Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.

Bernards drabbande skratt

Det är en fin låt från en strålande skiva. I slutet ballar den ur A Day in the Life-style, men innan dess kan man höra Bernard få små skrattanfall. Det i början är särskilt drabbande. Efter raden "I think you are a pig" börjar även jag småfnissa för mig själv. Det slår aldrig fel. Alltid är det lika roligt på det där fnissaktiga sättet. Pröva att stå emot.



Minst lika drabbande är så klart även YouTube-kommentatorn crazynurse69:s historia om att h*n "lost my virginity to a married woman to this song.......will forever be in my heart".

Dagens golden age-dänga

Som kreativ hjärna i det mytomspunna independentbolaget 101 Entertainment åtnjuter man vissa fördelar här i bloggen. När jag läser att man med en enkel dansbit kan liva upp en glåmig (ett på tok för bortglömt ord) morgon i avant garde-kvarteren över sundet bör det ju funka med den här gamla pärlan också. Årtiondet är detsamma som senast, men den här gången kör vi den feta boomboxen till förmiddagskaffet.

Dagens discodänga

Hela livet är inte alltid ett disco en tisdag i månadsskiftet november/december, men när Gary Byrd träder in i rummet och slänger på The Crown kan man ju inte göra annat än smälta. Här har ni tio minuter soul-disco-rap som har rörts av Stevie Wonders magiska fingrar (hans välbekanta stämma kan även höras i låten). På med dansskorna och låtsas som att det är 1983!

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det att man dyker över någon halvt bortglömd låt och instinktivt känner att det man just nu hör påminner väldigt starkt om något annat. Så är fallet med Ben Watt, som innan han träffade Tracey Thorn och blev Everything But The Girl, gav ut soloalbumet North Marine Drive. På den plattan ryms ett spår med samma namn som skivan. En fin liten sak. Melankolisk, sparsmakad. Och väldigt José Gonzálesque.

Nu är jag inte göteborgarens största fan, men i små mängder kan det vara ganska avkopplande musik. Under Göteborgskalaset slängde jag ett getöga på honom, men efter ett par låtar i den strålande eftermiddagssolen gav jag och mitt sällskap upp och gick istället hem till mig och drack öl. Ungefär på den nivån är vårt förhållande. Nu skiljer det kanske inte så mycket mellan dessa ensamma och melankoliska män med gitarr, men jag håller det inte för otroligt att man någonstans i den Gonzáliska skivhyllan kan hitta just North Marine Drive.

Samma pappa (The Redskins/Håkan Hellström)

Jag visste ju att "Come On Eileen" låg bakom Håkans "Kom igen Lena!", det hörs ju supertydligt för alla som någon gång har hört låtarna. Men inte visste jag förrän nu att han stulit delar - och framför allt inledningen - från The Redskins underskönt stompiga "Keep On Keeping On" från 1986.



Skinpunksoul av bästa sort!

(OK, jag ville mest skriva skinpunksoul...)

#16

World Sick.

This Is Pop? [#16]

1. Broken Social Scene - World Sick [2010]
2. Wolf Parade - Oh You, Old Thing [2010]
3. Future Islands - Vireo's Eye [2010]
4. The Jesus and Mary Chain - Sometimes Always (ft. Hope Sandoval) [1994]
5. The Fascinations - Girls Are Out To Get You [1967]
6. Voxtrot - The Start Of Something [2005]
7. Tame Impala - Expectations [2010]
8. Spiritualized - Electricity [1997]
9. Sleigh Bells - Rill Rill [2010]
10. HEALTH - In Heat [Javelin Remix] [2010]
11. Buzzcocks - Why Can't I Touch It? [1979]
12. The Charlatans - Tellin' Stories [1997]
13. Sarofeen & Smoke - It's Love [1971]
14. Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]
15. The Man From Delmonte - Sun Serious [1987]
16. Woods - Suffering Season [2010]
17. Trentemøller - ... Even Though You're With Another Girl [2010]
18. Sun Kil Moon - Last Tide [2003]
19. Guillemots - Made Up Lovesong #43 [2006]
20. Los Campesinos! - The Sea Is A Good Place To Think Of The Future [2010]

