Ett stycke This Is Pop?-kanon

“We made the cover of Smash Hits.
We got it at the expense of Spandau Ballet and they pulled their feature.
They were outraged because the
spotty, noisy Mary Chain got the cover.
And as far as I’m concerned that was the peak of our career.”

Två låtar - flera hjältar

Här är två låtar. De skiljer sig rätt mycket från varandra. Den ena har ett rätt humoristiskt anslag medan den andra kanske inte bars framåt av skratt i studion. Det de har gemensamt är att båda är bra. Videorna likaså. The Radio Dept. är förmodligen Sveriges bästa band - Ricky Gervais, The Office och Noel Gallagher är på alla sätt helt enkelt bara bäst.

Tänk att få vara en fluga på väggen i studion när dessa två hjältar trängs på liten yta för att spela in Freelove Freeway, baksida till den hjärtskärande If You Don't Know Me By Now som David Brent bränner hela sitt avgångsvederlag på. Den påkostade videon till den senare låten är väl värd att kolla upp för den som har missat. Brent, helt klädd i vitt linne och med tillhörande bockskägg, är där i sitt esse. Jag vill inte spoila för mycket, men videon inbegriper även en duva som släpps fri. Ah, tårdrypande är ordet.

Freelove Freeway är å andra sidan mer rakt på. Det är klassisk rock med härligt trum- och gitarrspel. I studioversionen som ni kan se här nedanför bistår som sagt den bättre Gallagher-brodern med klanderfri bakgrundssång, men det är Rickys mäktiga pipa som står i centrum. Det är hans rossliga och klassiskt rockskolade stämma som berättar historierna från verkligheten. I avslutningen får vi t ex möta en gråtande cowboy. Vad låten handlar om är inte jag rätt man att avgöra. Den har så många bottnar. Värt att säga innan ni tittar på videon är också att ingen av kvinna född gör den sammanbitna minen bättre än Ricky Gervais.

She says "Por favor, can you pump me up? I say "Muchos gracias, adios. Bye bye".



För att riktigt kunna förstå storheten i låten är jag nödd att visa upp den scen där vi för första gången får stifta bekantskap med spelemannen, estradören och scenkonstnären David Brent. I det enskilt kanske bästa Office-avsnittet, det där Wernham Hogg-gänget under en dag ska låta sig utbildas i team building, tar direktören för det hele över spakarna med gitarren som främsta hjälpmedel. När det i avsnittets avslutning uppstår en lätt kylig stämning vänder sig David till Gareth "Gareth Keenan Investigates!" Keenan med orden "Gareth, go get the guitar". Det hela rundas sedan av med att Brent gör sin egen version av Handbags & Gladrags. Fantastiskt är ordet ni söker. Jag äger allt på DVD och har sett om allt oräkneliga gånger, men kärleken till personerna i serien är fortfarande lika stark när jag nu återvänder. Jag älskar dem allihopa. Alla andra serier som hankar sig fram i humorns namn kan vänligt men bestämt dra åt helvete.



Efter den avslutande känslosvadan tar vi och lugnar ner oss tillsammans med Radio Dept. Från ett av förra årets absolut bästa album kommer You Stopped Making Sense. Den är jättefin som enkel mp3-fil, men frågan är om den inte gör sig själv ännu mer rättvisa i den här fantastiska videon. Det går inte att säga någonting annat än att den är oerhört vacker och välgjord. Med den i ryggen kan man gladeligen flyga ut och ta helg.

Lista: The Go-Betweens 25 bästa låtar

När min listmakarkamrat Martin presenterade sin lista över de 40 bästa The Go-Betweens-låtarna skrev jag i kommentarsfältet att jag skulle försöka utarbeta en liknande ranking.

Så This Is Pop?-läsare, The Go-Betweens-vänner och övriga - här är den livsnödvändiga listan! Vi talar om de 25 bästa låtarna från bandet som gav oss 80-talets kanske bästa album, 16 Lovers Lane. Men också om ett gäng australiensare som från 70-talets slut och ända in på 00-talet har givit ut mängder med fantastiska poplåtar. Titta bara här!

