Tjabba, tjena, hallå

Jag är förmodligen alldeles för bekväm med den där känslan av att ha några dagar helt utan åtaganden och ansvar, dagar nästan helt befriade från tider att passa och människor att möta. Då kan man ju åka till landet, blicka ut över vattnet, sitta i solen och vara rädd för småfåglar och småkryp (ja, rädd för djur i allmänhet), läsa, titta på tv - och, kanske framför allt, lyssna på musik ända in på de där berömda småtimmarna. Allt utan att känna dåligt samvete över något. Sedan ledsnar man på det. Man vill in till staden, träffa människor, kanske till och med försöka inlemma sig i någon form av mer socialt accepterat levnadsmönster. Men då är då och nu är nu, och den innerliga glädjen och tillfredsställelsen av att en måndagsmorgon klockan 03.31 hitta en bortglömd gammal brittisk reggae-pärla kan säkert te sig både patetisk och alldeles underbar. Men fan vad jag gillar det, ändå, den patetisk-underbara känslan av att ha ångan uppe, när the internets bara radar upp lysande låtar efter varandra och morgondagens osäkra verklighet är om inte glömd, så i alla fall flera serverbyten bort.

Jag kan ingenting om artisten som en gång i tiden kallade sig för Katina, men helt plötsligt och mitt i natten - när vanliga, rejält arbetande människor sover! - stod hon framför mig och sjöng "Don't stick stickers on my paper nickers". Jag förstod allt och ingenting, samtidigt som insikten om vad som utgör riktigt bra reggae ännu en gång gick upp för mig: tjejer gör det nästan alltid så mycket bättre.



Mp3: Katina - Don't Stick Stickers on My Paper Nickers

Då den här smått misshandlade bloggen i första hand är tänkt att avhandla musik och inte det jag kan tycka är **stunder av vardaglig lycka** följer här också tre andra låtar som jag har tyckt extra mycket om de senaste dagarna. Till skillnad från Katina-låten går det att lyssna på dem på den, om jag får säga det själv, rätt så förträffliga [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Den brittiska sångerskan Lulu är förmodligen mest känd för sina bidrag till filmer som To Sir, with Love (skulle gärna vilja se!) och The Man with the Golden Gun (visas minst tre gånger om året på TV3), men den här låten, kallad Move to My Rhythm, är det klart bästa jag har hört från henne. Hennes tidigare mer sockersöta arrangemang är här bortplockade, och även om hennes röst är mer opolerad och "ruffig" finns det inte bara vissa likheter med heltäckningsmattornas självklara souldrottning, Dusty Springfield, utan även vår svenska Doris.



The Numbers kom från Sydney och spelade den där typen av new wave och power pop som så lätt får mig att smälta bara jag hör de första ackorden. The Modern Song, utgiven 1980, var deras största listframgång, och vid sidan om att det är en oerhört charmig bit (särskilt den avslutande minuten) är den också begåvad med en minst lika charmig video. Tydligt är att man i kontrollrummet var väldigt inne på att pröva de nya, väldigt fräcka möjligheter som öppnats upp tack vare den nya tekniken. Men glöm för all del inte bort låten, den är närmast oemotståndlig!



Avslutningsvis har jag också gillat den här låten, den Wall of soundiga Baby That's Me, skriven av alltid lika underskattade Jackie DeShannon och framförd av tre tjejer från New York som vid tiden kallade sig för The Cake.



Okej, det var allt för den här gången!

Upphittat: vårens finaste låt!

Åh, vad kul det är att trilla över bortglömda folk-pärlor ute i cyberrymden! För några månader sedan var det Heron som fångade min uppmärksamhet med några rakt igenom fantastiska låtar från deras två skivor från 1970-talets början. Den här gången har turen kommit till ett band som en gång kallade sig för Just Others.

Det finns inte mycket information om dem ute på nätet, men av det lilla som går att hitta läser jag mig till att de hann ge ut en skiva med det folktandvårdsklingande namnet Amalgam innan deras saga var all. Albumet, som gavs ut 1974, trycktes upp i 250 exemplar och såldes endast i samband med deras konserter. Med tiden kom skivan att bli ett riktigt samlarobjekt och för den som var intresserad av en originalutgåva låg priset på ungefär 1 000 dollar.

