#32

I någon av Filip och Fredriks alla produktioner stötte de på en snubbe som kallade sig för "Disco-Kjelle". Jag vet inte om någon minns honom. Han bodde ensam ute på landet, hade placerat en industrirulle Tork vid sängen (se bild) och var "trött på svenska tjejer". Det sistnämnda var också anledningen till att han vid tidpunkten för mötet var tillsammans med en tjej som bodde i Afrika. De hade dock aldrig träffat varandra i köttsligt skick. Förhållandet fördes i maklig takt istället framåt via varsin datorskärm. Men så berättade Disco-Kjelle att det snart var slut på långdistansförhållandet. Gifty, som den afrikanska damen kallade sig, skulle senare under året trampa svensk mark för första gången. Jag minns att jag redan då hoppades att Gifty visste vad hon gav sig in i och knöt alla fingrar för att hon inte skulle sluta sina dagar i olika delar i Disco-Kjelles dansväska.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det. Gifty och Disco-Kjelle lever säkert lyckliga tillsammans än idag. Mina egna spekulationer kring huruvida han var kapabel att ta Gifty av daga är inte det viktiga. Nej, åter till dansväskan.

Den där väskan var nämligen central i Disco-Kjelles liv, och i förlängningen också själva orsaken till varför ett produktionsteam hade letat sig ut till hans ensliga gård. Disco-Kjelle var, som namnet kanske avslöjar, en hejare på det här med att skaka sina lurviga. Många var de danspalats runt om i landet som hade fått besök av Disco-Kjelle och hans dansväska (som innehöll ombyte, deo och stora mängder Coca-Cola). Under en kväll fick vi följa honom ute på lokal, och från tevesoffan gick det inte att göra annat än imponeras av hans digra dansarsenal. Det var alla möjliga och omöjliga danser. Axlar, huvud, knä och tå - alla var involverade när klackarna närmade sig takhöjd. Det var inte så stingsligt när det gällde i vilken ordning de olika kasten hamnade eller hur hans lemmar betedde sig, det viktiga var att han fick möjlighet att dansa till låtar som uppmuntrade till dans. Allra helst i "upptempo". Vid flera tillfällen fick vi därför bevittna hur Disco-Kjelle letade sig fram till DJ:n under de låtar då BPM:en sjönk under hans smärtgräns. Och den inställningen kan man ju nånstans försöka förstå. Vill man ut och dansa ska man väl för tusan också erbjudas en ärlig möjlighet att göra så. Häftiga (och i mitt fall ofta lätt berusade och ängsligt småironiska) svängomrörelser gör sig bäst i upptempo, där är Disco-Kjelle och jag eniga.

Följande blandning är inte approved by Disco-Kjelle, men den rör sig genomgående på nivåer som den här bloggen klassificerar som, just det, upptempo. Pump It Up, som Elvis Costello skulle ha sagt.

>> This Is Pop? [#32] <<

1. The Horrors - Endless Blue [2011]
2. Big Troubles - Misery [2011]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend [2011]
4. Ride - Twisterella [1992]
5. Washed Out - Amor Fati [2011]
6. Young Galaxy - We Have Everything [2011]
7. The Rapture - How Deep Is Your Love? [2011]
8. The Psychedelic Furs - We Love You [1979]
9. The Exploding Hearts - Modern Kicks [2003]
10. Jay Reatard - I'm Watching You [2009]
11. The Jesus and Mary Chain - Between Us [1994]
12. The Rolling Stones - 2000 Man [1967]
13. The Rascals - Good Lovin' [1966]
14. Elvis Costello & The Attractions - Man Out Of Time [1982]
15. Magazine - Give Me Everything [Peel Session] [1978]
16. The Charlatans - The Only One I Know [1990]
17. James - Sometimes [1993]
18. The Bats - Had To Be You [1987]
19. The Monochrome Set - Surfing S.W. 12 [1980]
20. The Fall - Life Just Bounces [1990]
21. The Wedding Present - My Favourite Dress [1986]
22. Close Lobsters - Let's Make Some Plans [1988]
23. Airport Girl - The Foolishness That We Create Through Love Is The Closest We Come To Greatness [2011]
24. WU LYF - Concrete Gold [2011]

Tillägg: Har nu, för första gången på flera år, sett om inslaget med Disco-Kjelle på YouTube och fick lite dåligt samvete för den något raljanta tonen i inlägget. Disco-Kjelle verkar vara en mycket god man, om nu någon skulle få för sig att tvivla på det.