#15

Jag tog inte flyget, men väl bilen - och hamnade i Göteborg. Ny hemstad, ny lista, för att följa de gamla grekernas något uttjatade ordstäv. Som inbiten Stockholmare och östkustbo trodde jag aldrig att jag någon gång i livet skulle få vandra samma gator som "Loket" och sångaren med sängfösarblicken i Triple & Touch, men nu är jag här och äntligen kan jag få gillande blickar och vettiga svar på hur man ser att bilen är från Jamaica (reggae-streringskylten!) eller evighetsfrågan om hur många tyskar som egentligen bor i Göteborg (gör-mäny!) eller vad göteborgaren säger till Star Wars-fantasten (Je-daj!). Eller... Nä, vi skjuter inte bara på den fortsättningen utan också på 2010-låtarna, och skyller det på att jag är relativt dåligt uppdaterad på årets låtskörd. Istället firar vi vår första byxmyndiga midsommar genom att lyssna på nedanstående lista:

This Is Pop? [#15]

1. Foals - Spanish Sahara [2010]
2. Kasabian - Where Did All The Love Go? [2009]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - Hey Paul [2009]
4. Built To Spill - Center Of The Universe [1999]
5. The Tony Head Experience - Debbie One [1991]
6. Guided By Voices - I Am A Scientist [1994]
7. The Cryers - Shake It Up (Ain't It Time?) [1979]
8. Gary Valentine - The First One [1978]
9. The Notwist - Day 7 [1998]
10. Devo - Gut Feeling (Slap Your Mammy) [1978]
11. A Certain Ratio - Do The Du [1980]
12. Killing Joke - Change [1980]
13. Fania All-Stars - Ella Fue (She Was The One) [1977]
14. CEO - Come With Me [2010]
15. The Drums - Forever And Amen [Saint Etienne Remix] [2010]
16. Todd Rundgren - I Saw The Light [1972]
17. The Rubinoos - I Wanna Be Your Boyfriend [1978]
18. Indochine - Kao-Bang [1983]
19. Shakin' Stevens - Cry Just A Little Bit [1983]
20. Wild Nothing - Chinatown [2010]
21. Tarwater - Seven Ways To Fake A Perfect Skin [2000]
22. Starfucker - German Love [2008]
23. The Field Mice - You're Kidding Aren't You [1989]
24. Pulp - Underwear [1995]
25. Solace - My Brightest Star [1991]

Vi öppnar med två klassiskt skolade NME-band i Foals och Kasabian. Foals debutskiva är jag väldigt förtjust i, och Kasabian prickade in ett par fullträffar på sin första, men den senaste tiden har jag inte ägnat mycket tid åt något av banden. "Spanish Sahara" är dock en aspirant till 2010-listan medan "Where Did All Our Love Go?" tillfredsställer ett gammalt Oasis-hjärta.

Att The Pains... stod för förra årets bästa skiva har jag redan skrivit, men nu är peppen (modeordet!) stor för vad som väntar runt hörnet. Förstasingeln lovar gott, och håller nya plattan samma höga kvalitet kan jag dö med ett lite lyckligare indiepophjärta. "Hey Paul" är långtifrån den bästa låten på debuten men duger gott som uppvärmning för Built To Spill och sedermera The Tony Head Experience. Om de senare vet jag inte mycket mer än att det låter väldigt mycket Blondie, vilket ju alltid är bra.

Power Pop och New Wave ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Gary Valentine och The Cryers står här för två fantastiska poplåtar. Jag hör gärna mer av de båda, men korta efterforskningar visar att de nuförtiden är ganska inaktiva i sitt musicerande. Att två så härliga låtar följs av två rejäla TIP?-favoriter signerade Devo och A Certain Ratio tillhör som ni säkert vet vardagen här i bloggen.