1. Quiet Heart, 16 Lovers Lane [1988]
2. I'm All Right, 16 Lovers Lane [1988]
3. Spring Rain, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
4. Right Here, Tallulah [1987]
5. Love Goes On!, 16 Lovers Lane [1988]
6. Lee Remick, Lee Remick [1978]
7. Streets of Your Town, 16 Lovers Lane [1988]
8. People Say, People Say [1979]
9. Boundary Rider, Oceans Apart [2005]
10. Bye Bye Pride, Tallulah [1987]
11. Dive for Your Memory, 16 Lovers Lane [1988]
12. Darlinghurst Nights, Oceans Apart [2005]
13. You Can't Say No Forever, 16 Lovers Lane [1988]
14. To Reach Me, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
15. Cattle and Cane, Before Hollywood [1983]
16. I Need Two Heads, Send Me a Lullaby [1982]
17. Two Steps Out, Step Out, Before Hollywood [1983]
18. Bachelor Kisses, Spring Hill Fair [1984]
19. Was There Anything I Could Do?, 16 Lovers Lane [1988]
20. Karen, Lee Remick [1978]
21. In the Core of a Flame, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
22. That Way, Before Hollywood [1983]
23. Love Is A Sign, 16 Lovers Lane [1988]
24. Apology Accepted, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
25. Eight Pictures, Send Me a Lullaby [1982]

Screamadelica, 20!

Today on this program you will hear gospel,
And rhythm and blues, and jazz
All those are just labels
We know that music is music

Ovanstående rader är hämtade från fantastiska Come Together från Primal Screams mästerverk Screamadelica. Skivan fyller 20 år i år och kommer den här månaden ut i en deluxe-utgåva. Samtidigt som detta sker beger sig Bobby Gillespie och hans bandkollegor ut på de engelska vägarna (och Hultsfred!) för att ge ett par konserter som firar tjugoårsjubileet.

Jag var 14 eller 15 år gammal när jag hörde Screamadelica första gången. Från den stunden, och för en relativt lång tid därefter, upptog albumet hela mitt musiklyssnande. Det var som om all annan musik, utgiven både f. Sc. och e. Sc., tynade bort och försvann. Allt som var bra med musik fanns ju fångat på skivan, så varför ägna onödig tid åt att lyssna på något annat. Allt med Screamadelica var häftigt och coolt. Samplingarna, danstonerna som hämtades från 1989 års hetaste plejs, Bobby Gillespie. Allt var nästan ogreppbart häftigt för en femtonåring från Stockholm.

Nu vet jag att det inte är världshistoriens bästa skiva (den kom faktiskt bara åtta i Pops lista över världens hundra bästa skivor), men för mig är det absolut en av de skivor som jag har spelat flest gånger sedan jag skapade mig ett genuint musikintresse. Den har än idag en framskjuten placering i skivhyllan, och det händer fortfarande att jag gungar igång till Movin' On Up och varvar ned med Shine Like Stars.

Efter Screamadelica har Primal Scream ägnat sig åt såväl boogierock som rätt tunga elektroniska utflykter. Jag såg dem på Way Out West 2007, och kanske var jag färgad av promillen när jag tyckte att det var rätt bra. Deras senaste skiva, Beautiful Future, är å andra sidan rätt sömnig. I viss mån kan samma sak även sägas om skivan innan, Riot City Blues, men den har ändå härliga uppåtlåten Country Girl och ett par andra helt okej spår. Lyssna istället på XTRMNTR eller Vanishing Point. Eller sorgligt bortglömda Sonic Flower Groove från 1987, som spinner vidare på den vägvinnande Crystal Crescent-EP:n, utgiven året innan och med indieklassikern Velocity Girl på.

Jag utgår från att alla som läser det här har hört Screamadelica, så därför avslutar vi med en mix som inte finns fångad på skivan utan gavs ut på singel 1990. Come Together [Farley Mix] håller, precis som hela Screamadelica, lika bra idag som för tjugo år sedan!

Mp3: Primal Scream - Come Together [Farley Mix]

Viktigt meddelande

Ett viktigt meddelande till allmänheten: Ikväll klockan 21 visar Kanal5 en av världens bästa filmer.

Uppdaterat klockan 00.43: Humorkvällen förklaras härmed fullbordad. Sexan visar det roligaste Spin City-avsnittet som gjorts. Jag talar självklart om det när Mayor Randall Winston använder sig av ett par (fusk)skor där svaret på alla frågor som någonsin ställts är nedklottrade.

Ibland är jag en mycket enkel man.

Slut på meddelande.

