Dagens låt: Primal Scream - Love You

Efter att ha agerat roadie åt Altered Images, spelat bas i The Wake och knäckt extra som trummis i The Jesus and Mary Chain, får så Bobby Gillespie äntligen vara sångare och hövding i sin egen hyllade poporkester när Primal Screams Velocity Girl har äran att inleda NME:s epokgörande C86-kassett. Och om just Velocity Girl finns det mycket gott att säga. Trots att den klockar in på under en och en halv minut innehåller den ändå så mycket av det där som för mig utgör en bra poplåt. Många av egenskaperna som gör den så bra följer lyckligtvis också med på deras debutalbum, Sonic Flower Groove.

Och vad hittar vi där då? Jo, först och främst en skiva som jag tycker väldigt mycket om. Förmodligen är det bandets näst bästa, i mina ögon endast passerad av mästerverket Screamadelica. Om det sistnämnda albumet präglas av experimentlusta och mer elektroniska toner får Sonic Flower Groove sägas vara en enda lång uppvisning i hur man förvaltar det Byrdsaktiga gitarrpoparvet på bästa sätt. Med tiden skulle bandet växa ifrån den här ljudbilden mer och mer, men på 1987 års Sonic Flower Groove står de ringande gitarrerna, de melankoliska texterna och de oantastliga refrängerna i centrum. Låtar som Gentle Tuesday, Imperial och Leaves är alla utmärkta bevis på detta, men frågan är om inte Silent Spring är det bästa exemplet på hur en enkel men underbar refräng kan få dig att för en stund känna dig lite gladare i sinnet en grådaskig onsdag i februari när det mesta är rätt så jävla tråkigt och ångestladdat. Efter några lyssningar är det nämligen svårt att inte sjunga med Bobby när han stämmer upp i "Aaaall the tiiime in the wooorld". Försök själva.



Men Silent Spring är inte bäst på skivan. Nej, det är istället dagens låt, den Jesus and Mary Chain-doftande Love You. Låten, som bärs framåt av mörka och spöklika trummor, skulle helt klart platsa på Darklands, vilket, om något, är ett kvalitetsbetyg i min värld.

Därtill är det en oemotståndlig kärlekslåt.



Önskas mer bra musik? Spana då in den dagligt uppdaterade [en sång om dagen]-spellistan på Spotify.

Four blasts from the past

Listan med 1960-talets 200 bästa låtar är färdigställd och som enväldig upphovsmakare känner jag mig relativt nöjd med slutresultatet. Vad som är alldeles säkert är att det alltid kommer att finnas låtar som jag, i mina vidare retrospektiva studier, anser vara bättre än andra som lyckades med konststycket att knipa åt sig en plats på listan. Men gjort är gjort och det vore bara slöseri med tid att sitta och ångra sig över något så elementärt som en lista över de bästa låtarna från popmusikens vagga.

Som en liten present inför den förestående, alltid lika antiklimaxbepansrade nyårsaftonen kommer här därför tre finstämda låtar som med nuvarande dagsform inte skulle göra bort sig på en liknande sextiotalslista. Eftersom gensvaret på den senaste blandningen (kanske den bästa någonsin, bara så ni vet) var så uselt erbjuds självklart inga mp3-filer den här gången. Så det så. Men lyssna på låtarna, ha en god fortsättning och ett gott nytt år, vetja!

The Zombies - Leave Me Be [1965]

B-sida till mer kända Tell Her No. I mina ögon klår dock Leave Me Be sitt mer omtalade syskon med en mindre hästlängd. Älskar stämningen som håller sig genom hela låten.



Jackie DeShannon & The Byrds - Splendor in the Grass [1966]

Jackie DeShannon! Och The Byrds! Två favoriter på liten yta! Kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli jättebra! Lyssna bara (och varva ner efter alla hetsiga utropstecken)!



Tim Hardin - Lady Came from Baltimore [1967]

Åh, den problemfyllde och lite för bortglömde sång- och gitarrmannen. Min enda invändning mot låten är att den är en aning för kort.



Marvin Gaye - Abraham, Martin and John [1969]

En relativt ny upptäckt som självklart bör ha en plats på listan. Texten, arrangemanget, Marvins röst - allt är så mäktigt och perfekt.