Nu har jag inte hört hela skivan, men utifrån det jag har tagit del av kan jag nånstans ändå förstå det höga priset. Lyssna bara på låten som finns länkad här nedanför. Close Your Eyes To The Sun är en bitterljuv juvel i ordets rätta mening. Den blandar det bästa av Fairport Convention och Simon & Garfunkel, och just för stunden föreställer jag mig att det kan bli svårt att hitta en bättre låt att närma sig våren tillsammans med.



Då låten inte finns på Spotify kan den tyvärr inte placeras på [en sång om dagen]-spellistan, men eftersom det är fredag och eftersom jag är en snäll kille får ni här möjligheten att låna hem låten på mp3:

Just Others - Close Your Eyes To The Sun

Voxtrot - singel- och EP-mästarna

Jag tycker att det är hög tid att jag uppmärksammar ett av vår tids mest underskattade band. Voxtrot, från det alltid lika produktiva indiemekkat Austin, bildades under ledning av sångaren och textförfattaren Ramesh Srivastava i början av 2000-talet och kom fram till deras upplösning 2010 att ge ut ett album, tre EP-skivor och en handfull singlar. Av dessa utgivningar är det framför allt EP-skivorna och singlarna som gör att jag - i mitt lilla musikuniversum - kan utropa dem till ett av de senaste årens mest sorgligt förbisedda band. På dessa format håller de i regel högsta klass. Voxtrot gör inte musik som kommer att rubba din världsbild och skaka om dina invanda uppfattningar om hur musik kan låta. Men skit i det. Låt det tokgenialt experimentella vila för en stund. Voxtrot är nämligen, trots att de utgår från indiepop-formel 1A, så genuint älskvärda att alla bör ge dem en ärlig chans.

Jag upptäckte dem först när de gav ut Your Biggest Fan. Det var i slutet av 2006, och vad jag då inte visste var att bandet redan hunnit ge ut den fantastiska debut-EP:n Raised By Wolves samt den högklassiga uppföljaren Mothers, Sisters, Daughters & Wives. Jag minns särskilt hur jag spelade sönder titellåten från Your Biggest Fan-EP:n i mitt första enkla studentrum i Lund. Jag var en sån där jobbig typ som tankade hem den på fester, och jag slängde med den på varje blandskiva som jag gav bort. Det är nog rättvist att säga att jag för ett tag var lite besatt av låten.



När jag lyssnar på Your Biggest Fan idag tycker jag väl inte att den är lika fantastisk. Textmässigt är den, bortsett från vissa rader, rätt svag, och i vissa delar av låten får jag nästan en bitter eftersmak av något som påminner om något så vidrigt som Queen. Men där finns fortfarande något som griper tag i mig och gör mig på bra humör. Kanske är det en kombination av lätt patetisk nostalgi ihop med refrängen och partiet när Ramesh upprepar frasen "I used to be" åtta gånger på raken som gör att jag än idag håller låten nära hjärtat mitt.

Eller vem försöker jag lura? Och varför hålla på och teoretisera över sådant här - hur jävla Queen-illaluktande den än är gillar jag ju den som fan. Punkt slut.

I takt med att jag till slut tröttnade på Your Biggest Fan letade jag mig vidare, och i mitt sökande efter annat Voxtrot-material på DC++ (minns ni?) hittade jag de två föregående EP-skivorna. Och återigen föll jag pladask.

På Raised By Wolves ryms fem låtar, alla klart över genomsnittet. I en allmusic-recension av EP:n nämns influenser som Belle and Sebastian, The Smiths, The Cure, New Order och The Cure, vilka alla är band som jag i ett berusat tillstånd skulle kunna utnämna till världens bästa. Även om det inte är helt galet att nämna dessa band i samma andetag som Voxtrot, så lyckas Austin-gänget här ändå sätta en personlig prägel på alla låtar. I hård konkurrens är min favorit härifrån Wrecking Force.



På den efterföljande EP:n, Mothers, Sisters, Daughters & Wives, är anslaget lite hårdare och mer dramatiskt. Gitarrerna tar större plats och Rameshs sång är mer uppeldad. Men det är fortfarande tydligt att det är samma gamla fina Voxtrot du hör. Bortsett från Fast Asleep, som aldrig har varit en favorit, är låtarna nästan på samma nivå som debuten. Four Long Days tillhör absolut bland det bästa bandet skrev.



