Upside Down: The Creation Records Story

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]

This Is Pop? presenterar: Gästmix #4

Åhoj! Här kommer ännu en gästmix lastad med en utsökt blandning låtar.

Det fjärde bidraget är inskickat från min gode vän Daniel. Nu håller han till i Lund där han läser psykologi, men jag lärde känna honom medan vi pluggade samma kurs i England för några år sedan. Om man som Daniel är halvengelsk har man alltid en fördel här i bloggen. Om man dessutom har väl utvecklade smaklökar för det här med musik så är man garanterad en plats i den här gästmixserien.

Extra många ryggdunkar får Daniel för att det märks att han har lagt ner tid på spelordningen. Låtarna harmoniserar verkligen med varandra på ett sätt som jag gillar. För att parafrasera en känd sportfloskel: Daniel har inte bara inledning och slut på gaffeln - han knyter också till!

För egen del är jag extra glad över att komma i kontakt med en pärla från The Kinks mindre kända 90-tal. Did Ya är en riktigt stämningshöjare, som jag föreställer mig passar perfekt att höra i solsken på ett grönområde någonstans i London-trakten. När jag sedan påminns om Okkervil River-konserten som Daniel nämner blir jag på ännu bättre humör. På Concorde 2 i Brighton bjöd nämligen Will Sheff med band upp till en av de bästa konserter jag har upplevt, bara så ni som inte var där känner till det. Jag har rätt svårt för det mesta med Pink Floyd, men det går inte att bortse från att Comfortably Numb, särskilt under de inledande minuterna, är en väldigt fin låt. Ett gäng som inte är lika kända för den breda massan är Voxtrot, men deras relativt enkla och vägvinnande indiepop är nog ett av 00-talets bäst bevarade hemligheter. Och jag vet att Daniel gärna gör sitt för att höja deras anseende. I övrigt vill jag hävda att det är värt att utforska eller återvända till flera av de kända och mindre kända stycken som samsas om utrymmet på skivan. Det är mycket bra skit.

Innan Daniel tar över med sina egna motiveringar vill This Is Pop?-redaktionen bara korrigera de två små faktafel som har smugit sig in i Daniels text:

1: Bruce Springsteens I'm Going Down har aldrig förekommit på ett blandband härifrån. Däremot har Vampire Weekends version av låten varit med. Det kan också tänkas att jag har spelat Bossens version i sällskap med gästmixaren.

2: Oasis bästa skiva är alltså inte The Masterplan. B-sidesamlingen är väldigt bra och förmodligen deras näst bästa skiva. Bäst är dock Definitely Maybe. Definitivt. Alltid.

Nå. Det var allt från mig. Scenen är din, Daniel!

>> This Is Pop? [Gästmix #4] <<

1. Arcade Fire - My Body Is A Cage [2007]

Tyckte till en början att Arcade Fire var överskattade men så hörde jag den här låten. Pampig utan att gå till överdrift - grym låt helt enkelt.

2. Okkervil River - So Come Back, I Am Waiting [2005]

Efter att ha sett Okkervil River live 2008 blev jag fäst som bara den vid detta fantastiska folk-rock-blues-band. Just denna låt har med tiden utvecklats till en klar favorit tack vare dess fantastiska text och dystra sound.

3. Feist & Ben Gibbard - Train Song [2009]

Min gode vän och tillika ägaren till denna blogg skickade den här låten till mig samma dag som jag flyttade ner till Lund, den har spelats titt som tätt i hörlurarna sedan dess. Enkelt, avskalat och en härlig kombination av två fina röster.

4. Sparrow House - When I Am Gone [2006]

Som smör för själen. Jared Van Fleets avskalade gitarr och sammetslena stämma är så gemytligt att man inte annat kan än att avguda det.

5. Pink Floyd - Comfortably Numb [1979]

Behöver troligtvis ingen närmare presentation. Gillar texten och är barnsligt förtjust i Gilmours gitarrsolon.

6. The Libertines - Breck Road Lover [1999]

En väldigt behaglig låt att lyssna på i min mening. Kanske inte deras bästa bästa men never the less väldigt trevlig.

7. Voxtrot - Long Haul [2005]

Ett av mina favoritband som gör sig bäst på singlar och EP:s. Tycker att det är lite tråkigt att de inte blev större innan de lade av, men sånt är livet. Låten är inte talande för Voxtrot som band men det är bra skit!

8. Andrew Bird - Tea And Thorazine [1999]

Jag är väldigt svag för fioler, i synnerhet i kombination med pop/jazz/blues-melodi.

9. The Kinks - Did Ya [1991]

Bandet som producerat några av mina favoritlåtar. Denna låten är inte heller fy skam och passar enligt min mening in bra på detta blandband.

10. The Black Crowes - Welcome To The Goodtimes [1999]

Feel good-rock skulle jag kalla det. Har inte lyssnat jättemycket på Black Crowes innan men många säger att det är bra. Efter att ha lyssnat på denna skivan så kan jag bara instämma.

