Ett stycke This Is Pop?-kanon

“We made the cover of Smash Hits.
We got it at the expense of Spandau Ballet and they pulled their feature.
They were outraged because the
spotty, noisy Mary Chain got the cover.
And as far as I’m concerned that was the peak of our career.”

Soulmusik för själar som inte kan förstå det här med soul

"Soul is when you take a song and make it part of you -
a part that's so true... it's like electricity; we don't
really know what it is, do we?
But it's a force that can light a room..."

Ray Charles, Life Magazine, 1967

Hört i morfars soffa

Hej Bullen!

I förra veckan fick jag en skoluppgift och i tisdags åkte jag till landet och morfar för att genomföra den. På kvällen drack vi kaffe och åt Ica-muffins och tittade på Chelsea - Man Utd i morfars soffa. I den där soffan har det setts oräkneliga sportevenemang genom åren, men aldrig har jag hört något i stil med det jag fick höra i halvtidspausen den här kvällen.

Morfar: Han är en riktig snygging, han den där ena killen.
Jag: Vem? Ola Andersson, eller? Rit-Ola?
Morfar: Ja, så heter han ja. Han går allt hos damerna ska du se.
[Någon minuts tystnad...]
Morfar: Åh, och så har han alltid så stiliga kläder på sig. Titta bara hur kavajnäsduken harmoniserar med slipsen!

Bullen, är det så att morfar, 80, gått och fått sig en man crush på senare år? Behöver jag vara orolig eller är det helt enkelt bara så att äldre män sätter större värde i en harmonisk kavajnäsduk på ålderns höst?

/25 somrar (barnbarn)

Om diskotek å...

I staden som jag sedan några månader tillbaka kan hålla för mitt hem har man för vana att varje år arrangera en bokmässa. Så var fallet även i år. Jag gick dit och fick egentligen inte se något av värde. Visserligen spottade vi en Martin Kellerman som redan tröttnat på skiten och var på väg hem, och visst såg vi en halvt övergiven Björn Hellberg sitta och alibisignera böcker, men i övrigt var det ganska grått.

Men det hände ändå saker på annat håll. Håkan Hellström skulle ju intervjuas av Filip och Fredrik, men våra nonchalanta jag kalkylerade inte med att det faktiskt fanns en del andra som också var intresserade av denna begivenhet. Vår happy-go-lucky-approach att dyka upp fem minuter efter utsatt tid var med facit i hand kanske inte helt rätt. Vilket var synd, för det verkar som att de hade det ganska trevligt därinne i seminariesalen.



"Och så vidare... Om diskotek å, ja...". Håkan är nästan alltid som roligast när han lägger den här mer omedvetna humorsidan till, lite som när han tog emot grammisen från Carolina Gynning med orden "jag trodde Kleerup skulle få det här eftersom du och Kleerup hade... ja... Jag har suttit och groggat här borta".

Dagens citat

Att sportstjärnor ofta levererar de bästa citaten är något som en viss pelargonälskande journalist har tagit fasta på. I alldeles för många år har han på mindre studieskuldstyngda bollkonstnärers bekostnad fått dryga ut hemkassan med sina floskelböcker. I och med att han alltid har fått uttalandena skickade till sig från läsare så får man anta att det har varit ganska lättjobbade pengar, men samtidigt har upplagorna inte varit av den storleken att han varje morgon kunnat se sig själv i spegeln och säga "du var mig en stormrik jävel".

Någon som däremot kan uttala de orden är Mario Balotelli - talangfull fotbollsspelare, notorisk trubbelmakare och dagen till ära också dagens citatman här på This Is Pop?. Orsaken till detta är hans fenomenala uttalande efter att man hittade 55 000 kronor under genomsökandet av hans kvaddade Audi R8. Balotelli, helt oförstående till uppståndelsen över det upphittade småkrafset, bemöter kontantfyndet på sitt eget självklara sätt:

"Jag är rik, det är därför jag har så mycket pengar med mig".