When the Whistle Blows!

Are you 'avin' a laff?

Nja, nu ska vi faktiskt inte studera Extras-karaktären Andy Millmans insats i slå-i-dörrar-farsen med samma lökiga namn som det här inlägget, men vi kan ju ändå le lite till mans och kvinns. Gärna på det där sättet som man gör när man visslar. För visst ligger det någonting i det som den store grubblaren och tvivlaren Karl Pilkington frågar sig: Har ni någonsin sett en arg person gå runt och vissla?

Nej, jag trodde väl det. Tokiga personer tycks visserligen äga en viss ensamrätt på att ägna sig åt sysslan på våra allmänna gator och torg, men bortsett från Omar Littles karakteristiska lås-in-kvinnor-och-barn-för-här-kommer-jag-med-älgstudsaren-i-oljerocken-vissling i The Wire så är dessa typer oftast ganska harmlösa. Tokiga men harmlösa.

Men de kan ju, på samma sätt som du och jag och alla andra som betraktar sig som relativt mentalt friska, också leva i en för stunden helt bekymmersfri tillvaro, och då finns det minsann få andra sätt som bättre uttrycker detta sorgfria skeende i livet än en stunds visslande. Det kan förvisso vara väldigt irriterande att tvingas höra på folk som visslar sig genom varenda jävla dag och utstöter egenhändigt komponerade blåsljud så fort de väntar på något, typ kopiatorn, men så länge det inte utvecklar sig till ett vardagligt mönster finns det ändå något sommarängskt skimmer i den svala och avslappnade visslingen.

Vad har vi då för olika visselstilar? Vissa är bra på att vissla högt, andra är lagda åt det mer melodiösa hållet. Själv besitter jag förmågan att kunna vissla på samma tungvrickade sätt som de gör i Robin Hood-låten Whistle Stops här nedan. För er som undrar: Ja, det är en medfödd talang som kom till mig naturligt och som jag, utöver min gamle klasskompis, den halvstrulige Jimmy, aldrig har hört någon behärska lika väl. Skulle jag, mot precis all förmodan, få för mig att söka till det vedervärdiga TV-programmet Talang vore därför Whistle Stops det naturliga valet.

Det är som mödrarna till vinnarna i korvätartävlingar sammanfattar det för sina väninnor: Alla ska vi ju vara bra på något.



Något som jag däremot inte är särskilt bra på är att kort och kärnfullt kunna sammanfatta vad ett blogginlägg som det här egentligen är tänkt att mynna ut i. Så, vad sägs om att avsluta detta med att lyssna på den musik som från början var anledningen till att jag slog mig ned bakom tangenterna?

I den här bloggens med ojämna mellanrum återkommande specialserie om låtar med en gemensam nämnare ställer vi den här gången inte bara frågan "kunde du inte ha vigt två timmar av din måndagskväll åt något vettigare än att rota i den där gamla spellistmappen märkt 'vissling'?" utan konstaterar också att ni här har det tjugo låtar tunga receptet för en tokigt bekymmersfri tillvaro som harmlöst visslande idiot.

>>> [When the Whistle Blows] <<<
1. Ennio Morricone - The Good, the Bad and the Ugly Theme [1967]
2. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Home [2009]
3. The Monochrome Set - The Jet Set Junta [1982]
4. Born Ruffians - Red, Yellow and Blue [2008]
5. Wilco - Red-Eyed and Blue [1996]
6. Björn Olsson - Tjörn [2003]
7. The Lovin' Spoonful - Daydream [1966]
8. Roger Miller - England Swings [1965]
9. John Lennon - Jealous Guy [1971]
10. Noah and the Whale - Five Years Time [2008]
11. Pixies - La La Love You [1989]
12. The Wedding Present - Everyone Thinks He Looks Daft! [1987]
13. Andrew Bird - A Nervous Tic Motion of the Head to the Left [2008]
14. Suckers - It Gets Your Body Movin' [2010]
15. De La Soul - Eye Know [1989]
16. Beck - Sissyneck [1996]
17. Air - Alpha Beta Gaga [2004]
18. The Seekers - Georgy Girl [1966]
19. Jamie T - Jilly Armeen [2009]
20. The Mamas & The Papas - Dream a Little Dream of Me [1968]

#22

När min barska mellanstadielärarinna hade något viktigt att meddela klassen använde hon sig alltid av orden "för kännedom". Vid dessa tillfällen visste man att det lurade ett viktigt meddelande runt hörnet, och för att inte gå miste om information som exempelvis kunde röra nästa brandövning gällde det att spetsa öronen lite extra.