11. Led Zeppelin - When The Levee Breaks [1971]

Nils skrev det bra när han introducerade Zeppelin som legender. När man pratar om Led Zeppelin IV överskuggas denna låten lätt av Stairway To Heaven, även det en fantastisk låt, men detta är helt klart min favorit från skivan.

12. Ten Years After - Working On The Road [1970]

Påminner en hel del om Led Zeppelin i deras musik, och det gillar jag ju. Låten är från deras i mitt tycke bästa skiva, Cricklewood Green.

13. Union Carbide Productions - Golden Age [1991]

Började lyssna på Union Carbide Productions förra hösten och den här låten fäste jag mig vid omedelbart. Ebbot och co. gjorde lika bra musik då som nu.

14. Oasis - The Masterplan [1998]

Detta är i mitt tycke Oasis bästa skiva och det är svårt att säga något annat än att låten är fantastisk.

15. Elliott Smith - King's Crossing [2004]

Skivan som gavs ut post mortum är kanske inte hans bästa, däremot innehåller den ett par guldkorn varav detta är en av dem.

16. The Shins - Caring Is Creepy [2001]

Har ett vagt minne av att Filip och en annan bekant ville att jag skulle bestämma om den här låten eller Belle & Sebastians Sleep Around The Clock var bäst. Så här i efterhand måste jag säga att jag går emot Filip och säger att denna är bäst.

17. Broder Daniel - Shoreline [2003]

Jag är väldigt svag för Broder Daniel. Henrik Berggren och co. har gjort mycket fint, detta är troligtvis deras bästa.

18. Håkan Hellström - Jag Var Bara Inte Gjord För Dessa Dar [2000]

Håkan har gjort väldigt mycket vacker musik som är en fröjd för örat. Som göteborgare kände jag mig tvungen att ha med en Håkan-låt på blandbandet och valet kom till den här pärlan från debutalbumet.

19. Belle & Sebastian - White Collar Boy [2006]

Poppig perfektion från Skottlands bästa!

20. Fleetwood Mac - Everywhere [1987]

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till Fleetwood Mac. Vissa dagar tycker jag att de är fantastiska och andra dagar förstår jag inte vad de gör på min iPod. Denna låten definierar jag för dagen som sliskigt härlig.

21. Bruce Springsteen - Downbound Train [1984]

Från Born In The USA-skivan, hans klart bästa! Låten skulle jag ranka som näst bäst på skivan efter I'm Going Down, men eftersom den redan har varit med på ett blandband blev det istället den här.

22. Johnny Flynn - Eyeless In Holloway [2008]

Brit-folk när den är som bäst. Vet att Filip inte är överdrivet förtjust i Johnny Flynn men jag tycker musiken han gör är fantastisk.

23. The Jimi Hendrix Experience - The Wind Cries Mary [1967]

Avslutar blandbandet med en rofylld och vacker låt från Jimi Hendrix. Brukar lyssna på låten när jag går hem från universitet samtidigt som jag tänker över det jag har lärt mig.

Courtesy of Noel

Under Way Out West-helgen florerade det en del rykten om att Noel Gallagher skulle gästa The Soundtrack Of Our Lives på scen. Detta inträffade aldrig.

Under en längre period har det sagts att Noel filar på en soloskiva efter uppbrottet från Oasis. Detta har ännu inträffat.

Mina förhoppningar på en sådan skiva är faktiskt relativt högt ställda. Jag kan se framför mig en solokarriär i stil med den store idolen Paul Weller. När det gäller Noels ohängde broder gäller dock ett närmast motsatt förhållande: sällan, om ens aldrig, har förväntningarna på ett nytt band varit så låga.

Varför jag skriver detta? Jo, jag hittade just ett favoritcitat från den gamle Inspiral Carpets-roddaren. Jag vill minnas att det är hämtat från en intervju i början av förra året, alltså bara några månader innan det att skilsmässan från bandet offentliggjordes.

"[Liam is] rude, arrogant, intimidating and lazy. He's the angriest man you'll ever meet. He's like a man with a fork in a world of soup".

Omfamna omslaget: Geto Boys - We Can't Be Stopped [1991]

I slutet på nittiotalet försökte jag mig på det här med hip hop. Egentligen gillade jag ju Oasis, Smashing Pumpkins, Blur och allt sånt där, men ett par av mina bästa vänner var väldigt inne i raprörelsen och läste The Source och bar häftiga kedjor och kunde många tuffa uttryck. Jag ville inte vara mycket sämre och köpte därför på mig cd-skivor med Method Man, Notorious B.I.G. och 2pac. Den voluminöse Biggie Smalls var den som föll mig mest i smaken, men större delen av den övriga rapsamlingen stod mest och poserade i skivhyllan i händelse av att någon homie skulle titta förbi på en oanmäld inspektion.

