Nytt grepp här i serien: Jag håller en betydligt lägre profil i presentationerna av blandbanden! Oavsett om jag känner personen eller inte kan jag känna att introduktionerna ofta blir lätt småkrystade. Därför ska jag från och med nu hålla mig kortare. Låta musiken och gästblandaren tala, osv.
Men det vore ju rent av otrevligt att inte säga nånting. Så, nästa gästmix är skickad från Oslo och
Joakim, trogen This Is Pop?-kommentator, Liverpool-supporter (ge bara fan i att sno Milosevic och Banguras...) och grafisk designer med oklanderlig musiksmak.
Det stiliga omslaget bör vara skäl nog att tanka hem ett exemplar, men för er som fortfarande inte är övertygade - och här får faktiskt tidigare gästblandare ursäkta - kan jag meddela att denna utgåva är den hittills bästa. Det blir lätt så när den snuddar så vid mina egna smaklökar. Med dessa ärliga ryggdunkar lämnar jag över ordet till Joakim!
>>
This Is Pop? [Gästmix #7] <<
Min plan var att göra ett blandband med enbart soul.
Men så läste jag en kommentar om att enformiga blandband var tråkigt.
Jag har ju alltid gillat enformigt, enhetligt och symmetri. Men så ändrade jag mig ändå och slängde med lite andra låtar också. En del pop och rocklåtar med extra mycket själ i (och blås), skulle jag säga. Förhoppningsvis känns blandbandet som en enhet istället för bara 30 random låtar.
Jag och en väninna hade en ganska kortlivad popklubb i Oslo som vi kallade Soda Popinski. Då brukade det delvis låta så här. Northern soul, blandat med brittisk pop/rock från sent 70-tal, tidigt 80, och en del new wave och post-punk. Kanske inte det mest originella konceptet, men det var något som saknades (och tyvärr fortfarande saknas) i Oslos uteliv.
Crossfading på 3 sek i iTunes rekommenderas för finare övergångar.
1. Crumb Brothers — Seat In The Kingdom [1960-1962]
Det produktiva geniet Bradford Cox verkar ha en riktig diger samling vinyl hemma i Atlanta. På Deerhunters blogg så lägger han, precis som Filip, upp trevliga blandband. Ibland är det allt för konstiga grejer för min smak, men väldigt ofta finner man ett par guldkorn.
Ett av dem är den här låten. Crumb Brothers verkar senare blivit mer kända som
The Hightower Brothers. Bandet bestod av 6 bröder från Florida. När den här låten kom ut mellan 1960 och 1962 så är Sugar
(vokalisten) mellan 10 och 12 år gammal.
2. Jim Croce — A Long Time Ago [1972]
Dog alltför ung i en flygplansolycka, när han närmade sig sitt riktigt stora genombrott i USA. Upptäckte Jim via en skateboardvideo med Rodney Mullen, och låten
"Operator". Albumet
"You Don't Mess Around With Jim" rekommenderas verkligen. Kudos för mustaschen.
3. Van Morrison — Crazy Love [1970]
Blir en mjukstart på blandbandet. Antingen är det jag som inte gett
Astral Weeks tillräckligt med tid eller så är det bara så enkelt att jag tycker uppföljaren,
Moondance, är Van The Man's bästa album. Alla låtar utom det jazziga titelspåret
(som jag till och med har slängt) är bra.
4. Frankie Valli & The Four Seasons — You're Ready Now [1966]
Magnus Carlson (Weeping Willows) dj:ade i Jönköping när jag var 18-19 år. Det var alltid helt fantastiska kvällar de få gånger han var i staden. Så långt i från alla vidriga discoställen man kunde komma. Massa northern soul blandat med The Clash, Undertones, The Smiths osv. Om det var min far som fick in mig på Four Tops och Phil Spector's girlbands i väldigt ung ålder, så var det definitivt Magnus som förde vidare intresset till northern soul och brittisk musik.
[1966]
Den här låten spelade en dj på John Dee efter Black Lips hade gått av scenen. En enkel och smittande melodi som jag föll för direkt. Var tvungen att gå upp till dj:n och fråga vem det var.