#37 [California Über Alles]

Nya tider här i bloggen. Från och med nu tänker jag att de här blandskivorna som jag skickar ut lite då och då ska bli en aning mer... enhetliga? Ja, vi säger så. Med det menar jag helt enkelt att låtarna i högre grad ska präglas av ett tema än vad de har gjort på flera av de tidigare blandningarna. Inget superoriginellt grepp det heller kan tyckas, men kanske kan det vara till nöje för personer som gärna vill sätta musiken i ett tydligare och mer greppbart sammanhang. Därtill blir det mer av en utmaning för mig att pilla ihop mixarna. Som ni hör har detta alla möjligheter att bli hur kul som helst.

En annan förändring som följer med denna blandbandskupp är minskningen av antalet låtar. Från och med nu blir det 14 spår istället för de 20-24 som brukade trängas på de tidigare utgåvorna. Min förhoppning med låtbantningen är att det nu ska bli lite mindre tungrott och därmed också lättare att ta till sig alla de 14 godsakerna.

Nåväl. Slut på den sega informationen och över till det riktigt intressanta - musiken!

Först ut blir Kalifornien, ni vet USA:s mest folkrika delstat med över 37 miljoner invånare. Jag har aldrig varit där personligen, men jag har faktiskt sett bilder på hur det kan se ut. Utifrån dessa har jag sedan pillat ihop det ni kan se här nedanför.

När temat är som det är känns det någorlunda självklart att låta Brian Wilson inviga det hela med orden "I had this dream/Singing with my brothers/In harmony/Supporting each other". Åh, Brian... Övergången till brorsan Dennis och hans fantastiska River Song (en av 70-talets finaste stunder!) blir med dessa ord naturlig. Cheap Trick är ett rätt töntigt band med hemska och skrämmande oironiska skivomslag. De är inte från Kalifornien och Southern Girls handlar i grunden inte om den avhandlade delstatens tjejer, men det är en av två bra låtar från bandet och innehåller faktiskt textrader som kan kopplas till temat. Om Cheap Tricks koppling till temat var vag får Kurt Viles cover på The Boss Downbound Train sägas vara närmast obefintlig. Men jag tycker att den passar in här. I grund och botten är dock huvudanledningen till dess närvaro på blandningen enkel: det är en sjukt bra cover, som känns som gjord för den Springsteen-influerade Philly-sonen. Vanligtvis har jag väldigt svårt för The Doors och hela den där mytologiseringen som omger deras sångare, men LA-kopplingen är svår att argumentera emot och Take It As It Comes är en bra låt som tilltalar mig mer än mycket annat av bandet. Men Crystal Stilts, är inte de från New York, frågar du dig själv. Jodå, det är mycket riktigt. På senaste skivan, en av årets bästa, låter de dock väldigt mycket som ett förfinat The Doors. Dessutom innehåller Flying Into the Sun vad som i mina öron är årets bästa intro. Stephin Merritt sjunger om att han hatar Kaliforniens tjejer. Barry McGuire, P.F. Sloan och The Sons of Adam är alla hämtade från Nuggets-samlingen som utgår från vårt område. Dávila 666 får med sin härliga cover av Los Angeles powerpoppare nummer ett, The Nerves, representera den stora delen spansktalande i Kalifornien. The Byrds är också härifrån, och om dem behöver det inte sägas mer än att de bara är så jävla bra. Dinosaur Jr. är från fel kust, men Goin' Home har ett driv som jag älskar och som jag känner att jag inte har hjärta att undvara er, mina få men tappra musikkännare. Avslutar gör ett gäng välkända engelsmän med en låt som gör sig perfekt som slutkläm. Få andra har gett Let It Loose mer liv än Stefan på den nu sorgligt sömniga bloggen toptensomething:

"jag kommer med all säkerhet inte få chansen att regissera en långfilm i detta livet. jag har inga pengar, inget manus, inga kontakter och definitivt ingen ork. men jag har redan slutscenen klar i huvudet - en bil med fyra ungdomar åker längs en öde ökenväg i, låt oss säga, australien. alla har varit med om sitt livs äventyr och alla är utmattade och tysta, knappt levande. men i mungipan på alla fyra döljer sej ett leende, ett leende som avslöjar deras vetande om att deras liv aldrig kommer bli så bra som det varit under de två timmarna vi följt dom. i bakgrunden spelas let it loose. när trummorna går igång för fjärde gången, ungefär två och en halv minut in i låten, blir skärmen svart och eftertexten börjar."