This Is Pop? hyllar: Jugge Nohall

Kommer ni ihåg den gamle tokfransen Jugge Nohall? Om ni letar långt bak i ert dokusåpaminne minns ni säkert den stjärnfyllda serien Club Goa som rullade på trean för några år sedan. Bland storheter inom genren som Baren-Meral och Farmen-Sebastian (kanske den klarast lysande stjärnan på hela dokusåpahimlen) var även Jugge med på ett hörn i produktionen. Han var inte där som deltagare, nej istället fungerade han som någon allt-i-allo tillsammans med den ständige parhästen Nalle Knutsson. Borta i Indien frotterade sig Jugge med den svenska dokusåpaeliten, som i sin tur passade på att roa sig på sitt eget kungliga vis medan kamerorna rullade. Vi fick ta del av regelrätta fylleintriger, någon lättare misshandel, polisbesök, klassisk vuxenmobbning och allmänt svammel från en samling individer som efter bästa förmåga försökte kräma ur sina sista desperata kändisminuter. Åh, det var härliga tider för alla oss som alltid har uppskattat en god dos hjärndöd teve-underhållning.

För folk som av någon oförklarlig anledning lyckades missa serien hittar ni här ett smakprov på vem människan Jugge Nohall är. I klippet nedan ser vi honom i par med den gamle Farmen-charmören Blondie, och tillsammans är grabbarna här på jakt efter diverse scenverktyg för en antågande praktfest i Club Goa-nästet. Som gammal roddare och ärrad rock 'n' roll-räv intar Jugge en attityd som osar självsäkerhet och kunskap på området, men i slutändan förstår man att det mest bara är tomma ord som strömmar ur den trinde mannens mun. Mycket av detta snack bildar dock Jugges storhet. Det är "rökarn" hit och "ruggugglor" dit, helt utan en tillstymmelse av självinsikt och med en obändig tro på sin egen förmåga. Allt uttryckt med en osviklig yrkesstolthet. I vissa stunder når han rent hisnande humorhöjder. Låt mig innan klippet tar vid avsluta med att konstatera det uppenbara: Vill jag få något gjort på ett snabbt och proffsigt sätt så är dessa äldre småpojkar inte de första jag vänder mig till för jobbet. Som komikerduo fungerar de däremot ypperligt.



[För en fortsättning på PA-äventyret rekommenderas en tittning HÄR].

För mig och ett par av mina vänner gjorde sig Jugge dock stor redan i serien Stockholmare. Jag har inga superklara minnen av serien i övrigt, men jag minns att han redan där gjorde ett starkt intryck genom sin ärliga och ibland något naiva framtoning. Bland annat försökte han under seriens gång lansera en programidé som gick ut på att han själv ledde en talkshow och där twisten i hela grejen bestod av att gästerna i programmet ställde frågor till honom istället för det motsatta som länge varit ett vedertaget och rätt så framgångsrikt grepp i talkshowbranschen. I mötet med bolagsbossen var det för tittaren uppenbart hur hans förslag möttes av kalla handen, men Jugge tycktes inte ta någon notis om detta och i en obetalbar scen kunde man se hur han ensam i sitt kök firade vad han betraktade som ett framgångsrikt möte genom att duka upp en flådig festmåltid bestående av kräftor.

Under några år på 00-talet var Jugge ett stående inslag i min närmaste bekantskapskrets. Han kunde dyka upp i de mest oväntade sammanhang, ofta i form av något egenhändigt uttryck eller så. Förstå den lycka som då uppstod när jag och några vänner träffade Jugge en drucken kväll på Limerick, strax efter hans Goa-sejour. En nästan barnslig glädje infann sig när han för en kort stund satte sig ner vid vårt bord, iklädd de karakteristiska piratbyxorna och med en Ljud & Bild-tidning i sin ena hand. Hade Zlatan klivit in i samma rum hade det knappast förändrat något - i blickfånget satt Jörgen "Jugge" Nohall, och till vår stora glädje var han precis lika älskvärd i verkligheten som i teve-rutan. Vi fick våra minuter med den store Saxon- och Judas Priest-fanatikern innan han tackade för sig och skickade med hälsningen "Tack grabbar, det är ni som gör mig stor!" till vårt lilla sällskap. Det var vad man brukar kalla ett minne för livet.

De senaste åren har det tyvärr varit lite tyst kring Jugge. Han har försvunnit bort mer och mer från rampljuset. Ibland har jag undrat vad han kan tänkas pyssla med. Speakerjobb? En statistroll i Roy Anderssons Du Levande? Räcker det för att klara livhanken? Jag har inte aktivt letat efter några livstecken, utan tänkt att tystnaden kan ha berott på att han kanske bara vill ha lite tid för sig själv. Allt har sin gång och även stjärnglansen och Bindefeld-bjudningarna har sitt pris.

