Tjabba, tjena, hallå

Jag är förmodligen alldeles för bekväm med den där känslan av att ha några dagar helt utan åtaganden och ansvar, dagar nästan helt befriade från tider att passa och människor att möta. Då kan man ju åka till landet, blicka ut över vattnet, sitta i solen och vara rädd för småfåglar och småkryp (ja, rädd för djur i allmänhet), läsa, titta på tv - och, kanske framför allt, lyssna på musik ända in på de där berömda småtimmarna. Allt utan att känna dåligt samvete över något. Sedan ledsnar man på det. Man vill in till staden, träffa människor, kanske till och med försöka inlemma sig i någon form av mer socialt accepterat levnadsmönster. Men då är då och nu är nu, och den innerliga glädjen och tillfredsställelsen av att en måndagsmorgon klockan 03.31 hitta en bortglömd gammal brittisk reggae-pärla kan säkert te sig både patetisk och alldeles underbar. Men fan vad jag gillar det, ändå, den patetisk-underbara känslan av att ha ångan uppe, när the internets bara radar upp lysande låtar efter varandra och morgondagens osäkra verklighet är om inte glömd, så i alla fall flera serverbyten bort.

Jag kan ingenting om artisten som en gång i tiden kallade sig för Katina, men helt plötsligt och mitt i natten - när vanliga, rejält arbetande människor sover! - stod hon framför mig och sjöng "Don't stick stickers on my paper nickers". Jag förstod allt och ingenting, samtidigt som insikten om vad som utgör riktigt bra reggae ännu en gång gick upp för mig: tjejer gör det nästan alltid så mycket bättre.



Mp3: Katina - Don't Stick Stickers on My Paper Nickers

Då den här smått misshandlade bloggen i första hand är tänkt att avhandla musik och inte det jag kan tycka är **stunder av vardaglig lycka** följer här också tre andra låtar som jag har tyckt extra mycket om de senaste dagarna. Till skillnad från Katina-låten går det att lyssna på dem på den, om jag får säga det själv, rätt så förträffliga [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Den brittiska sångerskan Lulu är förmodligen mest känd för sina bidrag till filmer som To Sir, with Love (skulle gärna vilja se!) och The Man with the Golden Gun (visas minst tre gånger om året på TV3), men den här låten, kallad Move to My Rhythm, är det klart bästa jag har hört från henne. Hennes tidigare mer sockersöta arrangemang är här bortplockade, och även om hennes röst är mer opolerad och "ruffig" finns det inte bara vissa likheter med heltäckningsmattornas självklara souldrottning, Dusty Springfield, utan även vår svenska Doris.



The Numbers kom från Sydney och spelade den där typen av new wave och power pop som så lätt får mig att smälta bara jag hör de första ackorden. The Modern Song, utgiven 1980, var deras största listframgång, och vid sidan om att det är en oerhört charmig bit (särskilt den avslutande minuten) är den också begåvad med en minst lika charmig video. Tydligt är att man i kontrollrummet var väldigt inne på att pröva de nya, väldigt fräcka möjligheter som öppnats upp tack vare den nya tekniken. Men glöm för all del inte bort låten, den är närmast oemotståndlig!



Avslutningsvis har jag också gillat den här låten, den Wall of soundiga Baby That's Me, skriven av alltid lika underskattade Jackie DeShannon och framförd av tre tjejer från New York som vid tiden kallade sig för The Cake.



Okej, det var allt för den här gången!

Dagens låt: [ingenting] - Medan Vi Sov

Det är möjligt att den uppmärksamma bloggbesökaren har noterat att jag gillar att använda mig av klamrar när det kommer till att namnge blandband och spotifylistor och annat kul i samma fåra. Men så tycker jag också att det finns något estetiskt tilltalande i hakparentesen. Så enkel men ändå så kraftfull och utmärkande, särskilt i jämförelse med den snällare och lite tråkigare standardparentesen. Kanske går detta beteende att spåra till att jag gillar det svenska bandet [ingenting].

