Zooey's Record Collection

På den finfina musiktorrentsajten what.cd har någon vardagshjälte satt ihop ett litet kollage med skivor som skådisen och She & Him-halvan Zooey Deschanel har talat sig varm om på sin twitter. Om detta tilltag kan man nog tycka lite olika. Typ att det skulle vara en aning creepy eller mindre livsavgörande. Själv blev jag, vid 25 års ålder, mest påmind om vilken kanonkändiscrush Zooey är.

För den som uppskattar kombinationen Zooey, musik och listor följer därför skivorna som hittills ingår i kollaget:

Various Artists - A Christmas Gift for You From Phil Spector
The Beach Boys - The Beach Boys' Christmas Album
Bing Crosby & The Andrews Sisters - A Merry Christmas with Bing Crosby and The Andrews Sisters
Nat King Cole - The Christmas Song
Vince Guaraldi Trio - A Charlie Brown Christmas
Colin Blunstone - One Year
Teenage Fanclub - Songs from Northern Britain
Aretha Franklin - Aretha Now
Big Star - #1 Record
The Beach Boys - Friends
Dusty Springfield - Dusty In Memphis
John Cale - Paris 1919
The Rutles - s/t
Gene Clark - Roadmaster
Paul McCartney - Ram
Harry Nilsson - A Little Touch of Schmilsson in the Night
Marshall Crenshaw - Field Day
Various Artists - A Motown Christmas
Teenage Fanclub - Shadows
Superchunk - Majesty Shredding
Syd Barrett - Opel
Judee Sill - s/t
The Louvin' Brothers - Christmas with The Louvin' Brothers
Yoko Ono - Feeling the Space
Aretha Franklin - Soul '69
The Impressions - This Is My Country
The Zombies - Odyssey and Oracle
Pearly Gate Music - s/t
Blur - Parklife
Elvis Costello & The Attractions - Imperial Bedroom
Jonny - s/t
Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
Dillard & Clark - The Fantastic Expedtion of Dillard & Clark
Skeeter Davis - End of the World

Sådärja. Där har ni dagens viktigaste lista. Nu är det bara att börja bocka av.

Jag själv säger precis som den förståndshandikappade kille som varje dag var inne i butiken jag en gång jobbade i och som varje gång någon av motsatt kön befann sig inom greppbart avstånd från honom med hög röst ropade ut "vilken kvinna!".

Ett nedslag i 80-talet

Låt mig uttrycka det diplomatiskt: en gammal vän till mig har en musiksmak som många gånger gränsar mot det förbjudna. Det ska helst vara lättviktigt, gärna upp-tempo, lämpligen med en och annan synth och i regel kreerat av vita män med vita linnekostymer och vita efterlämningar i näsan. Även om det nödvändigtvis inte måste vara från 80-talet så bör det finnas en tydlig vibb i musiken som minner om det årtionde som David Hasselhoff - iklädd nitar och bandana - furstligt valde att avsluta uppe på en mur på upphällningen.

Vänta, det är väl inget fel att digga musik som för en bort till en skönt lekfull strandsoaré i 80-talets Miami, tänker ni. Nej, det är det så klart inte. 80-talet har mycket att erbjuda, och inom musiken finns det faktiskt oerhört mycket gött om man skrapar lite på den glättiga ytan. Min vän håller sig dock till många av de säkra korten, låtarna som förgyllde kvällarna för mången biltelefonburen yuppie-ungdom när det begav sig. I synnerhet har jag förstått att grabbarna i Hall & Oates är stora favoriter och en viktig ingrediens för min vän när han är ute och rullar hatt.

I allmänhet är jag inte överförtjust i sådan, låt oss kalla det Patrick Bateman-fierad, musik, typ Hall & Oates och Huey Lewis & The News. Men så dyker jag över det här klippet och helt plötsligt förstår jag min gamle vän. Det är inte särskilt bra, men det är lättillgängligt och lustfyllt. Det finns en humor och glädje i musiken som inte bör underskattas. Att videon sedan ballar ur och blir väl klämkäck med ideliga (dock tidstypiska) höftrullningar, yviga gester, glädjeskrik, coolt gitarrposerande och gubben-i-lådan-körande (lägg särskilt märke till den avslutande doo-whoo-nicken av den rödlätte mannen runt 1:40 in) förstärker egentligen bara känslan man har av att detta är ett gäng som är ute för att underhålla och få folket att släppa loss. Det är en riktig dänga i ordets rätta mening, perfekt lämpad för ett par halvironiska skratt på efterfesten. Därutöver lär du få se taktfast benstomp, då det tycks vara omöjligt att röra sig på något annat vis till låten.



Låten medverkar också i en oemotståndlig glädjescen i den härliga filmen (500) Days of Summer, där Joseph Gordon-Levitt (Tredje Klotet Från Solen, någon?) är redo att ta hela världen i sin famn efter några amorösa timmar ihop med Zooey Deschanel. Synd bara att han har så opassande fula skor på sig.

Lista: personer jag vill se

När man reser till det stora landet i väst tycker jag nog att man får tillåta sig själv att bli en aning fånig. Därför: spontan lista: personer jag vill se när jag är "over there":

1. Zooey Deschanel

2. Lou Reed

3. Biff Henderson

Lou är mest med "bara för att". Det känns närmast obligatoriskt att ha med honom på en sån här lista. Dessutom tänker jag på Filip & Fredriks sommarprat när de båda talar om när de såg Lou Reed sitta och slicka i sig en skön drink på ett ställe i staden och blev så starstruck när han stack ut nosen och fedexade ett paket att de förenades i en kram.

En vän skryter ibland om att han en gång såg Biff Henderson in the flesh. Det är i flera bemärkelser ganska stort. Jag vill också se den flygande reportern.

Och Zooey. Ja, hon håller väl egentligen inte till i trakterna, utan fjompar väl omkring med Death Cab-Ben i nån indiehåla. Risken för att våra blickar inte möts får därför anses vara överhängande. I proaktivt syfte tar jag därför med mig datorn och gråter mig till sömns med den här videon istället.