Hört i morfars soffa

Hej Bullen!

I förra veckan fick jag en skoluppgift och i tisdags åkte jag till landet och morfar för att genomföra den. På kvällen drack vi kaffe och åt Ica-muffins och tittade på Chelsea - Man Utd i morfars soffa. I den där soffan har det setts oräkneliga sportevenemang genom åren, men aldrig har jag hört något i stil med det jag fick höra i halvtidspausen den här kvällen.

Morfar: Han är en riktig snygging, han den där ena killen.
Jag: Vem? Ola Andersson, eller? Rit-Ola?
Morfar: Ja, så heter han ja. Han går allt hos damerna ska du se.
[Någon minuts tystnad...]
Morfar: Åh, och så har han alltid så stiliga kläder på sig. Titta bara hur kavajnäsduken harmoniserar med slipsen!

Bullen, är det så att morfar, 80, gått och fått sig en man crush på senare år? Behöver jag vara orolig eller är det helt enkelt bara så att äldre män sätter större värde i en harmonisk kavajnäsduk på ålderns höst?

/25 somrar (barnbarn)

Rulla kameran!

När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.

Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.



Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.

Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?

I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.

Oväntad referens på det dom kallar drömmarnas teater

Pat Nevin, en gång i tiden snabb och framgångsrik ytter i Chelsea, bekänner sig inte till den vanliga fotbollskommentatorsskolan. Nej, han har ett brinnande intresse för musik och borta på öarna är han i vissa kretsar känd för sin goda och i dessa sammanhang något egensinniga smak. Där den normale fotbollsspelaren svarar Lionel Richie framhåller Nevin istället The Fall-kufen Mark E. Smith.

I söndags var Nevin DJ på Bowlie 2-festivalen och spelade fantastisk musik iförd The Pains of Being Pure at Heart-t-shirt. På måndagen var han på Old Trafford och kommenterade toppmötet United-Arsenal. Kanske satt gårdagskvällen kvar i minnet när han så i uppsnacket snyggt smög in ett bandnamn som den här bloggen håller nära hjärtat...

Dagens citat

Att sportstjärnor ofta levererar de bästa citaten är något som en viss pelargonälskande journalist har tagit fasta på. I alldeles för många år har han på mindre studieskuldstyngda bollkonstnärers bekostnad fått dryga ut hemkassan med sina floskelböcker. I och med att han alltid har fått uttalandena skickade till sig från läsare så får man anta att det har varit ganska lättjobbade pengar, men samtidigt har upplagorna inte varit av den storleken att han varje morgon kunnat se sig själv i spegeln och säga "du var mig en stormrik jävel".

Någon som däremot kan uttala de orden är Mario Balotelli - talangfull fotbollsspelare, notorisk trubbelmakare och dagen till ära också dagens citatman här på This Is Pop?. Orsaken till detta är hans fenomenala uttalande efter att man hittade 55 000 kronor under genomsökandet av hans kvaddade Audi R8. Balotelli, helt oförstående till uppståndelsen över det upphittade småkrafset, bemöter kontantfyndet på sitt eget självklara sätt:

"Jag är rik, det är därför jag har så mycket pengar med mig".

Så obestridbart. Så världsfrånvänt genialt.

Arcade Fire och Champions League

Se upp, här kommer ett riktigt nonsensinlägg.

Första grejen: Arcade Fires nya. Herregud vad bra den är. Efter endast en genomlyssning är jag redan helt omskakad. Den är beyond grym. Rentav makalös.

Andra grejen: idag hoppas jag att hela Sverige är med oss. Trots att jag tyvärr befinner mig på fel kust och har på tok för långt hem till min gamla plats på Råsunda är jag på gränsen till överladdad inför kvällens sammandrabbning med sälklubbarna. Chanserna är små, men de finns åtminstone där. 1999 lyckades jag tajma min fotbollskarriär så väl att jag fick vara bollkalle under CL-matcherna. Det vore trevligt att få uppleva något liknande från läktaren i höst. Ergo: avgå Hamrén!

This just in

Maradona om Pelé:

"Pelé hör hemma på museum".

