Jag tycker att det är hög tid att jag uppmärksammar ett av vår tids mest underskattade band. Voxtrot, från det alltid lika produktiva indiemekkat Austin, bildades under ledning av sångaren och textförfattaren Ramesh Srivastava i början av 2000-talet och kom fram till deras upplösning 2010 att ge ut ett album, tre EP-skivor och en handfull singlar. Av dessa utgivningar är det framför allt EP-skivorna och singlarna som gör att jag - i mitt lilla musikuniversum - kan utropa dem till ett av de senaste årens mest sorgligt förbisedda band. På dessa format håller de i regel högsta klass. Voxtrot gör inte musik som kommer att rubba din världsbild och skaka om dina invanda uppfattningar om hur musik kan låta. Men skit i det. Låt det tokgenialt experimentella vila för en stund. Voxtrot är nämligen, trots att de utgår från indiepop-formel 1A, så genuint älskvärda att alla bör ge dem en ärlig chans.
Jag upptäckte dem först när de gav ut Your Biggest Fan. Det var i slutet av 2006, och vad jag då inte visste var att bandet redan hunnit ge ut den fantastiska debut-EP:n Raised By Wolves samt den högklassiga uppföljaren Mothers, Sisters, Daughters & Wives. Jag minns särskilt hur jag spelade sönder titellåten från Your Biggest Fan-EP:n i mitt första enkla studentrum i Lund. Jag var en sån där jobbig typ som tankade hem den på fester, och jag slängde med den på varje blandskiva som jag gav bort. Det är nog rättvist att säga att jag för ett tag var lite besatt av låten.
När jag lyssnar på Your Biggest Fan idag tycker jag väl inte att den är lika fantastisk. Textmässigt är den, bortsett från vissa rader, rätt svag, och i vissa delar av låten får jag nästan en bitter eftersmak av något som påminner om något så vidrigt som Queen. Men där finns fortfarande något som griper tag i mig och gör mig på bra humör. Kanske är det en kombination av lätt patetisk nostalgi ihop med refrängen och partiet när Ramesh upprepar frasen "I used to be" åtta gånger på raken som gör att jag än idag håller låten nära hjärtat mitt.
Eller vem försöker jag lura? Och varför hålla på och teoretisera över sådant här - hur jävla Queen-illaluktande den än är gillar jag ju den som fan. Punkt slut.
I takt med att jag till slut tröttnade på Your Biggest Fan letade jag mig vidare, och i mitt sökande efter annat Voxtrot-material på DC++ (minns ni?) hittade jag de två föregående EP-skivorna. Och återigen föll jag pladask.
På Raised By Wolves ryms fem låtar, alla klart över genomsnittet. I en allmusic-recension av EP:n nämns influenser som Belle and Sebastian, The Smiths, The Cure, New Order och The Cure, vilka alla är band som jag i ett berusat tillstånd skulle kunna utnämna till världens bästa. Även om det inte är helt galet att nämna dessa band i samma andetag som Voxtrot, så lyckas Austin-gänget här ändå sätta en personlig prägel på alla låtar. I hård konkurrens är min favorit härifrån Wrecking Force.
På den efterföljande EP:n, Mothers, Sisters, Daughters & Wives, är anslaget lite hårdare och mer dramatiskt. Gitarrerna tar större plats och Rameshs sång är mer uppeldad. Men det är fortfarande tydligt att det är samma gamla fina Voxtrot du hör. Bortsett från Fast Asleep, som aldrig har varit en favorit, är låtarna nästan på samma nivå som debuten. Four Long Days tillhör absolut bland det bästa bandet skrev.
Efter de tre EP-släppen följde så den första och enda fullängdaren. Jag minns att jag hade skyhöga förväntningar på skivan när den släpptes på försommaren 2007. Jag ville verkligen gilla den, men tyvärr satte den sig aldrig. Och det är samma sak idag. De två första låtarna (framför allt förstaspåret) är bra, men i övrigt är det mest samma sak genom hela albumet. För den som är nyfiken på att lära känna Voxtrot lite närmare rekommenderar jag därför att ni sparar det här till sist.
Betydligt roligare och bättre är istället bandets två avslutande singlar, som båda gör att man sörjer lite extra för att bandet idag är historia. Deras näst sista verk, Trepanation Party, hintar om ett annat sound hos bandet. Det är synthigare och en aning mörkare, men de härliga poprefrängerna består. När den släpptes 2009 hade Voxtrot fallit lite i glömska hos mig, men redan vid de första tonerna påmindes jag om hur mycket jag tycker om bandet.
Och bättre skulle det faktiskt bli. Singeln som utgör deras sista kapitel, Berlin, Without Return, känns så här i efterhand som ett givet slut på en kortlivad men väldigt älskvärd karriär. Titellåten börjar med ett samtal mellan ett tyskt par och fortsätter sedan med vad som textmässigt kan vara bandets största stund.
Voxtrot, bandet som började så storstilat, avslutade som sagt på bästa sätt. Baksidan på Berlin, Withour Return heter nämligen The Dream Lives of Ordinary People och är i mina ögon det bästa som man spottade ur sig under sin livstid. Lyssna bara - det är ju så bra!
Avslutningsvis vill jag berätta en kort historia från tiden då jag pluggade i England. Jag och min bästa kompis i klassen brukade sitta och lyssna på Voxtrot ute på min lilla balkong. Vid klart väder inbillade vi oss att man kunde se över till Frankrike från där vi satt. Inte sällan hade vi besök av annat folk i klassen. Där satt vi och trivdes och umgicks på det sätt som man gör när man är utomlands och får hela CSN-pengen på ett bräde. Och där, på just den där lilla balkongen, var Voxtrot nästan alltid närvarande.
Det som sedan följde är därför inte så märkligt som det låter. Under en lektion i amerikansk kultur och historia, ledd av en excentrisk amerikan med tydliga och sympatiska medborgarrättsdrag, kom amerikansk musik upp på schemat. Vår lärare slängde ut frågan "nämn några band och artister från USA". En fråga med hyfsat många svar, kan man tycka. På detta följde självklara och standardiserade svar som Bruce Springsteen och Michael Jackson. Någon svårade till det hela med Velvet Underground. Inget konstigt alls med de svaren. När så läraren noterade att min bästa kompis satt tyst riktade han sig till honom och upprepade frågan.
Min vän tittade upp på honom med en lätt skrämd blick. Det såg ut som att han tänkte "var ska jag börja, det finns ju så oändligt många svar på den där frågan". Så funderade han någon sekund. Kanske tänkte han på vilken nivå han skulle lägga sig. Ville han verkligen verka så märkvärdig? I efterhand har jag föreställt mig hur den inre monologen såg ut. "Äh, det får bära eller brista. Världen behöver ju faktiskt höra det här".
Så harklade han sig och svarade, nästan ohörbart, "Voxtrot" inför en andäktig församling.