Nu har den här bloggen aldrig några tillkännagivanden av det värdet, men låt mig åtminstone få säga det att blandbandsbranschen inte sällan är en väldigt krävande yrkesgren. Föreställningar om barnlekar göra sig icke besvär. Det är färskvaror hit och dit, och för att hänga med i flödet av dödsfall, födelsedagar, nya album och allt annat popkulturellt trams kan det krävas att man offrar en timme eller två av sin torsdagskväll.

Men så sitter man ändå där efter det mödosamma slitet och känner att det nog ändå var värt att utsätta både hjärna och smaklökar för vissa prövningar istället för att likt miljonen andra svenskar låta dem gå på sparlåga tillsammans med Jihde och gänget.

Den här gången hämtar vi inte mindre än fyra spår (låt 1, 9, 14, 19) från den strålande TV-fortsättningen av This Is England. Serien gör sig inte bara bättre än filmen, den innehåller som ni hör också mängder med bra musik. Upptäckten av The Roches smäktande vackra "Hammond Song" gör förhoppningsvis inte bara mig halvt knäsvag. Den efterföljs i sin tur av "Desire Lines", som tillhör årets bästa och rymmer en gitarrslinga som man helst aldrig vill ska sluta. The Kills-låten har vi redan avhandlat och The Raveonettes uppenbara musikinfluenser gör att vi alltid har en plats öppen för dem. Kevin Drew är på många sätt BSS (nej, hörrni, ner med högernävarna, den här mixen är ändå inget för er förirrade Pluton Svea-lyssnare) kreativa sambandscentral, men gör också strålande musik i eget namn. Vi hoppar sedan fram till den i veckan avlidne Solomon Burke, som inte bara efterlämnar 20 barn och över 90 barnbarn, utan också ett gäng helt okej låtar (den här gången kommer vänner av världshistoriens nästa bästa TV-serie att känna igen sig i valet av låt).

Hade världen aldrig haft någon Mark David Chapman så hade vi kanske fortfarande haft den gamle Quarrymen-medlemmen John Winston Lennon mitt ibland oss. 70 år är ju ingen ålder på en gammal häst. Hos oss tas han i vilket fall hand om och tolkas på ett alldeles utmärkt sätt av R.E.M. Hela kalaset avslutas sedan ihop med långgatornas förlorade son, här med den nya skivans bästa låt.

Om ni nu har orkat läsa ända till det här och inte avskräckts på vägen råder jag er att fixa hem ett exemplar.

För kännedom: det är bra skit.

>> This Is Pop? [#22] <<


1. Johnny Nash - Guava Jelly [1972]
2. The Roches - Hammond Song [1979]
3. Deerhunter - Desire Lines [2010]
4. The Kills - Monkey 23 [2003]
5. The Raveonettes - Dead Sound [2008]
6. Broken Social Scene - Stars and Sons [2002]
7. Kevin Drew - F-Up Kids [2007]
8. Lambchop - Your Fucking Sunny Day [1997]
9. Jimmy Cliff - Wonderful World, Beautiful People [1969]
10. Dolly Mixture - My Rainbow Valley [????/1998]
11. Allo Darlin' - Dreaming [2010]
12. Solomon Burke - Fast Train [2002]
13. The Tights - Bad Hearts [1978]
14. Augustus Pablo - Frozen Dub [1976]
15. Primal Scream - Star [1997]
16. Donovan - Superlungs My Supergirl [1969]
17. R.E.M. - #9 Dream [2007]
18. The Replacements - Can't Hardly Wait [1987]
19. Fleetwood Mac - Man of the World [1969]
20. Håkan Hellström - Du Är Snart Där [2010]

Lördagseftermiddagsmusik

Det har alltid funnits något väldigt avkopplande med lördagseftermiddagar. När jag var liten och tittade på Tipsextra infann sig den stunden mellan programmets slut och det att maten var klar någon gång vid åtta. På teven hördes den ofantligt tråkiga Helgmålsbönen, men ingen orkade egentligen byta kanal eller stänga av. Alla, oavsett ålder, pysslade med sitt och bidrog till en relativt fåordig trivsamhet. Utanför fönstren var det mörkt.

