Dropping The Bass

Det här har ju absolut ingenting att göra med det som vanligtvis skrivs här, men eftersom jag tidigare har länkat till den fantastiskt roliga sidan kimjongillookingatthings tycker jag, så här bara ett par dagar efter beskedet om att världens främste golfare och en av vår tids största livskonstnärer har gått ur tiden, att vi gott kan rikta blickarna mot en annan kulturgärning tillägnad mannen med de snabba brillorna och den lätt glansiga blicken.

Ni ser, Kim Jong-Il åkte faktiskt inte bara runt och inspekterade saker dagarna i ända. Vi har alla säkert hört historierna om att han hade ett närmast osunt förhållande till film och sprit. Mannen som Göran Persson inte bedömde vara en "neddrogad porrknutte" älskade verkligen sina filmer och sin sprit. Under åren 1993 och 1994 ska han till exempel ha varit den enskilt störste köparen av gangstarapparnas favoritcognac Hennessy. Ingen vet säkert men kanske var det också under en Hennessy-armerad eftersläckning som han för första gången kom i kontakt med ett mixerbord och kände "det här måste jag göra oftare".

Hur det än ligger till med den historien är vi idag tacksamma för att sidan kimjongildroppingthebass slår upp portarna och visar oss bilderna från några av hans spelningar med flera av världens mest framstående discjockeys.

Diktator, skivryttare och legitimerad festfixare. Kim under sina heydays på touren.

This one goes out to all the ladies! Alltid noga med att inte låta sitt ämbete dra fokus från konsten och sina kända kollegor. Här fångad under ett gästspel med fransmännen i Daft Punk.

Vikten av att strukturera sina mp3-filer

Jag älskar dig, Alejandro Fuentes Bergström.

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

En mycket ond man/get

En kompis berättade idag att han håller på att läsa den nyutgivna och småhajpade boken Blod Eld Död, som handlar om svensk metal och dess historia. Jag misstänker att min vän, som likt jag själv inte är någon större metalkonsument, främst köpte boken på grund av de bisarra, minst sagt makabra men nästan alltid lika komiskt fascinerande historierna som ibland kommer med genren.

För mycket riktigt var det så att det var historierna, inte minnena och musiken, som han kände att han ville dela med sig av efter att ha läst några kapitel. Framför allt ville han berätta historien om Pelle Dead, den svenske sångaren i det norska dödsmetallbandet Mayhem som valde att sluta sina dagar genom att skjuta skallen av sig med ett hagelgevär.

Den första personen som fann hans lemlästade kropp var bandkollegan Euronymous. En vanlig, fullt frisk person hade förmodligen reagerat mycket starkt över att se något så fasansfullt och hemskt, men Euronymous levde för döden och satan och allt sånt där och blev därför glad och närmast upprymd av synen som mötte honom. Hans reaktion? Att föreviga det hela med hjälp av en kamera samt samla på sig bitar av hans hjärna.

Självklart går det att reagera väldigt olika på Euronymous tilltag. Avsky och skräck ligger så klart nära till hands, men frågan är om jag inte lutar mest åt någon form av stilla förundran. Jag blir nästan ställd av det sjuka i handlingen. Men så är också mina kontaktuer med dödsdyrkande sekter väldigt sparsmakade. Jag gillar ju vanlig, hederlig popmusik och tycker för det mesta att det här med att leva ändå är en rätt härlig känsla.

Kanske känner några av er redan till historien om Dead och det öde som senare drabbade Euronymous. Om inte kan jag säga att även den sistnämnde kom att möta döden under mindre normala former. Två år efter likfyndet i stugan avlider nämligen Euronymous till följd av att hans kropp utsätts för inte mindre än 23 knivhugg av dödsmusikerkollegan Varg Vikernes.

Väljer ni att lämna corpse paint-kritorna orörda ikväll är jag inte den som inte förstår det beslutet.

Hur som helst. Det var egentligen inte det här jag skulle skriva om. Ovanstående text bör mer fungera som bakgrund för det verkligt intressanta - och roliga - som min vän berättade för mig.