Efter de tre EP-släppen följde så den första och enda fullängdaren. Jag minns att jag hade skyhöga förväntningar på skivan när den släpptes på försommaren 2007. Jag ville verkligen gilla den, men tyvärr satte den sig aldrig. Och det är samma sak idag. De två första låtarna (framför allt förstaspåret) är bra, men i övrigt är det mest samma sak genom hela albumet. För den som är nyfiken på att lära känna Voxtrot lite närmare rekommenderar jag därför att ni sparar det här till sist.

Betydligt roligare och bättre är istället bandets två avslutande singlar, som båda gör att man sörjer lite extra för att bandet idag är historia. Deras näst sista verk, Trepanation Party, hintar om ett annat sound hos bandet. Det är synthigare och en aning mörkare, men de härliga poprefrängerna består. När den släpptes 2009 hade Voxtrot fallit lite i glömska hos mig, men redan vid de första tonerna påmindes jag om hur mycket jag tycker om bandet.

Och bättre skulle det faktiskt bli. Singeln som utgör deras sista kapitel, Berlin, Without Return, känns så här i efterhand som ett givet slut på en kortlivad men väldigt älskvärd karriär. Titellåten börjar med ett samtal mellan ett tyskt par och fortsätter sedan med vad som textmässigt kan vara bandets största stund.



Voxtrot, bandet som började så storstilat, avslutade som sagt på bästa sätt. Baksidan på Berlin, Withour Return heter nämligen The Dream Lives of Ordinary People och är i mina ögon det bästa som man spottade ur sig under sin livstid. Lyssna bara - det är ju så bra!



Avslutningsvis vill jag berätta en kort historia från tiden då jag pluggade i England. Jag och min bästa kompis i klassen brukade sitta och lyssna på Voxtrot ute på min lilla balkong. Vid klart väder inbillade vi oss att man kunde se över till Frankrike från där vi satt. Inte sällan hade vi besök av annat folk i klassen. Där satt vi och trivdes och umgicks på det sätt som man gör när man är utomlands och får hela CSN-pengen på ett bräde. Och där, på just den där lilla balkongen, var Voxtrot nästan alltid närvarande.

Det som sedan följde är därför inte så märkligt som det låter. Under en lektion i amerikansk kultur och historia, ledd av en excentrisk amerikan med tydliga och sympatiska medborgarrättsdrag, kom amerikansk musik upp på schemat. Vår lärare slängde ut frågan "nämn några band och artister från USA". En fråga med hyfsat många svar, kan man tycka. På detta följde självklara och standardiserade svar som Bruce Springsteen och Michael Jackson. Någon svårade till det hela med Velvet Underground. Inget konstigt alls med de svaren. När så läraren noterade att min bästa kompis satt tyst riktade han sig till honom och upprepade frågan.

Min vän tittade upp på honom med en lätt skrämd blick. Det såg ut som att han tänkte "var ska jag börja, det finns ju så oändligt många svar på den där frågan". Så funderade han någon sekund. Kanske tänkte han på vilken nivå han skulle lägga sig. Ville han verkligen verka så märkvärdig? I efterhand har jag föreställt mig hur den inre monologen såg ut. "Äh, det får bära eller brista. Världen behöver ju faktiskt höra det här".

Så harklade han sig och svarade, nästan ohörbart, "Voxtrot" inför en andäktig församling.

Hi Band, How Are You

Jag hoppas att alla har sett dokumentären The Devil and Daniel Johnston. Om ni inte har gjort det kan jag berätta att det är en intressant och alldeles lysande skildring av en bipolär konstnärssjäl, så skickligt och ömsint porträtterad att jag tror att alla kan må bra av att se den minst en gång i det här livet. Bara de fantastiska slutbilderna, där den problemfyllde Daniel dansar fånigt glatt i pojkrummet hemma i föräldrarnas källare, gör den värd att se.

