Ett litet livstecken

Här blir inte många barn gjorda. Men det blir bättre. "Det kommer mera", som Arne Hegerfors och Claes Åkesson en gång brukade sjunga om lördagarna. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer det bland annat en liten årssummering.

Tills vidare tittar vi på trailern till This Is England '88.

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

Clear Eyes. Full Hearts. Can't Lose.

De senaste tio åren har erbjudit en massa godis för törstande teveserieälskare. Jag har hängt på en del av tågen och gillat - ja, i vissa fall till och med älskat - mycket av det som jag har gett en ärlig chans. Det började med Sopranos, som jag från det första SVT-sända avsnittet följde hela vägen in i mål på samma kanal. Serien går inte bara till historien som den bästa jag har sett, utan också som den kanske sista utposten för den gamla tevetittarskolan. De söndagskvällar då serien visades var heliga, men idag skulle jag aldrig få för mig att vänta ett halvår eller mer för att stilla min serieabstinens.

Istället sökte jag mig vidare. Ut på det där stora nätet. Webben, som det brukar heta i SVT-kretsar. Serier som The Wire, Entourage, Lost (första tre säsongerna), Dexter och Rubicon har jag alla antingen gillat väldigt mycket, eller som i The Wire-fallet, bara älskat helt förbehållslöst. Jag har säkert glömt några andra här i uppräkningen men dessa är de jag minns allra starkast.

Nu är det hög tid att lägga ytterligare en serie till den samlingen. För någon månad sedan avslutade jag nämligen mitt sträcktittande av Friday Night Lights. Alla fem säsonger av serien är avklarade och jag kan efter detta bara skicka mina varmaste rekommendationer till personer som i tider av ledighet och serietorka går och lurar på vad de ska se härnäst.

Vid en första anblick tycks serien kretsa kring Dillon Panthers, den lilla Texas-ortens lokala high school-lag i football, och även om det inte är helt osant är det för mig de andra detaljerna som bidrar till att produktionen höjer sig över det mesta i dramagenren. Personporträtten är genomgående oerhört gedigna och lätta att omfamna. Detsamma kan sägas om dialogen, de drabbande personrelationerna och de vardagsbekymmer och händelser som alla leder serien framåt. Väldigt sällan känns det oäkta eller gjort på slentrian. Många av skådisarna - som närmast uteslutande är helt okända för den stora tevepubliken - gör med sina prestationer klart för tittaren att de verkligen är stolta och glada över möjligheten att få vara en del i något så omsorgsfullt producerat som Friday Night Lights absolut är. Detta leder till att jag många gånger kommer på mig själv med att det nog inte finns en enda medverkande i serien som jag inte känner något för - vilket för mig är det yttersta betyget som jag kan tänkas ge till en dramaserie.

Serien bygger på boken Friday Night Lights: A Town, a Team, and a Dream från 1990, vilken innan starten för serien också filmatiserades år 2004 med bland annat Billy Bob Thornton (har han förresten kvar sitt halva smyckeshjärta fyllt med blod från Angelina?, avd. saker jag undrar över) i rollen som "Coach". Tyvärr kan jag inte uttala mig om kvaliteten på vare sig boken eller filmen, men jag vet att jag inte är ensam om att uppskatta serien. Även om man brottades med låga tittarsiffror (främst orsakat av att den sändes samtidigt som vidriga stordrakar i tevemediet) har den hyllats otaliga gånger av både fans och kritiker. Här, här och här finns exempel på intressanta och fina texter för den som redan har sett allt.

Jag skulle kunna ge er mycket av handlingen och alla karaktärer, men risken att jag spoilar och att det här inlägget blir på tok för långt är då överhängande. Nej, lita istället på mitt ord och gör serien den tjänst som de tappra amerikaner med smak för det goda en gång gjorde: slopa Dancing with the Stars och American Idol till förmån för Friday Night Lights.

En dag kommer ni också att mumla "Texas Forever" för er själva.

Två låtar - flera hjältar

Här är två låtar. De skiljer sig rätt mycket från varandra. Den ena har ett rätt humoristiskt anslag medan den andra kanske inte bars framåt av skratt i studion. Det de har gemensamt är att båda är bra. Videorna likaså. The Radio Dept. är förmodligen Sveriges bästa band - Ricky Gervais, The Office och Noel Gallagher är på alla sätt helt enkelt bara bäst.

