When the Whistle Blows!

Are you 'avin' a laff?

Nja, nu ska vi faktiskt inte studera Extras-karaktären Andy Millmans insats i slå-i-dörrar-farsen med samma lökiga namn som det här inlägget, men vi kan ju ändå le lite till mans och kvinns. Gärna på det där sättet som man gör när man visslar. För visst ligger det någonting i det som den store grubblaren och tvivlaren Karl Pilkington frågar sig: Har ni någonsin sett en arg person gå runt och vissla?

Nej, jag trodde väl det. Tokiga personer tycks visserligen äga en viss ensamrätt på att ägna sig åt sysslan på våra allmänna gator och torg, men bortsett från Omar Littles karakteristiska lås-in-kvinnor-och-barn-för-här-kommer-jag-med-älgstudsaren-i-oljerocken-vissling i The Wire så är dessa typer oftast ganska harmlösa. Tokiga men harmlösa.

Men de kan ju, på samma sätt som du och jag och alla andra som betraktar sig som relativt mentalt friska, också leva i en för stunden helt bekymmersfri tillvaro, och då finns det minsann få andra sätt som bättre uttrycker detta sorgfria skeende i livet än en stunds visslande. Det kan förvisso vara väldigt irriterande att tvingas höra på folk som visslar sig genom varenda jävla dag och utstöter egenhändigt komponerade blåsljud så fort de väntar på något, typ kopiatorn, men så länge det inte utvecklar sig till ett vardagligt mönster finns det ändå något sommarängskt skimmer i den svala och avslappnade visslingen.

Vad har vi då för olika visselstilar? Vissa är bra på att vissla högt, andra är lagda åt det mer melodiösa hållet. Själv besitter jag förmågan att kunna vissla på samma tungvrickade sätt som de gör i Robin Hood-låten Whistle Stops här nedan. För er som undrar: Ja, det är en medfödd talang som kom till mig naturligt och som jag, utöver min gamle klasskompis, den halvstrulige Jimmy, aldrig har hört någon behärska lika väl. Skulle jag, mot precis all förmodan, få för mig att söka till det vedervärdiga TV-programmet Talang vore därför Whistle Stops det naturliga valet.

Det är som mödrarna till vinnarna i korvätartävlingar sammanfattar det för sina väninnor: Alla ska vi ju vara bra på något.



Något som jag däremot inte är särskilt bra på är att kort och kärnfullt kunna sammanfatta vad ett blogginlägg som det här egentligen är tänkt att mynna ut i. Så, vad sägs om att avsluta detta med att lyssna på den musik som från början var anledningen till att jag slog mig ned bakom tangenterna?

I den här bloggens med ojämna mellanrum återkommande specialserie om låtar med en gemensam nämnare ställer vi den här gången inte bara frågan "kunde du inte ha vigt två timmar av din måndagskväll åt något vettigare än att rota i den där gamla spellistmappen märkt 'vissling'?" utan konstaterar också att ni här har det tjugo låtar tunga receptet för en tokigt bekymmersfri tillvaro som harmlöst visslande idiot.

>>> [When the Whistle Blows] <<<
1. Ennio Morricone - The Good, the Bad and the Ugly Theme [1967]
2. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Home [2009]
3. The Monochrome Set - The Jet Set Junta [1982]
4. Born Ruffians - Red, Yellow and Blue [2008]
5. Wilco - Red-Eyed and Blue [1996]
6. Björn Olsson - Tjörn [2003]
7. The Lovin' Spoonful - Daydream [1966]
8. Roger Miller - England Swings [1965]
9. John Lennon - Jealous Guy [1971]
10. Noah and the Whale - Five Years Time [2008]
11. Pixies - La La Love You [1989]
12. The Wedding Present - Everyone Thinks He Looks Daft! [1987]
13. Andrew Bird - A Nervous Tic Motion of the Head to the Left [2008]
14. Suckers - It Gets Your Body Movin' [2010]
15. De La Soul - Eye Know [1989]
16. Beck - Sissyneck [1996]
17. Air - Alpha Beta Gaga [2004]
18. The Seekers - Georgy Girl [1966]
19. Jamie T - Jilly Armeen [2009]
20. The Mamas & The Papas - Dream a Little Dream of Me [1968]