#41 [Next Stop: Soulna Station!]

Från den värmande inledningen i Keep My Baby Warm till den fantastiska guldskatten Lee Moses, vidare till det oemotståndliga läspandet från R.B. Hudmon och avslutningen med en av mina absoluta favoritsoulröster. Nej, du förstår såklart att du inte har något annat val än att hoppa på tåget som tar dig till Soulna Station!

(Och okej, så skjut mig då för att jag råkar gilla överjävligt bra soul och är svag för lökiga ordlekar!).

>> This Is Pop? [#41: Next Stop: Soulna Station!] <<

1. Charles May & Annette May Thomas - Keep My Baby Warm
2. Paul Kelly - Stealing In The Name Of The Lord
3. Lee Moses - Diana (From N.Y.C.)
4. The Valentines - Breakaway
5. The Soul Children - Love Is A Hurtin' Thing
6. Carla Thomas - I'll Never Stop Loving You
7. Mickey Murray - How Many Breaks Can One Heart Take
8. Candi Staton - Now You've Got The Upper Hand
9. Wilson Pickett - I'm In Love
10. R.B. Hudmon - How Can I Be A Witness
11. Jerry Butler - Find Another Girl
12. Barbara Randolph - I Got A Feeling
13. William Bell - I Forgot To Be Your Lover
14. Bettye Swann - Then You Can Tell Me Goodbye

Älskade omslag: Larry Williams & Johnny Watson - Too Late [1969]

Livsglädje är ett retligt ord. Det ryms så mycket pådyvlad och äckligt småreligiös livschoach-mumbo jumbo i det att man nuförtiden nästan inte vågar ta det i sin mun. Men om vi försöker bortse från alla typer som gör pengar på att försöka detronisera känslor som inte uttrycks i form av armkroksdans till bröderna Rongedal, så finns där också väldigt mycket härligt.

En sak ska du dock veta innan du nu far iväg i tankarna och påminner dig om livets goda: Oavsett hur tillfreds du råkar vara, och oavsett hur mycket du skrattar och har kul, kommer hissen som transporterar din livsglädjebarometer aldrig kravla sig upp på det översta våningsplanet. Jag talar om den där sista lilla avsatsen som två gladlynta amerikanska herrar iordningställde alldeles på egen hand under 1960-talets allra sista år och som de sedan dess äger ensamt tillträde till.

Glöm Mia Törnbloms dollargrin efter ännu en bästsäljare. Lämna kvar Lasse Kronérs Diggiloo-min i byrålådan. Förlägg genast Lasse Holms ansiktsuttryck när han under Cannelloni Macaroni-crescendot får korn på en medelålders kalaspingla i publiken.

Detta, mina vänner, är nämligen livsglädje i dess renaste form.


På motorhuven till varsin "amerikanare" ser vi Larry Williams och Johnny "Guitar" Watson. Och visst kan man, bara utifrån den här häpnadsväckande bilden, gissa sig till att de båda grabbarna har två stycken rätt så intressanta livsöden att berätta?

Lawrence "Larry" Williams föddes den 10 maj 1935 i New Orleans. Det var där, mitt i Ignatius J. Reillys träskmarker, som han tog sina första stapplande steg mot att bli en respekterad musiker och underhållare. Redan i tidig ålder var han en fena på piano. Vid 19 års ålder fick han rollen som allt-i-allo till R&B-sångaren Lloyd Price. I samma veva befrändade han Little Richard, varpå han strax därefter också blev signad till Specialty Records, samma bolag som Price och Richard då låg på.

För Specialty spelade han in flera hits. Två av hans mest kända låtar, "Short Fat Fanny" och "Bony Moronie", sålde i över en miljon exemplar, vilket i sin tur renderade i två guldskivor. Mot slutet av 1950-talet avtog dock musikframgångarna för Williams. Det var känt att han umgicks i tveksamma miljöer och han omgärdades av rykten som sade att han tidigare hade gjort karriär som en av New Orleans främsta hallickar. År 1960 åkte han dit för narkotikainnehav och finkades för en kortare period.