Tänk att få vara en fluga på väggen i studion när dessa två hjältar trängs på liten yta för att spela in Freelove Freeway, baksida till den hjärtskärande If You Don't Know Me By Now som David Brent bränner hela sitt avgångsvederlag på. Den påkostade videon till den senare låten är väl värd att kolla upp för den som har missat. Brent, helt klädd i vitt linne och med tillhörande bockskägg, är där i sitt esse. Jag vill inte spoila för mycket, men videon inbegriper även en duva som släpps fri. Ah, tårdrypande är ordet.

Freelove Freeway är å andra sidan mer rakt på. Det är klassisk rock med härligt trum- och gitarrspel. I studioversionen som ni kan se här nedanför bistår som sagt den bättre Gallagher-brodern med klanderfri bakgrundssång, men det är Rickys mäktiga pipa som står i centrum. Det är hans rossliga och klassiskt rockskolade stämma som berättar historierna från verkligheten. I avslutningen får vi t ex möta en gråtande cowboy. Vad låten handlar om är inte jag rätt man att avgöra. Den har så många bottnar. Värt att säga innan ni tittar på videon är också att ingen av kvinna född gör den sammanbitna minen bättre än Ricky Gervais.

She says "Por favor, can you pump me up? I say "Muchos gracias, adios. Bye bye".



För att riktigt kunna förstå storheten i låten är jag nödd att visa upp den scen där vi för första gången får stifta bekantskap med spelemannen, estradören och scenkonstnären David Brent. I det enskilt kanske bästa Office-avsnittet, det där Wernham Hogg-gänget under en dag ska låta sig utbildas i team building, tar direktören för det hele över spakarna med gitarren som främsta hjälpmedel. När det i avsnittets avslutning uppstår en lätt kylig stämning vänder sig David till Gareth "Gareth Keenan Investigates!" Keenan med orden "Gareth, go get the guitar". Det hela rundas sedan av med att Brent gör sin egen version av Handbags & Gladrags. Fantastiskt är ordet ni söker. Jag äger allt på DVD och har sett om allt oräkneliga gånger, men kärleken till personerna i serien är fortfarande lika stark när jag nu återvänder. Jag älskar dem allihopa. Alla andra serier som hankar sig fram i humorns namn kan vänligt men bestämt dra åt helvete.



Efter den avslutande känslosvadan tar vi och lugnar ner oss tillsammans med Radio Dept. Från ett av förra årets absolut bästa album kommer You Stopped Making Sense. Den är jättefin som enkel mp3-fil, men frågan är om den inte gör sig själv ännu mer rättvisa i den här fantastiska videon. Det går inte att säga någonting annat än att den är oerhört vacker och välgjord. Med den i ryggen kan man gladeligen flyga ut och ta helg.

Cover Me Up: Britta Persson & Augustifamiljen - Little Lies

Snor den här från min e-buddy Joakim. Britta Persson och Augustifamiljen gör en förbaskat skön version av Fleetwood Macs gamla dänga Little Lies i På Spåret. Dessutom dansar hon med till låten nästan lika dåligt/nonchalant som man själv hade gjort. Håll även ögonen på Adam Alsing (mannen som tog Crazy Frog till Sverige och som undertecknad har haft äran att spela fotboll mot i en park i Amsterdam!), som med klassisk tokblick är på väg att gå ner i spagat av ren glädje därinne i dressinen.

Men jag förstår Adam. Jag har lyssnat på den fyra gånger på raken nu. Kan. Inte. Sluta.

Viktigt meddelande

Ett viktigt meddelande till allmänheten: Ikväll klockan 21 visar Kanal5 en av världens bästa filmer.

Uppdaterat klockan 00.43: Humorkvällen förklaras härmed fullbordad. Sexan visar det roligaste Spin City-avsnittet som gjorts. Jag talar självklart om det när Mayor Randall Winston använder sig av ett par (fusk)skor där svaret på alla frågor som någonsin ställts är nedklottrade.

Ibland är jag en mycket enkel man.

Slut på meddelande.