Men det var bara ett litet tips. Eller en liten påminnelse. Det jag egentligen vill visa - eller okej, snarare låta er höra - är det här fina samarbetet mellan Daniel och Yo La Tengo. De senare sitter i en radiostudio och gör sig redo att spela Daniels Speeding Motorcycle när textförfattaren själv kopplas in på en telefonlina som har uppnått den där perfekta och naturliga raspigheten för hans röst. Det är inte ens fyra minuter långt, klippet, men ändå väcker det mer känslor än hundra tokroliga humorkompilationer på Youtube. Det är sannerligen något med den okrönte kungen av källarinspelningar som gör att han berör lite extra.



Lyssna på Daniels Held The Hand, hämtad från hans första studioinspelade album 1990, på dagligt uppdaterade [en sång om dagen]!

Love, Love, Love

Vi tar vid ungefär där vi slutade senast. Förra året var det Norman Blake som i par med Euros Childs från det insomnade Gorky's Zygotic Mynci gav ut en rätt så bra skiva under namnet Jonny. Det här året har turen kommit till en annan Fannies-medlem att pröva vingarna på egen hand.

Jag talar om Gerard Love, här under namnet Lightships, som utkommer med albumet Electric Cables senare i vår. Första smakprovet heter Two Lines - en låt som inte bara är begåvad med en vacker video (något annat var inte att vänta i fallet Gerry Love) utan också är så stämningsfull och härlig att förväntningarna på skivan allt höjs med några procent.



Som om inte det vore nog har popen, både vad det låter och hur det ser ut, ännu en gång gått och återuppstått borta i England. The Silver Factory do not reinvent the wheel (fin Conor Oberst-hyllning till Elliott Smith!), men vad gör det när de lånar trumintrot från She Bangs The Drums och med hjälp av den obligatoriska Rickenbackern janglar på som om det vore 1986 över hela det här plejset.



mp3: The Silver Factory - The Sun Shines Over You

Världens bästa sextupel

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

Halloween Mary

Halloween ger jag inte mycket för - men den här låten, inspelad av den Dylan-influerade P.F. Sloan, tycker jag är riktigt jäkla bra. Lyssna bara!



>> Mp3: P.F. Sloan - Halloween Mary <<

I Break Horses

Det är inte varje dag jag fastnar för ett nytt svenskt band. Förmodligen är det min barnsligt avoga inställning - den där som nästan per automatik säger att allt som är nytt och hett i radioskvalkretsar inte är något för mig och mina ytterst välutvecklade och exklusiva smaklökar - som gör att jag missar mycket av det som de ständigt a-rotationsinlyssnade P3-kidsen håller som det nya heta.

Jag vet ärligt talat inte om I Break Horses spelas flitigt på radion. Vi kan ju hoppas på det, för deras relativt nyutgivna debutalbum Hearts är i vilket fall väldigt bra och förtjänar all airplay den kan tänkas roffa åt sig.

Det stockholmsbaserade bandet, som tar sitt namn från en Smog-låt, flörtar friskt med de godaste sidorna från skarven mellan åttio- och nittiotalet och lånar nästan all inspiration från storartade band som Cocteau Twins, My Bloody Valentine och Slowdive. De är långtifrån först med att låta sig influeras av dessa akter och du som lyssnare bör därför inte förbereda hörselorganen på någon revolutionerande åktur. Räkna istället med att I Break Horses biter sig fast och att den malande ljudväggen, uppbyggd med hjälp av självklara hörnstenar som skärande gitarrer, trummaskiner, pampiga syntar och orglar, tar samma väg in till ditt pophjärta som Antony Gonzales och M83 en gång gjorde.

Av många fina stunder på plattan sticker inledningsspåret Winter Beats ut lite extra.

I Break Horses - Winter Beats from oof video on Vimeo.

Clear Eyes. Full Hearts. Can't Lose.

De senaste tio åren har erbjudit en massa godis för törstande teveserieälskare. Jag har hängt på en del av tågen och gillat - ja, i vissa fall till och med älskat - mycket av det som jag har gett en ärlig chans. Det började med Sopranos, som jag från det första SVT-sända avsnittet följde hela vägen in i mål på samma kanal. Serien går inte bara till historien som den bästa jag har sett, utan också som den kanske sista utposten för den gamla tevetittarskolan. De söndagskvällar då serien visades var heliga, men idag skulle jag aldrig få för mig att vänta ett halvår eller mer för att stilla min serieabstinens.

