Världens bästa sextupel

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

Woodpigeon - Chorus of Wolves

Tänk vad kul det är när man stöter på en bortglömd gammal bekant nere i korridorerna i musikbiblioteket. Som Chorus of Wolves med Woodpigeon, från deras debutskiva Songbook från 2006. En låt som jag gillade väldigt mycket för några år sedan men som tyvärr lyckades falla i total glömska. Tänk ett lite mer folkigt Belle and Sebastian eller The Hidden Cameras eller nåt i den stilen. Fråga mig inget mer om bandet - det här är den enda låten jag har med dem, och jag har noll koll på hur deras karriär ser ut just nu. Snällt och behagligt är det i alla fall.

Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.

Four blasts from the past

Listan med 1960-talets 200 bästa låtar är färdigställd och som enväldig upphovsmakare känner jag mig relativt nöjd med slutresultatet. Vad som är alldeles säkert är att det alltid kommer att finnas låtar som jag, i mina vidare retrospektiva studier, anser vara bättre än andra som lyckades med konststycket att knipa åt sig en plats på listan. Men gjort är gjort och det vore bara slöseri med tid att sitta och ångra sig över något så elementärt som en lista över de bästa låtarna från popmusikens vagga.

Som en liten present inför den förestående, alltid lika antiklimaxbepansrade nyårsaftonen kommer här därför tre finstämda låtar som med nuvarande dagsform inte skulle göra bort sig på en liknande sextiotalslista. Eftersom gensvaret på den senaste blandningen (kanske den bästa någonsin, bara så ni vet) var så uselt erbjuds självklart inga mp3-filer den här gången. Så det så. Men lyssna på låtarna, ha en god fortsättning och ett gott nytt år, vetja!

The Zombies - Leave Me Be [1965]

B-sida till mer kända Tell Her No. I mina ögon klår dock Leave Me Be sitt mer omtalade syskon med en mindre hästlängd. Älskar stämningen som håller sig genom hela låten.



Jackie DeShannon & The Byrds - Splendor in the Grass [1966]

Jackie DeShannon! Och The Byrds! Två favoriter på liten yta! Kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli jättebra! Lyssna bara (och varva ner efter alla hetsiga utropstecken)!



Tim Hardin - Lady Came from Baltimore [1967]

Åh, den problemfyllde och lite för bortglömde sång- och gitarrmannen. Min enda invändning mot låten är att den är en aning för kort.



Marvin Gaye - Abraham, Martin and John [1969]

En relativt ny upptäckt som självklart bör ha en plats på listan. Texten, arrangemanget, Marvins röst - allt är så mäktigt och perfekt.

Vikten av att strukturera sina mp3-filer

Jag älskar dig, Alejandro Fuentes Bergström.

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."

Halloween Mary

Halloween ger jag inte mycket för - men den här låten, inspelad av den Dylan-influerade P.F. Sloan, tycker jag är riktigt jäkla bra. Lyssna bara!



>> Mp3: P.F. Sloan - Halloween Mary <<

Out of Tune

För att fira att ett av årets mest framemotsedda album äntligen är här tycker jag att det känns passande att lyssna på vad som faktiskt är något av det bästa som har släppts i musikväg de senaste åren.

Det blir med andra ord Out of Tune (förra årets fjärde bästa låt och inkluderad på nyutkomna Days) av Real Estate.



För att det idag inte längre är det här utan det här som gäller, blir det också vad som, åtminstone just den här dagen, är världshistoriens bästa poplåt.

Ett stycke This Is Pop?-kanon

“We made the cover of Smash Hits.
We got it at the expense of Spandau Ballet and they pulled their feature.
They were outraged because the
spotty, noisy Mary Chain got the cover.
And as far as I’m concerned that was the peak of our career.”

Soulmusik för själar som inte kan förstå det här med soul

"Soul is when you take a song and make it part of you -
a part that's so true... it's like electricity; we don't
really know what it is, do we?
But it's a force that can light a room..."

Ray Charles, Life Magazine, 1967

Jättebra låt, jätteknasig video

De pålitliga och mycket älskvärda indierävarna i Yo La Tengo har genom åren gjort många saker rätt, men den här videon vet jag inte riktigt om de kan vara nöjda med. Knasiga konstinstallationer som bara är knasiga och inte erbjuder något vidare djup eller originalitet kan gärna få stanna på idéplanet. Går du runt och funderar på om du kanske är epileptiker vill jag också höja ett varningens finger - klåparregissör John McSwain lånar nämligen friskt från en stil vi mest känner till från produktioner kreerade i Fjärran Östern. Ledtråd: Förekomsten av blinkande föremål ska inte uteslutas.