Och nästan alltid hördes en skiva rulla i bakgrunden.

Om ni nu tror er ha listat ut hur en avkopplande lördagseftermiddag kan se ut förstår ni också att den perfekta bakgrundsmusiken mellan klockan sex och åtta den 25 september 2010 är Lorraine Ellisons alldeles fantastiska Stay With Me. Om ni likt jag själv känner av vinet från gårdagen, bara vill ta det lugnt eller rent av redan har börjat gå loss på den mat och dryck som ska göra er sällskap under kvällen så är Lorraine i vilket fall er bästa vän.

Skivan, utgiven 1969, kan vara svår att få tag på, men är väl värd sin webb-utmaning. Stay With Me är Ellisons enda fullängdare, vilket om man lyssnar på skivan framstår som väldigt märkligt. Det är nämligen strålande intensiv soul som inte bör lämna någon oberörd.

Som smakprov spisar vi den mest välkända låten från skivan:



Avslutningsspåret går inte heller av för hackor:

60-talets 200 bästa låtar: #149 The Sonics - Strychnine [1965]

Min farmor är en mycket älskvärd människa. Sedan hennes livskamrat, min farfar, gick bort för en herrans massa år sedan lever hon ensam. Men bortsett från några småkrämpor här och där tror jag nog att hon har det ganska gött. Hjärnan är helt klart med i matchen, och viktigt är ju det då hon allra helst tillbringar kvällarna i sällskap med någon deckarserie på teven. Under många år var engelsmännens bidrag till genren bäst, men nu talar hon sig ofta varm om tyskarnas framfart. Jag känner inte till någon tysk deckare förutom Kommissarie Rex, ni vet den där en hund innehar huvudrollen, men säger farmor att de kan sin grej så får man ju lita på det.

I vilket fall kan det kanske bli lite väl mycket såpiga deckare för farmor ibland. När vi satt och fikade för några år sedan lade hon inför det samlade sällskapet fram en teori om att man skulle hitta sig en rik jävel, gifta sig med denne och sedan, utifall äktenskapslyckan avtog, pilla ned en dödlig dos arsenik i en välsmakande drink. Pengar på banken, framtiden säkrad, inget onödigt tjafs. Forskare har alltid hävdat att barn är som mest påverkbara för tevens budskap, men jag vet inte.

På Gerry Roslie biter i alla fall inte någon sådan cocktail. Han gillar nämligen gift. Mer specifikt: stryknin. När andra dricker vin eller vatten tar sig Gerry lite blått gift, och så hoppar han och skriker av det. Jag är osäker på om han i ruset inser att han är med och skapar en av de skitigaste grundbultarna för det som kommer att kallas för garagerock.

[Spotify: This is the 60s?]

Arcade Fire och Champions League

Se upp, här kommer ett riktigt nonsensinlägg.

Första grejen: Arcade Fires nya. Herregud vad bra den är. Efter endast en genomlyssning är jag redan helt omskakad. Den är beyond grym. Rentav makalös.

Andra grejen: idag hoppas jag att hela Sverige är med oss. Trots att jag tyvärr befinner mig på fel kust och har på tok för långt hem till min gamla plats på Råsunda är jag på gränsen till överladdad inför kvällens sammandrabbning med sälklubbarna. Chanserna är små, men de finns åtminstone där. 1999 lyckades jag tajma min fotbollskarriär så väl att jag fick vara bollkalle under CL-matcherna. Det vore trevligt att få uppleva något liknande från läktaren i höst. Ergo: avgå Hamrén!

Sammy Stephens Eyes

När det kommer till tv-reklamer är jag en mycket enkel man. En bra reklamfilm är en bra reklamfilm är en bra reklamfilm. Av de som rullar på teven just nu och som jag känner till måste jag säga att Risifrutti och Magnus Samuelsson är en mycket bra kombination. Scenen när Sveriges mest kända kraftkarl bryter av den stackars pojkens uråldriga skida får mig att skratta varje gång. Men så är jag som sagt en mycket enkel reklamkonsument.

För några dagar sedan talade jag med en av mina bästa kompisar. Han berättade att han och en annan gammal vän hade ägnat en sommarkväll åt öldrickande och YouTube-bonanza (också det två mycket enkla människor). När han så påminde mig om en gammal favorit var jag tvungen att titta till den gamle tub-vännen, och banne mig om inte klippet var roligare den här gången, typ två år sedan senast.