Men så nås jag nu av rapporter som tyder på att Jugge gör sig redo för vad vi hoppas blir en storstilad comeback. Han tänker sig tydligen en framtid på scenen. Tiden då han stod för det otacksamma slitet bakom ridåerna är förbi. Den 12 december släppte han nämligen en första demoversion av sin egenkomponerade låt "Anybody in Love". Det är en berättelse om livet, kaffet och kärleken till sin stad och de människor som befolkar den. Det är också här vi först får möta den Annika Marklund som han verkar hysa en stor kärlek till. Så till frågan vi alla ställer oss: Är Jugge lyckligt kär - eller är han bara besatt av denna Annika Marklund? De kryptiska meddelandena i videon, "Inspiration is the most beautiful woman/who likes to wash her hair/on a Sunday like this", tyder på det sistnämnda alternativet, men självklart hoppas jag på det andra.

Den 30 december släpper han en mer mixad version av låten. Kvar är inte bara de stora frågorna om livet och Jugges rostiga stämma, utan även dedikationen till Annika Marklund, "a stunning beautiful woman". Den uppmärksamme kan också notera hur den gamle roddaren är väldigt noggrann med att detaljerat beskriva vilka syntar och annan programvara han har använt sig av för att skapa låten. Credit where credit's due! Om låten då? Ja, ett par mixningar till och jag tror vi har en comeback som heter duga. Vi kan aldrig få nog av ömsinta kärleksförklaringar i 80 BPM.



Oavsett hur det går med artistkarriären, mysteriet Annika Marklund och allt annat så förväntar jag mig att Jugge fortsätter att dela in livet och världen i "rock and roll" och "inte rock and roll". Det synsättet kan möjligtvis anklagas för att vara nyansfattigt och i klenaste laget, men i ett kändisuniversum där var och varannan nonsensperson springer runt och lever efter någon töntig latinsk fras så känns Jugges ord befriande att höra. Som han själv så vackert uttrycker det:

"Man måste alltid rodda och rocka - och roddning behövs för att roddning är Gud".

Årets popmusikhjälte

Årets mest beundransvärda comeback står Edwyn Collins för. 2005 drabbades den f d Orange Juice-sångaren av två hjärnblödningar och förlorade förmågan att tala, äta, läsa och gå. Därtill är han inte längre kapabel att skriva eller spela gitarr med högerarmen, då den vid olyckan blev permanent förlamad.

Det är därför väldigt rörande att se hur 51-åringen nu har kämpat sig tillbaka till livet och är tillbaka på scenerna för att göra det han är bäst på. Förstasingeln från nya albumet är det enda jag har hört och det låter ju riktigt bra. Men framför allt är det kul att se den innerliga glädjen i hans ögon när han står där uppe med sina medmusikanter. Det är kanske just i den stunden som han på allvar inser att han efter mycket möda och stort besvär verkligen har hittat tillbaka till sig själv.

Det är sällan jag drabbas av instinkten att gå fram och krama en människa jag inte känner personligen, men efter det här står jag banne mig redo med famnen för dig Edwyn, bara så du vet.



För personer som råkar ha missat all fantastisk musik som Orange Juice en gång skapade kan ni här lyssna på den lysande debutsingeln, Falling and Laughing, nu 30 år gammal men för alltid en av hörnstenarna i det som vissa väljer att kalla för indiepop.

This Is Pop? hyllar: The Walkmen

I min lilla värld är The Walkmen världens bästa band. Kanske innehar de inte platsen imorgon, men just idag så tronar de högst upp på det stora musikberget. Inte så mycket för nya skivan Lisbon, utan mer för återupptäckten av deras tidigare verk. Bows + Arrows och You & Me måste nämligen vara två av det förra decenniets allra bästa plattor.

Det var 2008 års You & Me som gjorde att jag fick upp ögonen för New York-bandet och ledde till att jag började utforska deras gamla katalog. Att vara med om samma resa nu, två år senare, har skänkt samma känsla av villkorslös kärlek.

The Walkmen spelar nämligen under marken. Där nere i jordkällaren svingar de sina vintageinstrument i ljuset av stora kandelabrar och skapar ett tjockt och emellanåt ganska bombastiskt sound som tränger sig igenom avlagringarna och letar sig upp till oss över jord. Det är ett ljudlandskap som går igen i nästan alla av deras låtar och gör att du direkt kan lista ut vilka upphovsmännen är redan innan Hamilton Leithausers något säregna röst armbågar sig in på ett hörn. Texterna är ofta skickligt hopsnickrade; inte sällan fyllda med en desperat, ångestfylld och ibland längtansfull underton som gör sig bra till det karakteristiskt lätta klinkandet från det gamla pianot/orgeln.