Deras skiva Tomhet, Idel Tomhet spelade jag nämligen väldigt mycket när den kom ut för tre år sedan. Under några månader tyckte jag om nästan alla låtar på albumet. Blanka blad, en låt med en så banal text att man undrar varifrån modet kom att slänga med den på skivan, tyckte jag mindre om, men i övrigt var det så nära en fullpoängare en svensk skiva kan komma.

När det i samma veva sedan visade sig att de skulle spela på Debaser i Malmö åkte jag dit. Med mig hade jag också lyckats få med mig några kompisar, varav de flesta var rätt dåligt inlyssnade på bandet. Minns jag inte helt galet stod Musikbyråns väldigt sympatiske programledare Magnus Broni bakom skivspelarna, och jag, som just då var väldigt inne på att Go Your Own Way var världens mest upplyftande låt, sprang och önskade den och Futureheads väldigt uppoppade version av Hounds of Love stup i kvarten. Allt var väldigt trevligt - bortsett från att mitt sällskap var av uppfattningen att konserten var något av en besvikelse. Jag minns att jag inte höll med - jag hade ju rent av tyckt att det var riktigt bra - men i ett väldigt jagsvagt ögonblick hummade jag av oklar anledning ändå med i den anständiga klagokören och tillstod att det kunde ha varit bättre. Kanske kan detta märkliga, närmast svaga ögonblick av mitt liv förklaras med att jag inte orkade gnata åsikter om en avslutad konsert - jag ville ju bara lyftas upp av Go Your Own Way, leka tjenis med Magnus Broni och ha kul med vänner. Ja, precis så där som man ju ibland känner.

I vilket fall. För några dagar sedan lyssnade jag igenom skivan igen, och mitt omdöme den här gången var ungefär detsamma som förra gången: jag tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. Men om favoriterna för tre år sedan var semi-hiten Halleluja! och den stämningsfulla Dina Händer Är Fulla Av Blommor dröjer jag nu kvar lite extra vid Medan Vi Sov. Jag tror att det är mitt löjliga och fina och säkert inte alls så besynnerliga hemkommarhjärta (det där som har funnits inom mig så länge jag kan minnas och som tar sig uttryck i att jag drabbas av något varmt i kroppen när jag efter en viss bortavaro rullar in på Centralstationen i Stockholm eller med bil passerar förbi de första höghusen i de yttre förorterna) som gör att jag uppskattar låten så mycket. Ibland kan några så enkla textrader som "å medan jag sov, gick solen upp över Rålambshov/och på Västerbron där jag går ser jag dina fotspår" få huden att knottras, och för en kort stund få mig att längta tillbaka till det som Wannadies sjunger om i My Home Town.

Ibland angrips jag av en innerlig saknad till min hemstad och ibland är jag bara så glad över att få leva mitt liv någon annanstans. Men oavsett fylls jag alltid av något väldigt hemtamt, någon lätt patetisk känsla som säger att det här är "mitt" när jag återser alla de fula och vackra byggnaderna, och så tänker jag på alla jag vill träffa, alla jag inte vill träffa, alla möjligheter och begränsningar, det utmanande och det invanda.

Vad gör jag någon annanstans än hemma? Det finns väl ingen annan plats på jorden där en liten gräsplätt kan sprida sådan rofylld glädje som här? Men vad gör jag när jag är tillbaka här? Är det meningen att mitt liv ska vara så torftigt och ospännande att jag lever återstoden av det på samma jävla plats som jag växte upp?

Kort sagt: det fina och längtansfulla, det dåliga och betungande, allt kan ramla över en när man hör några enkla textrader som minner om ens hemstad. Men allt som oftast när detta händer drabbas jag, åtminstone i ett första skede, av den där känslan som säger att Rålambshovsparken eller Västerbron, eller vad annat som kan tänkas kopplas till Stockholm, är "mitt", och där och då spelar allt jag inte vill kännas vid inte längre någon roll; där och då går jag på någon gata jag känner, jag vet inte alltid vart jag är på väg, men jag vet att jag är hemma och att allt annat är borta, jag är behärskat upprymd över något och de där lukterna som solen alltid framkallar är för mig så oerhört bekanta och för evigt ihopkopplade med särskilda platser och upplevelser. Och när jag går där är jag så barnsligt förvissad om att jag aldrig kommer att få uppleva just den känslan på någon annan plats i världen.