Efter avslutad gallerskakning följde flera år av mindre uppmärksamhet för Williams. I mitten på 1960-talet träffade han sedan Johnny "Guitar" Watson. Tillsammans spelade de in den härliga northern soul-pärlan "Too Late" och några andra småskaliga hits, men det stora Billboard-lyftet skedde aldrig för den karismatiska duon. Kanske var det också av den anledningen som Larry valde att söka sig vidare mot den stora, vita duken. Han medverkade i skrala produktioner som Just for the Hell of It (1968) och Drum (1976), samt det mindre kända O. J. Simpson-dramat The Klansman (1974).

Men inte heller inom filmens värld lyckades Williams slå igenom fullt ut. Åren gick, 1970-talet kom och discomusiken gjorde sitt stora inträde i nattlivet. Larry, som gärna tog sig ett järn eller sju, fortsatte sitt vidlyftiga leverne med mycket kvinnor, dans och sång. Hans kärlek till kokainet lät sig bli allt mer omtalad. Borta i LA pudrade han ofta och gärna näsan full med sin gamle partner in crime från New Orleans-tiden, Little Richard. Williams, som ju inte alls var någon gröngöling när det kom till att bedriva handel med ohederliga varor, var också den som försåg Richard med kokset. Solen sken och livet var en enda stor fest.

Men så en dag uppstod trubbel i det kokaindränkta Kalifornien-paradiset. Little Richard var skyldig Larry pengar för ett bättre parti ladd - men, ser ni, den dag då Richard skulle återgälda Williams var han för hög för att ens minnas skulden. En ursinnig Larry Williams stoppade då på sig en kromad jävel och åkte hem till Richard för att där hota den senare till livet. Den dragna pistolen slutade aldrig med någon blodsutgjutelse, men kom att bli något av en vändning för Little Richard, som efter händelsen valde att söka räddning hos högre makter.

Larry Williams sjönk dock allt djupare ner i Los Angeles undre värld av våld och droger. Den 7 januari 1980 hittades han död i sitt hem. Han hade blivit skjuten i huvudet, men polisen bedömde fallet som självmord och några gripanden om inblandning i dådet skedde aldrig.

Strax efter Williams död sker något mycket märkligt. En okänd bluessångare vid namn Martin Allbritton hävdar att han ÄR Larry Williams, och att han lever och har hälsan. Under många år turnerar sedan Allbritton runt i USA under namnet "Big" Larry Williams. År 1990 släpper han en skiva som han kallar Street Party. Den riktiga Williams familj har länge bett Allbritton att sluta upp med tramset att åka runt på vägarna och uppträda i en död mans namn, men dessa yrkanden har än så länge bara mötts av kalla handen från den svarande.

Johnny "Guitar" Watson då? Kan han verkligen mäta sig med Larry Williams i fråga om hisnande livshistorier?

Ja då. Det ska nog ordnas.

John Watson Jr., senare mer känd som Johnny "Guitar" Watson, föddes den 3 februari 1935 i Houston, Texas. Hans pappa, som var pianist, lärde honom spela instrumentet i unga år. Men det var inte pianot han skulle fästa sig vid, nej, som hans smeknamn avslöjar så var det såklart gitarren som intresserade honom allra mest.

Den första gitarren fick han av sin farfar när han var elva år gammal. Farfarn, som var präst till yrket, gav lille John gitarren med förbehållet att han inte fick ägna sig åt att spela "devil's music" på den. Watson tackade och började genast spela musik som talade till Hin Håle och hans gelikar.

När John var 15 år fyllda separerade hans föräldrar och John flyttade med mamman till Los Angeles. I den nya staden gjorde han sig snabbt ett namn genom att vinna flera lokala talangshower. Detta ledde till jobb som gitarrist, pianist och vokalist i olika jump blues-band i trakten. Efter att ha sett filmen Johnny Guitar (1954) valde han att ta det artistnamn som skulle följa honom karriären ut. Med namnet utvecklade han också en tydlig stil som en skrävlande, smått galen humorist med en fäbless för tokiga kläder och vräkiga smycken. Med sina guldtänder, bredbrättade hattar och svala solglasögon gick han all in och var med sin smaklösa stil någonstans en föregångare till många av dagens förlorade hip hop-stjärnor.