Ni får inte ta illa upp, men Fania All-Stars skulle sedan gärna vilja ta er med till en skön strandbar någonstans där det är varmt och paraplydrinkar tillhör vardagen på samma självklara sätt som Larry Hagmans frukostdiet alltid består av whiskey toppat med flingor. Kort och gott - görhärlig låt, änna!

Resterande del av skivan är definitivt (saknar man inte Martin Dahlin lite som kommentator när man hör det ordet?) värd sin lyssning. Straigt outta 031 kommer TTA-CEO med en lovande förstasingel. The Drums är alldeles för hajpade för sitt eget bästa, men tas här hand om och paketeras av Saint Etiennes musikälskande händer. Todd Rundgren är inte bara Glenn Killing-karaktär, utan extraknäcker sedan ganska många år tillbaka också lite som musiker på ett fullgott sätt. Shakin' Stevens-låten är lite av en guilty pleasure men också så jävla glad-smooth att det är äckligt bra. Om Pulp och Different Class-skivan finns inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande undrar hur det kommer sig att två Pulp-skivor helt plötsligt är försvunna från min fysiska samling. I avslutningslåten av Solace tycker jag mig höra hur flickebarnet sjunger om en "Bobby G". Är det den Bobby G jag känner så vet jag och alla andra att det minsann är en bra typ.

Bonusbild: Jarvis med son! Lillfimpen har till och med övat in posen.


Äh, klockan är mycket och det här gick snabbt och blev jävligt hafsigt och illa skrivet, men vad fan, musiken är i alla fall bra.

Och, ni fåtaliga vänner där ute, glöm inte: Att skriva om musik är att dansa om arkitektur - Elvis Costello

#14

Hej bloggen!

Morfars ståtliga 80-årskalas har nu klarats av. Vi åt och drack gott och morfar underhöll på sedvanligt vis med dragspelet. Han kan än, gubbtjyven. Men som någon sade, "åttio år är ingen ålder på en gammal häst". Och nog fick vi alla något vått i ögongloben när Calle Jularbo gjorde sig påmind i en av visorna. Vissa i sällskapet fann det till och med så trevligt att de vid vissa tillfällen under kvällen inte kunde hålla sig från att tända den i dessa sammanhang oundvikliga cigarren. Solen sken och det var kul att träffa personer från människobyn igen. Vi talade ofta och gärna om hur trevligt vi hade det. Sedan kom regnet och alla tog sina resväskor och åkdon och begav sig tillbaka mot civilisationen. Kvar blev bara jag, din enda vän.

Nu sitter jag åter här i stugan med Vänern bara några meter utanför fönstret. I övrigt är jag i hög grad solokvist med mina tankar och böcker och Arthur Lee. Och, vet du, igår när jag fick för mig att klippa gräsmattan hoppade ena hjulet av. Bara sådär. Men det var bara en sån där gammal sak som man bogserar manuellt och inte en sån där nymodig halvautomobil som grannen har när han snittar sina marker, den sprätten. Men jag ska inte klaga. Jag trivs. Sade jag det att vi ju har en hammock också?

När jag skriver det här till dig ska du dock veta att jag vet att det regnar, jag såg det nämligen alldeles nyligen när jag låste gästhuset för kvällen, men annars har jag dragit ner persiennerna och med hjälp av mina hörlurar stängt ute allt allt ljud bortom iTunes. Så gör jag ju bara när jag vädrar åska, det kommer du väl ihåg? Även om jag en gång läste om en kille som har överlevt tjugosju åsknedslag skrämmer den mig lite för mycket än vad som egentligen är skäligt för min ålder. Därför stänger jag den ute. Vem vet, det kanske är så att blixten just nu slår ner i grannens inglasade veranda och sätter eld på någon av hans gamla gipskatter. Men om det vet jag inget, ty jag varken ser eller hör något frånsett mina vänner sextontummaren (den med "bigger viewing area", du vet) och trettiotvåtummaren (just nu: Michael J Fox, Spin City, kul kille det är synd om).

