Om diskotek å...

I staden som jag sedan några månader tillbaka kan hålla för mitt hem har man för vana att varje år arrangera en bokmässa. Så var fallet även i år. Jag gick dit och fick egentligen inte se något av värde. Visserligen spottade vi en Martin Kellerman som redan tröttnat på skiten och var på väg hem, och visst såg vi en halvt övergiven Björn Hellberg sitta och alibisignera böcker, men i övrigt var det ganska grått.

Men det hände ändå saker på annat håll. Håkan Hellström skulle ju intervjuas av Filip och Fredrik, men våra nonchalanta jag kalkylerade inte med att det faktiskt fanns en del andra som också var intresserade av denna begivenhet. Vår happy-go-lucky-approach att dyka upp fem minuter efter utsatt tid var med facit i hand kanske inte helt rätt. Vilket var synd, för det verkar som att de hade det ganska trevligt därinne i seminariesalen.



"Och så vidare... Om diskotek å, ja...". Håkan är nästan alltid som roligast när han lägger den här mer omedvetna humorsidan till, lite som när han tog emot grammisen från Carolina Gynning med orden "jag trodde Kleerup skulle få det här eftersom du och Kleerup hade... ja... Jag har suttit och groggat här borta".

Öppningsfiasko, Pt. II

Vi fortsätter vår lilla serie om öppningsfiaskon i fotbollsmästerskap med följande klipp från hemma-EM 1992.

Sverige möter alltså Frankrike i öppningsmatchen på Råsunda, men innan domaren förkunnar mästerskapet öppnat med en enkel visselblåsning är publiken tvungen att genomlida de båda ländernas nationalsånger. Vem som sjunger den svenska nationalsången framgår tyvärr inte, men när vi kommer in i klippet och hör Lars-Gunnar Björklunds bekanta stämma göra publiken uppmärksam på att Bruno Wintzell är mannen att sjunga marseljäsen börjar säkert folk ur Tutti Frutti-generationen redan här ana oråd.

Fredrik Wikingssons efterkommentar om att Bruno är "darrig" och "kanske lite lätt berusad" träffar ganska mitt i prick. Samtidigt känner jag med Bruno - för att uthärda ett sådant oundvikligt fiasko som en öppningsceremoni innebär krävs det banne mig en stärkande tår eller två. Att det sedan skiter sig är mest skitsamma och en fråga om när.

Lista: personer jag vill se

När man reser till det stora landet i väst tycker jag nog att man får tillåta sig själv att bli en aning fånig. Därför: spontan lista: personer jag vill se när jag är "over there":

1. Zooey Deschanel

2. Lou Reed

3. Biff Henderson

Lou är mest med "bara för att". Det känns närmast obligatoriskt att ha med honom på en sån här lista. Dessutom tänker jag på Filip & Fredriks sommarprat när de båda talar om när de såg Lou Reed sitta och slicka i sig en skön drink på ett ställe i staden och blev så starstruck när han stack ut nosen och fedexade ett paket att de förenades i en kram.

En vän skryter ibland om att han en gång såg Biff Henderson in the flesh. Det är i flera bemärkelser ganska stort. Jag vill också se den flygande reportern.

Och Zooey. Ja, hon håller väl egentligen inte till i trakterna, utan fjompar väl omkring med Death Cab-Ben i nån indiehåla. Risken för att våra blickar inte möts får därför anses vara överhängande. I proaktivt syfte tar jag därför med mig datorn och gråter mig till sömns med den här videon istället.