Denne Euronymous, som ni vid det här laget säkert har förstått var en rätt kallhamrad typ, ska efter det makabra självmordet ha gjort det till sin grej att berätta om sin döde bandkollega. I en intervju med metaltidningen Close-Up hyllade han Deads sista val i livet, förklarade att Mayhem inte var något "humanitärt skojband" och att de allesammans dyrkade döden. På frågan om varför han tror att Dead sköt ihjäl sig svarade han: "När det gäller Dead var han en mycket ond man/get".

Ni får ursäkta en okunnig, mindre dödsförhärligande tönt, men det där sista tycker jag är något fruktansvärt kul. Det där lilla snedstrecket som avgränsar "ond man" före det briljanta "get" får mig nästan att gråta av skratt. I all sin enkelhet och dödsmetallaktiga självklarhet är det så mästerligt formulerat. Det går helt enkelt inte att putsa till det mer för att uppnå en bättre effekt.

Hur var han då som människa?
- Jo, han var en mycket ond man/get.

Så ondskefullt. Så självklart.

Det är faktiskt inte utan att jag själv går och lurar på att köpa boken, trots mitt totala ointresse för musiken. Medverkar gör ju även de färgstarka Bröderna Hårdrock, vilka enligt min vän ska uttala sig rätt negativt om framställningen av dem i dokumentären som kretsar kring deras kärlek för den lite hårdare rocken. Till sammanhanget hör att den ansvarige dokumentärfilmaren i samma bok berättar om att bröderna till en början ställde sig tveksamma till att ställa upp, men efter att produktionsteamet varit noga med att betona att Iron Maiden skulle spelas väldigt mycket (och därmed åtnjuta en inte helt obetydlig summa STIM-pengar) gav brödraparet grönt ljus till en medverkan...

Avslutar det här inlägget gör vi genom att återvända till mer hemtama och mindre farliga marker. Jag talar om Ramones och den nästan lika roliga, dock mindre säkerställda uppgiften om vad en läderjacka kallas för i Polen.

Kanske har ni redan listat ut det?

Just det. "A ramone".

Lilla Humorlördagen! Debbie Harry i jättestora (och därför också jätteroliga) glasögon

Rubriken håller vad den lovar.

Inspector Gadget

I rollen som envåldshärskare ingår det att åka runt och inspektera massa saker. Det är lite som för vår egen kung, med skillnaden att inflytandet och den reella makten är lika med noll hos mannen som inte är den som tackar nej till en vild bikinifest. För Kim Jong-Il ser det lite annorlunda ut. Han arbetar i stor utsträckning efter metoden att involvera sig själv så mycket som möjligt i sitt lands göranden. Det säger sig självt att han därmed ofta befinner sig på diverse utflykter som går ut på att inspektera och titta på olika saker.

Nu finns det också en sida som helhjärtat ägnar sig åt att lägga upp bilder där Kim Jong-Il gör just detta - tittar på saker. De som står bakom sidan krånglar inte till det, utan kallar helt enkelt projektet för Kim Jong-Il looking at things. Det är en rakt igenom fantastisk gärning som är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Efter första besöket blir jag faktiskt så till mig att jag väljer att utropa den till veckans bästa webbprojekt.

Titta bara här. Är det inte väldigt, väldigt kul?

Kim Jong-Il tittar på en så kallad "labbråtta"

Kim Jong-Il tittar på vattenflaskor

Kim Jong-Il tittar i en kikare

Kim Jong-Il tittar på en vägg

Kim Jong-Il tittar ut genom ett köksfönster

Greven och påmmfritten

Löpet får mig att ställa frågan: Var en greve en gång i tiden lika hett stoff som en TV-kupp, nakenchock eller supermage är idag? Om så är fallet väljer jag greven alla dagar i veckan.

Dagens roligaste

Dagens roligaste grej är självklart Göran Greider - på en segway!

Ett lysande grepp av Babelredaktionen på SVT att låta Göran nagelfara välmående villasamhällen - på en segway!

Nu får några av er se till att krita under på den här namninsamlingen som vill att Göran leder årets 1 maj-tåg - på en segway!

Vi tar det igen: Göran Greider. På en segway.