Tänker att jag kanske borde utarbeta ett svar på For Emma, Forever Ago när jag ändå befinner mig i ett med naturen.

Men nej, det får vänta. Jag nöjer mig med en ny liten blandning. Den fjortonde i ordningen. Nästa gång vi åter möts blir vi byxmyndiga du och jag och planen är då att fira till det lite med en halvårslista med de bästa låtarna från 2010. Hur det skulle smaka? Vad sägs om fågel? Och vem vet, kanske är jag då återbördad med festfolket i storstadens oförblommerade strävan bort från naturen och vidare mot den slutliga dekadensen. Huga.

På återhörande,

din övergivne men välbehållne Filip

>> This Is Pop? [#14] <<

1. Born Ruffians - Oh Man [2010]
2. The Sound - Sense of Purpose [1981]
3. Happy End - Kaze Wo Atsumete [1971]
4. Jens Lekman - Your Arms Around Mine [2007]
5. Nico - I'll Keep It With Mine [1967]
6. Jonathan Richman - Velvet Underground [1992]
7. Stereolab - John Cage Bubblegum [1993]
8. Home Blitz - Two Steps [2009]
9. Sic Alps - Gelly Roll Gum Drop [2008]
10. Roky Ericsson with Okkervil River - Devotional Numer One [2010]
11. Monsters Of Folk - Say Please [2009]
12. Television - Guiding Light [1977]
13. Air - Le Soleil Est Pres De Moi [1997]
14. Fever Ray - Keep the Streets Empty for Me [2009]
15. Ulrich Snauss - On My Own [2003]
16. LCD Soundsystem - All I Want [2010]
17. Young Governor - Cindy's Gonna Save Me [2010]
18. The Beatles - Any Time at All [1964]
19. The La's - I Can't Sleep [1990]
20. The Beach Boys - Girl Don't Tell Me [1965]
21. Fleet Foxes - Silver Dagger [2009]
22. Grouper - Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping [2008]
23. Kevin Drew - Safety Bricks [2007]
24. Grandaddy - Miner at the Dial-A-View [2000]

#13

Tyckte ni den förra skivan var för gubbig? Inte så konstigt, den var nämligen ämnad för en gubbe. Men bättring den här gången. Musiklyssnar-Filip har nämligen varit i farten igen! Tänka sig. En ny spellista har han också knåpat ihop. Mest för egen skull såklart, men också för alla de hugade bloggläsarna.

Det är lördag och solen skiner i Stockholm. Jag ska snabbt återgå till mina skolböcker, men alla ni andra kan ju dansa ikapp med solen till följande blandning. God musiklyssning utlovas.

>>> This Is Pop? [#13] <<< 1. The Pains Of Being Pure At Heart - Say No To Love [2010]
2. Mind Spiders - Worlds Destroyed [2010]
3. The Lines - Nerve Pylon [1980]
4. Primal Scream - Silent Spring [1987]
5. Stone Poneys - Different Drum [1967]
6. The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]
7. The Zombies - Care Of Cell 44 [1968]
8. France Gall - Laisse Tomber Les Filles [1964]
9. French Kissing - Oh Suzanne [2010]
10. Beat Happening - Teenage Caveman [1992]
11. Adorable - Sunshine Smile [1993]
12. Woods - Mornin' Time [2010]
13. The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]
14. Timebox - Girl Don't Let Me Wait [1968]
15. The Yolks - Somewhere New [2007]
16. The Boys - Brickfield Nights [1978]
17. Zounds - Demystification [1981]
18. The Squares - This Is Airebeat [1979]
19. The Smithereens - Drown In My Own Tears [1988]
20. The Sound - Cold Beat [1979]
21. The Gift - It'll End In Tears [1981]
22. Aztec Camera - We Could Send Letters [1983]

Blandband: Daddy's Highway

Spana in det fantastiska skivomslaget. Sån där livsglädje lär inte Mia Thörnblom ut!