Den nya skivan finns redan ute i olika nätversioner, men släpps officiellt om en vecka. Albumet är i sin helhet möjligen mer nedskalat än föregångarna men följer ett i övrigt snarlikt upplägg. För den som är intresserad av att veta mer om det kanske bäst bevarade bandet av de som kom fram i New York i början av sekelskiftet är det absolut värt en lyssning eller två. Första smakprovet blir den smått jangliga "Woe Is Me":



Av många fina stunder på You & Me väljer jag den här gången "I Lost You":



Avslutar gör vi med en av nollnolltalets bästa:

Arcade Fire och Champions League

Se upp, här kommer ett riktigt nonsensinlägg.

Första grejen: Arcade Fires nya. Herregud vad bra den är. Efter endast en genomlyssning är jag redan helt omskakad. Den är beyond grym. Rentav makalös.

Andra grejen: idag hoppas jag att hela Sverige är med oss. Trots att jag tyvärr befinner mig på fel kust och har på tok för långt hem till min gamla plats på Råsunda är jag på gränsen till överladdad inför kvällens sammandrabbning med sälklubbarna. Chanserna är små, men de finns åtminstone där. 1999 lyckades jag tajma min fotbollskarriär så väl att jag fick vara bollkalle under CL-matcherna. Det vore trevligt att få uppleva något liknande från läktaren i höst. Ergo: avgå Hamrén!

This Is Pop? hyllar: Tommy Engstrand

Att säga att den här plattformen fungerar som en ventil för mina mest nördiga sidor känns egentligen allt för anspråksfullt, men jag kommer inte på något bättre uttryck som beskriver den lättuggade verksamheten här i bloggen. Verkligheten kan vara kan vara karg och hård på det viset att alla sociala inrättningar faktiskt inte uppskattar diskussioner som rör festliga Geto Boys-omslag och åttiotalsindie i den utsträckning jag kanske önskar.

På samma sätt tror jag att samtalsämnet Tommy Engstrand har ganska bräckliga förutsättningar att överleva runt ett bord befolkat av vanliga människor med normala uppsättningar intressen. Men nu råkar det vara så att jag ser Tommy och hans program Engstrand 45 minuter som nära på det perfekta avkopplingsprogrammet. Vi är säkert inte så många som gör det, men av den anledningen är en hyllning av Tommy på ålderns höst desto mer på sin plats.

För er som av någon anledning råkar ha missat programmet kan jag sammanfatta det med att Tommy bjuder in kända, oftast äldre sportpersonligheter för samtal om det som varit och det som nu är. Inte sällan är det människor som Tommy själv känner, vilket i sin tur gör samtalen avspända och ofta kryddade med gemensamma minnen från den tid som flytt. Det är i många avseenden väldigt gubbigt, och även om Tommy med vissa frågor och funderingar avslöjar att han inte längre är någon ungdom är detta en stor del av programmets charm. Det är en befriande kontrast till Jihdes återkommande försök att rotera Bourdieu i hans grav. Med Tommy i programledarstolen tillåts gästerna att komma till tals och utveckla sina svar utan att känna frustande blickar från någon studioman som vill släppa in EMD och deras nästkommande hit före reklampausen.

Jag är lite för ung för att minnas Tommy som programledare för gamla lördagsunderhållningar som Razzel och Zick Zack, men jag vet att han under de senaste åren har fört en tynande tillvaro som kommentator på Viasat för vissa av kanalens mindre livematcher. Detta av en ganska självklar anledning: precis som många andra ur Hylands pojkar-generationen gör han sig nuförtiden inte särskilt bra i kommentatorsrollen. Men i motsats till den numera patetiska gringubben Arne Hegerfors kommer Tommy till sin rätt i det nedtonade samtalsprogrammet. Att TV8 förstår det och inser att det faktiskt finns folk som är intresserade av att höra när en gammal stöt som Lars-Gunnar Björklund river av några saltade och härligt gaggiga historier hedrar dem.

Det finns bra gubbrock och så finns det bra gubbteve. Tommy Clarence Engstrand är vår John Fogerty i SVT Sport-kavaj och är därför väl förtjänt av en spontan This Is Pop?-hyllning. Grattis, T!