Byt ut Australien mot Kalifornien och du är nästan där vid någon dammig kustväg, eller hur?

>> This Is Pop? [#37: California Über Alles] <<

1. Brian Wilson - Southern California
2. Dennis Wilson - River Song
3. Cheap Trick - Southern Girls
4. Kurt Vile - Downbound Train
5. The Doors - Take It As It Comes
6. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
7. The Magnetic Fields - California Girls
8. Barry McGuire - Inner-Manipulations
9. P.F. Sloan - Halloween Mary
10. Dávila 666 - Hanging On The Telephone
11. The Sons Of Adam - Saturday's Son
12. The Byrds - All I Really Want To Do
13. Dinosaur Jr. - Goin Home
14. The Rolling Stones - Let It Loose

Åsikter och/eller förslag på nya teman tas tacksamt emot i kommentarsfältet!

60-talets 200 bästa låtar (#39-30)

#39: The Rascals - Good Lovin' [1966]

Mixen mellan garage och soul blir sällan bättre än så här. The Rascals, som vid den här tiden kallade sig för The Young Rascals, förfinade The Olympics version av låten från klassisk northern soul till något som förmodligen gjorde hela Spencer Davis Group gröna av avund borta på andra sidan pölen. Min far, som var den som introducerade mig för bandet, hävdar att de var The Strokes naturliga föregångare. Den tydliga New York-kopplingen, den ungdomliga fräschören och det italienska arvet har de i alla fall gemensamt.

#38: The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]

En av väldigt få Holland-Dozier-Holland-skapelser som inte tog Supremes till den översta listplaceringen. Trots det anser jag att det här är det bästa som Diana Ross och gänget spelade in. Motown-trummisen Benny "Papa Zita" Benjamin sätter tempot.

#37: The Beatles - I Am The Walrus [1967]

John har upptäckt syra och vill krångla till det för den lärare på hans gamla skola som låter sina elever analysera Beatles texter. Det är urspårat och flummigt men också Beatles kanske coolaste låt. The Animals Eric Burdon var "The Eggman" - men vem var egentligen "The Walrus"...? Efter viss tvekan petade låten till slut Magical Mystery Tour-kompisen Strawberry Fields Forever från listan.

#36: Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]

Mäktig är bara förnamnet. Du kan riktigt höra hur Sam sjunger för en bättre framtid. Tyvärr fick Sam aldrig uppleva ett samhälle befriat från "whites only"-skyltar, då han under mystiska omständigheter gick bort en vecka innan låten släpptes som singel.

#35: MC5 - Kick Out The Jams [1969]

Kraftfullare, piggare och mer vibrerande än all skit som någonsin har uppträtt på Sweden Rock under hårdrocksflagg.

#34: The Who - I Can't Explain [1964]

The Whos bästa låt innehåller nästan allt som jag kräver av en fulländad poplåt.

#33: Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]

Avslutningslåten på mästerliga Everybody Knows This Is Nowhere. Inte bästa spår på skivan men med sitt intro och sin feberdrömmande text är det en klassiker av typen "odödlig" och hör därför självklart hemma bland topplaceringarna på en sådan här lista.

#32: The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]

Nu duggar de välkända låtarna tätt. En tidig högstadiefavorit som aldrig går ur tiden. Rå, skitig och med en aura av arbetarklassromantik krattade den vägen för nästkommande decenniums punkvåg.

#31: Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]

Två och en halv minut pur glädje är vad skivdoktorn ordinerar mot allsköns bekymmer. Alla fjunisar som glider runt på stan med en Northern Soul-väska och undrar vad som egentligen menas har här svaret.