Nu är det så att min far fyller år om ett par veckor. Vid sidan om matböcker är blandskivor den enda dugliga presenten för en man med tämligen modesta presentönskemål. Jag är inte sämre än att jag kan tänka mig att tillmötesgå den kravbilden och har därför, i samråd med mitt iTunes-bibliotek, kommit fram till att följande blandning kan tänkas gå hem i det som jag gärna ser som den välmående förortens sista rockutpost. Det blev, med andra ord, en cd-skiva den här gången.

För intresserade tar jag också och slänger upp den digitalt. På webben, som det så vackert heter i SVT-sammanhang. För egen oros skull vill jag också betona att det inte går att utläsa några hemliga budskap i vare sig textrader eller låttitlar - varken Cannabis, Got to Get You off My Mind, Hey Mr. Holy Man eller Slow Death bör alltså ses som charmanta passningar till min ena upphovsmakare.

Låt oss istället nöja oss med den goda musiken.

>>> This Is Pop? [Daddy's Highway] <<< 1. Serge Gainsbourg - Cannabis [1970]
2. The Heavy - How You Like Me Now? [2009]
3. The Rosewood Thieves - Got To Get You Off My Mind [Solomon Burke Cover] [2009]
4. Sandie Shaw & The Smiths - Jeane [1984]
5. The Velvet Underground - What Goes On [1969]
6. Magic Bullets - Lying Around [2010]
7. The Fresh & Onlys - Peacock and Wing [2009]
8. The Feelies - Paint It Black [Rolling Stones Cover] [1980]
9. Ramones - Out of Time [Rolling Stones Cover] [1993]
10. Yo La Tengo - If It's True [2009]
11. The Temptations - Ball Of Confusion [1970]
12. Kiss Inc. - Hey Mr. Holy Man [1972]
13. The Equals - Black Skin Blue Eyed Boys [1969]
14. The Primitives - All The Way Down [Beat Version] [1988]
15. Josef K - Chance Meeting [1981]
16. Joy Division - Shadowplay (Live, Paris) [1979]
17. Jaill - Beggar Sincere [2009]
18. Flamin' Groovies - Slow Death [1972]
19. Sonic's Rendezvous Band - Slow Down (Take A Look) [1976]
20. Jacuzzi Boys - You Got It [Roy Orbison Cover] [2010]

Omfamna omslaget: Millie Jackson - Back to the Shit [1989]

Hej och hå, då har vi plötsligt nått fram till det andra avsnittet i den mindre originella serien Omfamna omslaget här i bloggen. Tillsammans med landsman Malmsteen gick vi som bekant ut i ett ursinnigt tempo och skärskådade hans Fire & Ice-omslag från 1991, och även om vi inte vill glömma har tiden nu kommit för att röra sig vidare ut i skivdjungeln.

Låt mig därför få presentera Millie Jackson, ärrad soul- och discoräv och verksam i branschen sedan sextiotalets mitt.

Inför 1989 års skivsläpp Back to the Shit väljer en då 45-årig Millie att låta trosorna falla. Bakgrunden till beslutet får antas bero på att hon verkligen vill illustrera att det är dags för en återgång i soundet. Back to the shit, liksom. För att visa att hon menar allvar parkerar hon sig följaktligen på en toalett, greppar ena skon och går en tuff match för att få ut de där förlösande hektona benfritt. Det är uppriktigt och ärligt, och kanske är det också här på hemlighuset Millie författar "Love Stinks" och "Muffle that Fart", två av spåren på plattan. Om det vi dock inget säkert. Vad vi däremot kan se är att Millie med skivbolag, så när som på de fördragna gardinerna, bjuder in till öppet hus. Det lilla blomsterarrangemanget i höger bildkant tycker jag slår fast att det rör sig om some real classy shit, perfekt för en rejäl omfamning.