This Is Pop? tipsar: Penguins - Capitals - Road to NHL Winter Classic

Det är rätt sällan jag skriver om sport här i bloggen, men efter att ha sett HBO:s fyra delar långa serie om NHL-lagen Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och deras uppladdning inför den numera årliga NHL Winter Classic känner jag att det är dags för en tillfällig ändring på den punkten.

Under en månad lever alltså HBO och alla deras kameramän med lagen och vi får följa med in i omklädningsrummen, spelarhemmen och ut på isen. Jag vågar säga att det är en tämligen unik inblick i hur livet som hyllat hockeyproffs ser ut. Allt från speakerrösten till de dramatiska vinklingarna är väldigt amerikanskt, men detta utan att det blir löjligt pampigt och tillrättalagt. Som gammal hockeybildsbytare och NHL-frälst tycker jag mest att det bara är fånigt häftigt att ta del av hur Alexander Ovechkin packar ner sitt PlayStation i en särskild väska till bortamatcherna. Och att Sidney Crosby varje matchdag tar sig en rostad smörgås med sylt och jordnötssmör vid exakt samma klockslag. Eller hur det kan se ut när Capitals-tränaren Bruce Boudreau tar med sig sönerna till en galleria för att köpa julklappar till frun men mest går runt och är gubbskojig och ligger på om att få gå och köpa glass. Just Boudreau är kanske något förvånande den klarast lysande stjärnan i serien. Den Lilla Fridolf-liknande figuren ser vid en första anblick inte ut att vara mycket för världen, men ju längre serien lider växer hans små egenheter mer och mer. Mannen innehar förmodligen också världsrekordet i att peta in ett "fuck" i ungefär varannan mening.

Låt er inte luras av den halvfåniga trailern nedan. Hela produktionen är som sagt jävligt välgjord och du behöver nödvändigtvis inte vara hockeynörd för att uppskatta det. Bild- och ljudupptagningarna från rinken är maffiga, men den stora behållningen består i det unika tillträdet och personporträtten som skapas utifrån detta.

This Is England '90

Den som orkade läsa igenom mina årsbästalistor noterade kanske att TV-fortsättningen av Shane Meadows hyllade This Is England var något som gladde under året. Alla övertygades inte om storheten i serien, men själv tyckte jag att storyn och huvudkaraktärerna växte av det nya serieformatet.

Därför är det nu extra glädjande att läsa om att Channel 4 verkar ge klartecken för en ny omgång. Nästa gång vi träffar Woody, Lol och alla andra är året 1990 och vi kan förvänta oss ett potpurri av rave, ecstasy, The Hacienda, Stone Roses, och - Big Spoiler Alert! - en Gazza i VM-tårar. Everybody's Gonna Be Happy!

Good News For People Who Love Bad News

Nä, det här var ju inte alls kul. Via Weird Science får jag reda på att det här årets bästa TV-serie, konspirationsdramat Rubicon, inte får förlängt med en säsong till. Den här månadens stora popkulturbesvikelse! Jag förstår det inte alls. Serien är förmodligen det bästa jag har sett sedan The Wire lade ner verksamheten. Istället kör AMC på med ännu en påkostad maffiaserie (Boardwalk Empire), vilket, även om jag är en erkänt stor maffiakramare, känns rätt tröttsamt.

Nu förstår jag hur Freaks & Geeks-fansen kände och fortfarande känner sig. Det är rättvist att tala om en rejäl grundluring på konfekten!

Läs Kjell Häglunds ospoilade text om du är nyfiken på att bekanta dig med serien. Streama, tanka eller köp sedan de 13 avsnitten. Den obotlige optimisten i mig hoppas fortfarande att någon annan kanal kan tänkas ta över ansvaret för Will Travers och hans analysgäng, men chanserna för att det händer känns tyvärr rätt små.

Som någon i kommentarsfältet skrev: Jag kommer att sakna Truxton Spanglers tallrik med flingor.

Fredagstreat: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Varför inte ägna den lediga eftermiddagen åt något viktigt? Som historien om den klassiska skivaffären, sedermera också skivbolaget, Rough Trade. Det är England och det är musik. Det är sympatiska idealister, uppgång, fall och uppgång igen. Det är, kort och gott, en historia med många fina beståndsdelar och med mängder av bra musik.

