I Break Horses

Det är inte varje dag jag fastnar för ett nytt svenskt band. Förmodligen är det min barnsligt avoga inställning - den där som nästan per automatik säger att allt som är nytt och hett i radioskvalkretsar inte är något för mig och mina ytterst välutvecklade och exklusiva smaklökar - som gör att jag missar mycket av det som de ständigt a-rotationsinlyssnade P3-kidsen håller som det nya heta.

Jag vet ärligt talat inte om I Break Horses spelas flitigt på radion. Vi kan ju hoppas på det, för deras relativt nyutgivna debutalbum Hearts är i vilket fall väldigt bra och förtjänar all airplay den kan tänkas roffa åt sig.

Det stockholmsbaserade bandet, som tar sitt namn från en Smog-låt, flörtar friskt med de godaste sidorna från skarven mellan åttio- och nittiotalet och lånar nästan all inspiration från storartade band som Cocteau Twins, My Bloody Valentine och Slowdive. De är långtifrån först med att låta sig influeras av dessa akter och du som lyssnare bör därför inte förbereda hörselorganen på någon revolutionerande åktur. Räkna istället med att I Break Horses biter sig fast och att den malande ljudväggen, uppbyggd med hjälp av självklara hörnstenar som skärande gitarrer, trummaskiner, pampiga syntar och orglar, tar samma väg in till ditt pophjärta som Antony Gonzales och M83 en gång gjorde.

Av många fina stunder på plattan sticker inledningsspåret Winter Beats ut lite extra.

I Break Horses - Winter Beats from oof video on Vimeo.

#35

De senaste veckorna har vi ägnat oss åt att sända radio i skolan. Mestadels har det varit roligt, hyfsat kreativt och ganska lärorikt. Skillnaden i seriositet jämfört med när jag och några kompisar skickade ut ostrukturerade sändningar från Radio AF har varit markant. Självklart har jag nu även lobbat hårt för att vi ska spela bra musik i våra program, ett arbete som lyckligt nog har mötts med tillåtande händer från ansvariga producenter.

När det så var dags för mig att agera producent kände jag en viss prestationsångest. Hur fan handplockar man sex, sju låtar från det digra utbudet på datorn? Nej, det går ju såklart inte. Därför förlitade jag mig på vårt utvalda tema - djur! - för att sedan på ett ytterst lökigt vis plocka ut ett gäng låtar med någon form av djuranknytning i sig.

Efter mycket möda och stort besvär landade det till slut på Fishtank (This Perfect Day), Deerhunter, Ex Lion Tamer (Wire), Bring on the Dancing Horses (Echo and the Bunnymen), Cat Stevens (en katt! Förstår ni?), The Day I Was a Horse (Vaselines/Girlfriends) och The Bear Quartet. Kanske lite mycket män, men fortfarande rätt bra skit om jag får säga mitt.

Döm om min förvåning när vår Guldspaden-vinnande lärare på sändningsgenomgången sedan anser att det var "för mycket P4-musik" i sändningen.

Det var Lana Del Rey-klass på den förolämpningen.

Med dessa ord ekande i bakhuvudet ser jag nu ingen annan trösterik utväg än mina tappra bloggläsare. Jag vill inte vara den som prackar på er Lotta Bromé-sanktionerad P4-musik. Jag vill inte vara Peps Perssons "Oh Boy" mellan speedway-resultaten i Sportextra. Nej, min ambition är faktiskt att vara lite häftigare än så. Därför ber jag er nu att nalkas sprudlande och fantastisk soul från Laura Greene, Debbie Taylor och The Supremes. När ni har gjort detta och har fått upp den rätta ångan, fortsätt då färden med att lyssna till den obligatoriska närvaron av new wave, indie, garage och allt annat bra som ryms däremellan.

Våga sedan inte komma och säga något annat än att det är värmande bitar som även talar till människor som befinner sig utanför Karlavagnens upptagningsområde.

>> [This Is Pop? #35] <<

1. Laura Greene - Moonlight Music and You [1967]
2. Debbie Taylor - Don't Let It End [1969]
3. The Supremes - Someday We'll Be Together [1969]
4. Evie Sands - Any Way That You Want Me [1969]
5. The Tams - Be Young, Be Foolish, Be Happy [1968]
6. The Bobby Fuller Four - Love's Made A Fool Of You [1966]
7. Hunx And His Punx - Dream On (Little Dreamer) [2010]
8. 20/20 - Tell Me Why (Can't Understand You) [1979]
9. The Nips - Gabrielle [1979]
10. Reparata & The Delrons - Panic [1968]
11. Pink Industry - Don't Let Go [1982]
12. The Cure - Fire In Cairo [1979]
13. Even As We Speak - Swimming Song [1993]
14. Vic Godard & Subway Sect - Different Story [1978]
15. Felt - Mobile Shack [1989]
16. Hefner - Pull Yourself Together [1998]
17. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes [2011]
18. Delroy Wilson - Show Me The Way [1970]
19. Minutemen - History Lesson, Pt. II [1984]
20. Flamin' Groovies - When I Heard Your Name [1978]
21. The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today [2010]
22. The Fall - Blindness [Peel Session] [2004]
23. My Bloody Valentine - Thorn [1988]
24. The Pains Of Being Pure At Heart - Everything With You [2009]

Upside Down: The Creation Records Story

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]