[Å grilla? A Summer Gift for You from This is Pop?]

Siri, nu é vi här! 205 låtar landade den på, den stora lilla spellistan som gärna får fungera som din vän vid sommarens olika aktiviteter. Vi talar över tolv timmar med den bästa musiken. Den som känner mig eller den här lilla bloggen vet ungefär vad det handlar om; indie, 60s, pop, rock, soul, new wave, punk och allt annat som man bara måste älska.

Det finns en viss tanke bakom spelordningen, så lyssna gärna i någon sorts följd.

Vi säger så.

Spotify: [Å grilla? A Summer Gift for You from...]

Ett nedslag i 80-talet

Låt mig uttrycka det diplomatiskt: en gammal vän till mig har en musiksmak som många gånger gränsar mot det förbjudna. Det ska helst vara lättviktigt, gärna upp-tempo, lämpligen med en och annan synth och i regel kreerat av vita män med vita linnekostymer och vita efterlämningar i näsan. Även om det nödvändigtvis inte måste vara från 80-talet så bör det finnas en tydlig vibb i musiken som minner om det årtionde som David Hasselhoff - iklädd nitar och bandana - furstligt valde att avsluta uppe på en mur på upphällningen.

Vänta, det är väl inget fel att digga musik som för en bort till en skönt lekfull strandsoaré i 80-talets Miami, tänker ni. Nej, det är det så klart inte. 80-talet har mycket att erbjuda, och inom musiken finns det faktiskt oerhört mycket gött om man skrapar lite på den glättiga ytan. Min vän håller sig dock till många av de säkra korten, låtarna som förgyllde kvällarna för mången biltelefonburen yuppie-ungdom när det begav sig. I synnerhet har jag förstått att grabbarna i Hall & Oates är stora favoriter och en viktig ingrediens för min vän när han är ute och rullar hatt.

I allmänhet är jag inte överförtjust i sådan, låt oss kalla det Patrick Bateman-fierad, musik, typ Hall & Oates och Huey Lewis & The News. Men så dyker jag över det här klippet och helt plötsligt förstår jag min gamle vän. Det är inte särskilt bra, men det är lättillgängligt och lustfyllt. Det finns en humor och glädje i musiken som inte bör underskattas. Att videon sedan ballar ur och blir väl klämkäck med ideliga (dock tidstypiska) höftrullningar, yviga gester, glädjeskrik, coolt gitarrposerande och gubben-i-lådan-körande (lägg särskilt märke till den avslutande doo-whoo-nicken av den rödlätte mannen runt 1:40 in) förstärker egentligen bara känslan man har av att detta är ett gäng som är ute för att underhålla och få folket att släppa loss. Det är en riktig dänga i ordets rätta mening, perfekt lämpad för ett par halvironiska skratt på efterfesten. Därutöver lär du få se taktfast benstomp, då det tycks vara omöjligt att röra sig på något annat vis till låten.



Låten medverkar också i en oemotståndlig glädjescen i den härliga filmen (500) Days of Summer, där Joseph Gordon-Levitt (Tredje Klotet Från Solen, någon?) är redo att ta hela världen i sin famn efter några amorösa timmar ihop med Zooey Deschanel. Synd bara att han har så opassande fula skor på sig.

Lista: 25 bästa Sarah-låtarna

Ett mål framåt och två inspelade poäng på sex matcher. Halleluja. Nej, mitt tips innan säsongen ser tyvärr ut att gå åt helvete.

Let's feel sorry for ourselves and listen to Sarah istället. På med den snyfttåliga unisex-anoraken, här är det nämligen tänkt att känslor ska sättas i svall. Garva dig harmynt. Gråt en skvätt. Dansa! Fundera. Lyssna på klichéer. Bli nostalgisk. Blicka framåt. Längta bort, längta hem, längta till platser, personer och upplevelser. Bli dumpretentiös! Hata. Älska. Löp till skogs! Ligg still. Kyss någon! Våldtäktsduscha.

