör housepianot sitt inträde och med den försvinner synten mer och mer. Det blir inne att integrera rap i musiken, med resultatet att en manlig artist gärna rappar något i stil med ”get up on the dancefloor”, följt av att en kvinnlig artist sjunger över en klistrig refräng. När denna del av eurodiscon vidareutvecklas i början av nittiotalet får den namnet ”eurodance”, där Sverige sedan blir ett av förgrundsländerna med band som Ace of Base och Army of Lovers. Men även resten av Europa hakar på. Muren är riven och gränserna allt mer uppluckrade. Erkännandet från de uttalade musikkännarna är fortfarande lika med noll, men på det sätt som det hela tiden, och överallt, produceras nya eurodiscodänger är det i efterhand inte fel att i någon mening tala om ett musikmässigt enat Europa. Ungefär i samma veva borta i USA, passar också Steve Dahl, mannen i stridshjälm, på att be om ursäkt för sin rätt makabra dödsrit i Chicago tjugotalet år tidigare, och dansälskarna i himlen ler mot dansälskarna som är kvar på jorden.

Framåt millennieskiftet svalnar dock intresset för eurodiscon, åtminstone i många av de västeuropeiska länderna. Istället växer det i mitten på nollnolltalet fram mindre rörelser som hänger sig åt den gamla italodiscon.

- Jag tror förhållningssättet idag beror rätt mycket på hur man förhåller sig till musik överlag. Kanske är man fortfarande en reklamradiolyssnare, och då ser man nog "Mr Vain" och "Rhythm is a Dancer" som nostalgi. Eller så har man blivit mer aktivt musikintresserad och då kan det ju hända att man skäms för sina barndomsskivor. Eller så försöker man leta upp något kreddigt förhållningssätt till dem. Idag är mitt förhållande till italodiscon en blandning mellan nostalgi och ren kärlek, säger Roger Gunnarsson.

Än idag fnyser många när eurodiscon kommer på tal. Men vad lever kvar i den idag? Vad förde musiken med sig? Självklart är det delvis en fråga om smak, men klart är att eurodiscon, på gott och ont, plockade bort många ambitioner och givna föreställningar inom musikbranschen. Därtill går det att spåra rester av eurodiscon i dagens mer populära elektroniska musik, som house, techno och R&B.

- What Is Love med Haddaway hade lika gärna kunnat ges ut idag, om än i en annan produktion. Och så där håller det på. Någonstans därute, bland all massproducerad dansmusik för folk som inte bryr sig, kommer det hela tiden göras nya mästerverk, avslutar Roger Gunnarsson.