Titta här: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Efter dokumentärens slut vill man kanske lyssna på låtar som någon gång har getts ut på bolaget - då dyker den här bloggen på sedvanligt manér upp och agerar självuttalad musikvän och hänvisar till listan nedan. Mycket nöje!

Spotify: [tio timmar rough trade]

This Is Pop? hyllar: Tommy Engstrand

Att säga att den här plattformen fungerar som en ventil för mina mest nördiga sidor känns egentligen allt för anspråksfullt, men jag kommer inte på något bättre uttryck som beskriver den lättuggade verksamheten här i bloggen. Verkligheten kan vara kan vara karg och hård på det viset att alla sociala inrättningar faktiskt inte uppskattar diskussioner som rör festliga Geto Boys-omslag och åttiotalsindie i den utsträckning jag kanske önskar.

På samma sätt tror jag att samtalsämnet Tommy Engstrand har ganska bräckliga förutsättningar att överleva runt ett bord befolkat av vanliga människor med normala uppsättningar intressen. Men nu råkar det vara så att jag ser Tommy och hans program Engstrand 45 minuter som nära på det perfekta avkopplingsprogrammet. Vi är säkert inte så många som gör det, men av den anledningen är en hyllning av Tommy på ålderns höst desto mer på sin plats.

För er som av någon anledning råkar ha missat programmet kan jag sammanfatta det med att Tommy bjuder in kända, oftast äldre sportpersonligheter för samtal om det som varit och det som nu är. Inte sällan är det människor som Tommy själv känner, vilket i sin tur gör samtalen avspända och ofta kryddade med gemensamma minnen från den tid som flytt. Det är i många avseenden väldigt gubbigt, och även om Tommy med vissa frågor och funderingar avslöjar att han inte längre är någon ungdom är detta en stor del av programmets charm. Det är en befriande kontrast till Jihdes återkommande försök att rotera Bourdieu i hans grav. Med Tommy i programledarstolen tillåts gästerna att komma till tals och utveckla sina svar utan att känna frustande blickar från någon studioman som vill släppa in EMD och deras nästkommande hit före reklampausen.

Jag är lite för ung för att minnas Tommy som programledare för gamla lördagsunderhållningar som Razzel och Zick Zack, men jag vet att han under de senaste åren har fört en tynande tillvaro som kommentator på Viasat för vissa av kanalens mindre livematcher. Detta av en ganska självklar anledning: precis som många andra ur Hylands pojkar-generationen gör han sig nuförtiden inte särskilt bra i kommentatorsrollen. Men i motsats till den numera patetiska gringubben Arne Hegerfors kommer Tommy till sin rätt i det nedtonade samtalsprogrammet. Att TV8 förstår det och inser att det faktiskt finns folk som är intresserade av att höra när en gammal stöt som Lars-Gunnar Björklund river av några saltade och härligt gaggiga historier hedrar dem.

Det finns bra gubbrock och så finns det bra gubbteve. Tommy Clarence Engstrand är vår John Fogerty i SVT Sport-kavaj och är därför väl förtjänt av en spontan This Is Pop?-hyllning. Grattis, T!

Finlandia Go Home

Jag ser på teven att det är fest i min gamla hemstad. Allsången är igång igen, och om det får man ju faktiskt tycka vad man vill. Anders Lundin gör i vilket fall sitt bästa för att få igång stämningen hos folkhemsrebeller som Marcus Birro och Christer Ulfbåge. Men det är ändå något med Lundins rörelsemönster som irriterar. Det känns konstlat. Skillnaden mot hans föregångare är uppenbart till hans nackdel; där Berghagen och hans svajande kropp var naturligt ledig i knän och överkropp är Lundin den överårige Westlife-medlemmen, och där Berghagen skrattade hjärtligt med hela kroppen åt roliga stopp-stopp-stopp-män med överraskande tokigheter plockar Lundin fram sitt Slutspelsjag när Gunilla Nilars så kräver nöje för hela familjen.

Men ikväll är Lundin och hans brister som allsångsledare förlåtna.