Gör vad tusan du vill - bara du lyssnar på låtarna nedan.

Som utlovat: 25 alldeles fantastiskt lysande poplåtar från Sarah Records.

This Is Pop? [Sarah]

Plats 25-1:

25. Heavenly - Wish Me Gone, Heavenly Vs. Satan [1991]
24. Another Sunny Day - The Centre of My Little World, I'm in Love with a Girl Who Doesn't Know I Exist [1988]
23. The Sea Urchins - Summershine, Stardust [1992]
22. Eternal - Breathe, Breathe [1990]
21. The Wake - American Grotto, Make It Loud [1990]
20. The Springfields - Sunflower, Sunflower [1988]
19. Talulah Gosh - Talulah Gosh, They've Scoffed the Lot [1990]
18. Another Sunny Day - Rio, Rio [1988]
17. The Wake - Crush the Flowers, Crush the Flowers [1989]
16. Brighter - Poppy Day, Half-Hearted [1991]
15. Another Sunny Day - What's Happened To You, My Dearest Friend?, What's Happened [1989]
14. Heavenly - C Is The Heavenly Option, Le Jardin de Heavenly [1992]
13. The Sea Urchins - Pristine Christine, Pristine Christine [1987]
12. Brighter - Around the World in Eighty Days, Around the World in Eighty Days [1989]
11. The Orchids - Something for the Longing, Something for the Longing [1990]
10. Action Painting! - These Things Happen, These Things Happen [1990]
9. The Orchids - Peaches, Unholy Soul [1991]
8. Heavenly - Our Love Is Heavenly, Our Love Is Heavenly [1990]
7. Blueboy - The Joy of Living, Unisex [1994]
6. The Field Mice - Sensitive, Coastal [1990]
5. Heavenly - Atta Girl, P.U.N.K. Girl [1993]
4. The Field Mice - Five Moments, For Keeps [1991]
3. The Sweetest Ache - If I Could Shine, If I Could Shine [1990]
2. The Field Mice - Emma's House, Emma's House [1988]
1. Another Sunny Day - You Should All Be Murdered, You Should All Be Murdered [1989]

Sarah Records

Många klassiskt skolade popsnören får ofta något drömskt i blicken när det mytomspunna independent-bolaget Sarah Records kommer på tal. Själv är jag för ung för att aktivt ha upplevt tiden då bolaget verkade (1987-95) men har i efterhand lyssnat igenom många av deras alldeles lysande singelsläpp.

Med band som The Field Mice, Another Sunny Day, Brighter och The Sea Urchins i stallet definierade man mycket av sin tids indie- och tweescen. Skaparna av bolaget, de obotliga musikfanzine-entusiasterna Clare Wadd och Matt Haynes, delade en tro på att enkla poprefränger utgivna på sjutumssinglar kunde få folk att känna något bortom dåtidens sleaze-giganter. Med tiden fick man rätt, singlarna nådde trots ägarnas kommersiella ointresse allt större lyssnarskaror och kunde ibland till och med höras på radio. När Sarah Records i samband med den hundrade singelutgåvan också valde att lägga ned verksamheten förstod man nog inte vidden av deras betydelse för kommande generationers popmusiker. Det som började med fanzine och flexisinglar i ett vardagsrum i Bristol har idag blivit en på gränsen till uttjatad referens för gitarrbaserade band redo att övervinna okyssta pophjärtan.

Jag hoppas själv kunna sammanställa en lista med pärlor från Sarah de närmaste dagarna. Under tiden tar vi en titt på en teaser från den kommande dokumentären om bolaget. Som stor dokumentärfantast ser jag självklart fram emot vad den kan tänkas innehålla.