Men det var inte bara kläderna som gjorde Johnny till en flärdfull och extraordinär artist. Hans gitarrspel var oerhört forcerat och hans attackerande utslag mot gitarren - utan plektrum! - gjorde att han ofta fick stränga om gitarren ett par gånger varje show. Likt Larry Williams upplevde han sin största stund som artist år 1957 när han släppte hitten "Gangster of Love", en låt som även återutgavs under Watsons mest utflippade funk-år (koksad liveversion HÄR!).

Men jämfört med Too-Late brodern Larry Williams hade Johnny Guitar en jämnare karriärskurva och uppträdde stadigt med flera av branschens största stjärnor. Etta James har sagt att Watson är en av hennes absoluta favoritsångare och Bobby Womack har hävdat att han "musikmässigt var en av de största revolvermännen där ute". Jämförelserna med Jimi Hendrix kommenterade Watson själv med orden "those things Jimi Hendrix was doing, I started that shit". Han samarbetade med stora namn som bland annat The Olympics, Johnny Otis och Sam Cooke.

Apropå den sistnämnde så pekas även Watson ut som yrkesverksam sutenör i boken Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke av musikjournalisten Peter Guralnick. Vid sidan om musicerandet hävdar Guralnick att Watson åtnjöt vissa sidoinkomster som hallick. Johnny Guitars egna inlägg i prostitutionsdebatten ska ha varit att han kände sig "ambivalent" inför frågan om att köpa och sälja sex, men passade samtidigt på att fastslå att det "betalade bättre än musik".

Åren som följde efter "Too Late" och samarbetet med Larry Williams var inte alls dåliga för Watson. Han hade lätt för att anpassa sig till olika stilar och mot slutet av 1970-talet skrev han flera av sin mest kända bitar, varav ett par av dem genererade relativt stor framgång i disco- och funkkretsar. Men efter Williams dödsskjutning 1980, och ett par andra personliga bakslag i samband med det, drog sig Johnny undan mer och mer från rampljuset. Under stora delar av 1980-talet gick han under radarn och i efterhand kommenterade han perioden med "I got caught up with the wrong people doing the wrong things".

På 1990-talet återvände Johnny "Guitar" Watson till musikscenen, och med skivan Bow Wow från 1994 nominerades han till och med för en grammy. Hans namn kunde nu läsas lite här och var i ansedda musiktidningar. I många fall nämndes han med stor vördnad och påstods med sin genreflytande stil ha influerat flera stora namn och artister. Han blev samplad av Redman, Dr. Dre och Jay-Z, samtidigt som hans catchphrase "Bow Wow Wow yippi-yo yippi-yay" lånades av Snoop Dogg till hans hit "What's My Name". På frågan om hans sång "Telephone Bill" från 1980 förutsåg rappens ankomst, svarade han: "Anticipated? I damn well invented it!... And I wasn't the only one. Talking rhyming lyrics to a groove is something you'd hear in the clubs everywhere from Macon to Memphis. Man, talking has always been the name of the game. When I sing, I'm talking in melody. When I play, I'm talking with my guitar. I may be talking trash, baby, but I'm talking"

Vid 60 års ålder upplevde han alltså en sällan skådad pånyttfödelse. Som van underhållare i the showbiz, och med över 40 års erfarenhet i ryggen, var det nu självklart att han gav sig ut på långa turnéer med material från hela hans karriär. Mannen, som 14 år efter sin död förärades med en bok med den fantastiska titeln The Gangster of Love – Johnny "Guitar" Watson: Performer, Preacher, Pimp, var inte sen med att njuta av uppståndelsen och gav allt i konsert efter konsert världen över.

Den 17 maj 1996 hade turen kommit till att besöka Yokohama i Japan. Enligt ögonvittnen på plats var Johnny sitt vanliga, färgstarka jag hela vägen fram till det tillfälle då han, mitt i ett fullödigt gitarrsolo, kollapsade på scenen. Hans mindre hälsosamma leverne hade hunnit ikapp honom. Den stora showmannen avled mitt framför chockade åskådare i publiken.

Hans sista ord i livet ska ha varit "ain't that a bitch?".

Lördagseftermiddagsmusik

Det har alltid funnits något väldigt avkopplande med lördagseftermiddagar. När jag var liten och tittade på Tipsextra infann sig den stunden mellan programmets slut och det att maten var klar någon gång vid åtta. På teven hördes den ofantligt tråkiga Helgmålsbönen, men ingen orkade egentligen byta kanal eller stänga av. Alla, oavsett ålder, pysslade med sitt och bidrog till en relativt fåordig trivsamhet. Utanför fönstren var det mörkt.