Korvfesternas korvfest

Jag är medveten om att jag mycket väl kan vara sjua på pucken här, men vi kan väl ändå enas om att något har gått jävligt snett. Vi hör sliskig R&B. Vi ser en centralt placerad ottoman. Denna stackars sidenmöbel vet själv inte om det, men den kommer inom kort att bli gangbangad av ett gäng überkåta snubbar i övre tonåren. Den väloljade koreografin avslöjar att Relentless, PipeLaya, Satisfaktion och de andra har övat in sina sensuella torrjuck rätt bra hemma på kammaren. De går all in och lever verkligen upp till utlovade "Imma show you what I got".



Men mest av allt är det hysteriskt kul. Det grabbarna sysslar med är ju i ärlighetens namn inte riktigt okej. Att gå loss på döda ting medelst erotiska rörelser - i grupp - är i de flesta sociala sammansättningar inte att betrakta som ett rumsrent beteende. Men oväntade och märkliga beteenden ger å andra sidan ofta upphov till skratt. Särskilt när det görs med en allvarsam ton. Mot slutet av videon ballar det ur bigtime. Relentless kommer strax innan tvåminutersstrecket ingungandes i bild, och det i sig är signalen för att resten av ensemblen också gör bäst i att våldföra sig på valfri möbel i rummet.

Nedan följer, helt oförutsett, enskilda betyg på pojkarnas insatser i videon. Invändningar mot betygen tas i kommentarsfältet. Betygsskalan som används är 1-5, och för att skoja till det ett extra varv kör vi den här gången den alternativa Kicker-skalan, där 1 är bäst och 5 sämst.

Relentless (1): Den klarast lysande stjärnan i gruppen. Sätter i mångt och mycket tonen för vad som är att vänta härnäst. Ser verkligen ut att njuta av att vara i blickfånget. Står för många av de bästa scenerna. Utstrålar en sensuell styrka. Ett säkert medvetet val som förstärks av hanteln i början och det kraftfulla kastet när han slänger iväg linnet och väljer att blotta bröstet. Tydligt är att han jobbar mycket med minspelet. När han gungar in i bild kan man se en tydlig putmun - ett trademark som får sägas vara ett klart plus. Äger en något sävlig kroppshållning, men kompenserar detta genom att vara seriös i sitt utförande. Bra på att hitta luckor och öppningar till ottomanen. Gör en särskilt stark insats vid dörren och kan hålla huvudet högt efter den storstilade avslutningen (den bekymmersfria gången!).

X2C (4): Nja. Gör en slätstruken insats och kan inte vara särskilt nöjd med sitt dagsverke. Dålig variation i sina rörelser och inte helt bekväm med kameran. Försvinner ut ur bild ett par gånger, och när man förväntar sig en storstilad comeback blir det istället mest pannkaka med uttjatade och enformiga utslag mot ottomanen. Visar klara brister i spelet utanför densamma.

PipeLaya (2): Ligger inne med det bästa namnet. Gör ett starkt första intryck med den smekande klappen och följer sedan upp detta med att gå ut extra hårt på ottomanen. Jobbar mycket med långa, intensiva rörelser. Gör ett tafatt försök med att ge sig på Relentless domäner borta vid dörren, men tydligt är att även han brister i spelet utanför ottomanen. Extra plus för den hårda imagen och den lilla knuten på linnet. Med rätt skolning hos Relentless har han potential att nosa på en etta.

Pre$$ure (2): Är ärlig i sina uttryck och visar prov på stor talang i torrjuckandets ädla konst. Går in och gör sitt jobb. Smooth men samtidigt rakt på i sin gärning. Det klanderfria samspelet med spegeln är en enda lång uppvisning i hur det kan se ut när alla timmar av framför spegeln-träning i pojkrummet plötsligt faller på plats. Inte helt bekväm med ottomanen, men väger som sagt upp det genom att hela tiden vara ärlig med sitt uppsåt. Visar prov på en oräddhet och fantasirikedom när han i slutet väljer att utforska nya områden och tingestar i utrymmet bredvid spegeln.