Istället sökte jag mig vidare. Ut på det där stora nätet. Webben, som det brukar heta i SVT-kretsar. Serier som The Wire, Entourage, Lost (första tre säsongerna), Dexter och Rubicon har jag alla antingen gillat väldigt mycket, eller som i The Wire-fallet, bara älskat helt förbehållslöst. Jag har säkert glömt några andra här i uppräkningen men dessa är de jag minns allra starkast.

Nu är det hög tid att lägga ytterligare en serie till den samlingen. För någon månad sedan avslutade jag nämligen mitt sträcktittande av Friday Night Lights. Alla fem säsonger av serien är avklarade och jag kan efter detta bara skicka mina varmaste rekommendationer till personer som i tider av ledighet och serietorka går och lurar på vad de ska se härnäst.

Vid en första anblick tycks serien kretsa kring Dillon Panthers, den lilla Texas-ortens lokala high school-lag i football, och även om det inte är helt osant är det för mig de andra detaljerna som bidrar till att produktionen höjer sig över det mesta i dramagenren. Personporträtten är genomgående oerhört gedigna och lätta att omfamna. Detsamma kan sägas om dialogen, de drabbande personrelationerna och de vardagsbekymmer och händelser som alla leder serien framåt. Väldigt sällan känns det oäkta eller gjort på slentrian. Många av skådisarna - som närmast uteslutande är helt okända för den stora tevepubliken - gör med sina prestationer klart för tittaren att de verkligen är stolta och glada över möjligheten att få vara en del i något så omsorgsfullt producerat som Friday Night Lights absolut är. Detta leder till att jag många gånger kommer på mig själv med att det nog inte finns en enda medverkande i serien som jag inte känner något för - vilket för mig är det yttersta betyget som jag kan tänkas ge till en dramaserie.

Serien bygger på boken Friday Night Lights: A Town, a Team, and a Dream från 1990, vilken innan starten för serien också filmatiserades år 2004 med bland annat Billy Bob Thornton (har han förresten kvar sitt halva smyckeshjärta fyllt med blod från Angelina?, avd. saker jag undrar över) i rollen som "Coach". Tyvärr kan jag inte uttala mig om kvaliteten på vare sig boken eller filmen, men jag vet att jag inte är ensam om att uppskatta serien. Även om man brottades med låga tittarsiffror (främst orsakat av att den sändes samtidigt som vidriga stordrakar i tevemediet) har den hyllats otaliga gånger av både fans och kritiker. Här, här och här finns exempel på intressanta och fina texter för den som redan har sett allt.

Jag skulle kunna ge er mycket av handlingen och alla karaktärer, men risken att jag spoilar och att det här inlägget blir på tok för långt är då överhängande. Nej, lita istället på mitt ord och gör serien den tjänst som de tappra amerikaner med smak för det goda en gång gjorde: slopa Dancing with the Stars och American Idol till förmån för Friday Night Lights.

En dag kommer ni också att mumla "Texas Forever" för er själva.

Upside Down: The Creation Records Story

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]

En mindre plågsam sommarplåga

Jag lyssnar i stort sett aldrig på radio, och Spotify är något som jag använder mig av i väldigt liten utsträckning. Den här hållningen gör att jag är rätt renons när det gäller moderna sommarplågor. För detta går det självklart bara att vara väldigt tacksam. När jag läser om Eric Amarillo och andra sommarskojare är det lyckligtvis bara namn för mig. Oftast brukar det dock sluta med att jag till slut hör den där omtalade plågan, inte sällan i sammanhang där det befinner sig en eller ett par personer med erkänt dåligt musikomdöme. För detta går det självklart bara att beklaga sig.

Hursom, tidigare idag skickade Joakim en låt till mig på Spotify och då var det ju givet att jag skulle ägna den åtminstone en lyssning. Med fanns också beskrivningen "en feelgood-låt!", vilket ju lät som en beskrivning så god som någon i tider när det lilla gasmolnet där uppe i skyn jobbar för högtryck. Låten visade sig vara från en Brett Dennen, en snubbe jag tidigare aldrig har hört talas om. I vilket fall har han tydligen några skivor under bältet och tycks genom dessa ha arbetat upp en rätt trogen liten fanskara. Jag lyssnade, tyckte till en början att det lät lite fånigt och Jack Johnson-tillrättalagt. Men så fortsatte jag lyssna och började inse: den här låten har faktiskt det mesta som en mindre plågsam sommarpläga kräver.

