Lunch i riksdagen, någon?

Anton Abele, 18 år, nytillträdd riksdagsman och ständigt tjänstgörande byfåne, vad for genom ditt huvud när du scannade in hälsningen och sedan valde att skicka den som pdf-fil till din vän Blondinbella?

Scener ur en svensk verklighet

Vaknar med en bestämd känsla av att det nu är hög tid att boka tvättid. Traskar trappan upp till tvättstugan för att se om det finns någon lucka de närmaste dagarna och möts av dystra besked för den tilltagande tvättkorgen. Nothing, nada, zip. Kanske inget ovanligt, men över till det som gör det intressant.

Till saken hör att det tidigare under sommaren varit ledigt så gott som varje dag, men nu när det fina folket återvänder från sommarstugorna lägger de beslag på varenda tid. Har de inga egna tvättmaskiner i våningarna? Nej, det håller de sig uppenbarligen inte med. Och tro för guds skull inte att uppdelningen av tiderna sker i någon form av demokratisk anda. Gud nej. De två nästkommande dagarna ockuperas helt av pensionärerna över mig. Redan här börjar jag rynka på näsan, men ganska kvickt bläddrar jag över till september-sidan och tänker att det måste finnas någon lucka där i början. Alls icke. Tiderna för de fem (5! fem!) första dagarna nästa månad står uppskrivna på en och samma illasinnade katt- och keramiktant. Hon tänker sig alltså att hon ska tvätta i dagarna fem. Jag gnuggar ögonen och tror att jag drömmer, men där står samma efternamn kvar.

Beteendet ger upphov till en rad tankar. För det första måste hon ju gå emot all form av tvättstugekutym om hon genomför aktionen. Hur går tankarna när man plitar ner sitt namn tjugo gånger i rad? Får man ens göra så? Och, framför allt, vad fan är det hon ska tvätta i fem dagar?!

Det ska erkännas att jag för en stund övervägde möjligheten att sudda ut någon av hennes tjugo tider, men snabbt kom jag på att jag som nyinflyttad och till råga på det stockholmare inte är i position att inverka på listans utformning post festum. Men då jag vet att det är samma tidigt åldrande gumma som klagat på "basgångar i hela huset" består min hämnd av att tillsammans med en passande titel från Curtis bjuda på lite av den varan. Smaka på den repliken, tvättjuv!

Finlandia Go Home

Jag ser på teven att det är fest i min gamla hemstad. Allsången är igång igen, och om det får man ju faktiskt tycka vad man vill. Anders Lundin gör i vilket fall sitt bästa för att få igång stämningen hos folkhemsrebeller som Marcus Birro och Christer Ulfbåge. Men det är ändå något med Lundins rörelsemönster som irriterar. Det känns konstlat. Skillnaden mot hans föregångare är uppenbart till hans nackdel; där Berghagen och hans svajande kropp var naturligt ledig i knän och överkropp är Lundin den överårige Westlife-medlemmen, och där Berghagen skrattade hjärtligt med hela kroppen åt roliga stopp-stopp-stopp-män med överraskande tokigheter plockar Lundin fram sitt Slutspelsjag när Gunilla Nilars så kräver nöje för hela familjen.

Men ikväll är Lundin och hans brister som allsångsledare förlåtna.

Ett gäng som kallar sig MozART Group parkerar sig på några stolar och från publiken hörs några skandera "Mozart, Mozart". Jag har aldrig sett eller ens hört talas om dessa medelålders finska spelmän, men det står snabbt klart för mig att det är ena riktiga fånar. Hur någon kan tillåta dessa skojare att roffa åt sig mer än fem minuters teve-underhållning är en stor jävla gåta. Hela numret äcklar mig. Det är så töntigt och illa arrangerat och fyllt med musikaliska våldtäkter att det enda som kan fungera som riktig jämförelse är en talangjakt för fjärdeklassare, med skillnaden att de senare åtminstone står för en viss ungdomlig charm. MJ-numret är så utstuderat publikfriande och rakt av vedervärdigt att jag känner bolognesen halvvägs.

Som Christer Abrahamsson hade uttryckt det på ren svenska: "go home".

