Scener ur en svensk verklighet

Vaknar med en bestämd känsla av att det nu är hög tid att boka tvättid. Traskar trappan upp till tvättstugan för att se om det finns någon lucka de närmaste dagarna och möts av dystra besked för den tilltagande tvättkorgen. Nothing, nada, zip. Kanske inget ovanligt, men över till det som gör det intressant.

Till saken hör att det tidigare under sommaren varit ledigt så gott som varje dag, men nu när det fina folket återvänder från sommarstugorna lägger de beslag på varenda tid. Har de inga egna tvättmaskiner i våningarna? Nej, det håller de sig uppenbarligen inte med. Och tro för guds skull inte att uppdelningen av tiderna sker i någon form av demokratisk anda. Gud nej. De två nästkommande dagarna ockuperas helt av pensionärerna över mig. Redan här börjar jag rynka på näsan, men ganska kvickt bläddrar jag över till september-sidan och tänker att det måste finnas någon lucka där i början. Alls icke. Tiderna för de fem (5! fem!) första dagarna nästa månad står uppskrivna på en och samma illasinnade katt- och keramiktant. Hon tänker sig alltså att hon ska tvätta i dagarna fem. Jag gnuggar ögonen och tror att jag drömmer, men där står samma efternamn kvar.

Beteendet ger upphov till en rad tankar. För det första måste hon ju gå emot all form av tvättstugekutym om hon genomför aktionen. Hur går tankarna när man plitar ner sitt namn tjugo gånger i rad? Får man ens göra så? Och, framför allt, vad fan är det hon ska tvätta i fem dagar?!

Det ska erkännas att jag för en stund övervägde möjligheten att sudda ut någon av hennes tjugo tider, men snabbt kom jag på att jag som nyinflyttad och till råga på det stockholmare inte är i position att inverka på listans utformning post festum. Men då jag vet att det är samma tidigt åldrande gumma som klagat på "basgångar i hela huset" består min hämnd av att tillsammans med en passande titel från Curtis bjuda på lite av den varan. Smaka på den repliken, tvättjuv!

Några tankar om M.I.A.

Jag ser att Mayas nya album möts av ganska hård kritik på sina håll. Det gläder mig. Visserligen kan det ju tyckas vara ganska småaktigt av mig att glädjas åt några halvtaskiga expertutlåtanden, men i fallet M.I.A. är den första magkänslan att det känns befriande att läsa omdömen som inte enbart är positiva.

Ända sedan debuten 2005 med skivan Arular har hon burits fram av nästan all kreddmedia. Varenda steg Maya har tagit, vare sig det är musikmässigt eller politiskt, har varit i rätt riktning. Hon har rest runt jorden och utforskat "världsmusiken". Hon har varit Bush- och USA-kritisk. Hon har använt sig av rätt musikvideoregissörer och i allmänhet varit precis så provocerande konstnärlig som ängsliga tyckare alltid har älskat att ställa sig bakom.

Jag säger inte att jag alltid befinner mig på andra änden av hennes musikaliska och politiska ställningstaganden. I grunden är hennes engagemang av godo, och vissa av hennes låtar är helt okej. Det är istället känslan av att hennes åtaganden i en del fall känns utstuderat kreddpopulistiska som irriterar mig. Ibland avslöjas sådana avsikter - i fallet Bono framställs samma "brinnande" engagemang ofta på ett väldigt förlöjligande sätt - men då Maya anses så rätt, så oantastlig och hipsterperfekt har hon åtnjutit ett fripass från kritiskt granskande och blivit en symbol för den aktive världsmedborgaren, den som på behörigt avstånd högljutt deklarerar sitt missnöje över mänskliga orättvisor i världen men som är beredd att kliva över lik för att få lägenhetskontraktet bredvid det oljeborrande direktörsparet och sellout-författaren.

Men alla är vi i någon mån hycklare och posörer. Inom popmusiken ses det ju ibland som något bra eller tilldragande, och att M.I.A. fick sig sin leva-som-man-lär-skopa i den omtalade New York Times-artikeln (ja, jag har läst hela det enormt långa reportaget) är kanske en naturlig utveckling på hennes karriär. Att sedan huvudpersonen själv inte är helt bekväm med förloppet bevisas om inte annat av att hon efter det mindre skönmålande reportaget läckte ut artikelförfattarens telefonnummer på Twitter. Ett tilltag värdigt en sleazerockare med storhetsvansinne och inte den person som av vissa pekas ut som den nyskapande musikens okrönta drottning.

För egen del får M.I.A. gärna fortsätta göra musik och komma med sina obekväma sanningar, men jag ser gärna att hon, likt andra offentliga personer, också utsätts för mindre insmickrande journalistik om täckning finns för det. Är "kontroversiell" en del av det dagliga morgonintaget känns det naivt att tro att medhårsartiklarna kommer fortsätta för evigt. All musik sätts i ett sammanhang och M.I.A. bör inte vara undantagen det.

Den relativt månghövdade skaran M.I.A.-svärmare, ovana vid den negativa kritiken, tycks dock leva i den villfarelsen när de dyker upp från sina e-hålor och ställer sig bredvid Johan Palm-fanatikerna i ledet längst fram för nyansfattigdom. Det är till stor del dessa personer som gör att jag välkomnar ifrågasättandet av M.I.A. som den ofelbara hipsterartisten. Jag står för att det är en väldigt barnslig reaktion, att glädjas åt negativa recensioner på grund av artistens fans, men det kan inte hjälpas.

Vem vet, i en nära framtid kanske jag raderar ut minnena av skrålande till "Paper Planes" och ställer mig bredvid Simon Reynolds och dansar armkrok till tonerna av dennes påstående om M.I.A. som "bullshit artist of the decade".

(Och så fick vi helt plötsligt ett inlägg med taggarna "M.I.A., Bono, Johan Palm och Simon Reynolds". Kanske är det första gången det har hänt. Hade jag varit i Ralf Edströms kläder skulle jag kanske också ha ropat ut "det är världsrekord".)