Satisfaktion (5): Nej, nej, nej. Vad är detta för halvhjärtat? Tydligt är att han innehar rollen som skojaren i gruppen. Relationen till kameran känns ytterst ansträngd. Fnissar och är den enda som någonstans uttrycker att situationen i rummet skulle vara pinsam. Kommer inte få bestiga många fler ottomaner med den inställningen. Nej, frågan är ens om han är med nästa gång grabbarna grus samlas för att utöva torrjuckanden i grupp. Bör för gruppens fortsatta utveckling förpassas till avbytarbänken per omgående.

So this is real life

Arcade Fire gick ju och vann en grammy för bästa album. Jag kunde knappt bry mig mindre om vilka som vinner och inte vinner, men det är så klart kul att ett grymt album uppmärksammas och tar hem ett så åtråvärt pris. Vissa personer verkar dock inte ta så lätt på det hela. På underhållande tumblr-sajten Who Is Arcade Fire??!!? har någon av alla dessa vardagshjältar samlat reaktioner från Twitter, Facebook och annat. För den som är i behov av några lätta garv rekommenderas ett besök. Folk är verkligen jätteupprörda. Och folk som är jätteupprörda över världsliga ting är i regel väldigt, väldigt underhållande (lyssna: lätt kolerisk norrlandstant ringer till Sveriges Radio och är minst sagt purken över radions sändningssvårigheter). Titta bara här.

Och här.

Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.

Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.

Rulla kameran!

När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.

Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.



Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.

Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?

I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.

Lil Cheezy

Lil Wayne vet vad det handlar om. Här ser vi honom iklädd min favorit bland de sportiga gåbortkostymerna - the cheesehead (fr. översatt "osthuvudet")! Gör man det aktiva valet att lägga självrespekten åt sidan finns det få spexiga grejer som trumfar osthuvudet. Det är alltid lika kul. Finns det något mer att önska av Weezys Super Bowl-outfit så är det de överdimensionerade brillorna och de jättelika klapphänderna. Men man kan inte alltid få allt här i världen.

Ända sedan PA Gullö (i hängslen) underhöll 90-talets söndagsmorgnar har mitt lag varit 49ers, men jag har förstått att det går mindre bra för dem. Packers känns sympatiska och därför gläds jag med dem. Brett Favre!

Apropå allt och inget klockan 18.42: Pulp klara för Way Out West! Nu finns inga giltiga ursäkter för att det inte ska bli ett fjärde besök till Slottsskogen. Lägg till detta att Ariel Pink, Fleet Foxes och Robyn också är bokade och frågan blir självklart "Way Out West, have you been working out?".

This Is Pop? hyllar: Jugge Nohall

Kommer ni ihåg den gamle tokfransen Jugge Nohall? Om ni letar långt bak i ert dokusåpaminne minns ni säkert den stjärnfyllda serien Club Goa som rullade på trean för några år sedan. Bland storheter inom genren som Baren-Meral och Farmen-Sebastian (kanske den klarast lysande stjärnan på hela dokusåpahimlen) var även Jugge med på ett hörn i produktionen. Han var inte där som deltagare, nej istället fungerade han som någon allt-i-allo tillsammans med den ständige parhästen Nalle Knutsson. Borta i Indien frotterade sig Jugge med den svenska dokusåpaeliten, som i sin tur passade på att roa sig på sitt eget kungliga vis medan kamerorna rullade. Vi fick ta del av regelrätta fylleintriger, någon lättare misshandel, polisbesök, klassisk vuxenmobbning och allmänt svammel från en samling individer som efter bästa förmåga försökte kräma ur sina sista desperata kändisminuter. Åh, det var härliga tider för alla oss som alltid har uppskattat en god dos hjärndöd teve-underhållning.