Den är rentav riktigt medryckande. Kanske inte spännande på det viset att jag vill grotta ner mig i hela Brett Dennens diskografi, men väl värd att lyftas upp som ett alternativ till den kommersiella radions hemskheter. Efter ett par lyssningar struntar du i Bretts snack om "crazy cougars" och det lättuggade, lite för Tylösands-after-beach-kompatibla soundet och kapitulerar inför den givna hitfaktor som låten är begåvad med. Inte ens det faktum att han har framfört låten hos den i alla avseenden anskrämlige Jimmy Kimmel kan förändra min åsikt i det här fallet.

Nosebleed

Deerhunter har under det senaste året seglat upp som en riktig personlig favorit. Förra året tyckte jag att Halycon Digest var 2010 års fjärde bästa skiva och att Desire Lines var samma års näst bästa låt. Nu har ett av spåren från albumet, Memory Boy, gått och blivit singel. På den nya singeln gömmer sig, utöver titellåten, en härlig liten bit kallad Nosebleed, som inte bara till namnet påminner om något som den tragiskt bortgångne Jay Reatard skulle ha kunnat spotta ur sig. Den ombytlige Bradford Cox är här lite lo-fi-punkigare än normalt, men jag gillar det jättemycket.

Nu tycker jag vi bestämmer att Way Out West-hjärnorna tar och bokar dem till årets festival.



Mp3: Deerhunter - Nosebleed

Smith Westerns - Dye It Blond

Jag har ju redan tipsat om dem, men när jag för första gången på riktigt länge stöter på en ny skiva där varenda låt är helgjuten kan jag inte tycka annat än att det är värt ännu en liten puff. Av samma anledning gläder det mig också att se att indie-maktfaktorn Pitchfork är helt rätt ute när man ger albumet betyget 8.4 och sorterar den under "Best new music". Så bra är den. Det nuvarande favoritspåret är End of the Night, men alla som uppskattar en god mix av T. Rex och 60-talsnuggets och en röst som emellanåt för tankarna till en ung Bobby Gillespie är någonstans in for a treat.

Efter att ha läst dessa rader förstår ni självklart att ni nu gör bäst i att släppa allt ni kan tänkas syssla med och på valfritt sätt lyssna in er. Okej. Bra så. Återsamling och feedback om, säg, en vecka!

This Is Pop? tipsar: Penguins - Capitals - Road to NHL Winter Classic

Det är rätt sällan jag skriver om sport här i bloggen, men efter att ha sett HBO:s fyra delar långa serie om NHL-lagen Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och deras uppladdning inför den numera årliga NHL Winter Classic känner jag att det är dags för en tillfällig ändring på den punkten.

Under en månad lever alltså HBO och alla deras kameramän med lagen och vi får följa med in i omklädningsrummen, spelarhemmen och ut på isen. Jag vågar säga att det är en tämligen unik inblick i hur livet som hyllat hockeyproffs ser ut. Allt från speakerrösten till de dramatiska vinklingarna är väldigt amerikanskt, men detta utan att det blir löjligt pampigt och tillrättalagt. Som gammal hockeybildsbytare och NHL-frälst tycker jag mest att det bara är fånigt häftigt att ta del av hur Alexander Ovechkin packar ner sitt PlayStation i en särskild väska till bortamatcherna. Och att Sidney Crosby varje matchdag tar sig en rostad smörgås med sylt och jordnötssmör vid exakt samma klockslag. Eller hur det kan se ut när Capitals-tränaren Bruce Boudreau tar med sig sönerna till en galleria för att köpa julklappar till frun men mest går runt och är gubbskojig och ligger på om att få gå och köpa glass. Just Boudreau är kanske något förvånande den klarast lysande stjärnan i serien. Den Lilla Fridolf-liknande figuren ser vid en första anblick inte ut att vara mycket för världen, men ju längre serien lider växer hans små egenheter mer och mer. Mannen innehar förmodligen också världsrekordet i att peta in ett "fuck" i ungefär varannan mening.

Låt er inte luras av den halvfåniga trailern nedan. Hela produktionen är som sagt jävligt välgjord och du behöver nödvändigtvis inte vara hockeynörd för att uppskatta det. Bild- och ljudupptagningarna från rinken är maffiga, men den stora behållningen består i det unika tillträdet och personporträtten som skapas utifrån detta.