Vi tar därför det föga originella planet till Montgomery, Albana, USA och hälsar på hos Sammy Stephens och hans loppmarknad som nästan är som en galleria.

Med ett omisskännligt beat ledsagar Sammy tittaren genom Montgomery Flea Markets alla vidunderligheter. Reklamen behöver egentligen inte kläs i ord, men för den ouppmärksamme finns det ett par punkter som är värda att stanna till vid. För det första: med tanke på Sammys fyllighet och något flängiga kostym är hans fotarbete avundsvärt. Det finns en väldigt enkel och direkt humor i tjocka män med lätta höfter och fötter. På detta har vi alltså den klassiska skojarkostymen, som i vissa skeenden är halverad och förvandlar Sammy till en ledig och mycket spirituell loppischef. Han kombinerar en ungdomlig livsstil med ett ansvarsfullt arbete. Stanna också gärna upp vid handklappet, den sittande matbordsccenen och de stunder när Sammy ställer sig i krabbställning.

Men så har vi det som gör att jag nöjer mig med att ha Sammy Stephens som e-buddy. Ögonen. Fiskögonen. Det vilar några gamla lik i de där globerna. Och de är liksom på väg att ploppa ut i sin intensiva fokusering. Vad han och ögonen gör på fritiden vill jag nog inte riktigt veta, men de är med och skapar en sjujäkla reklam, kom inte och säg något annat.

This Is Pop? hyllar: Tommy Engstrand

Att säga att den här plattformen fungerar som en ventil för mina mest nördiga sidor känns egentligen allt för anspråksfullt, men jag kommer inte på något bättre uttryck som beskriver den lättuggade verksamheten här i bloggen. Verkligheten kan vara kan vara karg och hård på det viset att alla sociala inrättningar faktiskt inte uppskattar diskussioner som rör festliga Geto Boys-omslag och åttiotalsindie i den utsträckning jag kanske önskar.

På samma sätt tror jag att samtalsämnet Tommy Engstrand har ganska bräckliga förutsättningar att överleva runt ett bord befolkat av vanliga människor med normala uppsättningar intressen. Men nu råkar det vara så att jag ser Tommy och hans program Engstrand 45 minuter som nära på det perfekta avkopplingsprogrammet. Vi är säkert inte så många som gör det, men av den anledningen är en hyllning av Tommy på ålderns höst desto mer på sin plats.

För er som av någon anledning råkar ha missat programmet kan jag sammanfatta det med att Tommy bjuder in kända, oftast äldre sportpersonligheter för samtal om det som varit och det som nu är. Inte sällan är det människor som Tommy själv känner, vilket i sin tur gör samtalen avspända och ofta kryddade med gemensamma minnen från den tid som flytt. Det är i många avseenden väldigt gubbigt, och även om Tommy med vissa frågor och funderingar avslöjar att han inte längre är någon ungdom är detta en stor del av programmets charm. Det är en befriande kontrast till Jihdes återkommande försök att rotera Bourdieu i hans grav. Med Tommy i programledarstolen tillåts gästerna att komma till tals och utveckla sina svar utan att känna frustande blickar från någon studioman som vill släppa in EMD och deras nästkommande hit före reklampausen.

Jag är lite för ung för att minnas Tommy som programledare för gamla lördagsunderhållningar som Razzel och Zick Zack, men jag vet att han under de senaste åren har fört en tynande tillvaro som kommentator på Viasat för vissa av kanalens mindre livematcher. Detta av en ganska självklar anledning: precis som många andra ur Hylands pojkar-generationen gör han sig nuförtiden inte särskilt bra i kommentatorsrollen. Men i motsats till den numera patetiska gringubben Arne Hegerfors kommer Tommy till sin rätt i det nedtonade samtalsprogrammet. Att TV8 förstår det och inser att det faktiskt finns folk som är intresserade av att höra när en gammal stöt som Lars-Gunnar Björklund river av några saltade och härligt gaggiga historier hedrar dem.

Det finns bra gubbrock och så finns det bra gubbteve. Tommy Clarence Engstrand är vår John Fogerty i SVT Sport-kavaj och är därför väl förtjänt av en spontan This Is Pop?-hyllning. Grattis, T!

