60-talets 200 bästa låtar (#1)

#1: Frank Sinatra - Cycles [1968]

Som alltid när det gäller Cycles finns det så mycket att säga. Men så står man ändå där, tömd på ord men fylld av annat, precis som man ju alltid gör när man kommer i kontakt med de där första tröstande tonerna av låten som bättre än någon annan beskriver hur det emellanåt kan kännas att vara levande.

So I'm down and so I'm out

But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers

Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'

I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears

But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me now

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#3-2)

#3: The Beach Boys - God Only Knows [1966]

Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ledsen, glad, förälskad, obetydlig, hopplös, missförstådd - där har du ett litet axplock av känslor som kan drabba dig när du lyssnar på God Only Knows. Det kan låta flummigt och abstrakt och säkert också barnsligt, men för en musikteoretisk nolla som undertecknad kan många av de där overkligt bra låtarna och deras storhet inte förklaras på ett bättre sätt än genom något så ocoolt som uppriktig tacksamhet över deras blotta existens, att de, i brist på bättre ord, bara är och får en att känna något. I tider när epitetet missbrukas och överanvänds till förbannelse, känns det riktigt att kalla God Only Knows för vad den verkligen är: episk.



#2: The Zombies - Hung Up On A Dream [1968]

Världens vackraste dröm.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#6-4)

#6: Love - Alone Again Or [1967]

Jag minns att jag upptäckte Forever Changes efter en recension i Sonic. Jag måste ha varit 21 eller 22 år gammal. Plattan fick betyget tio av tio och lovorden fick mig att göra något som idag, bara några år efter händelsen, kanske kan framstå som föråldrat: Jag gick ner till närmaste skivbörs och köpte skivan. Sedan spelade jag den om och om igen i flera veckor. Och jag vet att jag då tänkte att detta nog måste vara världens bästa album.

Alone Again Or öppnar den där skivan som jag fortfarande håller som en av mina absoluta favoriter. Bryan MacLeans musikaliska hyllning till sin flamencodansande mamma är helt okej i den mer avskalade ursprungsversionen (lyssna här!), men de plågade textraderna gör sig bättre med Arthur Lees röst. Tillsammans med de mer upplyftande blås- och stråkinslagen växer låten sannerligen ut till något alldeles extra.

#5: Bob Dylan - Positively 4th Street [1965]

Jag gillar Dylan väldigt mycket, men jag är inte den som samlar bootlegs och obskyra b-sidor på hög. Jag är med andra ord allt annat än någon insnöad Dylanolog. Av den anledningen tycker jag också att det är lite obekvämt att skriva om mannen. Det är ju sällan någon kan låta så oinitierad och avslöjas som en söndagslyssnare som i fallet Dylan.

Men trots att jag sitter med några bootlegs kort på handen vågar jag säga att jag gillar Positively 4th Street. Väldigt mycket, till och med. Jag råkar nämligen tycka att det är en fantastisk liten bit. Låten cementerar det som gästmixare nummer tre, Kattis, mycket träffsäkert slog fast: en arg Bob är en bra Bob.

#4: Elvis Presley - Suspicious Minds [1969]

1900-talets kanske viktigaste person inom amerikansk popkultur är förmodligen värd en lång och elegant text men det enda jag kan komma upp med är... Fy fan vad bra det är! Jag har svårt att tro på det själv när jag lyssnar, men tydligen finns det minst tre andra låtar som slår The King...




[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#9-7)

#9: The Beatles - While My Guitar Gently Weeps [1968]

På frågan "John eller Paul?" undrar jag om jag inte börjar luta åt att svara "George!", och då kanske mest av den enkla anledningen att han, faktiskt, har skrivit gruppens bästa låt. Efter att ha börjat snickra på låten borta i Indien fann låten sin fulländning först när Harrisons gode vän, och tilltänkte ersättare, Eric Clapton hoppade in på lead guitar. Det var under de turbulenta Let It Be-sessionerna som George tillfälligt hoppade av bandet och John, med sin bitande humor, fräste tillbaka "If he doesn't come back by Tuesday, we'll just get Clapton". Briljant.

#8: The Ronettes - Be My Baby [1963]

Det där introt, ja! Låten som förkroppsligar Phil Spectors Wall of Sound känns, med all rätt, självskriven på den här listan.

#7: The Cookies - I Never Dreamed [1964]

Men i girl group-kategorin får Be My Baby se sig slagen på fingrarna av den här Brooklyntrion. Lyssna, det är så stort och vackert att det tar över allt i din närhet!



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#17-10)

Ni har alla hört dem. Ni har alla läst om dem. Det vi kan konstatera - vid sidan om att det inte är särskilt våghalsigt av mig att placera dem här - är att det är åtta helt fantastiska låtar.

Jag kommer alltid bära er med mig. Ni är tio av tio allihopa, och ni toppar säkert många andra listor över världens bästa låtar. Det har, helt rättmätigt, skrivits uppsatser och sjungits lovsånger om er alla. Den fruktansvärda konkurrensen gör dock att ni får nöja er med att buntas ihop på det här viset och lite hafsigt hamna under en och samma bloggpost.

Så vi river av alla åtta på ett bräde. Här har ni dem, några av de bästa låtarna jag någonsin har hört. Och bättre ska det bli.

#17: The Rolling Stones - Street Fighting Man [1968]

#16: The Beatles - A Day in the Life [1967]

#15: Bob Dylan - Like a Rolling Stone [1965]

#14: The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) [1967]

#13: The Kinks - Waterloo Sunset [1967]

#12: The Velvet Underground - Heroin [1967]

#11: The Rolling Stones - Gimme Shelter [1969]

#10: The Jackson 5 - I Want You Back [1969]

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#18)

#18: Nico - These Days [1967]

Brett Anderson har sagt att Nico var världens första goth-sångerska, och visst går det att förstå vad han menar med det. Det finns ett djup och en svärta i hennes röst som känns oförställd. Sedan kan folk få anklaga henne för att inte kunna sjunga bäst de vill, sådana beskyllningar har jag ändå aldrig förstått mig på. Yngwie Malmsteen är säkert en alldeles enastående gitarrist men jag lyssnar hellre på någon som just har lärt sig två ackord på gitarren, förutsatt att det ger mig som lyssnare något i utbyte.

Och gällande det sistnämnda träffar These Days alldeles rätt. Trots att det låter väldigt mycket TVU tycker jag att Nico gör These Days, skriven av mannen på akustisk, hennes dåvarande yngre älskare Jackson Browne, till sin egen melankoliskt hoppfulla juvel. Som 1960-talsikon känns hon dessutom självskriven på listan.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#19)

#19: James Carr - The Dark End of the Street [1967]

Han kunde ha gått till historien, blivit lika stor som Otis Redding. Båda två var ju uppväxta i små städer i den amerikanska södern och begåvade med röster lika fängslande som predestinerade för stordåd på de stora scenerna i de större städerna. Men så var det det här med hur lotten faller olika, hur våra liv tar olika banor innan vi slutligen ligger och ruvar sex fot under jord. James Carr var, sorgligt nog, utrustad med ett kynne som på många sätt omöjliggjorde en karriär lika framgångsrik som sin Memphis-kollega. Å andra sidan var det kanske just detta, hans oroliga och rotlösa själ, som också gjorde det möjligt för honom att sätta en sådan känslomässigt stark och personlig prägel på denna, den första inspelade versionen av The Dark End of the Street.