Nuförtiden lyssnar jag sällan på hip hop. Kanske beror det på att jag tycker den i musikväg så uttjatade äktheten inte längre finns där. Jag inbillar mig nämligen att artisterna från åttio- och nittiotalet var lite hårdare, lite mer äkta. Som okunnig i ämnet har jag förmodligen helt fel, det jag vet är dock att jag nästan uteslutande lyssnar på den gamla skolan när jag vill minnas tillbaka uppväxten i det svarta Vasastan.

Låt nu det här dravlet fungera som bakgrund när vi hoppar på Geto Boys "We Can't Be Stopped"-omslag från 1991.



Vad har hänt? Att det skett en olycka står ganska klart för oss. Vi befinner oss i sjukhusmiljö och den ompysslade passar på att sköta korrespondensen med hjälp av vad som förmodligen är 1991 års hetaste mobil, samtidigt som han leds framåt av en man med käpp och läderbrallor och en annan g med fokuserad blick. Tankarna flyger iväg. Har beefen spårat ur? Finns det fler skadade? Mannen med det skadade ögat låter som sagt inte spilla någon tid och råddar förmodligen ihop en hämndlysten liga redan från sjukhussängen. Att han är mäkta upprörd märks av rörelsen med den högra handen. Men bilden fångar inte bara högerhandens imponerande hiphoprörelse, utan också hela hiphopandan som rådde då. Det löjliga blandas med det verkligt rysliga.

Sanningen om bilden är nämligen mindre rolig. Bushwick Bill, den 112 cm långe banditen i mitten, har just skjutit sig i ögat efter ett gräl med flickvännen. Olyckan ska ha bottnat i att Bushwick Bill inte mådde särskilt väl vid tidpunkten för händelsen och efter några glas för mycket tog med sig sin kromade följeslagare och åkte över till the local ho' för att där be henne om den nobla gesten att skjuta honom. Vänligt men bestämt nekade hon erbjudandet, varpå Bushwick Bill ilsknade till och i paniken som sedan utbröt råkade han komma åt avtryckaren och fyrade av ett skott i riktning mot högerögat.

Hur det slutade i verkligheten? Den gode Bushwick Bill lever sedan händelsen med endast ett verksamt öga, men verkar trots det klara sig ganska bra. Han ska ha kommenterat mötet med kulan med de nu bevingade orden "I had to lose an eye to see shit clearly". Re-spect, bro'!

This Is Pop? minns: Bagsy Me

Vi skruvar tillbaka klockan nästan tretton år. Jag befinner mig på NK:s skivavdelning tillsammans med min pappa. Som snart tolvårigt skilsmässobarn ingår det sedan ett par år i min och pappas gemensamma helgtradition att lura i skivbackar. Vanligtvis ingår inte det fashionabla varuhuset i vår rutt, men nu förenas nytta med nöje. I egenskap av att vara pappa, och därmed inneha beslutanderätten, anser den äldre av oss att charkuteriavdelningens delikatesser den här helgen helt enkelt går före Wasa Skivbörs trugande priser på "nyinkommet". Jag finner mig i situationen och flackar ganska snart runt mellan TV-spelsavdelningen och pappas mer målmedvetna position på musiksektionen.

Vid den här tidpunkten är musik ett för mig ganska outforskat fenomen, och därför gäller min pappas goda omdömen som oinskränkt rättesnöre. De tillfällen då jag själv - på eget initiativ - har valt en skiva kan räknas på ena handens fingrar. Det är EM 96-skivan med Three Lions alldeles oförglömliga "Football's Coming Home", Oasis andra skiva, en samlingsplatta med Status Quo (!), Green Days Dookie och någon till som av den relativt klena skivsamlingen kan räknas som egna påhitt. Resten har min far köpt till mig i någon form av utbildningssyfte.

Den här vårlördagen räcker han så fram Bagsy Me. Skivan kommer från swindie-metropolen Skellefteå och bär The Wannadies underteckning. Pappa äger redan skivan, och jag drar mig till minnes de tillfällen då han har spelat den för mig i bilen. Jag vet att jag gillar det jag har hört och ger därför mitt godkännande för att ta emot skivan. Till detta letar jag själv upp telefonbusarna i Hassan och deras Tillvaratagna Effekter, Vol. 5. (Minnet sviker mig här, men jag vill minnas att också Blacknuss och plattan Allstars följer med på ett hörn). I vilket fall är det här en historisk dag. Både Hassan och Wannadies kommer nämligen i varierad grad att följa med mig hela uppväxten, och jag skäms inte när jag idag säger att båda fortfarande definierar mycket av det jag betraktar som god musik och humor.

Bagsy Me är i sin tur ren och skär popperfektion. Från inledningsspåret "Because" till avslutningen "That's All" sjunger Pär Wiksten ut all sin ångest och aggression till felfria poparrangemang, redo att övervinna pophjärtan hos såväl tolvårig musiknovis som Elvis Costello-skadad rockist. Vi avslutar det här nostalgiska inlägget med att tillsammans i den här salen lyssna på "Someone Somewhere".