För folk som av någon oförklarlig anledning lyckades missa serien hittar ni här ett smakprov på vem människan Jugge Nohall är. I klippet nedan ser vi honom i par med den gamle Farmen-charmören Blondie, och tillsammans är grabbarna här på jakt efter diverse scenverktyg för en antågande praktfest i Club Goa-nästet. Som gammal roddare och ärrad rock 'n' roll-räv intar Jugge en attityd som osar självsäkerhet och kunskap på området, men i slutändan förstår man att det mest bara är tomma ord som strömmar ur den trinde mannens mun. Mycket av detta snack bildar dock Jugges storhet. Det är "rökarn" hit och "ruggugglor" dit, helt utan en tillstymmelse av självinsikt och med en obändig tro på sin egen förmåga. Allt uttryckt med en osviklig yrkesstolthet. I vissa stunder når han rent hisnande humorhöjder. Låt mig innan klippet tar vid avsluta med att konstatera det uppenbara: Vill jag få något gjort på ett snabbt och proffsigt sätt så är dessa äldre småpojkar inte de första jag vänder mig till för jobbet. Som komikerduo fungerar de däremot ypperligt.



[För en fortsättning på PA-äventyret rekommenderas en tittning HÄR].

För mig och ett par av mina vänner gjorde sig Jugge dock stor redan i serien Stockholmare. Jag har inga superklara minnen av serien i övrigt, men jag minns att han redan där gjorde ett starkt intryck genom sin ärliga och ibland något naiva framtoning. Bland annat försökte han under seriens gång lansera en programidé som gick ut på att han själv ledde en talkshow och där twisten i hela grejen bestod av att gästerna i programmet ställde frågor till honom istället för det motsatta som länge varit ett vedertaget och rätt så framgångsrikt grepp i talkshowbranschen. I mötet med bolagsbossen var det för tittaren uppenbart hur hans förslag möttes av kalla handen, men Jugge tycktes inte ta någon notis om detta och i en obetalbar scen kunde man se hur han ensam i sitt kök firade vad han betraktade som ett framgångsrikt möte genom att duka upp en flådig festmåltid bestående av kräftor.

Under några år på 00-talet var Jugge ett stående inslag i min närmaste bekantskapskrets. Han kunde dyka upp i de mest oväntade sammanhang, ofta i form av något egenhändigt uttryck eller så. Förstå den lycka som då uppstod när jag och några vänner träffade Jugge en drucken kväll på Limerick, strax efter hans Goa-sejour. En nästan barnslig glädje infann sig när han för en kort stund satte sig ner vid vårt bord, iklädd de karakteristiska piratbyxorna och med en Ljud & Bild-tidning i sin ena hand. Hade Zlatan klivit in i samma rum hade det knappast förändrat något - i blickfånget satt Jörgen "Jugge" Nohall, och till vår stora glädje var han precis lika älskvärd i verkligheten som i teve-rutan. Vi fick våra minuter med den store Saxon- och Judas Priest-fanatikern innan han tackade för sig och skickade med hälsningen "Tack grabbar, det är ni som gör mig stor!" till vårt lilla sällskap. Det var vad man brukar kalla ett minne för livet.

De senaste åren har det tyvärr varit lite tyst kring Jugge. Han har försvunnit bort mer och mer från rampljuset. Ibland har jag undrat vad han kan tänkas pyssla med. Speakerjobb? En statistroll i Roy Anderssons Du Levande? Räcker det för att klara livhanken? Jag har inte aktivt letat efter några livstecken, utan tänkt att tystnaden kan ha berott på att han kanske bara vill ha lite tid för sig själv. Allt har sin gång och även stjärnglansen och Bindefeld-bjudningarna har sitt pris.

Men så nås jag nu av rapporter som tyder på att Jugge gör sig redo för vad vi hoppas blir en storstilad comeback. Han tänker sig tydligen en framtid på scenen. Tiden då han stod för det otacksamma slitet bakom ridåerna är förbi. Den 12 december släppte han nämligen en första demoversion av sin egenkomponerade låt "Anybody in Love". Det är en berättelse om livet, kaffet och kärleken till sin stad och de människor som befolkar den. Det är också här vi först får möta den Annika Marklund som han verkar hysa en stor kärlek till. Så till frågan vi alla ställer oss: Är Jugge lyckligt kär - eller är han bara besatt av denna Annika Marklund? De kryptiska meddelandena i videon, "Inspiration is the most beautiful woman/who likes to wash her hair/on a Sunday like this", tyder på det sistnämnda alternativet, men självklart hoppas jag på det andra.