#30: The Byrds - My Back Pages [1967]

The Byrds bästa Dylan-tolkning är också en av tidernas absolut bästa covers. Jag känner bara kärlek till alla som någon gång har haft ett finger med i den här låten. Originalet har onekligen sin charm, men den outsägligt vackra stämsången, de ringande gitarrerna och det något högre tempot lyfter låten till nya, mer ungdomligt upplyftande höjder och kontrasterar mot den mörka texten. Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now... Ah, vackrare än så blir det fan inte i den här bloggen.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#30: Cover Me Up!

Hello music lovers! Vi skriver den 4 april 2011, datumet då This Is Pop?:s exklusiva blandbandsklubb fyller 30. Och precis som jag var inne på förra gången är denna happening tänkt att firas med en liten specialutgåva.

Så vad är det som är så jävla speciellt den här gången, då? Jo, håll nu i hårt i datorstolen - blandband nummer 30 kommer nämligen helt att gå i coverns tecken! Ja, det är tillåtet att skruva på sig och undra vad det är frågan om, men jag säger återigen som Martin Dahlins mamma: Så. Är. Bestämt.

Nedanför har ni därför 40 av mina favoriter i kategorin. Jag har medvetet valt bort låtar som har varit med på tidigare blandningar samt många av de tolkningar som känns allt för tråkiga och förutsägbara. Tro dock inte att det är någon superobskyr mix vi har att göra med. Jag kan nästan garantera att ni har hört åtminstone 90 procent av originallåtarna någon gång. En låt som Song To The Siren är ju nästan mer sammankopplad med This Mortal Coil än Tim Buckley, men jag kunde den här gången inte blunda för hur oerhört vacker de förras version är. Detsamma får även sägas om Saint Etiennes tolkning av Kiss And Make Up. Men i övrigt hoppas jag i vanlig ordning att ni får stifta bekantskap med några nya vänner.

Listan gör inga anspråk på att innehålla de bästa coverlåtarna. Nej, här har ni helt enkelt 40 spår - för enkelhets skull uppdelade över två skivor - som förhoppningsvis kan skänka viss glädje i vårsolen. Uppenbara missar, frågor och annat tas gärna emot i kommentarsfältet. Trevlig lyssning!

>> This Is Pop? [#30: Cover Me Up!] << (båda skivorna är inbakade i filen)

[CD 1]

1. Yo La Tengo - Tighten Up [Original: Archie Bell & The Drells, 1968]
2. Jonathan Richman & The Modern Lovers - Back In The USA [Chuck Berry, 1959]
3. The Fall - Victoria [The Kinks, 1969]
4. Pavement - The Classical [The Fall, 1982]
5. Crocodiles - Nothing To Be Done [The Pastels, 1989]
6. Belle & Sebastian - Whiskey In The Jar [Irländsk folkvisa, mest känd genom Thin Lizzys version fr 1972]
7. Lambchop - Backstreet Girl [The Rolling Stones, 1967]
8. Wilco - Thirteen [Big Star, 1972]
9. The Soundtrack Of Our Lives - Fly [Nick Drake, 1970]
10. The Byrds - Positively 4th Street [Bob Dylan, 1965]
11. Yo La Tengo - Little Honda [The Beach Boys, 1964]
12. She Trinity - He Fought The Law [The Crickets, 1959]
13. The Mamas & The Papas - Twist And Shout [The Top Notes, 1961]
14. Atlas Sound - Doctor [The Five Discs, 195?/196?]
15. Chris Farlowe - Out Of Time [The Rolling Stones, 1966]
16. Cats On Fire - Your Woman [White Town, 1997]
17. Kings Of Convenience - Once Around The Block [Badly Drawn Boy, 2000]
18. Sonic Youth - Superstar [The Carpenters, 1971]
19. The Kooks - Kids [MGMT, 2008]
20. This Mortal Coil - Song To The Siren [Tim Buckley, 1970]

[CD 2]