Och nästan alltid hördes en skiva rulla i bakgrunden.

Om ni nu tror er ha listat ut hur en avkopplande lördagseftermiddag kan se ut förstår ni också att den perfekta bakgrundsmusiken mellan klockan sex och åtta den 25 september 2010 är Lorraine Ellisons alldeles fantastiska Stay With Me. Om ni likt jag själv känner av vinet från gårdagen, bara vill ta det lugnt eller rent av redan har börjat gå loss på den mat och dryck som ska göra er sällskap under kvällen så är Lorraine i vilket fall er bästa vän.

Skivan, utgiven 1969, kan vara svår att få tag på, men är väl värd sin webb-utmaning. Stay With Me är Ellisons enda fullängdare, vilket om man lyssnar på skivan framstår som väldigt märkligt. Det är nämligen strålande intensiv soul som inte bör lämna någon oberörd.

Som smakprov spisar vi den mest välkända låten från skivan:



Avslutningsspåret går inte heller av för hackor:

Omfamna omslaget: Al Green - Lay It Down [2008]

Den här gången ska vi inte ägna oss åt ironiska iakttagelser av ett avskyvärt omslag. Nej, den här gången ska vi bara glädjas med Al Green. För herregud vad lätt han är att tycka om, Al. Han är ju den där killen som alla bara vill ha en skrockande kram av.

En soulfarbror med doktorsgrad i ämnet kärlek, och som med 2008 års Lay It Down välförtjänt tar sig in på topplistorna för första gången på över trettio år.

Och vilken comeback sen. Titta bara på det pillemariska grinet. Åh, denna livsglädje! Det syns ju lång väg att han än idag älskar den heliga treenigheten kvinnor, vin och sång (möjligen också en aning soul food). Han kanske inte alltid är trogen kvinnorna - men tron på kärleken, den står han obändigt fast vid.



Som avslutning hade jag tänkt bjuda på skivans "Standing in the Rain" i en härlig liveversion från Letterman, men CBS och alla deras sajberfinkammande apor tycks ha tagit bort det klippet.

#12

Det kan emellanåt bli ganska tröttsamt att läsa om den senaste Tronik Youth-remixen eller hur bra Caribous senaste är (vilket förvisso är sant) på alla hipsterbloggar där ute. Mycket är bra, men inte sällan går det inflation i det unisona hyllandet och mycket av det senast uppskrivna är bortglömt bara en månad senare. Därför blickar This Is Pop? den här gången tillbaka till sextiotalet och 24 nummer som fortfarande håller stången. Vissa känner ni säkert igen, andra är mer bortglömda.

Geniet som en gång var Arthur Lee får äran att inleda skivan med det omarbetade Bacharach-David-stycket "My Little Red Book", öppningsspåret på Loves debutplatta från 1966. Min kärlek till Love och Arthur Lee är stor, och bandet tillhör mina absoluta favoriter. Forever Changes är självklart det stora mästerverket i samlingen, men titta också upp deras andra utgivningar om du är nyfiken på att bekanta dig med den bästa psykedeliamusiken från tidsperioden. De ofrivilliga flickidolerna i The Small Faces tar sedan vid med den instrumentala och Green Onions-doftande "Grow Your Own", först utgiven som b-sida på den Sha-La-La-La-Lee-singel som fortfarande är härligt upptempo men kanske inte helt representativ för gruppen i övrigt. I soulväg går vi sedan vidare med ett gäng härliga låtar, där min särskilda favorit är Supremes kanske bästa låt, "Love Is Like An Itching In My Heart". Diana Ross har blivit biten av "the love bug" och hur gärna hon än vill kan hon inte scratcha bort den. Det är sånger om kärlek, det är "brassy", det är Motown. The Troggs, mest kända för "Wild Thing", bidrar på den här samlingen med "With A Girl Like You", en låt som låg som UK-etta på singeltoppen i två veckor 1966 - idag innehar Usher den placeringen på samma lista. Tina Turner är en artist jag har oerhört svårt för, men i Ikes strama tyglar (passerar jag nån form av gräns här?) levererar hon en ganska rowdy souldänga. Blandningen avslutas sedan med bl a The Outsiders tidiga och mer mjuka garagerock, girl-group i form av The Fabulettes (fantastisk text), Dusty Springfields somriga "Wishin' and Hopin'" och charmiga The Four Tops tolkning av "Walk Away Renee". Trevlig lyssning!