6. Edwyn Collins — A Girl Like You [1994]
Av någon anledning tänker jag att melodin i Dance Little Girl påminde om Edwyn Collins hit från 1994. Vet inte om det bara är jag eller om det faktiskt är likt?
7. Orange Juice — Blue Boy [1980]
14 år tidigare så släppte
Orange Juice med Collins på vokal,
"Blue Boy", en låt jag håller högt. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg ett klipp med Collins & Fannies från 2009 i Glasgow, där de spelade Blue Boy. Starkt att komma tillbaka efter hans svåra stroke
(även om han inte verkar kunna spela gitarr längre) Se klipp — http://www.youtube.com/watch?v=YzC4Wk3BsFI8. Syl Johnson — Same Kind Of Thing [1970]
Samma Black Lips-konsert, och ganska kort efter dj'n hade spelat Clay Hammond så kommer den här låten. Jag var tvungen att gå fram ytterligare en gång. Efter det gick jag hem, laddade ner båda låtarna, beställde en 12" "Is It Because I'm Black?" med Syl för att ha Same Kind Of Thing på vinyl. Till min besvikelse så såg jag att låten inte fanns med på albumet när jag höll det i händerna. Den fanns tydligen bara med på någon specialutgåva som var listad på Allmusic. Det är dock ett bra mycket album.
Kan tilläggas att det inte fanns några apps som Shazam eller SoundHound på den här tiden. Dessutom har jag alltid själv tagit det som en stor komplimang när någon på en klubb kommer fram och frågar vad det är man spelar. Dessutom, mycket trevligare än när folk ber en spela reggae eller Pink Floyd.
9. Chuck Wood — Seven Days Too Long [1966]
Detta är förmodligen min favoritlåt genom tiderna, alla kategorier. Många bra minnen och många blöta nätter på klassiska Metropolis, 2003-2004.
10. Dexys Midnight Runners — I Love You (Listen To This) [1985]
Något som förmodligen Kevin Rowland håller med om eftersom de gjorde en fantastiskt bra cover av den på deras debutalbum
"Searching For The Young Soul Rebel". Tråkigt med samma låt två gånger dock. Därför fick det bli denna, som också är titeln på blandbandet, från albumet
Don't Stand Me Down.
11. The Nerves — When You Find Out [1976]
Ett korlivat band med tre bra låtskrivare och sångare. Låter väldigt bra i teorin, tyvärr funkar det ju aldrig så bra i praktiken med tre ledare. Ett sorgligt förbisett band, som inte hann spela in mer än en EP med 4 låtar + några strölåtar och ett live-album. Tänker ibland på hur stora de kunde blivit om de hade spelat ihop lite längre. De är kanske mest kända för sin
Hanging On The Telephone som
Blondie (nästan) gjorde till sin egen på
Parallel Lines.
12. Lee Moses — Bad Girl, Pt. 1 [1967]
Lee Moses är ett mysterium. Han hade ingen som helst kommersiell framgång under sin aktiva karriär. Han blev konstigt nog i princip helt förbisedd, och spelade inte in någon musik alls efter 1973.
2007, 10 år efter hans död så var det dock ett skivbolag som insåg storheten i Moses och gav ut Time And Place, som är det bästa från hans karriär. Ett album som i dag är ett riktig samlarobjekt för vinyljunkies.
13. Lee Moses — Bad Girl, Pt. 2 [1967]
Jag älskar hans råa röst och gitarrspelet som liknas vid Hendrix. Han har även gjort en cover på Hey Joe. Det var via en instrumental version av Four Tops "Reach Out, I'll Be There" som jag upptäckte Moses på Oslo Soul Experience.
[2005]
Det är inte svårt att lista ut vilka skivor och artister Black Lips har hemma i skivbacken. Om jag hade haft ett eget band så hade det nog kunnat låta som Black Lips med tanke på de gemensamma referenserna. Älskar den här lo-fi punkiga Spector-esque låten.
[1987]
The Replacements fina powerpop-dänga som är en hyllning till Big Star / Box Tops Alex Chilton. Av många ansedd som powerpopens grundare. Tråkigt nog gick Chilton bort i fjol.