1. Elliott Smith - Waterloo Sunset [The Kinks, 1967]
2. bob hund - Ett Fall Och En Lösning [Pere Ubu, 1976]
3. Sonic Youth - Computer Age [Neil Young, 1982]
4. David Bowie - Cactus [Pixies, 1988]
5. Richard Hawley - Some Candy Talking [The Jesus And Mary Chain, 1986]
6. Jacuzzi Boys - You Got It [Roy Orbison, 1989]
7. Babyshambles & Friends - Janie Jones [The Clash, 1977]
8. Wanda Jackson - Let's Have A Party [Elvis Presley, 1957]
9. The Rosewood Thieves - Got To Get You Off My Mind [Solomon Burke, 1965]
10. Franz Ferdinand - All My Friends [LCD Soundsystem, 2007]
11. Comet Gain - Love Vigilantes [New Order, 1985]
12. Johnny Jones & The King Casuals - Purple Haze [The Jimi Hendrix Experience, 1967]
13. Vampire Weekend - I'm Going Down [Bruce Springsteen, 1984]
14. The Sundays - Wild Horses [The Rolling Stones, 1971]
15. Kirsty MacColl - A New England [Billy Bragg, 1983]
16. Saint Etienne - Kiss And Make Up [The Field Mice, 1989]
17. Håkan Hellström - 13 [Big Star, 1972]
18. Cowboy Junkies - Sweet Jane [The Velvet Underground, 1970]
19. 16 Horsepower - Nobody 'Cept You [Bob Dylan, 1973?]
20. Galaxie 500 - Ceremony [Joy Division, 1980/New Order, 1981]

Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe:

60-talets 200 bästa låtar (#89-80)

#89: The Walker Brothers - My Ship Is Comin' In [1965]

"Bröderna" Walker är ena hala jävlar. Från det jag har hört av brödratrion och Scotts solokarriär tycker jag att det lätt blir för mäktigt, men här balanserar de med känsliga steg på rätt sida gränsen om det äckelpompösa.

#88: Irma Thomas - Break-A-Way [1964]

Irma! Bara namnet är ju för härligt. Det blir inte mer bortglömd gula Blend-faster än så. Men nu talar vi ändå om "The Soul Queen of New Orleans", i andra sammanhang kanske mest känd för Time Is On My Side men på den här bloggen alltså framhållen för denna riviga lilla sak. För den handklapps- och bakgrundskörsvage dukar vi fram fasters vita linnedukar.

#87: Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]

För någon månad sedan här i bloggen nämnde jag vilken fantastisk skiva Stay With Me är. Det finns ett par, tre spår där Lorraine med tillhörande pipa slår undan den berömda mattan på en. Titellåten fungerar som en alldeles perfekt introduktion till hennes elva låtar korta skivkarriär.

#86: Fleetwood Mac - Man of the World [1969]

På den nya och på vissa håll lite för hyllade Håkan Hellström-skivan går en textrad "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd". Det är lite samma tema i den här hänförande låten, skriven av den Peter Green som vissa rockrävar hävdar är det riktiga Fleetwood Mac.

85: The Association - Never My Love [1967]

Enligt trovärdiga beräkningar från 1999 är Never My Love den näst mest spelade låten i världshistorien efter ettan You've Lost That Lovin' Feelin' och före trean Yesterday. Den sammanlagda radiotiden under låtens tre inledande decennier uppgår till smått makabra 40 år. Det är med andra ord rättvist att utfärda en viss varningsflagg för sönderspelning här. Men samtidigt är en bra låt alltid en bra låt, och The Association-versionen är för mig fortfarande ganska så behaglig att låta sig vaggas in i.

84: The Shangri-La's - Past, Present and Future [1966]

Av sextiotalets alla tjejgrupper utmärker sig tjejerna från Queens med sina djupa och emellanåt rätt dystra texter. Bara det gör att man har ett extra gott öga till dem. När de sedan tar hjälp av ingen mindre än Beethoven faller prettot som gömmer sig inom mig pladask.

83: Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]

Ingen kan sjunga om livets goda viner med samma eleganta och värdiga stämma som gamle Ol' Blue Eyes.

82: Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]

Det är klart att Dusty ska vara med på den här listan. Svårigheten har varit att välja rätt låt. Den här gången föll valet på Just a Little Lovin', vilken, för att tala i musikjournalisttermer, låter lite som en sommarbris.

81: The Byrds - Goin' Back [1967]

Lättviktig skit, det var vad David Crosby ansåg om låten innan han kort därefter valde att avsluta sina åtaganden i bandet. Jag håller såklart inte med honom i det omdömet. Lyssna bara på den avslutande halvminuten - precis så vill jag nämligen ha min lättviktiga skit serverad.