>>> This Is Pop? [#12] <<< 1. Love - My Little Red Book [1966]
2. The Small Faces - Grow Your Own [1966]
3. The Marvelettes - Too Many Fish In The Sea [1964]
4. The Elgins - Put Yourself In My Place [1966]
5. The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]
6. Chris Clark - Love's Gone Bad [1967]
7. Lee Dorsey - Get Out Of My Life Woman [1966]
8. Chad & Jeremy - A Summer Song [1964]
9. The Troggs - With A Girl Like You [1966]
10. The Move - Flowers In The Rain [1967]
11. Wayne Fontana - Pamela Pamela [1966]
12. Ike & Tina Turner - Finger Poppin' [1965]
13. Kim Weston - Helpless [1966]
14. Billy J. Kramer With The Dakotas - Bad To Me [1964]
15. Smokey Robinson & The Miracles - I Second That Emotion [1968]
16. The Outsiders - Time Won't Let Me [1966]
17. The Ramsey Lewis Trio - Wade In The Water [1966]
18. The Fabulettes - Try The Worryin' Way [1966]
19. Dusty Springfield - Wishin' And Hopin' [1964]
20. Cilla Black - Anyone Who Had A Heart [1964]
21. Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]
22. Frank Wilson - Do I Need You (Indeed I Do) [1965]
23. The Silkie - You've Got To Hide Your Love Away [1965]
24. The Four Tops - Walk Away Renee [1967]

#1

I tider när BBC rapporterar om att kassettformatet vinner ny undergroundmark klamrar This Is Pop? sig kvar vid den omtvistade MP3-mallen. Det får man tycka vad man vill om, men "så är bestämt" som Martin Dahlins mamma skulle uttryckt det.

Med det lämnar vi den kvinnan för första och sista gången i den här bloggen. Istället vänder vi blickarna mot en ny skiva. Den första i vad vi hoppas blir en härlig samling utgåvor.

Så vad har vi då? Till att börja med ska det sägas att det i mångt och mycket är tungviktskungarnas afton. Idel ädel musikadel trängs på skivan.

Vi går ut hårt med soulens i mina ögon jämnaste herre. Jag talar självklart om den store Otis Redding. Här hörs han på en låt som såg de första glimtarna dagsljus så sent som nio år efter det att soulmannen plockade ned skylten. Efter motstånd från anhöriga skulle det sedan dröja ytterligare elva år innan låten hamnade på stenkaka för första gången. För den som kan sin High Fidelity väl känner ni säkert också till att huvudpersonen, Rob Fleming, i ett svagt ögonblick väljer att motstå frestelsen att köpa den högt värderade singeln av en lätt kolerisk kvinna.

Näst på tur kommer sedan Paul Revere & the Raiders med "Kicks", ett stycke som placerar sig på plats 400 över Rolling Stones emellanåt ganska överskattade lista över historiens 500 bästa rocklåtar. Låten nådde även på sin tid stora framgångar över pölen, där man var etta på singellistan i Kanada och peakade som fyra på motsvarande lista i USA. Släck jointen, spotta ut svampen och överväg åtminstone att hoppa över efter-maten-ryssfemman - den här sången har ett budskap! Knark är bajs. Så var det sagt.

The Drums må vara ett ganska idéfattigt namn, men de tippas likväl bli ett av det här årets största succéer av den mäktiga bloggmaffian. Låten ni hör här hittar ni på EP:n "Summertime" som släpptes förra året. Indie-Zeus, Pitchfork, hälsar att underståtarna är mycket sugna på vad som lurar runt hörnet för Brooklyn-bandet. Visslande i början också! Svag för det.