Ett gäng som kallar sig MozART Group parkerar sig på några stolar och från publiken hörs några skandera "Mozart, Mozart". Jag har aldrig sett eller ens hört talas om dessa medelålders finska spelmän, men det står snabbt klart för mig att det är ena riktiga fånar. Hur någon kan tillåta dessa skojare att roffa åt sig mer än fem minuters teve-underhållning är en stor jävla gåta. Hela numret äcklar mig. Det är så töntigt och illa arrangerat och fyllt med musikaliska våldtäkter att det enda som kan fungera som riktig jämförelse är en talangjakt för fjärdeklassare, med skillnaden att de senare åtminstone står för en viss ungdomlig charm. MJ-numret är så utstuderat publikfriande och rakt av vedervärdigt att jag känner bolognesen halvvägs.

Som Christer Abrahamsson hade uttryckt det på ren svenska: "go home".

The Bunk

För någon vecka sedan stod jag inne på HMV på Heathrow och höll i The Wire-boxen. 57 pund har jag för mig att klåparna skulle ha. Visserligen ett klart okej pris, men efter en veckas okynneshandlande var jag alldeles för gniden för att slå till.

Idag ångrar jag mig djupt när jag far runt i YouTubes outsinliga värld. Jag saknar dem. Allihopa. Men kanske framför allt The Bunk. Världens bäste Bunk Moreland i alla tiders kanske bästa dramaserie.

Vad bygger han på?

När jag var liten hade jag en kompis som tillhörde den försvinnande lilla gruppen innerstadsbor utan kabel-tv. Jag tänkte på allt han gick miste om och tyckte lite synd om honom för detta. Ensam med honom var diskussioner om tv-program i ropet inte att tänka på, och i många sociala sällskap kände han sig nog ganska exkluderad när det fördes samtal om någon rolig serie eller så. Han repade sig dock från detta långlivade barndomstrauma och lever idag ett, vad det tycks, ganska normalt liv som student med full tillgång till många av de hetaste satellitkanalerna.

Värre var det dock i mellanstadieåldern. Han fick helt enkelt göra det bästa av de tillfällen som gavs honom för att ta del av något utöver skogstelevisionens program. När han en dag berättade att han hade gjort en förbluffande upptäckt i ett av fönstren mittemot hans sovrum bad jag honom genast berätta mer. Och som han berättade. Det visade sig nämligen att min uppfinningsrike vän hade noterat att en inbjudande herre (vi antog att det rörde sig om en man) i gårdshuset mittemot hade för vana att knappa in sinnliga kärleksfilmer när klockan slog tolv. Fullt synligt skedde detta för grannskapet, och gladast av dem alla var nog min vän. Många nätter smög han sedan oskyldigt upp i fönstret med sin kikare och tog del av eskapaderna tio meter bort.

Nu undrar ni säkert varför jag berättar den här historien. Jo, jag tänker nämligen tillbaka på den när jag ser klippet nedan. Frågorna är många. Vad gör han egentligen där inne? Vad är det för blixtrande ljus? Bygger han på något? Bör vi vara oroliga? Smider han på en ondskefull manick som kommer ta världen med häpnad? Framför allt: vill vi verkligen veta?

Håkan Hellström i Vita Lögner

Det ska erkännas att jag någon gång ibland tittade på evighetssåpan Vita Lögner på TV3. Det var långt ifrån min favorit i genren, men det hände likväl att man "landade" framför intrigerna och de utomäktenskapliga kärleksaffärerna en och annan eftermiddag. Ett avsnitt som jag missade - eller åtminstone inte alls kommer ihåg - var det när Sveriges bäste Håkan ärade programmet med ett inhopp.

Det är förvånande och ganska kul att se Håkan framföra En vän med en bil och Atombomb på "Klubben". Utöver det bjuds vi också på den evigt unge såpatungviktaren Måns Nathanaelson och en djupt imponerande dialog mellan gamla Fröken Sverige-vinnaren Petra Hultgren och den förrädiske vivören Rafael Edholm.

Joy Division

Det är tydligen Joy Division-vecka på SVT. Ikväll klockan 21.30 visas en dokumentärfilm gjord av den brittiske regissören Grant Gee och på torsdag sänds den briljanta Control av Anton Corbijn.

Jag får rysningar varje gång jag ser den här trailern för Control.