Haha. Maradonas presskonferenser är VM:s hittills största behållning.

England's Heartbeat

Mark E. Smith - världens kanske mest egensinniga man.

Fotbollsfunderingar

I senaste Offside skriver Simon Kuper en lysande text om de nya fansen i fotbollsvärlden. Det förvånar inte att det är just Kuper, till vardags kolumnist i Financial Times, som skriver om fenomenet. Världsmedborgaren Kuper, född i Uganda, uppväxt i Holland och gammal student vid både Oxford och Harvard, är pappa till några av de mest hyllade böckerna på temat fotboll och samhälle. I genombrottsboken Football Against the Enemy (1994) reser han runt i 22 länder världen över och utforskar kopplingen mellan fotboll och samhälle och söker svar på hur de båda elementen löper in och ut ur varann.

Nu, 16 år senare, skriver den regelbundne Offside-medarbetaren om en grupp fans som blir större för varje dag som går. Det handlar om människor som i samband med Internets frammarsch flyttar sina sympatier över de regionala gränserna och i globaliseringens tidevarv hoppar över tidigare mer eller mindre givna incitament för lagkärlek som geografisk närhet, familjetraditioner eller klass- och religionstillhörighet. För oss som är ohälsosamt intresserade av fotbollen är den här gruppen inget nytt, ända sedan åren runt millennieskiftet har Europas storklubbar förlagt försäsongsturnéer på platser som tidigare var isolerade från fotbollsgemenskapen, allt för att locka nya grupper och marknader. Utvecklingen sker i en skrämmande snabb takt, och som på ett lättbegripligt sätt exemplifieras av att Kuper i sin text beskriver 1990 års Italien-VM som en byfest i jämförelse med årets mästerskap.

När jag läser Offside-reportaget blir jag både arg och uppgiven. För en enkel fotbollsman finns det nämligen inte mycket utrymme för påverkan i sportens utbredning. De styrande drivs självklart av ekonomiska intressen, och inte sällan sker denna strävan på bekostnad av det som vi konservativa fotbollsstötar betraktar som det genuina. Det finns för mig inte mycket charm i det att fotbollsintresserade i Nigeria bryr sig mer om en match mellan Manchester United och Chelsea än hur det går för deras egna Super Eagles i Afrikanska Mästerskapen. Visst kan det tyckas vara ett fantastiskt tecken på en härlig världsgemenskap att vandra längs gatorna i Peking och möta Arsenal-tröjor överallt, men sett ur fotbollsögon är det mest en uppvisning i hur maktkoncentrerad sporten har blivit.

Jag spyr alltid lite i munnen när jag hör folk i Sverige tala om att "Allsvenskan ju är så usel" och att det är på grund av den låga underhållningsnivån man väljer att hålla på Zlatan (supersvensken!) i första hand och det "skönspelande Barca" i andra hand. De missar målet (pun intended). De är - here goes - helt enkelt ointresserade jävlar som får kåtslag av superstjärnefejs och älskar Peter Jihdes Idol-gester och futuristiska touchscreens och att veva tjatiga straffsituationer om och om igen och tycker Dubbel-Anders i TV4-studion är supersäker i sina utläggningar om spelsystem och spådomar om matchen, och varför - varför!? - skakade inte Lagerbäck hand med Maradona? Som självsäker fotbollselitist ser jag ner på den här relativt stora skaran soffexperter som kryper fram ur sina boningar med en läskig tajmning när det vankas stora mästerskap. Vi möter dem överallt i soffor runt om i landet, där de inför mormor och epa-gänget och den femtonåriga hunden briljerar i en mäktig floskkavalkad. Vi ska på ett sätt vara ganska glada att Sverige inte kvalificerade sig den här gången, då populationen har för vana att minska rätt drastiskt utan ett blågult deltagande.

Ni ser, det här inlägget - som ändå började i en ganska sansad ton och med ett visst fokus - har nu utvecklats till okontrollerat hatbrev mot det som vissa kallar den moderna fotbollen och alla dess äckliga avarter som följer med den. Mitt fotbolls-jag skiner såklart upp i VM-tider, men den mentala prövning som evenemanget innebär i form av bl a usla studio- och soffexperter gör att jag slits mellan att bevara mitt vanliga och rätt så trevliga jag och den von oben-typ jag hatar att älska att vara.