Fotbollsfunderingar

I senaste Offside skriver Simon Kuper en lysande text om de nya fansen i fotbollsvärlden. Det förvånar inte att det är just Kuper, till vardags kolumnist i Financial Times, som skriver om fenomenet. Världsmedborgaren Kuper, född i Uganda, uppväxt i Holland och gammal student vid både Oxford och Harvard, är pappa till några av de mest hyllade böckerna på temat fotboll och samhälle. I genombrottsboken Football Against the Enemy (1994) reser han runt i 22 länder världen över och utforskar kopplingen mellan fotboll och samhälle och söker svar på hur de båda elementen löper in och ut ur varann.

Nu, 16 år senare, skriver den regelbundne Offside-medarbetaren om en grupp fans som blir större för varje dag som går. Det handlar om människor som i samband med Internets frammarsch flyttar sina sympatier över de regionala gränserna och i globaliseringens tidevarv hoppar över tidigare mer eller mindre givna incitament för lagkärlek som geografisk närhet, familjetraditioner eller klass- och religionstillhörighet. För oss som är ohälsosamt intresserade av fotbollen är den här gruppen inget nytt, ända sedan åren runt millennieskiftet har Europas storklubbar förlagt försäsongsturnéer på platser som tidigare var isolerade från fotbollsgemenskapen, allt för att locka nya grupper och marknader. Utvecklingen sker i en skrämmande snabb takt, och som på ett lättbegripligt sätt exemplifieras av att Kuper i sin text beskriver 1990 års Italien-VM som en byfest i jämförelse med årets mästerskap.

När jag läser Offside-reportaget blir jag både arg och uppgiven. För en enkel fotbollsman finns det nämligen inte mycket utrymme för påverkan i sportens utbredning. De styrande drivs självklart av ekonomiska intressen, och inte sällan sker denna strävan på bekostnad av det som vi konservativa fotbollsstötar betraktar som det genuina. Det finns för mig inte mycket charm i det att fotbollsintresserade i Nigeria bryr sig mer om en match mellan Manchester United och Chelsea än hur det går för deras egna Super Eagles i Afrikanska Mästerskapen. Visst kan det tyckas vara ett fantastiskt tecken på en härlig världsgemenskap att vandra längs gatorna i Peking och möta Arsenal-tröjor överallt, men sett ur fotbollsögon är det mest en uppvisning i hur maktkoncentrerad sporten har blivit.

Jag spyr alltid lite i munnen när jag hör folk i Sverige tala om att "Allsvenskan ju är så usel" och att det är på grund av den låga underhållningsnivån man väljer att hålla på Zlatan (supersvensken!) i första hand och det "skönspelande Barca" i andra hand. De missar målet (pun intended). De är - here goes - helt enkelt ointresserade jävlar som får kåtslag av superstjärnefejs och älskar Peter Jihdes Idol-gester och futuristiska touchscreens och att veva tjatiga straffsituationer om och om igen och tycker Dubbel-Anders i TV4-studion är supersäker i sina utläggningar om spelsystem och spådomar om matchen, och varför - varför!? - skakade inte Lagerbäck hand med Maradona? Som självsäker fotbollselitist ser jag ner på den här relativt stora skaran soffexperter som kryper fram ur sina boningar med en läskig tajmning när det vankas stora mästerskap. Vi möter dem överallt i soffor runt om i landet, där de inför mormor och epa-gänget och den femtonåriga hunden briljerar i en mäktig floskkavalkad. Vi ska på ett sätt vara ganska glada att Sverige inte kvalificerade sig den här gången, då populationen har för vana att minska rätt drastiskt utan ett blågult deltagande.

Ni ser, det här inlägget - som ändå började i en ganska sansad ton och med ett visst fokus - har nu utvecklats till okontrollerat hatbrev mot det som vissa kallar den moderna fotbollen och alla dess äckliga avarter som följer med den. Mitt fotbolls-jag skiner såklart upp i VM-tider, men den mentala prövning som evenemanget innebär i form av bl a usla studio- och soffexperter gör att jag slits mellan att bevara mitt vanliga och rätt så trevliga jag och den von oben-typ jag hatar att älska att vara.

Nu ska jag gå och anordna ett vuvuzuela-bål, så ses vi i aulan om fem minuter.