Pepper Rabbit - Older Brother

Det kan vara tröttsamt att läsa om alla nya tips på mer eller mindre okända förmågor som kablas ut via världens alla musikbloggar hela jävla tiden. Men ibland så träffar man rätt. Som med Pepper Rabbit, en artist jag tidigare aldrig har varit i kontakt med eller ens hört talas om. Jag vet knappast mer om artisten nu, men Older Brother, ett av spåren från debutalbumet Beauregard, kan säkert glädja någon mer i höstmörkret.

Ett litet hedersomnämnde bör också riktas till skaparen av videon, som här lyckas klippa ihop ett fint litet videokollage av hemmavideoklipp utan att det blir vidrigt AFV-aktigt.



Inget är särskilt originellt, men vem har sagt att det alltid måste vara det. Själv tycker jag att det finns något i rösten som påminner om band som The Morning Benders och Fruit Bats. Och när vi ändå är inne på de sistnämnda så kan jag inte undgå att bädda in deras fantastiska The Ruminant Band från den lika fantastiska skivan med samma namn utgiven förra året.




Gillade du också Older Brother? Vad kul att jag då råkar fullänka en mp3 med låten (för personer utan FutureKidz-verifierat datorkörkort: högerklicka på länken och välj "spara som"):

Pepper Rabbit - Older Brother

Fredagstreat: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Varför inte ägna den lediga eftermiddagen åt något viktigt? Som historien om den klassiska skivaffären, sedermera också skivbolaget, Rough Trade. Det är England och det är musik. Det är sympatiska idealister, uppgång, fall och uppgång igen. Det är, kort och gott, en historia med många fina beståndsdelar och med mängder av bra musik.

Titta här: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Efter dokumentärens slut vill man kanske lyssna på låtar som någon gång har getts ut på bolaget - då dyker den här bloggen på sedvanligt manér upp och agerar självuttalad musikvän och hänvisar till listan nedan. Mycket nöje!

Spotify: [tio timmar rough trade]

This Is Pop? tipsar: Children's Music

Man måste gripa tag om de tillfällen då man kan tipsa om band som man i någon mån kan tillskriva sig rätten att ha någon form av vänskaplig koppling till. Efter tips från en kompis lyssnar jag därför på Children's Music, med en gammal högstadiekompis vid en av spakarna. Nu har jag visserligen inte träffat den då körsbärsrökande bekantingen på typ tio år, men det är ändå väldigt kul att höra hur bra det låter. Kan den här lilla puffen på den här obetydliga ursäkten till blogg på något sätt hjälpa dem på vägen mot de större scenerna så vore ju det också kul.

På Spotify kan man lyssna på bandets debut-EP, Songs for Adults, som bland annat innehåller den givna hitten "Brown Stained T-shirt", finstämda "Who Loves You?" och inledande "End of a Friend", som vid en första lyssning låter som ett mer altcountryfierat Seabear.

Ta en lyssning, vetja!

Rockkritiker om rockkritiker

När Jan Gradvall skriver så lyssnar man. När han för någon vecka skrev om Pimm's sprang jag och köpte en flarra på systemet. Nu tipsar han om en alldeles förtjusande intervjuartikel med två gamla rockkritiker - som diskuterar rockkritiker. Ta en titt här.

Allsvenskan 2010

Tro det eller ej, men i dag börjar det, och mitt traditionsenliga tips måste bevaras någonstans för eftervärlden.

När jag ögnar igenom förra årets tips så är jag tämligen imponerad av mig själv - av de fem första i sluttabellen har jag fyra rätt, och av dem är de tre översta placeringarna helt korrekta. Vi får alla hoppas på en liknande utdelning i år. Allsvenskan 2010 slutar nämligen på följande sätt:

1. AIK
2. IFK Göteborg
3. Malmö FF
4. Kalmar FF
5. IF Elfsborg
6. Örebro SK
7. Helsingborgs IF
8. Djurgårdens IF
9. Halmstads BK
10. Gefle IF
11. Trelleborgs FF
12. BK Häcken
13. Mjällby AIF
14. GAIS
15. IF Brommapojkarna
16. Åtvidabergs FF

Frågor på det?