Den 30 december släpper han en mer mixad version av låten. Kvar är inte bara de stora frågorna om livet och Jugges rostiga stämma, utan även dedikationen till Annika Marklund, "a stunning beautiful woman". Den uppmärksamme kan också notera hur den gamle roddaren är väldigt noggrann med att detaljerat beskriva vilka syntar och annan programvara han har använt sig av för att skapa låten. Credit where credit's due! Om låten då? Ja, ett par mixningar till och jag tror vi har en comeback som heter duga. Vi kan aldrig få nog av ömsinta kärleksförklaringar i 80 BPM.



Oavsett hur det går med artistkarriären, mysteriet Annika Marklund och allt annat så förväntar jag mig att Jugge fortsätter att dela in livet och världen i "rock and roll" och "inte rock and roll". Det synsättet kan möjligtvis anklagas för att vara nyansfattigt och i klenaste laget, men i ett kändisuniversum där var och varannan nonsensperson springer runt och lever efter någon töntig latinsk fras så känns Jugges ord befriande att höra. Som han själv så vackert uttrycker det:

"Man måste alltid rodda och rocka - och roddning behövs för att roddning är Gud".

Go'kväll pirater!

I väntan på att de obligatoriska årsbästalistorna ska tecknas ned och sedan publiceras föreslår jag att vi lyssnar på Piratpartiets egen spelledare Rick Falkvinge.

Det är verkligen jättekul. Allt från den fantastiska inledningen i "Go'kväll pirater!" till interiören håller högsta klass. Men framför allt fastnar min blick på det lilla whiskyglas som Rick håller i sin högra hand. Titta med vilken vana han behandlar glaset och dess innehåll! Han må ge ett ganska sömnigt intryck där han sitter nedsjunken i piratkryptans bibliotek, men den kontrollerade lekfullhet han visar upp - i kombination med det relativt välfyllda barskåp som trängs bakom Drakar & Demoner-böckerna i bakgrunden - vittnar om att det minsann inte är första gången han tar sig en stänkare i massagefåtöljen. Det enda som saknas för att göra klippet komplett är en liten kissemiss som vilar i Ricks knä och som han lugnt och metodiskt klappar med den andra, whiskyfria handen.

Fredagstreat: Säljarpepp!

När det gäller ofrivillig komik placerar sig den övertaggade typen rätt högt på min lista. Folk som tappar alla koncept och blir heltokiga inför vad det nu än må gälla. Inte sällan är detta även målet med handlingen, att gå utanför boxen och bara kräjza loss, släppa alla hämningar och visa att man minsann inte rättar sig in sig i något landet lagom-led.

Empiriska studier i ämnet visar att personer som uppskattar ett vidlyftigt leverne och gärna sorterar in sig i facket märkt "stekare" är överrepresenterade bland utövarna. Beteendet kan ta sig många olika former, men till synes malplacerade uttryck som "nu kör vi!" och "bra där!" basuneras gärna ut till allmänheten med en sorts forcerad tveksamhet. Egenhändigt komponerade ramsor av intern karaktär tycks också vara vanligt förekommande när grupper av den här typen samlas. För den ovane betraktaren kan man lätt känna igen ramsorna på det att låtsnickrandet gärna har för vana att utgå från Seven Nation Army-riffet. I samtal med personer ur den här gruppen bör man inte heller vara rädd för att utsättas för en rad nonsensartade uttryck som de själva har satt på sig själva. Bland favoriterna gömmer sig "partypingla", "vinnarskalle" och "åsiktsmaskin".

Någonstans i den här tillgjorda nu kör vi!-mentaliteten är det dock inte ovanligt att det bland deltagarna ändå finns en viss medvetenhet om att det man just nu ägnar sig åt är rätt fjantigt, men att det därför också är väldigt kul. Detta är helt fel. Att räcka ut tungan och skratta nervöst åt buset är inte definitionen av att vara rolig och bjuda på sig själv. Att ställa ut en magnumflaska skumpa som lockbete och på ett sektliknande vis trigga igång telemarketingfolk med raketen och grotesk smurfmusik är, sett som en enskild grej, inte heller roligt. Satt i en större kontext är det dock förjävla kul, och därför tycker jag att vi gemensamt i den här salen avslutar arbetsveckan med att se på den här filmen från chef.se. Skratta och förfasas!