80: Van Morrison - Madame George [1968]

Sent ska syndaren vakna. Jag som länge har förfäktat åsikten om att Van Morrison är en tråkig jävel är nu redo att erkänna att han trots allt har sina stunder.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Namedropping deluxe!

Varje svensk tidning som känner ett visst mått av tvång av att vara nere med kidzen ståtar den här månaden med Håkan Hellström på framsidan. Per Sinding-Larsen (som en vän såg dyngrak mitt på dagen på NK för några år sedan - oväntad och gratis kändistrivia!) och hans crew borta på PSL gör sitt bästa för att fortsätta hypen inför Håkans nya släpp 2 Steg Från Paradise.

Det hade varit en intervju i mängden om det inte vore för de band och låtar som Håkan droppar i intervjun. Visserligen har det hänt tidigare - i den senaste Nöjesguidentexten nämner han t ex världens kanske bästa låt - men vad fan, här handlar det ju om band från den här bloggens hemmaplan. Elephant Stone! The Byrds! Northside! Krydda detta med att han i senaste singeln, River En Vacker Dröm, nämner både William, It Was Really Nothing och Boys Don't Cry och jag känner att man vill höra hela skivan ganska så omgående.




Det var på tok för längesen jag hörde min gamla favorit Take 5. Därför bjuder vi er den också. Det är ändå fredag och den är ändå hyfsat dansant.

60-talets 200 bästa låtar (#109-100)

#109: Leonard Cohen - So Long, Marianne [1968]

Jag har av oklar anledning aldrig riktigt fastnat för den kanadensiske musikpoeten, men den här låten, adresserad till norskan Marianne Jensen, vilken Cohen mötte i den grekiska övärlden i början på 60-talet, går inte att värja sig mot med sina fantastiska bakgrundskörer.

#108: The Marvelettes - Please Mr. Postman [1961]

Originalet är fortfarande bäst. Motowns första framgångsrika tjejgrupp var också historiska på det viset att de var först med att landa en Billboard-etta åt bolaget.

#107: The Fascinations - Girls are Out to Get You [1966]

En kompis berättade en gång att han hade haft det tveksamma nöjet att stöta på en självuttalad womanizer. Denne guds gåva till tjejerna anmärkte på att min vän hade för få knappar uppknäppta på skjortan och tipsade istället om en "Saint-Tropez-knäppning", vilket innebar "tre knappar uppknäppt - då får man ligga". Nu är den här killen säkert inte medveten om Fascinations minihit från 1966, men jag tänker ändå att den skulle fungera väldigt fint som ledmotiv till de återkommande spegeluppladdningarna inför vad han själv ser som ett "fortsatt segertåg i vimlet".

#106: Bobby Fuller Four - I Fought the Law [1965]

Som någon ute på det stora nätet kommenterade: "It's pretty rare that the law loses". Det tyckte jag var lite kul. En cover som ändå har blivit ett original. Kanske historiens första punklåt...?

105: The Left Banke - Pretty Ballerina [1966]

I min högst imaginära samling med LP-skivor känns sjutummaren Walk Away Renee/Pretty Ballerina som en av hörnstenarna. Det är målfoto mellan de två spåren, men WAR drar den här gången det lite längre strået.

104: The Left Banke - Walk Away Renee [1966]


103: The Byrds - I'll Feel a Whole Lot Better [1965]

En låt som säger det mesta om varför The Byrds är ett så fantastiskt bra band.

102: The Spencer Davis Group - Gimme Some Lovin' [1967]

Paul McCartney ska ha sagt att Steve Winwood är en svart man fast i en vit mans kropp, och visst kan man hålla med i det påståendet när man hör Spencer Davis Group. Sånt här sväng är vi inte bortskämda med på våra breddgrader - eller vad säger ni herrar Berg, Winnerbäck och Thåström?

101: The Kinks - Death of a Clown [1967]

Det är något med bakgrundskörer och jag. Dave Davies skriver om den gråtande clownen och slutresultatet tillhör de båda Arsenal-brödernas finaste stunder.

