Jag är förmodligen alldeles för bekväm med den där känslan av att ha några dagar helt utan åtaganden och ansvar, dagar nästan helt befriade från tider att passa och människor att möta. Då kan man ju åka till landet, blicka ut över vattnet, sitta i solen och vara rädd för småfåglar och småkryp (ja, rädd för djur i allmänhet), läsa, titta på tv - och, kanske framför allt, lyssna på musik ända in på de där berömda småtimmarna. Allt utan att känna dåligt samvete över något. Sedan ledsnar man på det. Man vill in till staden, träffa människor, kanske till och med försöka inlemma sig i någon form av mer socialt accepterat levnadsmönster. Men då är då och nu är nu, och den innerliga glädjen och tillfredsställelsen av att en måndagsmorgon klockan 03.31 hitta en bortglömd gammal brittisk reggae-pärla kan säkert te sig både patetisk och alldeles underbar. Men fan vad jag gillar det, ändå, den patetisk-underbara känslan av att ha ångan uppe, när the internets bara radar upp lysande låtar efter varandra och morgondagens osäkra verklighet är om inte glömd, så i alla fall flera serverbyten bort.
Jag kan ingenting om artisten som en gång i tiden kallade sig för Katina, men helt plötsligt och mitt i natten - när vanliga, rejält arbetande människor sover! - stod hon framför mig och sjöng "Don't stick stickers on my paper nickers". Jag förstod allt och ingenting, samtidigt som insikten om vad som utgör riktigt bra reggae ännu en gång gick upp för mig: tjejer gör det nästan alltid så mycket bättre.
Mp3: Katina - Don't Stick Stickers on My Paper Nickers
Då den här smått misshandlade bloggen i första hand är tänkt att avhandla musik och inte det jag kan tycka är **stunder av vardaglig lycka** följer här också tre andra låtar som jag har tyckt extra mycket om de senaste dagarna. Till skillnad från Katina-låten går det att lyssna på dem på den, om jag får säga det själv, rätt så förträffliga [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.
Den brittiska sångerskan Lulu är förmodligen mest känd för sina bidrag till filmer som To Sir, with Love (skulle gärna vilja se!) och The Man with the Golden Gun (visas minst tre gånger om året på TV3), men den här låten, kallad Move to My Rhythm, är det klart bästa jag har hört från henne. Hennes tidigare mer sockersöta arrangemang är här bortplockade, och även om hennes röst är mer opolerad och "ruffig" finns det inte bara vissa likheter med heltäckningsmattornas självklara souldrottning, Dusty Springfield, utan även vår svenska Doris.
The Numbers kom från Sydney och spelade den där typen av new wave och power pop som så lätt får mig att smälta bara jag hör de första ackorden. The Modern Song, utgiven 1980, var deras största listframgång, och vid sidan om att det är en oerhört charmig bit (särskilt den avslutande minuten) är den också begåvad med en minst lika charmig video. Tydligt är att man i kontrollrummet var väldigt inne på att pröva de nya, väldigt fräcka möjligheter som öppnats upp tack vare den nya tekniken. Men glöm för all del inte bort låten, den är närmast oemotståndlig!
Avslutningsvis har jag också gillat den här låten, den Wall of soundiga Baby That's Me, skriven av alltid lika underskattade Jackie DeShannon och framförd av tre tjejer från New York som vid tiden kallade sig för The Cake.
Okej, det var allt för den här gången!