Så obestridbart. Så världsfrånvänt genialt.

Courtesy of Noel

Under Way Out West-helgen florerade det en del rykten om att Noel Gallagher skulle gästa The Soundtrack Of Our Lives på scen. Detta inträffade aldrig.

Under en längre period har det sagts att Noel filar på en soloskiva efter uppbrottet från Oasis. Detta har ännu inträffat.

Mina förhoppningar på en sådan skiva är faktiskt relativt högt ställda. Jag kan se framför mig en solokarriär i stil med den store idolen Paul Weller. När det gäller Noels ohängde broder gäller dock ett närmast motsatt förhållande: sällan, om ens aldrig, har förväntningarna på ett nytt band varit så låga.

Varför jag skriver detta? Jo, jag hittade just ett favoritcitat från den gamle Inspiral Carpets-roddaren. Jag vill minnas att det är hämtat från en intervju i början av förra året, alltså bara några månader innan det att skilsmässan från bandet offentliggjordes.

"[Liam is] rude, arrogant, intimidating and lazy. He's the angriest man you'll ever meet. He's like a man with a fork in a world of soup".

Några tankar om M.I.A.

Jag ser att Mayas nya album möts av ganska hård kritik på sina håll. Det gläder mig. Visserligen kan det ju tyckas vara ganska småaktigt av mig att glädjas åt några halvtaskiga expertutlåtanden, men i fallet M.I.A. är den första magkänslan att det känns befriande att läsa omdömen som inte enbart är positiva.

Ända sedan debuten 2005 med skivan Arular har hon burits fram av nästan all kreddmedia. Varenda steg Maya har tagit, vare sig det är musikmässigt eller politiskt, har varit i rätt riktning. Hon har rest runt jorden och utforskat "världsmusiken". Hon har varit Bush- och USA-kritisk. Hon har använt sig av rätt musikvideoregissörer och i allmänhet varit precis så provocerande konstnärlig som ängsliga tyckare alltid har älskat att ställa sig bakom.

Jag säger inte att jag alltid befinner mig på andra änden av hennes musikaliska och politiska ställningstaganden. I grunden är hennes engagemang av godo, och vissa av hennes låtar är helt okej. Det är istället känslan av att hennes åtaganden i en del fall känns utstuderat kreddpopulistiska som irriterar mig. Ibland avslöjas sådana avsikter - i fallet Bono framställs samma "brinnande" engagemang ofta på ett väldigt förlöjligande sätt - men då Maya anses så rätt, så oantastlig och hipsterperfekt har hon åtnjutit ett fripass från kritiskt granskande och blivit en symbol för den aktive världsmedborgaren, den som på behörigt avstånd högljutt deklarerar sitt missnöje över mänskliga orättvisor i världen men som är beredd att kliva över lik för att få lägenhetskontraktet bredvid det oljeborrande direktörsparet och sellout-författaren.

Men alla är vi i någon mån hycklare och posörer. Inom popmusiken ses det ju ibland som något bra eller tilldragande, och att M.I.A. fick sig sin leva-som-man-lär-skopa i den omtalade New York Times-artikeln (ja, jag har läst hela det enormt långa reportaget) är kanske en naturlig utveckling på hennes karriär. Att sedan huvudpersonen själv inte är helt bekväm med förloppet bevisas om inte annat av att hon efter det mindre skönmålande reportaget läckte ut artikelförfattarens telefonnummer på Twitter. Ett tilltag värdigt en sleazerockare med storhetsvansinne och inte den person som av vissa pekas ut som den nyskapande musikens okrönta drottning.

För egen del får M.I.A. gärna fortsätta göra musik och komma med sina obekväma sanningar, men jag ser gärna att hon, likt andra offentliga personer, också utsätts för mindre insmickrande journalistik om täckning finns för det. Är "kontroversiell" en del av det dagliga morgonintaget känns det naivt att tro att medhårsartiklarna kommer fortsätta för evigt. All musik sätts i ett sammanhang och M.I.A. bör inte vara undantagen det.