Hans självklara utanförskapsroll gör att varje frasering känns äkta och sjungen direkt från hjärtat. Närvaron är total. Sångkraften likaså. Bandet är felfria och produktionen hundraprocentig. Tio år efter sin död kan Carr i alla fall glädja sig åt att vara huvudrollsinnehavare i den här bloggens 19:e bästa låt från 1960-talet, och det är banne mig inte fy skam, ska ni veta.



[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#29-20)

#29: Dionne Warwick - Walk on By [1964]

I skarven mellan Elvis och Beatles smakar en mindre tugga av den mer sofistikerade Dionne Warwick rätt gott. Skickligt skriven och producerad bossa nova-soul av det här snittet förblir tidlös. Passa gärna på att lyssna på The Stranglers härliga version av låten här.

#28: William Bell - I Forgot to Be You Lover [1968]

Soulballaden framför alla andra? Utan att sitta med alla utmanare på handen vågar jag nog säga att det förhåller sig på det viset. Du måste helt enkelt vara döv eller utrustad med ett lika magert känsloliv som valfri Bond-skurk om Bells gripande uppriktighet inte når fram till dig. Perfektion från första tonen.

#27: The Zombies - Care of Cell 44 [1967]

Odyssey & Oracle är till bredden fylld med melodier att dö för. Öppningsspåret, som kretsar kring en längtan efter den kärlek som sitter inspärrad bakom fängelsets portar, är inget undantag. Med värmande harmonier, studsande bas och en perfekt mix av melodi och melankoli tillhör Care of Cell 44 ett av de där mästerliga och onåbara pophopkoken. Sätter stämningen och drar på ett perfekt sätt upp riktlinjerna för vad som mycket väl kan vara det finaste och mest älskvärda som någonsin har lämnat Abbey Road och sedan fångats upp på plast.

#26: Otis Redding - (Sittin' On) The Dock of the Bay [1968]

Det är mycket "fantastiskt", "världens bästa" och andra högljudda utnämningar på den här listan. Jag står självklart för allt, men vissa gånger kan det möjligen slängas ut lite hafsigt och lättvindigt. Vad jag med någorlunda säkerhet kan slå fast när det kommer till Otis Redding är att han är rakt igenom fantastisk. Med sin råa, hesa och innerliga stämma skänkte han liv till mängder med odödliga soulklassiker. Det är sorgligt och en smula läskigt att veta att han bara tre dagar efter att ha spelat in låten mötte döden i en flygolycka, 26 år ung. Det räcker gott med att lyssna på delar av det material som gavs ut efter hans död för att förstå att hans tidiga bortgång är en av musikhistoriens största förluster. Kanske kan det tyckas vara en aning fantasilöst att framhålla hans mest kända inspelning, men å andra sidan går det inte att bortse från att låten är det bästa exemplet och den främsta påminnelsen om att sångare av Otis känsliga kaliber inte görs längre.

#25: Neil Young & Crazy Horse - Down by the River [1969]

Skriver man två av 60-talets bästa rockmastodonter medan man ligger nedbäddad med 39 graders feber är man av ett visst virke. Min latent liggande aversion mot utdragna jam-låtar är som bortblåst när jag lyssnar på Neil. Vid rätt tillfälle och i rätt stämning kan han få syssla med sitt klanderfria gitarrplinkande ända tills jag kommer underfund med det här med evigheten och oändligheten och allt däremellan. Helt feberfri och alldeles oförblommerat vågar jag påstå att Down by the River är en klart solid rockuppvisning

#24: Love - A House is Not a Motel [1967]

En sak jag inte kände till om Forever Changes är den lysande historien bakom namnet på skivan. Arthur Lee, denne gigant bland giganter, snappade upp och annekterade den från en vän-till-en-vän som på ett mycket kyligt sätt hade gjort slut med sin flickvän. I vad vi får gissa är en rätt uppeldad scen ska flickvännen ha brustit ut i ett "You said you would love me forever!". Vännen till vännen ska då besvarat detta med ett korthugget "Well, forever changes". Mr. Cool. Men det stilfulla uppbrottet är trots allt inte lika säkert och behärskat som raderna "The news today will be the movies for tomorrow/And the water's turned to blood… And if it's mixed with mud/You'll see it turn to gray", vilka självklart kvalar in bland popkulturens mer skickligt framförda Vietnam-kritik.

#23: The Righteous Brothers - Unchained Melody [1966]

Jag kapitulerar inför den där rösten. Så. Jävla. Mäktig. När stegringen och trummorna kommer in vid 1:56 gör jag mig redo för att klyvas i atomer och gå upp i det stora svarta alltet som omger oss. Den enskilt starkaste sångprestationen av en vit man?

#22: David Bowie - Space Oddity [1969]

Bowies första riktigt stora hit ligger... tja, hyfsat rätt i tiden.

#21: Ben E. King - Stand by Me [1961]

I samband med Stand By Me måste man bara nämna filmen med samma namn. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag vet att jag gillar den lika mycket varje gång. För att hålla det kort: Fantastisk låt, fantastisk film. Eller uttryckt så att alla This Is Pop?:s utrikiska läsare förstår: A match made in heaven.

#20: The Velvet Underground - Pale Blue Eyes [1969]

Redan efter bara några sekunder förstår man att det vi har att göra med är något stort och vackert av sällan hört slag. Öppningsraden passar så perfekt i all sin geniala enkelhet. Världens estetiskt mest fulländade band lindar in alla tankar i bomull och låter sedan det vackra och spröda fortsätta låten ut. Med ett sådant mönstergillt framförande kan det bara bli stora A i allt.


[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#39-30)

#39: The Rascals - Good Lovin' [1966]

Mixen mellan garage och soul blir sällan bättre än så här. The Rascals, som vid den här tiden kallade sig för The Young Rascals, förfinade The Olympics version av låten från klassisk northern soul till något som förmodligen gjorde hela Spencer Davis Group gröna av avund borta på andra sidan pölen. Min far, som var den som introducerade mig för bandet, hävdar att de var The Strokes naturliga föregångare. Den tydliga New York-kopplingen, den ungdomliga fräschören och det italienska arvet har de i alla fall gemensamt.

#38: The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]

En av väldigt få Holland-Dozier-Holland-skapelser som inte tog Supremes till den översta listplaceringen. Trots det anser jag att det här är det bästa som Diana Ross och gänget spelade in. Motown-trummisen Benny "Papa Zita" Benjamin sätter tempot.

#37: The Beatles - I Am The Walrus [1967]

John har upptäckt syra och vill krångla till det för den lärare på hans gamla skola som låter sina elever analysera Beatles texter. Det är urspårat och flummigt men också Beatles kanske coolaste låt. The Animals Eric Burdon var "The Eggman" - men vem var egentligen "The Walrus"...? Efter viss tvekan petade låten till slut Magical Mystery Tour-kompisen Strawberry Fields Forever från listan.

#36: Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]

Mäktig är bara förnamnet. Du kan riktigt höra hur Sam sjunger för en bättre framtid. Tyvärr fick Sam aldrig uppleva ett samhälle befriat från "whites only"-skyltar, då han under mystiska omständigheter gick bort en vecka innan låten släpptes som singel.

#35: MC5 - Kick Out The Jams [1969]

Kraftfullare, piggare och mer vibrerande än all skit som någonsin har uppträtt på Sweden Rock under hårdrocksflagg.

