This Is Pop? tycker till om en bok: Rapport från en skurhink (Maja Ekelöf, 1970)

Hemma i Maja Ekelöfs kök är vi alla människor. Oavsett hur klok hjärna eller vassa armbågar du har står vi lika inför den frånskilda fembarnsmamman från Karlskoga. Här premieras medmänsklighet före en stor plånbok.

När Maja Ekelöf skriver Rapport från en skurhink är världen i förändring. Borta i Vietnam strider Lyndon B Johnsons amerikanska trupper för att motverka kommunismens spridning. I New York pågår rasuppror och i Israel rasar striderna mellan palestinier och israeler. Hemma i Sverige byter vi till högertrafik samtidigt som vi försöker automatisera och effektivisera arbetsmarknaden. Medan allt detta pågår sitter Maja Ekelöf i sitt fallfärdiga hus i Värmland och gör sitt yttersta för att kunna betala hyror och restskatter utan att göra avkall på det dagliga matintaget.

Som städerska förväntas Maja endast sitta tyst och sköta sitt. Istället börjar hon i dagboksform teckna ned sina tankar om livet som lågavlönad i 60-talets Sverige. Ur detta kommer en skildring som är både intressant och engagerande. Maja slits mellan att vara tacksam för det hon har (ett hus, fem välvårdade barn, ett arbete, om än lågavlönat) samtidigt som hon genom hela boken ger uttryck för en vilja till förändring inom den rådande maktstrukturen. Orättvisor sker överallt, men sällan skildras de så begåvat och rättframt från en som i någon mening även är utsatt för det.

Hennes klasstillhörighet och kön hindrar henne däremot inte från att ständigt vilja lära sig saker. Kvällskurser i skrivning varvas med tunga verk från några av vår tids största ideologer. Men samtidigt vacklar hon. Flera partier i boken handlar om hur hon inte räcker till, varken kroppsligt, ekonomiskt och bildningsmässigt. Dessa uttryck för oro skänker dessbättre en mänsklig aura kring upplevelsen av boken. Maja vill verkligen vara med och påverka en omfördelning av främst den ekonomiska makten i samhället, men samtidigt inser hon sin begränsning som frånskild städerska.

Att läsa boken idag, mer än fyrtio år efter första utgåvan, känns förvånansvärt angeläget. Mycket av den orättvisa och den byråkratiska snårskog som möter utsatta känns till stora delar tyvärr igen även i dagens samhälle. Nedtecknat med en enkel penna från en vanlig människa med ett ovanligt stort hjärta, avslutas en av bokens sista delar med en förhoppning som år 2011 känns lika giltig som något annat:

Kanske människorna kan prata med varandra i framtiden.

Vykort från landet

"På nattduksbordet" är ett stående inslag i vissa bloggar. Där brukar bloggaren redogöra för vilka böcker han eller hon just nu läser. Något sådant håller sig This Is Pop? inte med. Däremot kan det på slak lina från lantstället vid Vänerns södra strand meddelas att nattduksbordet, den självklara demonstrationsytan för pågående bokläsning, nu börjar fyllas till bredden. Där trängs kurslitteratur med klassiker, och eftersom jag just befinner mig på landet, den självklara platsen för bokläsning, så slinker det mesta ned i en ganska rask takt. Till och med litteratur som behandlar hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet hittar med sjöluftens hjälp in till en tidigare hopplöst försoffad universitetsodugling.

Som stor fantast av så kallad indiemusik vill jag också gärna se mig som mer kreativ än vad jag egentligen är. Likt en tokig konstnär hoppar jag från den ena stilen till den andra och inbillar mig att detta kontrollerade kaos till parallelläsning åtminstone ger en viss inblick i hur det är att leva i en anarkistisk skapartillvaro. I själva verket är detta dagdrömmande naturligtvis rent nonsens som lätt avslöjas av den handskrivna men ytterst detaljerade lapp med instruktioner för i vilken ordning vad, hur och när saker ska läsas. En blick på pappret och art brut-målningarna och Reeperbahn-känslan som nyss var på besök i Västergötland är utbytta mot en för mig nästan lika främmande känsla av disciplin.

Vad som för egen del däremot får gälla som obestridlig fakta är att all form av läsning slår i taket så fort jag kommer ut på landet. Det är slående hur stor andel av det totala läsintaget som sker bortom storstadens sus och dus. Den tillåtande miljön gör mig inte bara sugen på att läsa Simon Reynolds nyligen inhandlade tegelsten Rip It Up and Start Again: Postpunk 1978-1984, utan får mig också att minnas mer lättsmält litteratur som Magica De Hex och gamla Pellefant-tidningar. Dessa gamla erövringar ploppar upp till ytan till följd av den oskrivna regeln om att ingenting slängs på landet. En titt under sängen kan ge Busters sommarnummer från 1993, vilket i sin tur får en att fråga sig var alla gamla Tintin-böcker kan tänkas hålla hus. Det är en orubblig läscykel som exemplifieras av att jag nyss beställde ett par gamla Jan Lööf-böcker via Adlibris. Det plötsliga suget efter Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare skulle ju annars aldrig komma till mig på tunnelbanan. Den rekommenderade åldern på de båda böckerna är 3-6 år, men vad fan, tillsammans med Felix och Skrot-Nisse och hans vänner bildar de en svensk kulturskatt som egentligen är värd ett eget inlägg.

Jag har ingen jävla aning om hur jag ska sy ihop det här inlägget - egentligen är det nog mest en ursäkt för att hålla bloggen levande - men de avslutande orden lämnar jag med varm och icke-förlöjligande hand över till min favoritsyssling, uppvuxen här i krokarna, som för några dagar sedan mötte beskedet om att jag skulle hämta ut några beställda böcker med en lätt fnysning och frågan "böcker, läser man verkligen det år 2010?".