Den relativt månghövdade skaran M.I.A.-svärmare, ovana vid den negativa kritiken, tycks dock leva i den villfarelsen när de dyker upp från sina e-hålor och ställer sig bredvid Johan Palm-fanatikerna i ledet längst fram för nyansfattigdom. Det är till stor del dessa personer som gör att jag välkomnar ifrågasättandet av M.I.A. som den ofelbara hipsterartisten. Jag står för att det är en väldigt barnslig reaktion, att glädjas åt negativa recensioner på grund av artistens fans, men det kan inte hjälpas.

Vem vet, i en nära framtid kanske jag raderar ut minnena av skrålande till "Paper Planes" och ställer mig bredvid Simon Reynolds och dansar armkrok till tonerna av dennes påstående om M.I.A. som "bullshit artist of the decade".

(Och så fick vi helt plötsligt ett inlägg med taggarna "M.I.A., Bono, Johan Palm och Simon Reynolds". Kanske är det första gången det har hänt. Hade jag varit i Ralf Edströms kläder skulle jag kanske också ha ropat ut "det är världsrekord".)

This just in

Maradona om Pelé:

"Pelé hör hemma på museum".

Haha. Maradonas presskonferenser är VM:s hittills största behållning.

Förbrytarkvarter

Välsituerad herre tankar sin bil

Mitt i all tunggrodd litteratur kan man också dyka över ett och annat guldkorn. Följande utdrag berättar bl a om hur vardagen såg ut i Paris sämre bemedlade områden under 1600-talet:

"För att bli en fullfjädrad förbrytare under 1600-talet var det därför inte bara nödvändigt att be om allmosor som vilken yrkestiggare som helst utan också behärska rånarens och tjuvens speciella färdigheter. Dessa konster lärde man sig på de ställen som var fasta träffpunkter för samhällets drägg och som brukade kallas för Cours des Miracles. De krogarna, eller snarare förbrytarnästena, hade om vi ska tro en författare som var verksam i början på 1600-talet kommit att kallas så 'därför att skojare... och andra, som hela dagen har varit krymplingar, lemlästade, vattusiktiga och anfäktade av alla möjliga slags kroppsliga sjukdomar, kom hem på kvällen med en oxstek, en kalvstek eller ett fårlår under armen, för att inte glömma den vinflaska som dinglade vid deras bälten, och när de kom in på härbärget slängde de undan sina kryckor och blev sina friska och vitala jag igen och började dansa, på ett manér som påminde om de gamla backanalerna, med sina troféer i händerna, medan värden gjorde i ordning deras kvällsmat. Kan det tänkas ett större mirakel än det man får se här på detta härbärge, där de lama och lemlästade reser sig och går på egna ben'".

Säg, är det inte fantastiskt? Vilket målande språk! Jag älskar texter som gör att man bibehåller den kanske något romantiserade bilden av gamla tiders tjuvar som skrupelfria men ändå ganska behjärtansvärda typer som kommer hemdansandes till den stora förbrytarfamiljen med ett fårlår under armen och en vinflaska dinglande vid bältet.

Fest-Stina

För flera år sedan läste jag någonstans (förmodligen Flashback) om en kille som brukade spela Stina Nordenstam när det vankades fest. Det var tydligen den musiken han behövde för att komma i rätt stämning. Även om folk alltid har haft olika tolkningar om vad som är bra partymusik vill jag minnas att han - med viss rätta - ifrågasattes ganska rejält på den punkten.

Jag kommer att tänka på den där killen och hans något egendomliga festvanor när jag i mitt okynnessurfande ramlar över ett ganska roligt och träffande utlåtande om Stina och hennes And She Closed Her Eyes från 1994. Efter några varv med skivan kunde nämligen den brittiske journalisten tryggt konstatera att "Ingmar Bergman's spirit is alive and well".

Med de orden i ryggen tycker jag vi tar och avslutar det här söndagspartyt med fina "So This Is Goodbye".