Att Brooklyn har blivit the place to be om man vill låta sin konstnärssjäl sväva fritt i samklang med andra, bevisas här med att även nästa band, Yeasayer, kommer därifrån. Första singeln från nya albumet "Odd Blood" är en storslagen hit som väl redan är att betrakta som passé i den karga blogosfären, men This Is Pop? struntar i sådana lagar och låter musiken tala. High on Life-känslan är här större än i 2007 års minsta lika storslagna "2080", trots att den sistnämnda tog till det alltid vägvinnande knepet barnkörer.

Var du redan hög på livet? Jaha. Tråkigt, för här kommer ännu en stomper. Vampire Weekend, också med viss koppling till det där jävla Brooklyn, är tillbaka efter succén senast. Från nya skivan hämtar vi det närmaste bandet kommer en så kallad "floorfiller".

Vi avslutar tillfälligt det här larviga New York-gullandet med att coola ner oss en aning tillsammans med Karen O. "Hysteric" är i mina ögon den bästa låten från "It's Blitz!", en skiva som jag f ö rankade som nummer 13 över förra årets bästa album. En plats under, plats 12 alltså, hamnade de på albumlistan i Norge. Placering i Sverige har jag inte koll på, men jag antar att Sissel Kyrkjebö wailade brallorna av Karen O försäljningsmässigt. Synd, för banne mig om inte sången till och med skulle hamra sig in bland decenniets 100 bästa låtar. Så bra är den.

Det är uppenbart att bandet som hämtar sitt namn från en av 00-talets bästa filmer lider av sorg i hjärtat på nya skivan. Sångaren i Noah and the Whale, Charlie Fink, hämtar temat på albumet från uppbrottet med folk-fågeln Laura Marling. Det är måhända både banalt och fjantigt på sina håll, men in till mig hittar gänget.

El Perro del Mar, självklar indievintagesnygging, tar vid med en ännu en melodi (när fan använder man egentligen det ordet förutom i schlagersammanhang?) som behandlar känslomässiga avslut. Välproducerad bit som tillhör förra årets bästa svenska låtar.

Tycker ni att snacket om tunga profiler har vägt lätt än så länge? Då slänger vi in en viss Neil Young i leken. Låten hämtar vi från det femte Young-albumet, "On the Beach", uppföljare till succén "Harvest", och länge ansedd som en raritet i musiknördskretsar. Fram till 2003 fanns den inte fångad på plast någonstans. Den sista LP-utgåvan gavs ut i början på 80-talet och i tomrummet fram till 2003 fanns den i stor utsträckning endast att tillgå på... kassett! Kuriosa är att min far äger en gammal tischa med trycket "Who the Fuck is Neil Young?". Born a rebel, always a rebel. Utgivningsdatumet på plagget är okänt, men det var upprörda känslor när det framkom att Urban Outfitters på ett fräckt sätt parafraserat trycket på en Mick Jagger-tröja.

The School då? Det är inte särskilt uppnosigt att påstå att bandet står sig ganska slätt mot nyss nämnde Young. Men låten är bra. Och så är de sälklubbare! Batteristen går under namnet "Puppy". Härmed är landsman Varg Vikernes underrättad.

Ett av mina absoluta favoritband kallar sig för Teenage Fanclub. I den konstellationen ingår Norman Blake, en gång också medlem i BMX Bandits. Här framför de senare den lågmälda "Disco Girl", en låt som skulle kunna placeras in i facket C-86, en genre ursprungligen myntad efter en... jadå, kassett! Glasgow är ibland mer än bara Celtic, Rangers och Partick Thistle.

Några A4-sidor upp var vi väldigt inne på New York. Jag vet inte om det har att göra med att jag ska dit i påsk (så var det sagt och e-penisens omfång än större), men nu är vi tillbaka. Den här gången möter vi upp för en kaffe med kungen i krokarna. Lou Reed. Han börjar se ljuset, men jag tvivlar på att VU skulle ha något vidare utbyte med Paul Revere och grabbarna. Rykten talar om att herr Reed och dåtida vapendragaren John Cale ett tag rullade rökheroinet i Hem & Skola-papper.

Trettonde låten på skivan har en titel som Rikard Palm skulle få väldeliga problem med. Stackarn. Kanske kan han trösta sig med att det är en bit som smakar lika gott nu som när Felt skapade den 1983. Dope shit är egentligen ett helt opassande uttryck för låten, men jag ville mest få det sagt. Så.