100: Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit [1965]

"She knows there's no success like failure, and that failure's no success at all". Ahh... Han är knepig ibland, Robert, men nästan alltid väldigt, väldigt bra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Sparky's Dream

YouTube-bonanza här i bloggen! Korta, kärnfulla inlägg är det som gäller.

Det har blivit dags för en låt jag ständigt återkommer till och aldrig tröttnar på. Sparky's Dream heter den, och framförs av en av mina favoritorkestrar, de snart skivaktuella skottarna i Teenage Fanclub. Bandwagonesque är såklart det stora mästerverket i TF-samlingen, men Grand Prix-skivan från 1995 hamnar inte långt efter. Kommer de till Sverige lovar jag att bjuda bollkonstnären och TF-fantasten Mats Rubarth på en öl i anslutning till konserten.

Det är möjligt att jag tar i när jag säger att låten nog platsar på listan över mina absoluta favoriter genom tiderna, men varje gång jag hör den mumlar jag "topp tio" tyst för mig själv. Så härlig är den. Jag vet inte exakt vad det är, men den tycks slå an något särskilt inom mig. Kanske är det den mäktiga trollbrygden av de tre gyllene b:ena, Big Star, Beach Boys och Byrds, som gör det.

Den här gången riktar jag faktiskt inte tacket till Norman Blake, utan till Gerard Love. Så tack, Gerard, det gjorde du bra.

Blandband: Folk It Up

Lone Rider tittade nyss förbi på en kopp java. Med sig i handen hade han följande blandning.

This Is Pop? [Folk It Up]

1. The Beau Brummels - Are You Happy?
2. The Byrds - My Back Pages
3. Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit
4. Laura Marling - Hope In The Air
5. Jamie T - Emily's Heart
6. Billy Bragg - A New England
7. The Lilac Time - Return To Yesterday
8. The Mamas & The Papas - Twelve Thirty
9. Fleet Foxes - Ragged Wood
10. Band Of Horses - The Great Salt Lake
11. The Byrds - Truck Stop Girl
12. Devendra Banhart - Mama Wolf
13. The Beach Boys - Till I Die
14. The Association - Never My Love
15. Arthur Russell - Close My Eyes
16. Jenny Lewis - Godspeed
17. Mumford & Sons - Feel The Tide
18. Neutral Milk Hotel - The King Of Carrot Flowers, Pt. 1
19. Beirut - The Penalty
20. Fairport Convention - Who Knows Where The Time Goes?
21. Tim Buckley - Pleasant Street
22. Cat Power - He War
23. The Searchers - Needles And Pins
24. The Chambers Brothers - Time Has Come Today

#8

En blandskiva? På en söndag? Kan man verkligen göra så?

Ja, det går alldeles utmärkt. Här har ni en väldigt stark uppställning att avsluta de olympiska vinterspelen med.

This Is Pop? #8 [Gitarr, Trummor & Bas]

1. The New Pornographers - Your Hands (Together) [2010]
2. Crabby Appleton - Go Back [1970]
3. Five O' Clock Heroes - Time On My Hands [2006]
4. The dB's - Big Brown Eyes [1981]
5. Just Brothers - Sliced Tomatoes [1965]
6. Stereolab - Lo Boob Oscillator [1995]
7. Letting Up Despite Great Faults - In Steps [2009]
8. The Radio Dept. - This Time Around [2010]
9. Yuck - Georgia [2009]
10. Saloon - Girls are the New Boys [2002]
11. The Byrds - Chestnut Mare [1970]
12. Vampire Weekend - Everywhere (Fleetwood Mac Cover) [2009]
13. The Beginning - Sometimes It's So Hard [2010]
14. They Might Be Giants - Birdhourse In Your Soul [1990]
15. Squeeze - Is That Love? [1981]
16. The House Of Love - I Don't Know Why I Love You [1988]
17. Redd Kross - Mess Around [1997]
18. Teenage Fanclub - Ain't That Enough [1997]
19. The Outcasts - Self-Conscious Over You [1979]
20. Broken Social Scene - Cause = Time [2002]
21. The Walkmen - Little House Of Savages [2004]
22. Marcus Hook Roll Band - Natural Man [1974]
23. Jenny Wilson - Like A Fading Rainbow [2009]
24. The xx - VCR [Matthew Dear Remix] [2010]