#34: The Who - I Can't Explain [1964]

The Whos bästa låt innehåller nästan allt som jag kräver av en fulländad poplåt.

#33: Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]

Avslutningslåten på mästerliga Everybody Knows This Is Nowhere. Inte bästa spår på skivan men med sitt intro och sin feberdrömmande text är det en klassiker av typen "odödlig" och hör därför självklart hemma bland topplaceringarna på en sådan här lista.

#32: The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]

Nu duggar de välkända låtarna tätt. En tidig högstadiefavorit som aldrig går ur tiden. Rå, skitig och med en aura av arbetarklassromantik krattade den vägen för nästkommande decenniums punkvåg.

#31: Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]

Två och en halv minut pur glädje är vad skivdoktorn ordinerar mot allsköns bekymmer. Alla fjunisar som glider runt på stan med en Northern Soul-väska och undrar vad som egentligen menas har här svaret.

#30: The Byrds - My Back Pages [1967]

The Byrds bästa Dylan-tolkning är också en av tidernas absolut bästa covers. Jag känner bara kärlek till alla som någon gång har haft ett finger med i den här låten. Originalet har onekligen sin charm, men den outsägligt vackra stämsången, de ringande gitarrerna och det något högre tempot lyfter låten till nya, mer ungdomligt upplyftande höjder och kontrasterar mot den mörka texten. Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now... Ah, vackrare än så blir det fan inte i den här bloggen.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#49-40)

#49: Martha and the Vandellas - Dancing in the Street [1964]

Musikaler är ju bara för jävla tråkiga. De är nästan alltid långtråkiga och sömniga och helt utan nerv. Däremot kan en snyggt placerad glädjescen i en film genast få mig på bättre humör. En glädjeyttring av den typen får gärna börja med att en eller ett par personer strosar fram på en gata. I takt med att den pålagda musiken stegrar i volym och intensitet iscensätter dessa personer sedan en gatufest där folk i alla åldrar sluter upp och dansar loss. Det som från början såg ut som en vanlig gatuscen har nu utvecklas till ett prunkande block party, som - åtminstone på våra breddgrader - inte hör vardagen till. För en kort stund vill vi inget hellre än att gå upp i det där frisläppta och lite halvtokiga. De ser ju ut att ha det så förbannat trevligt - och varför sörja tider som passerat när allt det bästa är nu?! Och titta, där bakom ett trumset sitter Marvin Gaye och bankar. Och bredvid honom står ju den vassa Motown-pennan Ivy Jo Hunter och kompar med en kofot. Helt utan hämningar.

Ja, lite så föreställer jag mig denna, en av Motowns signaturmelodier. Inte bara en dansrökare av guds nåde, utan också en uppmaning till alla ta vara på dina medborgerliga fri- och rättigheter. Oavsett vad som kan tänkas särskilja oss från varandra är vi alla välkomna att stråla samman i danspartyt.


This is an invitation, across the nation/A chance for folks to meet/There'll be laughin' singin', and music swingin'/Dancin' in the street.

Precis så.

#48: Dusty Springfield - So Much Love [1969]

Glöm alla fjantiga nutidspåfund som Duffy och Adele - Englands, och världens, bästa vita soulröst tillhör för alltid Mary Isabel Catherine Bernadette O'Brien. 29 år gammal kommer hon hem till platsen där hennes sånger bor och självklart uppstår ljuv musik. Med hjälp av strålande producenter och fantastiska låtskrivare kan Dusty och hennes mångbottnade natur äntligen slå ut i full blom. Av alla hjärtskärande stycken på den aldrig för hyllade Dusty In Memphis-skivan står So Much Love ut som min favorit.

#47: Love - Live and Let Live [1967]

Det är synd och evig skam att Love aldrig har nått samma status som sina pinsamt överskattade västkustkollegor i The Doors. Å andra sidan vill jag inte heller att den egensinnige och gåtfulle Arthur Lees eftermäle ska gå samma överexploaterade öde till mötes som hos Jim Morrison. På det som mycket väl kan vara hela decenniets bästa album dominerar de akustiska gitarrerna, men i Live and Let Live påminns lyssnaren om gruppens mer punkiga historia. På The Summer of Love hörs upploppsklockan ringa, drogerna är snart slut och borta i Vietnam pågår ett smutsigt krig. Vad bättre finns då att göra än att lyssna på Live and Let Live?

46: Procul Harum - A Whiter Shade of Pale [1967]

Man kan göra en debutsingel och man kan göra en debutsingel. Med över tio miljoner sålda singlar känns det inte överdrivet att kalla A White Shade of Pale för inte bara ett lyckat förstlingsverk, utan också en dunderhit. Den må vara sönderspelad och uttjatad, men en sån här sällsamt vacker och stämningsfull resa går banne mig inte att utelämna från en lista av det här slaget.

45: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher [1967]

Det är faktiskt fastslaget att alla goda människor gillar (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Ja, det är bara att hålla med det nätalias som skriver att det är en "eye-openin, finger poppin, head bobbin', foot stompin, soul smilin moment".

44: The Supremes - I Hear a Symphony [1965]

Den grupp med allra flest spår på den här listan torde vara The Funk Brothers. De kanske inte är som mest framträdande i I Hear a Symphony, men ett saxsolo här och en tempohöjning där kan onekligen spela stor roll i skapandet av en hållbar låt. I samklang med en fantastisk röst och lite handklapp kan slutresultatet bli popmusik med toner så upplyftande att de för alltid kommer vara "so inviting, so exciting".

43: The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]

Den stora 60-talsdrömmen förpackad på två minuter och 42 sekunder. Tidlös på samma sätt som den mänskliga längtan efter något större, bättre och vackrare.

42: Van Morrison - Sweet Thing [1968]

Van the Man blickar framåt och glömmer för en stund ryggsäcken med gårdagens bekymmer. Tröstande och - om den ostiga meningsföljden tillåts - bara så oerhört jävla hoppfull och vacker.

41: Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks of My Tears [1965]

En av världens bästa kärleksballader med drabbande och väldigt smarta textrader. I ett annat liv vill jag nog också heta Smokey, vara förärad med en fantastisk röst och ingå i ett häftigt soulband.

40: The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]

Det lenande klockspelet vaggar in en i en önskan om att fortsätta snooza, men så kommer Lous röst in och man förstår att det är dags att gå upp. Några solstrålar letar sig in i rummet, du gnuggar gruset ur ögonen och påminns om att det för det mesta ändå är rätt skönt att leva.

[Spotify: This is the 60s?]


Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#59-50)

#59: The Four Tops - Standing In The Shadows Of Love [1966]

The Four Tops är mina soulfavvisar. I den här låten, till vissa delar misstänkt lik en annan Four Tops-dänga, sjunger Motowns kanske vassaste röst med all "heart and soul" han kan uppbåda. Den lilla kören gör även sitt för att lyfta denna fantastiska pärla.

#58: Smokey Robinson and the Miracles - I Second That Emotion [1967]

Ännu en underbar Motown-hit. Smokey är betuttad i en dam som i Norge säkert hade gått under beskrivningen "luremus". Men han vill inte vara en del av någon sådan relation. Om tjejen skulle komma på andra tankar garderar han sig dock med att han kan "second that emotion".