"Queen Elvis". Så heter skivan från 1989 som "Madonna of the Wasps" är med på. Kul med ord, inte sant? Här kamperar Robyn Hitchcock ihop med egyptierna, men som ni säkert vet så var han också med i Soft Boys, ett band som i mina ögon och öron är snäppet vassare.

När Thurston Moore inte ägnar sig åt märkliga konstutsvävningar på Österlen så kan han också skriva habila noiserockdängor. "Sugar Kane" är ett exempel på det. Jag ska inte hävda att jag har stenkoll på allt som Sonic Youth har spottat ur sig genom åren, men "Dirty" är absolut ett av deras starkaste verk.

Åren runt 1980 är en av mina favoritperioder när det kommer till musik. Skrapar man på ytan finns där en hel del småpretentiösa bakelser. Wire tillhör absolut den kategorin. "12 X U" är inte deras magnum opus men det är en 1 minut och 55 sekunder lång uppvisning i hur enkel rockmusik ibland kan vara. Extra plus för bandnamnet, som delar namn med det förra årtiondets kanske bästa TV-serie.

Om nästa band, Tours, kan jag inte särskilt mycket. Det är ungefär samma period som Wire (1977), och precis som med dem ägde den legendariske radiomannen John Peel ett gott öga till Tours. Om Peel vet vi, förutom att han var legendarisk, att han hade för vana att betygsätta hela sin enorma skivsamling från ett till fem. Hans absoluta favoritlåt, fantastiska "Teenage Kicks", bröt dock alla former av gränser när Peel klistrade på betyget 28 (tvåa-åtta) på omslaget. En helt fantastisk historia som jag känner att jag bör försöka använda mig av så ofta som möjligt i det vardagliga livet.

Orange Juice. Mycket bra band som bevisar att tesen om Glasgow stämmer. "Blue Boy" - kanske deras starkaste stund - leds framåt av Edwyn Collins, en man som senare kom att skriva Mix Megapol-örhänget "A Girl Like You". För att behålla någon form av värdighet hävdar jag att Edwyn Collins och Orange Juice är mycket mer än så.

Övergången till svenska Club 8 är kanske inte solklar, det är däremot jämförelsen med landsmännen i The Embassy. Båda de svenska banden hämtar dessutom mycket av sin musik från gamla brittiska 80-talsband. Typ Orange Juice.

Så var det det här med tungviktare. Ever heard of a guy called Paul McCartney? Jag trodde väl det. Här är han med och producerar och skriver "Come and Get It", öppningsspår till Peter Sellers-rullen "Magic Christian Music". I samma film är nästa låt, Thunderclap Newmans oförglömliga psykedelia-klassiker "Something in the Air" också med på ett hörn. Jag ska göra ett ärligt försök att se den filmen. John Cleese, även känd från El-Giganten, ska ha roffat åt sig en roll.

Som avslutning varvar ni ned med Life Without Buildings. Själv tycker jag att det är en himla stämningsfull låt, men bandnamnet blir jag inte klok på. Det kan vara min bristfälliga engelska som spökar, men ett liv utan byggnader? Det om något hade varit ett underbetyg för det mänskliga släktet.

Hela spektaklet hämtar ni med fördel hem HÄR.

Sammanfattning:

1) Otis Redding - You Left the Water Running
2) Paul Revere & The Raiders - Kicks
3) The Drums - Let's Go Surfing
4) Yeasayer - Ambling Alp
5) Vampire Weekend - Giving Up The Gun
6) Yeah Yeah Yeahs - Hysteric
7) Noah and the Whale - Blue Skies
8) El Perro del Mar - A Change of Heart
9) Neil Young - See the Sky About to Rain
10) The School - All I Wanna Do
11) BMX Bandits - Disco Girl
12) The Velvet Underground - Beginning to See the Light
13) Felt - Penelope Tree
14) Robyn Hitchcock 'N' the Egyptians - Madonna of the Wasps
15) Sonic Youth - Sugar Kane
16) Wire - 12 X U
17) Tours - Language School
18) Orange Juice - Blue Boy
19) Club 8 - Heaven
20) Badfinger - Come and Get It
21) Thunderclap Newman - Something in the Air
22) Life Without Buildings - The Leanover

/Filip