För tjugofem jävla år sen

För tjugofem år sedan lämnar inte bara Grönland EG, det hålls också Live Aid-konserter, ett brödgäng som ÖIS vinner fotbollsallsvenskan och ett dynggäng som Södertälje lyckas på något märkligt sätt tyvärr bryta AIK:s pågående dominans i hockeyn. Tage Erlander går och trillar av pinn och några månader senare kilar hans namne Danielsson också vidare runt hörnet. Orson Welles plockar även han ned skylten, och för den väderintresserade går det på Wikipedia att läsa om hur en värmebölja bryter ut i vårt land den 16 maj samma år.

Men precis som alla andra år tillkommer det också några människor. Min blygsamhet tillåter mig egentligen inte att gå all Björn Ranelid on you här, men det bör väl nämnas att en av de nya världsmedborgarna är jag själv. Som en produkt av Danderyds sjukhus hjälpsamhet och Matteus församlings produktivitet sällar jag mig till den stora 14 juli-klubben (Bergman! Frankrike! Victoria! Irak! Woody Guthrie! Matthew Fox! Hej övriga!).

Det har nu gått mer än ett kvarts jävla sekel sedan den dagen och mitt bidrag till en bättre värld kan hittills klassas som väldigt medelmåttligt. En slick eventkille som Anton Abele har, trots sina återkommande problem med en trasig DNA-sträng, hittills åstadkommit en himla massa mer driftiga grejer än jag. Inte heller har jag hängt med raggare, varit på fest på grekiska föreningen och hetat Putte som barn. Men jag har i någon mån levt livet.

När Lill-Babs av 1964 års snitt sjöng "dom ska få se vem dom roat sej med" i schlagerörhänget "Leva Livet" antar jag att hon drevs av att bevisa något för den Janne och den Yvonne hon nämner i låten. Men något sådant hämndbegär bor inte här på This Is Pop?. Tja, möjligen existerar det ett visst narcissistiskt drag i att visa upp sina spellistor för allmänheten, men det känns mer oförargligt än att gå till raffigt angrepp Lill-Babs-style. Här skriver jag ibland om musik, och ibland när jag känner för det gör jag också ett litet djupdyk ner i iTunes-arkivet. Där Kent Finell buggar åt höger smyger vi åt vänster - och så kommer ett litet blandband ut som biprodukt av den girningen. Bortsett från att jag aldrig kommer att få skriva ingresser så är det faktiskt inte svårare än så.

Den här gången fokuserar vi alltså på mitt födelseår. Av förklarliga skäl minns jag inte särskilt mycket från året, men det var säkert ett urhärligt år. Många av mina närmaste vänner föds ju. Och musiken är faktiskt bättre än jag först trodde. Världshistoriens kanske bästa band, The Clash, ger visserligen ut en närmast katastrofal skiva, men på Cut the Crap gömmer det sig en väldigt fin bit i "This is England". De gör också en väldigt avskalad spelning på Hammersmith Station i London. Två av vår tids bästa band, Primal Scream och Dinosaur Jr., tar sina första stapplande steg och New Order ger ut Low-Life och stäms av den charmige suputen Jeffrey Bernard för att ha snott titeln från hans veckokolumn i Spectator. Waterboys spelar in den stämningsfulla klassikern "Whole of the Moon" och Robert Smith och gänget står för två av sina absolut finaste stunder i "A Night Like This" och den oemotståndliga "Inbetween Days". The Smiths går mot världsherravälde i indievärlden, världens bäste Lloyd Cole gör ingen besviken med "Easy Pieces" och ingen kan stå still när Style Council och Katrina & The Waves river av sina pärlor.

I övrigt verkar det här med kullar och backar vara på modet. Inte mindre än tre låtar innehåller ordet "hill", och bra är väl det, men det som förenar dem är också att det är tre på sina sätt mycket fina låtar. Ja, hörrni, det gäller ju förstås alla låtar på de båda skivorna. Annars är världens tightaste Heartbreakers med på ett hörn, The Dead Milkmen dyker upp och skojar till det i "Bitchin' Camaro" (ehh... what's the court?) och Felt bjuder på en av mina favoritstunder från hela decenniet i "Primitive Painters".

Eftersom responsen på de senaste blandskivorna varit rentav usel så bemödar jag mig inte med att fixa en nedladdningsfil, men en del av låtarna har faktiskt klåparna på Spotify lyckats få med i arkivet. Det blir inte samma fest som hos mig, men hey, det är så vi från åttiotalets grundbult jobbar.

