Visar inlägg med etikett Lorraine Ellison. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lorraine Ellison. Visa alla inlägg

fredag 19 november 2010

60-talets 200 bästa låtar (#89-80)


#89: The Walker Brothers - My Ship Is Comin' In [1965]

"Bröderna" Walker är ena hala jävlar. Från det jag har hört av brödratrion och Scotts solokarriär tycker jag att det lätt blir för mäktigt, men här balanserar de med känsliga steg på rätt sida gränsen om det äckelpompösa.

#88: Irma Thomas - Break-A-Way [1964]

Irma! Bara namnet är ju för härligt. Det blir inte mer bortglömd gula Blend-faster än så. Men nu talar vi ändå om "The Soul Queen of New Orleans", i andra sammanhang kanske mest känd för Time Is On My Side men på den här bloggen alltså framhållen för denna riviga lilla sak. För den handklapps- och bakgrundskörsvage dukar vi fram fasters vita linnedukar.

#87: Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]

För någon månad sedan här i bloggen nämnde jag vilken fantastisk skiva Stay With Me är. Det finns ett par, tre spår där Lorraine med tillhörande pipa slår undan den berömda mattan på en. Titellåten fungerar som en alldeles perfekt introduktion till hennes elva låtar korta skivkarriär.

#86: Fleetwood Mac - Man of the World [1969]

På den nya och på vissa håll lite för hyllade Håkan Hellström-skivan går en textrad "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd". Det är lite samma tema i den här hänförande låten, skriven av den Peter Green som vissa rockrävar hävdar är det riktiga Fleetwood Mac.

85: The Association - Never My Love [1967]

Enligt trovärdiga beräkningar från 1999 är Never My Love den näst mest spelade låten i världshistorien efter ettan You've Lost That Lovin' Feelin' och före trean Yesterday. Den sammanlagda radiotiden under låtens tre inledande decennier uppgår till smått makabra 40 år. Det är med andra ord rättvist att utfärda en viss varningsflagg för sönderspelning här. Men samtidigt är en bra låt alltid en bra låt, och The Association-versionen är för mig fortfarande ganska så behaglig att låta sig vaggas in i.

84: The Shangri-La's - Past, Present and Future [1966]

Av sextiotalets alla tjejgrupper utmärker sig tjejerna från Queens med sina djupa och emellanåt rätt dystra texter. Bara det gör att man har ett extra gott öga till dem. När de sedan tar hjälp av ingen mindre än Beethoven faller prettot som gömmer sig inom mig pladask.

83: Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]

Ingen kan sjunga om livets goda viner med samma eleganta och värdiga stämma som gamle Ol' Blue Eyes.

82: Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]

Det är klart att Dusty ska vara med på den här listan. Svårigheten har varit att välja rätt låt. Den här gången föll valet på Just a Little Lovin', vilken, för att tala i musikjournalisttermer, låter lite som en sommarbris.

81: The Byrds - Goin' Back [1967]

Lättviktig skit, det var vad David Crosby ansåg om låten innan han kort därefter valde att avsluta sina åtaganden i bandet. Jag håller såklart inte med honom i det omdömet. Lyssna bara på den avslutande halvminuten - precis så vill jag nämligen ha min lättviktiga skit serverad.

80: Van Morrison - Madame George [1968]

Sent ska syndaren vakna. Jag som länge har förfäktat åsikten om att Van Morrison är en tråkig jävel är nu redo att erkänna att han trots allt har sina stunder.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

lördag 25 september 2010

Lördagseftermiddagsmusik


Det har alltid funnits något väldigt avkopplande med lördagseftermiddagar. När jag var liten och tittade på Tipsextra infann sig den stunden mellan programmets slut och det att maten var klar någon gång vid åtta. På teven hördes den ofantligt tråkiga Helgmålsbönen, men ingen orkade egentligen byta kanal eller stänga av. Alla, oavsett ålder, pysslade med sitt och bidrog till en relativt fåordig trivsamhet. Utanför fönstren var det mörkt.

Och nästan alltid hördes en skiva rulla i bakgrunden.

Om ni nu tror er ha listat ut hur en avkopplande lördagseftermiddag kan se ut förstår ni också att den perfekta bakgrundsmusiken mellan klockan sex och åtta den 25 september 2010 är Lorraine Ellisons alldeles fantastiska Stay With Me. Om ni likt jag själv känner av vinet från gårdagen, bara vill ta det lugnt eller rent av redan har börjat gå loss på den mat och dryck som ska göra er sällskap under kvällen så är Lorraine i vilket fall er bästa vän.

Skivan, utgiven 1969, kan vara svår att få tag på, men är väl värd sin webb-utmaning. Stay With Me är Ellisons enda fullängdare, vilket om man lyssnar på skivan framstår som väldigt märkligt. Det är nämligen strålande intensiv soul som inte bör lämna någon oberörd.

Som smakprov spisar vi den mest välkända låten från skivan:



Avslutningsspåret går inte heller av för hackor: