60-talets 200 bästa låtar (#109-100)

#109: Leonard Cohen - So Long, Marianne [1968]

Jag har av oklar anledning aldrig riktigt fastnat för den kanadensiske musikpoeten, men den här låten, adresserad till norskan Marianne Jensen, vilken Cohen mötte i den grekiska övärlden i början på 60-talet, går inte att värja sig mot med sina fantastiska bakgrundskörer.

#108: The Marvelettes - Please Mr. Postman [1961]

Originalet är fortfarande bäst. Motowns första framgångsrika tjejgrupp var också historiska på det viset att de var först med att landa en Billboard-etta åt bolaget.

#107: The Fascinations - Girls are Out to Get You [1966]

En kompis berättade en gång att han hade haft det tveksamma nöjet att stöta på en självuttalad womanizer. Denne guds gåva till tjejerna anmärkte på att min vän hade för få knappar uppknäppta på skjortan och tipsade istället om en "Saint-Tropez-knäppning", vilket innebar "tre knappar uppknäppt - då får man ligga". Nu är den här killen säkert inte medveten om Fascinations minihit från 1966, men jag tänker ändå att den skulle fungera väldigt fint som ledmotiv till de återkommande spegeluppladdningarna inför vad han själv ser som ett "fortsatt segertåg i vimlet".

#106: Bobby Fuller Four - I Fought the Law [1965]

Som någon ute på det stora nätet kommenterade: "It's pretty rare that the law loses". Det tyckte jag var lite kul. En cover som ändå har blivit ett original. Kanske historiens första punklåt...?

105: The Left Banke - Pretty Ballerina [1966]

I min högst imaginära samling med LP-skivor känns sjutummaren Walk Away Renee/Pretty Ballerina som en av hörnstenarna. Det är målfoto mellan de två spåren, men WAR drar den här gången det lite längre strået.

104: The Left Banke - Walk Away Renee [1966]


103: The Byrds - I'll Feel a Whole Lot Better [1965]

En låt som säger det mesta om varför The Byrds är ett så fantastiskt bra band.

102: The Spencer Davis Group - Gimme Some Lovin' [1967]

Paul McCartney ska ha sagt att Steve Winwood är en svart man fast i en vit mans kropp, och visst kan man hålla med i det påståendet när man hör Spencer Davis Group. Sånt här sväng är vi inte bortskämda med på våra breddgrader - eller vad säger ni herrar Berg, Winnerbäck och Thåström?

101: The Kinks - Death of a Clown [1967]

Det är något med bakgrundskörer och jag. Dave Davies skriver om den gråtande clownen och slutresultatet tillhör de båda Arsenal-brödernas finaste stunder.

100: Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit [1965]

"She knows there's no success like failure, and that failure's no success at all". Ahh... Han är knepig ibland, Robert, men nästan alltid väldigt, väldigt bra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]