[1985 #1]

1. Adam Ant - Vive Le Rock
2. The db's - Amplifier
3. Dinosaur Jr. - Repulsion
4. Hüsker Dü - Girl Who Lives On Heaven Hill
5. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God)
6. The Clash - This Is England
7. Killing Joke - Love Like Blood
8. The Cure - A Night Like This
9. Lloyd Cole and the Commotions - Cut Me Down
10. Cocteau Twins - Aikea-Guinea
11. Felt - Primitive Painters
12. Simple Minds - Don't You (Forget About Me)
13. Madonna - Into the Groove
14. Strawberry Switchblade - Ecstasy (Apple Of My Eye)
15. Echo & The Bunnymen - Bring on the Dancing Horses
16. Tom Waits - Downtown Train
17. The Replacements - Bastards of Young
18. The Fall - Cruisers Creek
19. Beat Happening - Bad Seeds
20. James - Hymn From A Village
21. The Smiths - That Joke Isn't Funny Anymore
22. The Triffids - Beautiful Waste

[#2]

1. New Order - Love Vigilantes
2. The Cure - Inbetween Days
3. The Jesus & Mary Chain - The Hardest Walk
4. Primal Scream - All Fall Down
5. The Loft - Up the Hill and Down the Slope
6. The Farmer's Boys - Phew Wow!
7. The Style Council - Walls Come Tumbling Down!
8. The Monochrome Set - Jacob's Ladder
9. Katrina and the Waves - Walking on Sunshine
10. APB - Chain Reaction
11. Tom Petty & The Heartbreakers - Don't Come Around Here No More
12. Lone Justice - Ways To Be Wicked
13. Prefab Sprout - Appetite
14. The Clash - Police On My Back [Live, Hammersmith Station]
15. The Pogues - I'm a Man You Don't Meet Every Day
16. The Mekons - Last Dance
17. Fine Young Cannibals - Johnny Come Home
18. Talking Heads - Road to Nowhere
19. The Dead Milkmen - Bitchin' Camaro
20. Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling
21. Public Image Ltd. - Rise
22. The Waterboys - The Whole of the Moon

[Spotifylänk]

Saknas något eller är ett årtal fel är du som alltid välkommen att påtala detta i kommentarsfältet.

Tjuvlyssnat i Götet

Den lokala Konsumbutiken här i Göteborg har alla möjligheter att utvecklas till en god tjuvlyssnarkälla.

För någon vecka sedan när jag stod och letade efter mitt favoritsnabbkaffe kom en medelålders dam fram och ställde sig bredvid mig. Efter några teaterharklingar och överdrivet kisande på burkarna vände hon sig slutligen till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne hitta "expresson". Tydligt X.

Idag när jag stod i kassakön dök ett tjejgäng i äldre tonåren upp bakom mig. Eftersom jag alltid har varit en väldigt inkännande och mjuk och snäll kille och med hjärtat utanpå kroppen och allt det där, kunde jag snabbt känna hur hela luften dallrade av mysig tjejkväll för gänget bakom mig. Kanske skulle det kokas en och annan kopp te, och kanske skulle det tittas på glammiga kändisbilder och göras ett och annat personlighetstest från någon av tidningarna. För tidningar hade de allt köpt på sig. Någon i gänget hade tydligen vågat sig på att köpa Elle, för helt plötsligt hörde jag hur någon i ligan kommenterade tidningens plats i korgen med orden "jag vet inte vad det är, men jag läser aldrig ut Elle". Med distinkt betoning på det sista e:t, "Ell-e". Tydligt E.

Och folk kallar detta för framsidan.

Cheer Up!

Hej igen, bloggen!

Nu är det knappt någon som läser dig. Det är sommar och din skötare sätter inte dig i första rummet. Men tyck för den sakens skull inte synd om dig själv - många av dina bekanta lider av precis samma omilda behandling den här tiden på året. Du ser, det är en av nackdelarna med att vara en blogg.

Men nu har jag snyggat till dig lite. Gjort dig sommarfin och samtidigt lättat på mitt dåliga samvete som ensam vårdnadshavare. Jag har lagt upp ett par hyperlänkar till all din favoritmusik, som du nu enkelt kan nå med ett enkelt knapptryck på din högra överkropp (eller blir det vänster sett från ditt håll?).

Jag har storslagna planer för dig. Tillsammans ska vi göra en rejäl resa tillbaka i tiden. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag kan säga så mycket som att projektet redan har rört upp känslor.

Till nästa gång,

Filip, Er Belägrade Sommarskoleelev