#11

Tillbaka i äran och hjältarnas land, närmare bestämt hos personen som utger sig för att vara min mor, blickar jag ut över en blogg som på senare tid är relativt befriad från nya blandbandsupplevelser. För att råda bot på detta själlösa gymnasietjejbloggande om internationella storstäder och halvkändisar föreslår jag att de stackare som av någon märklig anledning hittar hit också tar sig en titt på den här veckans mix.

Innan du ögnar igenom spellistan vill jag bara förtydliga att blandningen, liksom tidigare utgåvor, är ett litet hopkok av olika artister, genrer och tidsepoker. I musikkretsar brukar man inte sällan kunna läsa invändningar mot att ett verk "spretar för mycket". Detta tar This Is Pop? fasta på. Här spretar vi åt alla möjliga håll. Bra musik är bra musik, och går det att smältas samman i en trivsam mix är det ju fint. Vi är väldigt förstående mot människor som är intresserade av att suga åt sig nya musikupplevelser. Den gemensamma nämnaren är att det är musik som jag själv tycker är bra och där det narcissistiska i kråksången består i att jag som kallblodig nätpirat väljer att outa det i en blogg.

Den här veckan bjuder vi bland annat på några av de bästa musikstunderna från året. Gillar du det det blir jag glad.

This Is Pop? [#11]

1. The Beta Band - Assessment [2004]
2. Clinic - The Second Line [2000]
3. Holy Fuck - Latin America [2010]
4. Pallers - The Kiss [2010]
5. Kisses - Bermuda [2010]
6. Delorean - Stay Close [2010]
7. The Beach Boys - Big Sur [Original Version] [1970]
8. Generationals - When They Fight, They Fight [2009]
9. Sonny and the Sunsets - Too Young To Burn [2009]
10. Born Ruffians - Sole Brother [2010]
11. Wolf Gang - Back To Back [2010]
12. Blitzen Trapper - Heaven and Earth [2010]
13. Destroyer - It's Gonna Take An Airplane [2004]
14. Noir Desir - Le Vent Nous Portera [2001]
15. David Darling & The Wulun Bunun Tribe - Lugu Lugu Kan-Ibi [2004]
16. Angus & Julia Stone - Big Jet Plane [2010]
17. The National - Bloodbuzz Ohio [2010]
18. Band of Horses - Compliments [2010]
19. Surfer Blood - Anchorage [2010]
20. Tame Impala - Remember Me [2008]
21. Geno Washington & The Ram Jam Band - Jumpin' Jack Flash [Live] [1968]
22. Bill Deal & The Rhondels - I've Got My Needs [1969]
23. The Go-Betweens - Spring Rain [1986]
24. Friska Viljor - Oh Oh [2006]

Blandband: Folk It Up

Lone Rider tittade nyss förbi på en kopp java. Med sig i handen hade han följande blandning.

This Is Pop? [Folk It Up]

1. The Beau Brummels - Are You Happy?
2. The Byrds - My Back Pages
3. Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit
4. Laura Marling - Hope In The Air
5. Jamie T - Emily's Heart
6. Billy Bragg - A New England
7. The Lilac Time - Return To Yesterday
8. The Mamas & The Papas - Twelve Thirty
9. Fleet Foxes - Ragged Wood
10. Band Of Horses - The Great Salt Lake
11. The Byrds - Truck Stop Girl
12. Devendra Banhart - Mama Wolf
13. The Beach Boys - Till I Die
14. The Association - Never My Love
15. Arthur Russell - Close My Eyes
16. Jenny Lewis - Godspeed
17. Mumford & Sons - Feel The Tide
18. Neutral Milk Hotel - The King Of Carrot Flowers, Pt. 1
19. Beirut - The Penalty
20. Fairport Convention - Who Knows Where The Time Goes?
21. Tim Buckley - Pleasant Street
22. Cat Power - He War
23. The Searchers - Needles And Pins
24. The Chambers Brothers - Time Has Come Today