Nu ska jag gå och anordna ett vuvuzuela-bål, så ses vi i aulan om fem minuter.

Öppningsfiasko, Pt. II

Vi fortsätter vår lilla serie om öppningsfiaskon i fotbollsmästerskap med följande klipp från hemma-EM 1992.

Sverige möter alltså Frankrike i öppningsmatchen på Råsunda, men innan domaren förkunnar mästerskapet öppnat med en enkel visselblåsning är publiken tvungen att genomlida de båda ländernas nationalsånger. Vem som sjunger den svenska nationalsången framgår tyvärr inte, men när vi kommer in i klippet och hör Lars-Gunnar Björklunds bekanta stämma göra publiken uppmärksam på att Bruno Wintzell är mannen att sjunga marseljäsen börjar säkert folk ur Tutti Frutti-generationen redan här ana oråd.

Fredrik Wikingssons efterkommentar om att Bruno är "darrig" och "kanske lite lätt berusad" träffar ganska mitt i prick. Samtidigt känner jag med Bruno - för att uthärda ett sådant oundvikligt fiasko som en öppningsceremoni innebär krävs det banne mig en stärkande tår eller två. Att det sedan skiter sig är mest skitsamma och en fråga om när.

Öppningsfiasko, Pt. I

Fotbolls-VM lurar runt hörnet, och med det ofta underhållande skådespelet följer alltid mindre roliga delmoment. Den obligatoriska öppningsceremonin kan definitivt sorteras in i den sistnämnda kategorin. Aldrig kul, alltid segdraget, inte sällan fiaskostämplat.

För svenskar kommer VM-sommaren 1994 alltid ha en särskild plats i hjärtat. De blågula gör många mål, har en spexig målvakt och slutar till slut trea i turneringen. Folk badar i fontäner och jag beställer en t-shirt med texten "Thern - VM-hjälte". Vad många säkert inte minns är att slutspelet både börjar och startar med en straffmiss. Den gudabenådade buddhisten Roberto Baggios miss i finalen är vida känd, men den som Diana Ross står för i öppningsceremonin glöms ofta bort.

Det som är upplagt för en praktfull straffkanon (målställningen faller i bitar!) slutar med något som får sägas känneteckna dessa återkommande spektakel.

Greetings from Chesterfield

En stor del av den europeiska klubblagsfotbollen är snart över. Det enda som återstår är i stort sett Champions League-finalen, som på bästa schlagermanér nu är flyttad till en lördag för att tillmötesgå de festkrav världens alla fotbollsentusiaster kräver. Själv äger jag en väldigt konservativ hållning när det kommer till fotboll och tycker därför att beslutet är heltokigt och ytterligare ett i raden av exempel på hur den absoluta toppfotbollen gör sitt yttersta för att flytta fram positionerna i vardagsrummen hos folk som bara vill se superstjärnefejs och We are the Champions-pampiga hyllningar.

Därför tycker jag vi riktar blickarna mot England och Derbyshire och säsongavslutningen för Chesterfield Football Club. Det som på ytan tycks vara en ganska betydelselös match i engelska League Two är egentligen slutet på någonting väldigt stort. Den gamla trotjänaren Saltergate, hemmaarena för The Spireites i 139 år, gör nämligen sin avskedsföreställning. En ny och efterlängtad arena står klar att flytta in i till hösten, men den här dagen är alla där för att ta ett känslomässigt farväl av en av världens äldsta arenor.

När vi kommer in handlingen befinner vi oss i den absolut sista matchminuten. Även om hemmafansen plikttroget manar på sitt lag för en sista attack mot Bournemouth-buren är tankarna på annat håll. När slutsignalen ljuder ska Saltergate invaderas och partyt ta sin början. Men så händer det ändå - Derek Niven får på en härlig träff utanför straffområdet som borrar sig in i målvaktens högra hörn. Folk frågar sig vad som händer. Blev det mål?! Är det över? Kan vi invadera? Äh, skit samma, vi gör det!