16. The Posies — Solar Sister [1993]
Jag vet att Alex Chilton var Ken Stringfellows (Posies) stora hjälte. Både han och Jon Auer (Posies) var dessutom live-medlemmar i Big Star de senaste åren. Posies var min ingång till powerpopen, som jag snöade in på i slutet av 90-talet / tidigt 00-tal. Nu verkar Ken's huvudfokus vara norska The Disciplines, som jag har jobbat med.
[1965]
Var givetvis tvungen att ha med något med Four Tops. Det fick bli den här.
18. Marvin Gaye — This Love Starved Heart of Mine (It's Killing Me) [1968]
Då blir en övergång till Gaye naturlig. En låt jag upptäckte ganska nyligen.
19. The Servicemen — Are You Angry? [1966]
En låt Ingrid spelade ibland på våra klubbkvällar.
[1967]
Levi Stubbs kusin. Och världens bästa feelgood-låt?
21. Ebba Grön — Flyktsoda [1982]
Den har låten blev genast mycket bättre efter jag såg ett klipp från Cirkus (1988) med Eldkvarn + Thåström. Blås + Plura på gitarr, i en rolig hatt och tveksamma scenkläder. Thåström ser ut att vara rejält tjackad. Älskar dock hans inlevelse och fraseringen. Studioversionen är okej den med, men långt i från liveklippet —
Se klipp — http://www.youtube.com/watch?v=rM2NrZxKOHU
22. Reigning Sound — Stormy Weather [2002]
Var det såhär bra Moneybrother ville låta? Finfin cover! Vet inte om det är en slump att Moneybrother har en låt som heter Stormy Weather på Blood Panic?
23. Rocket From The Crypt — Used [1995]
En låt i samma attitydrock-genré som Reigning Sound. Hela albumet Scream, Dracula, Scream med Rocket From The Crypt är väldigt bra.
24. The Shangri-Las — Give Him A Great Big Kiss [1964]
Det rebelliska girl bandet från Queens, NY. Mitt favorit girl band, trots att det inte är Phil Spector som är producent.
25. Five Discs — Doctor [Okänt, mellan 1954-1957, tror jag]
Originallåten som Atlas Sound gjorde en cover på. Filip har haft med Atlas Sound-versionen på ett tidigare blandband. Okänt datum på när låten kom ut.
26. The Olympics — Same Old Thing [1966]
Ytterligare en Northern Soul hit.
27. Ike & Tina Turner — I Can't Believe What You Say [1964]
Tina Turners bästa låt genom tiderna?
28. The Isley Brothers — This Old Heart Of Mine [1966]
Här tänkte jag ha med The Zombies live-version från BBC. Den är lite snabbare och har mer nerv. Båda låtar är fantastiska och svårt att välja egentligen. Men eftersom Filip har haft med The Zombies-version på ett tidigare blandband så gick jag igen för originalet. Se gärna det här klippet med Zombies från Frankrike. Kudos till de franska tjejerna efter 49 s som har synkad koreografi på dansgolvet —
http://www.youtube.com/watch?v=eExAFAxZJxE
29. The Records — Starry Eyes [1978]
Englands svar på Big Star är kanske mest kända för Starry Eyes. Ytterligare en låt som brukade spelas på Soda Popinski.
30. The Jesus & Mary Chain — My Girl [1989]
Extremt sällan jag har med JAMC på ett blandband. Vilket är konstigt med tanke på hur mycket jag tycker om dem. Men de passar sällan in i någon mall eller tema. Nu är det dock befogat med sista platsen med deras Temptations cover. Som någon beskrev låten: It's 1966 and The Temps meet Lou Reed at Warhols Factory in NY.
Efter att ha agerat roadie åt Altered Images, spelat bas i The Wake och knäckt extra som trummis i The Jesus and Mary Chain, får så Bobby Gillespie äntligen vara sångare och hövding i sin egen hyllade poporkester när Primal Screams Velocity Girl har äran att inleda NME:s epokgörande C86-kassett. Och om just Velocity Girl finns det mycket gott att säga. Trots att den klockar in på under en och en halv minut innehåller den ändå så mycket av det där som för mig utgör en bra poplåt. Många av egenskaperna som gör den så bra följer lyckligtvis också med på deras debutalbum, Sonic Flower Groove.