57: Jim Ford - Love On My Brain [1969]

Jim Fords liv är som ett bättre filmmanus. Nick Lowe har sagt att Ford är hans största musikaliska influens, och en gång i tiden hängde Jim med Sly Stone och skrev låtar till Aretha Franklin och Bobby Womack. Men så drog han sig tillbaka och försvann bort från kartan. Under flera decennier var han försvunnen. 2006 spårade dock Sonic-skribenten L-P Andersson upp honom och skrev ett längre reportage om hans liv i tidningen. I samma veva hittades också flera tidigare outgivna låtar med mannen. Dessa kom året efter mötet att ges ut på samlingsskivan The Sounds Of Our Time, där outgivet material blandades med låtar från hans förbisedda kultklassiker Harlan County från 1969. Albumet hyllades och Jim upplevde för en stund en oväntad revival. Lyckan varade dock inte så länge - i november 2007 hittades han nämligen död i sin husvagn. Love On My Brain visade tydligt att han besatt en viss talang för musikskrivande.

56: Love - Maybe The People Would Be The Times Or Between Clark And Hilldale [1967]

Det säger en del om Forever Changes när skivans fjärde bästa låt placerar sig på plats 56 över 60-talets allra bästa låtar. Arthur Lee är inte bara en av historiens coolaste frontmän - han kommer, trots sin död, också alltid vara ett geni.

55: The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]

Här har vi grabbarna igen. Blandningen Four Tops, Motown och Holland-Dozier-Holland var inte så pjåkig.

54: The Lovin' Spoonful - Do You Believe In Magic [1965]

Åh, pop blir nästan inte bättre än så här. Det är med ett fånigt leende på läpparna jag sitter och lyssnar och konstaterar att jag för alltid tror på popmagi och "the power of music". Det är på tok för sällan jag hör den här låten ute på lokal.

53: Stevie Wonder - I Was Made To Love Her [1967]

Stevie är värd all respekt, men här är det Rock and Roll Hall of Fame-basisten James Jamerson som gör låten.

52: Bob Dylan - I Want You [1966]

"I took his flute./ No, I wasn't very cute to him, was I?". Haha. Genialt. Det sägs att låten riktar sig till Italien-födda modellen Anita Pallenberg och att den citerade textraden handlar om hennes dåvarande pojkvän, Stones strulpelle Brian Jones. Så fin och uppriktig och bara grym. Avlyssnas med fördel i vackert vårväder.

51: The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]

Det finns något väldigt komiskt och lätt sjukligt med människor som är vapenfixerade. När John Lennon, via George Martin, läste "Happiness is a Warm Gun" på omslaget till ett gun magazine (ja, det ska alltid skrivas och uttalas på engelska) tyckte även han att det var en fantastiskt rolig och idiotisk sak att säga. Låten är Maccas White Album-favorit och i min bok är det deras fjärde bästa avkomma.

50: Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son [1969]

Jag har säkert sagt det förut, men precis så här vill jag ha min gubbrock. Svängig är bara förnamnet. Lyfts också upp av det otroligt härliga Willy and the Poor Boys-omslaget, som väger upp för det förskräckliga och bisarra Cosmo's Factory-konvolutet som skulle komma året efter.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#69-60)

#69: The Velvet Underground - What Goes On [1969]

Över allt annat vill Lou Reed vara en "rhythm guitar player". What Goes On leds också framåt av Reeds klanderfria gitarrspel, och tillsammans med raderna "Lady be good/Do what you should/It's gonna be all right" är det en av Velvets mest upplyftande låtar. Lyssna gärna på tungt VU-influerade The Feelies version av låten.

#68: Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' [1966]

Det sägs att Sam och Dave skydde varandra som pesten, men på välkända Hold On, I'm Comin märks det då inte. Samspelet mellan rösterna är perfekt. En Stax-producerad pärla som håller i alla väder och alla tider.

#67: The Who - Pictures of Lily [1967]

Vad handlar den om? Bilder av en sedan lång tid tillbaka död kvinna? Rentav oskyldig, ogenerad tonårsmasturbation? Det är upp till lyssnaren att avgöra. Själv älskar jag det enkla, vägvinnande låtbyggandet som föranledde 70-talets underbara power pop-våg.

#66: Otis Redding - Try a Little Tenderness [1966]

Ursprungligen skriven redan 1932, men senare tolkad av en rad artister och band är det Otis Reddings version som är mest känd bland folk. Med känslig stämma sjunger en av mina absoluta soulsångare en av historiens bästa kärlekslåtar.

#65: The Supremes - You Keep Me Hangin' On [1966]

Mästerliga produktionsteamet Holland-Dozier-Holland hittade musik överallt. Gitarrslingan i You Keep Me Me Hangin' On är t ex hämtad från en morsesignal som Lamont Dozier hörde. Diana Ross är säkert en uppblåst och rätt vidrig person, men ihop med sina Supremes-systrar och Motowns Funk Brothers vill jag då inte höra någon annans röst.

#64: Nick Drake - Time Has Told Me [1969]

Jag föreställer mig att få artister är lika salongsfåtöljvänliga som Nick Drake. En mätt mage, en bättre alkoholhaltig dryck och lite Nick Drake. Ibland behövs det inte mer här i livet. Salongen och dess omgivning låter dig lättare vaggas in i Drakes varma, atmosfäriska värld som vilar på en innerlig röst, en gitarr och små pianostänk här och där. Raden "Time has told me you're a rare rare find/A troubled cure for a troubled mind" är inte bara låtens mest minnesvärda, det är också därifrån som Robert Smith fick idén till sitt bandnamn.

#63: Archie Bell & The Drells - Tighten Up, Pt. 1 [1968]

Jag har en nära vän som är fruktansvärt musikalisk. Ibland är det nästan irriterande att höra honom ta ut låtpartier på gitarr eller piano, som om det vore världens enklaste sak. Vi delar inte riktigt samma musiksmak, men vissa bitar uppskattar vi båda två. Tighten Up är en av dessa. I sällskap med honom är det numera standard att någon gång spela låten. Och inte mig emot. Låten var inte bara en fruktansvärd succé på sin tid, utan är än idag en av de funkigaste och coolaste låtarna jag känner till. Lyssna gärna på Yo La Tengos lekfulla version av låten, hämtad från deras härliga coverskiva Yo La Tengo Is Murdering The Classics.

#62: Nico - I'll Keep It With Mine [1967]

Det finns få röster som berör mig lika mycket som Nicos mörka och dystra stämma. Här tolkar hon Dylan med den äran.

#61: The Beach Boys - Don't Worry Baby [1964]

Brian Wilsons försök att göra en egen Be My Baby är Beach Boys finaste stund pre-Pet Sounds. Refrängen är oantastlig. Harmonierna är lena, lugna och tröstande. Det är, för att citera Hardy Nilsson, "stor pop".

#60: Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]

Fan, jag vet inte mer om det här än att det är Northern Soul av allra bästa snitt. Hänförande refräng!


[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#79-70)

#79: The Rolling Stones - Under My Thumb [1966]

Nä, det var inte lätt att välja fem Stones-låtar, men till slut fick Under My Thumb en plats på listan. När jag en gång i tiden fastnade för låten var jag inte alls medveten om att den har blivit anklagad för sitt anti-feministiska tema eller att det var under detta nummer som en person ur den Hells Angels-ledda vaktstyrkan hade ihjäl Meredith Hunter på en konsert 1969. Men allting behöver inte alltid sättas i en jävla kontext och intellektualiseras - det räcker med att lyssna på låten och sedan fråga dig själv om du gillar det inte. Jag kommer i vilket fall alltid att svara jakande på den frågan.