Så vaknar jag upp ur min hemstadsseans, alldeles varm och nostalgisk, och så funderar jag över om jag verkligen ska spela låten en gång till på [en sång om dagen]-spellistan.

Å så ba gör ja de.

Dagens låt: Primal Scream - Love You

Efter att ha agerat roadie åt Altered Images, spelat bas i The Wake och knäckt extra som trummis i The Jesus and Mary Chain, får så Bobby Gillespie äntligen vara sångare och hövding i sin egen hyllade poporkester när Primal Screams Velocity Girl har äran att inleda NME:s epokgörande C86-kassett. Och om just Velocity Girl finns det mycket gott att säga. Trots att den klockar in på under en och en halv minut innehåller den ändå så mycket av det där som för mig utgör en bra poplåt. Många av egenskaperna som gör den så bra följer lyckligtvis också med på deras debutalbum, Sonic Flower Groove.

Och vad hittar vi där då? Jo, först och främst en skiva som jag tycker väldigt mycket om. Förmodligen är det bandets näst bästa, i mina ögon endast passerad av mästerverket Screamadelica. Om det sistnämnda albumet präglas av experimentlusta och mer elektroniska toner får Sonic Flower Groove sägas vara en enda lång uppvisning i hur man förvaltar det Byrdsaktiga gitarrpoparvet på bästa sätt. Med tiden skulle bandet växa ifrån den här ljudbilden mer och mer, men på 1987 års Sonic Flower Groove står de ringande gitarrerna, de melankoliska texterna och de oantastliga refrängerna i centrum. Låtar som Gentle Tuesday, Imperial och Leaves är alla utmärkta bevis på detta, men frågan är om inte Silent Spring är det bästa exemplet på hur en enkel men underbar refräng kan få dig att för en stund känna dig lite gladare i sinnet en grådaskig onsdag i februari när det mesta är rätt så jävla tråkigt och ångestladdat. Efter några lyssningar är det nämligen svårt att inte sjunga med Bobby när han stämmer upp i "Aaaall the tiiime in the wooorld". Försök själva.



Men Silent Spring är inte bäst på skivan. Nej, det är istället dagens låt, den Jesus and Mary Chain-doftande Love You. Låten, som bärs framåt av mörka och spöklika trummor, skulle helt klart platsa på Darklands, vilket, om något, är ett kvalitetsbetyg i min värld.

Därtill är det en oemotståndlig kärlekslåt.



Önskas mer bra musik? Spana då in den dagligt uppdaterade [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Hi Band, How Are You

Jag hoppas att alla har sett dokumentären The Devil and Daniel Johnston. Om ni inte har gjort det kan jag berätta att det är en intressant och alldeles lysande skildring av en bipolär konstnärssjäl, så skickligt och ömsint porträtterad att jag tror att alla kan må bra av att se den minst en gång i det här livet. Bara de fantastiska slutbilderna, där den problemfyllde Daniel dansar fånigt glatt i pojkrummet hemma i föräldrarnas källare, gör den värd att se.

Men det var bara ett litet tips. Eller en liten påminnelse. Det jag egentligen vill visa - eller okej, snarare låta er höra - är det här fina samarbetet mellan Daniel och Yo La Tengo. De senare sitter i en radiostudio och gör sig redo att spela Daniels Speeding Motorcycle när textförfattaren själv kopplas in på en telefonlina som har uppnått den där perfekta och naturliga raspigheten för hans röst. Det är inte ens fyra minuter långt, klippet, men ändå väcker det mer känslor än hundra tokroliga humorkompilationer på Youtube. Det är sannerligen något med den okrönte kungen av källarinspelningar som gör att han berör lite extra.



Lyssna på Daniels Held The Hand, hämtad från hans första studioinspelade album 1990, på dagligt uppdaterade [en sång om dagen]!