Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

The Dude, film och musik

Vill du veta hur bekymmersfri glädje kan gestaltas? En av mina absoluta favoritsekvenser i filmhistorien påminner om hur gött livet ändå kan vara ibland. När jag ser klippet känner jag med The Dude. Jag tror mig förstå ganska exakt hur han känner sig när han fri från yttre press firar med en cocktail av öl, gräs och Creedence. Går det att bli fullständigt tillfredsställd i sin ensamhet är detta stunden. Det fantastiska takdunkandet är uttrycket för den rent kriminella glädje The Dude känner där och då.

Men precis som livet självt förbyts glädjen till oro och panik inom loppet av ett par sekunder. The Dude klarar sig dock oskadd och kan fortsätta gestalta en av filmhistoriens skönaste typer.

Favoriter i favoriten: takdunkandet och den finkänsliga hanteringen av jointen när han byter hand.



När vi ändå är inne på härliga filmscener och musik och Joy Division, så måste jag bara slänga in följande scen från 24 Hour Party People. När Tony Wilson två minuter in i klippet presenterar delar av den 42 man starka publiken på den legendariska Sex Pistols-spelningen kan jag inte tycka annat än att det är coolt. När han till slut når Martin Hannett och avslutar med "He will later try to kill me" blir det nästan töntigt hur ball jag tycker scenen är.