#78: The Velvet Underground - I'm Waiting for the Man [1967]

Ludlow Street måste vara en av New Yorks mest omsjungna gator. Här hade också Andy Warhols skyddslingar ett litet krypin. Jag vill inbilla mig att de där och då befann sig på rätt plats på vår planet. Ibland förhöjde de upplevelserna med någon substans, och ibland kom det också ut en låt om hur man kan roa sig med 26 dollar på fickan. Gitarrerna hypnotiserar på det där sättet att man hoppas att de ska fortsätta i all evighet. Och så den där basslingan som ligger och puttrar i bakgrunden mest hela tiden för att mot slutet få lite skön egentid. Mmm... Enda plumpen i protokollet är min och mina popquizkamraters miss för några månader sedan. Vi skrev "for MY man" som svar, vilket, om man betänker att detta tillhör popkanon, så klart är totalt oförlåtligt.

#77: The Kingsmen - Louie Louie [1963]

Det är klart att en av vår tids första, bästa och senare mest tolkade rocklåtar ska få plats på den här listan. Ursprungligen skriven 1955 men för många mest ihågkommen för just den här versionen av The Kingsmen. Äger ett vägvinnande sound.

#76: Jackie DeShannon - When You Walk in the Room [1963]

19 år gammal sjunger Jackie denna, sin egenförfattade bit om en igenkännbar känsla, med en imponerande styrka och pondus. Jag vågar säga att jag gillar låtens alla 187 sekunder lika mycket.

#75: The Beatles - I'm Looking Through You [1965]

För att Rubber Soul nog är min favoritskiva och för att det är en nästintill perfekt poplåt. John är min favorit men Macca kan allt skapa sina popmelodier han också.

#74: Smokey Robinson & The Miracles - The Tears of a Clown [1967]

Om den förra låten var popperfektion så undrar jag om inte den här dängan balanserar på gränsen till Motown-perfektion.

#73: The Kinks - Sunny Afternoon [1966]

Slår jag upp ordet "lazy" i en ordbok så förväntar jag mig en bild på Ray Davies. Ingen smälter genomgående samman text och melodi på samma briljanta vis.

#72: Billy Nicholls - Girl from New York [1968]

Albumet som låten är hämtad från, Would You Believe, ska vara en av de mest eftersökta rariteterna från den här tiden. Det kan man förstå när man hör Girl from New York, en driven, småpsykedelisk sak med Union Jack fastsydd på jackan (och med Small Faces Steve Marriott på lead guitar).

#71: The Foundations - Build Me Up Buttercup [1968]

Ahh, en instant hit! Det spritter i benen och det går inte att sitta still. För mig blir det knappast mer 60-tal än så här.

#70: The Rolling Stones - Jumpin' Jack Flash [1968]

Blä. Pallar inte skriva mer. Men en grym gitarrocklåt.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#89-80)

#89: The Walker Brothers - My Ship Is Comin' In [1965]

"Bröderna" Walker är ena hala jävlar. Från det jag har hört av brödratrion och Scotts solokarriär tycker jag att det lätt blir för mäktigt, men här balanserar de med känsliga steg på rätt sida gränsen om det äckelpompösa.

#88: Irma Thomas - Break-A-Way [1964]

Irma! Bara namnet är ju för härligt. Det blir inte mer bortglömd gula Blend-faster än så. Men nu talar vi ändå om "The Soul Queen of New Orleans", i andra sammanhang kanske mest känd för Time Is On My Side men på den här bloggen alltså framhållen för denna riviga lilla sak. För den handklapps- och bakgrundskörsvage dukar vi fram fasters vita linnedukar.

#87: Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]

För någon månad sedan här i bloggen nämnde jag vilken fantastisk skiva Stay With Me är. Det finns ett par, tre spår där Lorraine med tillhörande pipa slår undan den berömda mattan på en. Titellåten fungerar som en alldeles perfekt introduktion till hennes elva låtar korta skivkarriär.

#86: Fleetwood Mac - Man of the World [1969]

På den nya och på vissa håll lite för hyllade Håkan Hellström-skivan går en textrad "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd". Det är lite samma tema i den här hänförande låten, skriven av den Peter Green som vissa rockrävar hävdar är det riktiga Fleetwood Mac.

85: The Association - Never My Love [1967]

Enligt trovärdiga beräkningar från 1999 är Never My Love den näst mest spelade låten i världshistorien efter ettan You've Lost That Lovin' Feelin' och före trean Yesterday. Den sammanlagda radiotiden under låtens tre inledande decennier uppgår till smått makabra 40 år. Det är med andra ord rättvist att utfärda en viss varningsflagg för sönderspelning här. Men samtidigt är en bra låt alltid en bra låt, och The Association-versionen är för mig fortfarande ganska så behaglig att låta sig vaggas in i.

84: The Shangri-La's - Past, Present and Future [1966]

Av sextiotalets alla tjejgrupper utmärker sig tjejerna från Queens med sina djupa och emellanåt rätt dystra texter. Bara det gör att man har ett extra gott öga till dem. När de sedan tar hjälp av ingen mindre än Beethoven faller prettot som gömmer sig inom mig pladask.

83: Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]

Ingen kan sjunga om livets goda viner med samma eleganta och värdiga stämma som gamle Ol' Blue Eyes.

82: Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]

Det är klart att Dusty ska vara med på den här listan. Svårigheten har varit att välja rätt låt. Den här gången föll valet på Just a Little Lovin', vilken, för att tala i musikjournalisttermer, låter lite som en sommarbris.

81: The Byrds - Goin' Back [1967]

Lättviktig skit, det var vad David Crosby ansåg om låten innan han kort därefter valde att avsluta sina åtaganden i bandet. Jag håller såklart inte med honom i det omdömet. Lyssna bara på den avslutande halvminuten - precis så vill jag nämligen ha min lättviktiga skit serverad.

80: Van Morrison - Madame George [1968]

Sent ska syndaren vakna. Jag som länge har förfäktat åsikten om att Van Morrison är en tråkig jävel är nu redo att erkänna att han trots allt har sina stunder.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#99-90)

#99: Jackson C. Frank - I Want to Be Alone (Dialogue) [1965]

Alla har vi någon gång varit där. Ibland vill man bara vara ensam och borta från allt. Få beskriver detta bättre än det tragiska livsöde som en gång var Jackson C. Frank. Som liten var han med om en elak brand som tog ifrån honom många av hans bästa kompisar, och efter den händelsen kom han att kämpa i ständig uppförsbacke genom livet. Sedermera tog depressioner och annat över, men någonstans däremellan hann han också spela in en skiva som tillhör det här decenniets allra vackrast bevarade hemligheter.

#98: The Flirtations - Nothing But a Heartache [1968]

Inte kommer väl soul i denna täta, upplyftande och kärleksfyllda förpackning längre?

97: Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) [1963]

Jullåtar? Då tänker ni en hemsk decemberlördag i Nacka Forum eller någon annan gudsförgäten och själlös galleria. Jag vet hur det är. Jag har själv arbetat på ett sånt ställe och vill därför att The Real Group och alla andra bidragande as ska veta vilka men det sätter. Vilken brutal och utdragen misshandel som ens hörselorgan utsätts för. Det finns dock ett undantag från dessa återkommande låtar som jag fortfarande kan uppskatta - ja, jag kan till och med kosta på mig att le lite när jag hör den - och det är den här nästan tre minuter långa julklappen, ursprungligen menad för Ronnie Spector, men i efterhand alltid ihågkommen med Darlene Love.