Och så tar sig en stor del av arenan in på planen efter egen förmåga.

Come On U Reds!

Skit i Premier League, det är i serien under det händer!

14:00. Blackpool - Forest. Första steget tillbaka till finrummet.

Doppelpack Toni

Det råder delade meningar om vilken låt som är den officiella VM-låten i sommarens mästerskap. Viss efterforskning visar att både Shakiras "Waka Waka" och "Wavin' Flag" av K'Naan på olika håll ropas ut som the real deal. Nå, tids nog lär vi få se någon av artisterna framföra sin officiella låt på den officiella invigning som likt alla officiella invigningar har en underhållningsnivå likvärdig en sämre slå-i-dörrar-fars.

Men vad säger vi då om bidragen? Njae. Det är ju inga kanonlåtar, det kan vi snabbt enas om, men slutresultatet kunde ha varit betydligt värre. För det är bevisligen svårt det där med att skapa en bra sporthymn. Den äkthet många förståsigpåare brukar talar om i musiksammanhang blir ofta lidande när det kommer till sport. Det blir ju liksom aldrig samma djup i en text om att "knäcka ryssen, få tjecken på fall" som att sjunga om ett brustet hjärta.

Bortsett från Nick Borgens "Den glider in" har jag i mitt snart 25-åriga liv upplevt två mästerskapslåtar live. Ena gången var under fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000, då vår egen E-Type hade snickrat ihop den idag närmast klassiska "Campione". Säga vad man vill om den gode vikingafantasten, tillika Bo G. Eriksons avkomma, men näsa för hits har han banne mej. Campione blev ett enda långt segertåg, och kan än idag höras på fotbollsarenor världen över. Den fyllde sitt syfte. Riktigt lika mäktigt som när jag hörde "Football's Coming Home" på ett fullsatt Wembley var det dock inte. Den upplevelsen kan fortfarande få mig att tvivla på min nationalitet.

Football's Coming Home får dock gälla som ett stort undantag i de här sammanhangen. Vem minns inte Markoolios alla tokiga bidrag (och Arne Hegerfors "Sverige leder alltså med 100-0"), Staffan Hellstrands fiasko eller det vedervärdiga Lasse Holm/Eddie Oliva-örhänget "Ciao Ciao Italia"? Och den där 94-låten bör för sin egen framtids skull inte spelas någonstans de närmaste tio åren. Vi kan fortsätta leta hemskheter i all evighet, men för att på något sätt avrunda det här märkliga inlägget tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och tittar på vad det gamle anfallsesset Toni Polster sysslar med nuförtiden. Försök bortse från den oefterhärmliga refrängen och fokusera istället på hur "Doppelpack Toni" verkligen älskar sina minuter i rampljuset. Låt er inte luras av Tonis något släpphänta stil - hans rörelsemönster och naturliga ledighet avslöjar att det är långtifrån första gången han framför låten inför en begeistrad publik. Personligen är jag extra svag för det ögonblick i slutet när Toni försöker släta över framträdandet genom att skratta till och sedan hasa sig fram på scenen för att ta emot publikens jubel.

Allsvenskan 2010

Tro det eller ej, men i dag börjar det, och mitt traditionsenliga tips måste bevaras någonstans för eftervärlden.

När jag ögnar igenom förra årets tips så är jag tämligen imponerad av mig själv - av de fem första i sluttabellen har jag fyra rätt, och av dem är de tre översta placeringarna helt korrekta. Vi får alla hoppas på en liknande utdelning i år. Allsvenskan 2010 slutar nämligen på följande sätt:

1. AIK
2. IFK Göteborg
3. Malmö FF
4. Kalmar FF
5. IF Elfsborg
6. Örebro SK
7. Helsingborgs IF
8. Djurgårdens IF
9. Halmstads BK
10. Gefle IF
11. Trelleborgs FF
12. BK Häcken
13. Mjällby AIF
14. GAIS
15. IF Brommapojkarna
16. Åtvidabergs FF

Frågor på det?