Några tankar om M.I.A.

Jag ser att Mayas nya album möts av ganska hård kritik på sina håll. Det gläder mig. Visserligen kan det ju tyckas vara ganska småaktigt av mig att glädjas åt några halvtaskiga expertutlåtanden, men i fallet M.I.A. är den första magkänslan att det känns befriande att läsa omdömen som inte enbart är positiva.

Ända sedan debuten 2005 med skivan Arular har hon burits fram av nästan all kreddmedia. Varenda steg Maya har tagit, vare sig det är musikmässigt eller politiskt, har varit i rätt riktning. Hon har rest runt jorden och utforskat "världsmusiken". Hon har varit Bush- och USA-kritisk. Hon har använt sig av rätt musikvideoregissörer och i allmänhet varit precis så provocerande konstnärlig som ängsliga tyckare alltid har älskat att ställa sig bakom.

Jag säger inte att jag alltid befinner mig på andra änden av hennes musikaliska och politiska ställningstaganden. I grunden är hennes engagemang av godo, och vissa av hennes låtar är helt okej. Det är istället känslan av att hennes åtaganden i en del fall känns utstuderat kreddpopulistiska som irriterar mig. Ibland avslöjas sådana avsikter - i fallet Bono framställs samma "brinnande" engagemang ofta på ett väldigt förlöjligande sätt - men då Maya anses så rätt, så oantastlig och hipsterperfekt har hon åtnjutit ett fripass från kritiskt granskande och blivit en symbol för den aktive världsmedborgaren, den som på behörigt avstånd högljutt deklarerar sitt missnöje över mänskliga orättvisor i världen men som är beredd att kliva över lik för att få lägenhetskontraktet bredvid det oljeborrande direktörsparet och sellout-författaren.

Men alla är vi i någon mån hycklare och posörer. Inom popmusiken ses det ju ibland som något bra eller tilldragande, och att M.I.A. fick sig sin leva-som-man-lär-skopa i den omtalade New York Times-artikeln (ja, jag har läst hela det enormt långa reportaget) är kanske en naturlig utveckling på hennes karriär. Att sedan huvudpersonen själv inte är helt bekväm med förloppet bevisas om inte annat av att hon efter det mindre skönmålande reportaget läckte ut artikelförfattarens telefonnummer på Twitter. Ett tilltag värdigt en sleazerockare med storhetsvansinne och inte den person som av vissa pekas ut som den nyskapande musikens okrönta drottning.

För egen del får M.I.A. gärna fortsätta göra musik och komma med sina obekväma sanningar, men jag ser gärna att hon, likt andra offentliga personer, också utsätts för mindre insmickrande journalistik om täckning finns för det. Är "kontroversiell" en del av det dagliga morgonintaget känns det naivt att tro att medhårsartiklarna kommer fortsätta för evigt. All musik sätts i ett sammanhang och M.I.A. bör inte vara undantagen det.

Den relativt månghövdade skaran M.I.A.-svärmare, ovana vid den negativa kritiken, tycks dock leva i den villfarelsen när de dyker upp från sina e-hålor och ställer sig bredvid Johan Palm-fanatikerna i ledet längst fram för nyansfattigdom. Det är till stor del dessa personer som gör att jag välkomnar ifrågasättandet av M.I.A. som den ofelbara hipsterartisten. Jag står för att det är en väldigt barnslig reaktion, att glädjas åt negativa recensioner på grund av artistens fans, men det kan inte hjälpas.

Vem vet, i en nära framtid kanske jag raderar ut minnena av skrålande till "Paper Planes" och ställer mig bredvid Simon Reynolds och dansar armkrok till tonerna av dennes påstående om M.I.A. som "bullshit artist of the decade".

(Och så fick vi helt plötsligt ett inlägg med taggarna "M.I.A., Bono, Johan Palm och Simon Reynolds". Kanske är det första gången det har hänt. Hade jag varit i Ralf Edströms kläder skulle jag kanske också ha ropat ut "det är världsrekord".)

Vykort från landet

"På nattduksbordet" är ett stående inslag i vissa bloggar. Där brukar bloggaren redogöra för vilka böcker han eller hon just nu läser. Något sådant håller sig This Is Pop? inte med. Däremot kan det på slak lina från lantstället vid Vänerns södra strand meddelas att nattduksbordet, den självklara demonstrationsytan för pågående bokläsning, nu börjar fyllas till bredden. Där trängs kurslitteratur med klassiker, och eftersom jag just befinner mig på landet, den självklara platsen för bokläsning, så slinker det mesta ned i en ganska rask takt. Till och med litteratur som behandlar hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet hittar med sjöluftens hjälp in till en tidigare hopplöst försoffad universitetsodugling.

Som stor fantast av så kallad indiemusik vill jag också gärna se mig som mer kreativ än vad jag egentligen är. Likt en tokig konstnär hoppar jag från den ena stilen till den andra och inbillar mig att detta kontrollerade kaos till parallelläsning åtminstone ger en viss inblick i hur det är att leva i en anarkistisk skapartillvaro. I själva verket är detta dagdrömmande naturligtvis rent nonsens som lätt avslöjas av den handskrivna men ytterst detaljerade lapp med instruktioner för i vilken ordning vad, hur och när saker ska läsas. En blick på pappret och art brut-målningarna och Reeperbahn-känslan som nyss var på besök i Västergötland är utbytta mot en för mig nästan lika främmande känsla av disciplin.

Vad som för egen del däremot får gälla som obestridlig fakta är att all form av läsning slår i taket så fort jag kommer ut på landet. Det är slående hur stor andel av det totala läsintaget som sker bortom storstadens sus och dus. Den tillåtande miljön gör mig inte bara sugen på att läsa Simon Reynolds nyligen inhandlade tegelsten Rip It Up and Start Again: Postpunk 1978-1984, utan får mig också att minnas mer lättsmält litteratur som Magica De Hex och gamla Pellefant-tidningar. Dessa gamla erövringar ploppar upp till ytan till följd av den oskrivna regeln om att ingenting slängs på landet. En titt under sängen kan ge Busters sommarnummer från 1993, vilket i sin tur får en att fråga sig var alla gamla Tintin-böcker kan tänkas hålla hus. Det är en orubblig läscykel som exemplifieras av att jag nyss beställde ett par gamla Jan Lööf-böcker via Adlibris. Det plötsliga suget efter Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare skulle ju annars aldrig komma till mig på tunnelbanan. Den rekommenderade åldern på de båda böckerna är 3-6 år, men vad fan, tillsammans med Felix och Skrot-Nisse och hans vänner bildar de en svensk kulturskatt som egentligen är värd ett eget inlägg.

Jag har ingen jävla aning om hur jag ska sy ihop det här inlägget - egentligen är det nog mest en ursäkt för att hålla bloggen levande - men de avslutande orden lämnar jag med varm och icke-förlöjligande hand över till min favoritsyssling, uppvuxen här i krokarna, som för några dagar sedan mötte beskedet om att jag skulle hämta ut några beställda böcker med en lätt fnysning och frågan "böcker, läser man verkligen det år 2010?".