96: The Impressions - People Get Ready [1965]

Just get on board and thank the lord for Curtis Mayfield.

95: The Beatles - I Should Have Known Better [1964]

Ah, nu hör jag några som skruvar på sig i salongen och frågar sin stolsgranne om I Should Have Known Better verkligen är Beatles sjätte bästa låt. Det gör ni rätt i. Det förhåller sig förmodligen inte så, men just idag, just nu, får den representera deras tidiga period. En stor del av det här mastodontprojektet har nämligen ägnats åt vilka sex låtar som Fab Four ska få med. Bara i det här fallet, att försöka få med en låt från deras lite enklare och ibland allt för bortglömda period, fanns det alldeles för många låtar att välja bland. Vi tackar I Want to Hold Your Hand, Any Time At All, Please Please Me, Eight Days a Week och många, många fler för en god match och hälsar deras sista munspelsintro och Harrisons tolvsträngade Rickenbacker upp på scenen. Alla är välkomna att skaka sina lurviga.

94: The Supremes - You Can't Hurry Love [1966]

Äh, ni kan ju fortsätta stå upp. Jobba gärna på samma sätt som de tycks göra i den härliga bilden längst upp. Händerna är viktiga, men glöm inte bort de lätta höfterna. Så ja. Mitt i all denna glädjeyra vill den tyske kalenderbitaren inom mig bara passa på att uppmärksamma er om att det ni just nu hör alltså är Diana Ross och tjejernas sjunde listetta och att en man vid namn Paul Weller skulle ha stor nytta av låten 16 år senare i skapandet av en annan rätt klämkäck dänga.

93: The Isley Brothers - This Old Heart of Mine (Is Weak for You) [1966]

Vi fortsätter på Motown- och Holland-Dozier-Holland-spåret. Utöver det att detta nu börjar kännas som en enda lång ansökan om DJ-jobb på Fasching finns inte mycket mer att säga än att det låter fantastiskt. Och svaret på frågan är ja - det går bra att fortsätta ta den där svängomen.

92: The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice [1966]

När Animal Collective var som mest i ropet gick det att läsa mycket om deras uppenbara Beach Boys-influenser. På Wouldn't It Be Nice kan man helt klart höra att dessa påståenden inte är tagna från luften. Jag känner nu att låten förmodligen är värd en bättre placering på listan, men gjort är gjort och Brian Wilson är trots allt ändå ett geni.

91: Bob Dylan - Don't Think Twice, It's All Right [1963]

För mig är det nästan omöjligt att inte drabbas av skrivkramp när det gäller Dylan. Så mycket har redan sagts, så mycket har redan tolkats och så många andra än jag kan honom så mycket bättre. Det blir därför mest pinsamt om jag ska lägga ut orden om honom här. Nöj er med att lyssna på låten - den är rätt bra.

90: The Kinks - Victoria [1969]

Ray Davies, förste satiriker av popvärlden.

Och så drottningmodern, innehavare av världens läskigaste ämbetsnamn, på tillfälligt ölstopp i Londons East End.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#109-100)

#109: Leonard Cohen - So Long, Marianne [1968]

Jag har av oklar anledning aldrig riktigt fastnat för den kanadensiske musikpoeten, men den här låten, adresserad till norskan Marianne Jensen, vilken Cohen mötte i den grekiska övärlden i början på 60-talet, går inte att värja sig mot med sina fantastiska bakgrundskörer.

#108: The Marvelettes - Please Mr. Postman [1961]

Originalet är fortfarande bäst. Motowns första framgångsrika tjejgrupp var också historiska på det viset att de var först med att landa en Billboard-etta åt bolaget.

#107: The Fascinations - Girls are Out to Get You [1966]

En kompis berättade en gång att han hade haft det tveksamma nöjet att stöta på en självuttalad womanizer. Denne guds gåva till tjejerna anmärkte på att min vän hade för få knappar uppknäppta på skjortan och tipsade istället om en "Saint-Tropez-knäppning", vilket innebar "tre knappar uppknäppt - då får man ligga". Nu är den här killen säkert inte medveten om Fascinations minihit från 1966, men jag tänker ändå att den skulle fungera väldigt fint som ledmotiv till de återkommande spegeluppladdningarna inför vad han själv ser som ett "fortsatt segertåg i vimlet".

#106: Bobby Fuller Four - I Fought the Law [1965]

Som någon ute på det stora nätet kommenterade: "It's pretty rare that the law loses". Det tyckte jag var lite kul. En cover som ändå har blivit ett original. Kanske historiens första punklåt...?

105: The Left Banke - Pretty Ballerina [1966]

I min högst imaginära samling med LP-skivor känns sjutummaren Walk Away Renee/Pretty Ballerina som en av hörnstenarna. Det är målfoto mellan de två spåren, men WAR drar den här gången det lite längre strået.

104: The Left Banke - Walk Away Renee [1966]


103: The Byrds - I'll Feel a Whole Lot Better [1965]

En låt som säger det mesta om varför The Byrds är ett så fantastiskt bra band.

102: The Spencer Davis Group - Gimme Some Lovin' [1967]

Paul McCartney ska ha sagt att Steve Winwood är en svart man fast i en vit mans kropp, och visst kan man hålla med i det påståendet när man hör Spencer Davis Group. Sånt här sväng är vi inte bortskämda med på våra breddgrader - eller vad säger ni herrar Berg, Winnerbäck och Thåström?

101: The Kinks - Death of a Clown [1967]

Det är något med bakgrundskörer och jag. Dave Davies skriver om den gråtande clownen och slutresultatet tillhör de båda Arsenal-brödernas finaste stunder.

100: Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit [1965]

"She knows there's no success like failure, and that failure's no success at all". Ahh... Han är knepig ibland, Robert, men nästan alltid väldigt, väldigt bra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#119-110)

#119: The Equals - Black Skin Blue Eyed Boys [1969]

Vad får man om man blandar klassisk British Invasion-rock med soul, funk och R & B? Jo, du får Johnny Marrs favoritfreakbeatband!

#118: Fairport Convention - Meet on the Ledge [1968]

Än idag turnerar det band som anses vara det enskilt viktigaste för den moderna engelska folkrocken, men det var i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet man var som mest lyckosamma. Richard Thompson, en av många duktiga låtskrivare i gruppen, skrev deras kanske mest kända låt, döpt efter den stora trädgren som han själv brukade leka vid som liten.

117: The Bob Seger System - Ramblin' Gamblin' Man [1968]

En klassisk rockrökare av en sort man aldrig kan få nog av.

116: The Temptations - Get Ready [1966]

Att Smokey Robinson kan skriva rätt bra låtar kommer vi få bevisat senare på den här listan. Get Ready var hans sista bidrag till ett av Motownstallets mest lyckade grupper. Hyfsat svängig sak.

115: Caravan - Place of My Own [1968]

Tokflummig, urspårad och svårt experimentell sextiotalsrock är oftast inte min kopp te, men Place of My Own är en personlig favorit från den engelska Canterburyscenen och är väl förtjänt av en plats på listan.