Lunch i riksdagen, någon?

Anton Abele, 18 år, nytillträdd riksdagsman och ständigt tjänstgörande byfåne, vad for genom ditt huvud när du scannade in hälsningen och sedan valde att skicka den som pdf-fil till din vän Blondinbella?

2 Steg Från Björne

Haha! Det här var ju riktigt kul. Gillar särskilt ögonblicket från "Hey Gringo, jag ska visa dig nåt..." och framåt. Björnes något onyktra rörelsemönster och mer eller mindre oförklarliga utslag mot trappan med vad som ser ut att vara en domstolshammare (nog för att Björne hamstrar rätt mycket skit men hur hamnade den där?) är också rätt festligt att se.

GW om att fiska och mycket annat

Jag vet inte om någon såg SVT:s nya serie "Veckans Brott" igår kväll. Jag försökte se det i efterhand på webben, men där hade man tydligen inte lust att klippa ihop det hela till en sammanhängande timme brottsstudier, utan hade på ett mycket ostrukturerat sätt delat upp programmet i en massa olika - och väldigt knasiga - delar. Det var, för att låna ett populärt ungdomligt uttryck, klart ovärt.

Det slutade istället med att jag fick stilla mitt Leif GW Persson-sug på annat håll. Jag gav mig närmare bestämt ut på en virtuell utflykt, och efter bara några minuter i Internets skumraskkvarter hittade jag en trollbindande intervju med Sveriges mest kände kriminolog.

Har ni en halvtimme över råder jag er att lyssna på de fyra delarna. GW är här nämligen i sitt esse; drypande arrogans blandas med rent ointresse, och här och där delas små smockor ut till diverse kulturpersonligheter. Det roligaste är dock GW:s subtila humor, som är närvarande genom hela programmet. Mitt personliga favoritögonblick hör ni här i slutet av den avslutande delen när han talar om sitt stora fiskeintresse ("Imorgon ska jag fiska, tror jag. Jag är väldigt intresserad av fiske. [...] Men jag ska nog fiska betydligt mer än vad jag gjort tidigare" o s v).

Nåväl, trevlig lyssning!

Bland teppanyakihällar och underjordiska bastur

Rubriken på DN-reportaget lyder "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva" - och ja, den lever upp till alla de genomvidriga föreställningar som en sådan titel lätt uppammar.

För den som råkar ha missat den redan klassiska texten:

Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket.

– Vi lagar mycket asiatisk mat sedan tidigare, men under varje resa snappar man upp nya smaker. De här kryddpastorna köpte vi i Peking förra veckan, säger Eric och korkar upp en flaska vitt vin, tillverkad på Semillondruvan. Enligt den sydafrikanske gårdsherre som sålde honom flaskan ska den passa utmärkt till stark asiatisk mat.

Dagens citat

Att sportstjärnor ofta levererar de bästa citaten är något som en viss pelargonälskande journalist har tagit fasta på. I alldeles för många år har han på mindre studieskuldstyngda bollkonstnärers bekostnad fått dryga ut hemkassan med sina floskelböcker. I och med att han alltid har fått uttalandena skickade till sig från läsare så får man anta att det har varit ganska lättjobbade pengar, men samtidigt har upplagorna inte varit av den storleken att han varje morgon kunnat se sig själv i spegeln och säga "du var mig en stormrik jävel".

Någon som däremot kan uttala de orden är Mario Balotelli - talangfull fotbollsspelare, notorisk trubbelmakare och dagen till ära också dagens citatman här på This Is Pop?. Orsaken till detta är hans fenomenala uttalande efter att man hittade 55 000 kronor under genomsökandet av hans kvaddade Audi R8. Balotelli, helt oförstående till uppståndelsen över det upphittade småkrafset, bemöter kontantfyndet på sitt eget självklara sätt:

"Jag är rik, det är därför jag har så mycket pengar med mig".

Så obestridbart. Så världsfrånvänt genialt.