114: The Band - The Weight [1968]

Jag gillar The Band, och Music From Big Pink är en trevlig skiva, men jag tycker sällan att de enskilda låtarna når de riktigt höga höjderna. Att inte ha med The Weight på en lista med sextiotalslåtar är däremot att betrakta som tjänstefel.

113: The Zombies - This Will Be Our Year [1968]

Utöver det att det är en av världens bästa kärlekslåtar är det också en av Zooey Deschanels favoriter. Hon har bra smak, tösabiten. Ligger bra till för att få komma med på en framtida bröllopsplaylist.

112: The Rolling Stones - Monkey Man [1969]

Goodfellas är en bra film och Monkey Man är en bra låt. Jagger sjunger att "all my friends are junkies", och ja, det är väl bara att titta på gitarristen vid sidan om honom för att ge honom rätt i det.

111: Nick Drake - River Man [1969]

Knappt uppmärksammad under sin levnad, avliden till följd av överdosering av antidepressiva medel, gränslöst hyllad efter sin död. Där har ni den välbekanta historien om Nick Drake - världshistoriens kanske bäste singer-songwriter och en av få artister som kan se tillbaka på tre skivor och femton allmusicstjärnor. Personligen tycker jag att Bryter Layter är hans bästa, men debuten är inte så pjåkig den heller.

110: Martha and the Vandellas - (Love Is Like a) Heatwave [1963]

Originalet av Heat Wave står fortfarande ut som en av firma Holland-Dozier-Hollands allra finaste stunder, och då får man ändå ha i bakhuvudet att de också har några andra hits under bältet. Uppbackade av Motowns egna The Funk Brothers sjunger Martha och tjejerna om det här som så ofta är på tapeten i popsammanhang och kallas för kärlek.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#129-120)

#129: Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]

Roy var mannen som sjöng "You'll Never Walk Alone" före både Gerry & The Pacemakers och The Kop. Året var då 1954. Tolv år senare gavs denna northern soul-anthem ut, men det var först på sjuttiotalet som den nådde en större publik. Den förre proffsboxaren och gospelsångaren var som ni hör begåvad med en mäktig pipa, men likt många andra stora röster tystnade den allt för tidigt. Blott 40 år gammal plockade Roy ned skylten i vad som tros vara ett stroke-anfall.

#128: The Small Faces - All or Nothing [1966]

Trots att Small Faces var ett av de ledande mods- och British Invasion-banden är känslan att de idag är ganska bortglömda. Så var verkligen inte fallet för 44 år sedan, då "All or Nothing" toppade singellistan i England tillsammans med Beatlarnas något blaskiga "Yellow Submarine". Steve Marriotts röst visar var skåpet ska stå i denna trotsiga låt om kärlek och uppbrott.

#127: Love - Always See Your Face [1969]

Nämen hallå där, det första Love-inslaget på listan! En låt jag först upptäckte genom soundtracket till High Fidelity. De första veckorna med låten var en intensiv kärlekshistoria. Det kändes som att den var med mig överallt. Vi trivdes verkligen i varandras sällskap. Men så fann jag andra, och den hittade säkert också andra öron, och vi gled isär mer och mer. Fram tills nu. För som alltid med Arthur Lee så hittar vi tillbaka till varandra. Efter några år tillsammans har vi nu nått fram till den tidpunkten då jag, utan darr på rösten, kan säga att jag älskar (pun intended) Love.

#126: The Who - The Kids are Alright [1965]

Många gånger behövs det inte mer än ringande gitarrer och trallande melodier för att göra strålande pop.

#125: Tommy James & The Shondells - Crimson & Clover [1968]

På den ständigt återkommande frågan "vilken är din favoritfärg?" är mitt nya standardsvar karmosin. Jag vet knappt hur det ser ut, men det är ett kul ord och del av en gammal amerikansk listetta. En sån där låt som jag inte riktigt kan förklara varför jag gillar.

#124: Mott the Hoople - Rock & Roll Queen [1969]

Jag gillar sån där rock 'n' roll-musik, va. Mycket gitarrer, trummor och bas. Och så får det gärna svänga så där härligt rockigt, va.

#123: Thunderclap Newman - Something in the Air [1969]

Det finns ett kapitel i Fredrik Strages Text som handlar om roddare. Om man som jag har varit fascinerad av detta släkte ända sedan Jonas Inde gestaltade Tommy Bohlin är det en ganska engagerande text som beskriver hur livet på vägarna kan se ut. Har du inte läst artikeln är det bara att titta på vårt lands mest TV-vänliga roadie, Nalle Knutsson-sidekicken Jörgen "Jugge" Nohall, för att få dig en rättvis bild av hur roddaren äter, sover och skiter rock 'n' roll. Sen finns det givetvis andra typer, som Who-roadien John "Speedy" Keen, textpappa till "Something in the Air".

#122: The Lovin' Spoonful - Summer in the City [1966]

En hit med biltutor och tryckluftsborrar kommer alltid vara en hit med biltutor och tryckluftsborrar. Jag väljer i det här fallet att bortse från att låten är outsägligt uttjatad och förmodligen inte är förtjänt av en så hög listplacering.

#121: Bettye Swann - Make Me Yours [1967]

En grym låt, kort och gott.

#120: The Sonics - Psycho [1965]

Haha, det är "fullt ös - medvetslös", "plattan i mattan" och alla andra tokuttryck på samma gång. Gerry Roslie dricker inte bara stryknin, här skriker han också ut den gamla lågstadiesmädelsen "psyko". Han ger verkligen allt och det är så befriande skönt att höra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#139-130)

#139: The Byrds - Eight Miles High [1966]

Första men inte sista Byrds-bidraget på listan. Men så är ju också allt utom delar av Gram Parsons-perioden fantastiskt bra. Här har pojkarna börjat utveckla ett visst tycke för droger, och som skörd av detta vidlyftiga leverne kom den här psykedeliska hörnstenen ut.

#138: The Hollies - I Can't Let Go [1966]

Live-versionen av låten är en eldig sak, som för mig är väldigt mycket 60-tal. Ett gäng unga grabbar, här ledda av en särskild Graham Nash, framför popmusik inför en begeistrad skara åskådare. Kuriosa är att låten delvis är skriven av Chip Taylor - brorsa till Jon Voight, skådisen, ni vet. Vad Angelina tycker om farbror Chips gamla dänga förtäljer inte historien. Det kan ju faktiskt vara så att en blaskig Chip har för vana att leta sig bort mot flygeln på släktkalasen med försöket att få resten av familjen Taylor-Voight-Jolie-Pitt att stämma upp i sången , och då är det ju inte alls lika kul. Det är det inte.

#137: The Contours - Just a Little Misunderstanding [1962]

Vad är det man brukar säga om såna här dansrökare? Jo, just det, a belter tune.

#136: Jacques Dutronc - Le Responsable [1969]

Av många tänkbara anledningar att vara avundsjuk på Jacques är det främst en som sticker ut: han är gift med Françoise Hardy (se den klassiska och kanske något uttjatade bilden högst upp), denna omhuldade fransyska som kanske var världens snyggaste under det årtionde vi nu försöker avhandla. Och så skrev han låtar. Dessutom ganska bra sådana. Frickin' frogeater!

#135: The Brogues - I Ain't No Miracle Worker [1965]

Be mig inte flytta något berg här, jag försöker faktiskt göra det bästa jag kan av den här listan. Brogues förstår precis vad jag menar och därför bereds deras nugget plats hos oss.

#134: The Pretty Things - Mr. Evasion [1968]

Jag är långtifrån någon gitarronanist, men Dick Taylor (gammal Stones-hangaround) gör verkligen låten. Möcke, möcke bra, som Svennis kanske mumlade i lurarna vid första provlyssningen av låten på grammofonavdelningen på Domus i Torsby.

#133: The Cowsills - II x II [1969]

Bandet som blev en inspirationskälla till TV-serien The Partridge Family äger ett par rätt så okreddiga egenskaper. Dels var de i någon mening en TV-produkt (de förekom i en mängd familjeprogram och reklamfilmer) och dels bestod de av en hel liten Rhode Island-familj. Sex präktiga små syskon - och en mamma. Men som tur var gjorde de också en del bra musik. Bland annat den här pärlan från deras senare period. [hittade ingen Spotify-version av låten, därav YouTube-länken där ni kan se hela familjen uppträda i televisionen]

#132: Paul Revere & The Raiders - Kicks [1966]

Paul Revere tar strid mot den sedeslösa drogkulturen och menar att man faktiskt kan hitta kickar bortom knarket. Kanske borde den Gram som nämndes högre upp ha ägnat låten några extra lyssningar, om inte annat för den eggande refrängens skull.

#131: The Stooges - 1969 [1969]

Det är en ung ginkropp som här börjar med ett nonchalant "alright" och sedan utvecklar sina tankar om hur det är att vara 22 år och bo i en liten stad i Michigan under hippieerans sista dans. Jag rotar fram min gamla Stooges-tischa och minns tiden när det fanns en krimskrams-affär med det föga påhittiga namnet Rock 'N' Roll Store på Karlbergsvägen. Behöver jag säga att affären också drevs av en härligt övervintrad gammal rocker (som alltid återkom till historien om när Howlin' Pelle var där och köpte en gitarr)?

#130: Stone Poneys - Different Drum [1967]

Jag är inte särskilt kunnig när det gäller Linda Ronstadt och hennes musikkarriär, men jag vet att hon vid tiden för den här låtens utgivning är 21 år gammal och väldigt söt. Väldigt Lily Allensk. Utöver dessa hårda fakta vet vi också att hon här sjunger alldeles fantastiskt över ett kammaraktigt arrangemang.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#147-140)

#147: Blind Faith - Can't Find My Way Home [1969]

Steve Winwood, 21, och Eric Clapton, 24, på varsin finstämd akustisk, Ginger Baker på jazzdränkt trumkomp och så Winwoods änglalika röst på det. På supergruppens enda platta är det här det bästa bidraget.

#146: Sly & The Family Stone - Everyday People [1968]

Soulfunkens All You Need Is Love. Utgiven mitt under Vietnam-kriget vädjar Sly Stone om fred och påminner alla tvivlare om att vi ändå är ganska lika varandra. Sly och gänget skulle ha mer att ge under nästa årtionde, men den här fina biten kvalar med lätthet in bland deras största, om än lite poppigare, stunder.

#145: Jefferson Airplane - White Rabbit [1967]

Jag har ganska svårt för JA och deras proggiga sound, men den här låten är ju ganska cool. Framför allt är den med i en obetalbar scen i Fear and Loathing in Las Vegas, där en cocktailproppad och knivförsedd Dr. Gonzo (Benicio del Toro) ber Johnny Depps rollfigur Raoul Duke att slänga i den inte så mobila bandspelaren i badkaret "when White Rabbit peaks".

#144: Robert Knight - Love on a Mountain Top [1967]

Här är jag osäker. Vissa källor hävdar att låten ligger med på Knights skiva med samma namn som hans främsta hit, Everlasting Love, utgiven 1967, medan andra påstår att den gavs ut som singel först sex år senare, alltså på fel årtionde för oss. Vi kör på 60-talsvarianten, annars blir den här listan helt kajko. För med ska den. Sån här slick soul är jag väldigt svag för.

#143: Tim Buckley - Pleasant Street [1967]

Om en LSD-tripp kan vara en ballad är Pleasant Street låten. Det repetitiva "down, down, down" följt av refrängen... Mmm. Förmodligen handlar dock låten om heroin, och visst, det har man ju hört att folk kan må bra av, men preparatet var åtta år senare också högst medverkande vid Buckleys tragiska död. Men nog vill jag allt tro att det någonstans finns en Pleasant Street som Jeff och Tim vandrar runt och jammar på. [varning för märkliga Spotify-versioner]

#142: The Box Tops - Soul Deep [1969]

Hörrni, Box Tops bästa låt är inte The Letter, det är ju Soul Deep. Alex Chilton med stämma är i högform i den här blåögda soulpärlan. Så. Jävla. Bra.

#141: The Easybeats - Friday On My Mind [1965]

Tidigare, innan den här bloggen fanns, delade jag blogg med en av mina bästa kompisar. Vi kan kalla honom A, men egentligen heter han Arvid. Just nu befinner han sig i Australien och gör praktik på ett fint ställe. Men tidigare, när han bodde i Sverige, skrev han en gång väldigt fint om just The Easybeats, som just är från Down Under. Just passande, va? Va? Med det som bakgrund vill jag inte vara sämre än att jag kopierar hans inlägg. Med på köpet får ni också en liten video.

"En måndag i december känns ju sällan särskilt upplyftande. Om cirka två timmar är det natt och det kan man inte säga annat om än att det är bedrövligt. Vet ni vad jag gör i det läget? Jag tar mig en titt på australiska 60-talsgruppen The Easybeats video till den fantastiska låten 'Friday On My Mind'.



Genast känns allt lite lättare. Och det beror inte enbart på musiken. Det finns nämligen ett par saker med videon som är värda att dröja sig kvar vid ett tag.

Till att börja med sångaren Stevie Wright. Han ser så full i fan ut i sångens inledning att man inte kan låta bli att tänka att 'det där är allt en riktig liten rackargrabb', men så är han så charmig att man väljer att ha överseende med att han just pallat ett helt tjog äpplen av dig. Sedan slås du också av att han ser ut som vilken Beatles-medlem som helst och att det förmodligen ledde till att han kunde ligga runt utav bara helvete där nere i Australien.

Sedan har vi min stora favorit – trummisen Gordon 'Snowy' Fleet. Mannen ger steloperationen ett ansikte. Han sitter och bankar med sina trumpinnar på ett sätt som för tankarna till Frankensteins monster. Varje gång jag ser detta skrattar jag högt och tänker 'oj oj vad stel han är' och så känner jag ett oerhört sug efter att se denna man dansa limbo. Kontrasten mot sångaren är total. Stevie Wright formligen spritter av glädje och försöker röra varenda fiber i kroppen samtidigt. Han påminner om 'Happy Feet', den där animerade pingvinen, ni vet. Så ser han ut. Koordinationen är inte den bästa, och varje gång han ska slänga med huvudet måste han liksom stanna upp med resten av kroppen. Men jösses vad han flyger runt! Och bredvid honom sitter Gordon 'Snowy' Fleet som vore han gjord av sten."

#140: Dobie Gray - Out on the Floor [1965]

Hey, hey, hey! Ah... Det blir nästan inte mer Northern Soul än så här. Genast förflyttar vi oss till det berömda Wigan Casino och en tid långt före den då femtonåriga estetstudenter går omkring med Northern Soul-axelremsväskor och Muse i hörlurarna och känner sig allmänt alternativa.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]