Parken ser dock ut att vara fin. Själv tycker jag faktiskt att den påminner en del om Hagaparken i Stockholm. Föreställ dig att du har tennisbanorna i ryggen och du är med lite vilje nästan där. Under ett par år i tonåren var t ex dungen där uppe till höger ett vanligt tillhåll för spontana knytkalas bland Vasastans ungdomar. Extra populärt var det i högstadieavslutningstider, där mången moppemuscheburen ungdom både har firat sin första berusning och kanske också blivit av med sin sugmärkesoskuld. Själv minns jag med värme hur jag i nian högtidlighöll min nyss avslutade högstadieperiod genom att röka körsbärstobak, skåla i tjeckisk Egger-öl (som sades ha en alkoholhalt över de 3,5 procent som stod på burkarna) och dra på mig körtelfeber. Ah, kom inte och säg något annat än att det var en fin tid.

Nåväl. Jättebra låt, jätteknasig video var det ja.

Heavenly vs. Satan

Hey?! Vart har vi nu kommit? Befinner vi oss i gränslandet mellan Midgård och Hin Håles domäner? Jag vet ärligt talat inte var vi befinner oss, men sett till den karga omgivningen så verkar det inte vara något hemtrevligt ställe. Det är dimma och taggtråd och... ja, vilka är de där identitetssökande killarna egentligen?

Ja, var gänget är och vad de gör där känner jag inte till, men jag vet att det som binder dem samman är att de tillhör det franska power metal-bandet Heavenly. Gruppen sägs spela traditionell power metal, men på deras senaste platta Dust to Dust ska bandet ha gått mot ett mer bombastiskt sound med stora körer och annat gött. Jag har aldrig hört något från dem och har inte heller något direkt sug efter att göra det. Förmodligen låter det precis som det ser ut - d v s som en Mattias Gardell-designad modelinje för Jack & Jones lite rockigare avdelning.

Ett band med en helt annan stilistik är den engelska twee pop-gruppen med samma namn. Istället för en satansflörtande mysticism satsade gruppen på den i twee pop-genren så vägvinnande nördlooken. När de franska power metal-snubbarna ritualslakter getter i gryningen sover medlemmarna i det engelska bandet tryggt med täckena högt uppdragna i varsin nittio-säng. Men musik kunde de allt göra och de har några riktigt fina poppärlor att pogoa till.


Anledningen till den här komparativa studien är det minikrig som utspelar sig på deras gemensamma last.fm-sida. Där tycks den eviga frågan vara vilket av banden (med tillhörande bild) som bör pryda sidan. Just nu har fransmännen övertaget, men diskussionen går ständigt varm om vilka som är det riktiga Heavenly. Det är, som ni säkert förstår, en utomordentligt viktig fråga för världsfreden som avhandlas. Att grupperna och deras anhängare är varandras raka motsatser bevisas om inte annat av den emellanåt hätska stämningen i "hojtlådan". Darmer_91:s bidrag till diskussionen är kort och gott "power metal heavenly kill the indie fag shit", medan den beskedligare tweepoparen guntrip ställer den rättfärdigade frågan "Does it have songs about elves and stuff?". Den bästa kommentaren kommer dock från användaren kevincrumbs, som lugnt konstaterar att "This shoutbox is one of my favourite things on the internet".

I grund och botten skrev jag dock det här inlägget för att skratta lite åt det franska power metal-gänget och deras rätt miserabla albumomslag. Här hittar ni omslaget till skivan med den allt för perfekta titeln Carpe Diem. Om ni sliter blicken från de lättklädda damerna känner ni säkert igen formgivningen från pressbilden högst upp. Det är som om ett gäng hormonstinna högstadiesnubbar har givits helt fria händer att sätta designen. Damma av vikingafonten, klistra in några lättklädda tjejer och tillsätt lite taggtråd och dimma och du är hemma.

Vi avslutar med Virus-omslaget. Här har ligan letat sig ovan jord (inte kan de väl stå framför någon form av bluescreen?) och likt ett ufo landat mitt på någon åker.


Twee pop-bandet förutsåg redan 1990 vad som skulle komma när de döpte sitt album till Heavenly vs. Satan. De smått homoerotiska fransmännen må gå vinnande ur en militant och underjordisk showdown, men alla dagar i veckan väljer jag att lyssna på engelsmännens Atta Girl framför namnens Spill Blood on Fire, Carpe Diem eller Riding Through Hell. Bara introt är värt en lyssning eller två.



Gå nu ut och fånga dagen.

Två låtar - flera hjältar

Här är två låtar. De skiljer sig rätt mycket från varandra. Den ena har ett rätt humoristiskt anslag medan den andra kanske inte bars framåt av skratt i studion. Det de har gemensamt är att båda är bra. Videorna likaså. The Radio Dept. är förmodligen Sveriges bästa band - Ricky Gervais, The Office och Noel Gallagher är på alla sätt helt enkelt bara bäst.

Tänk att få vara en fluga på väggen i studion när dessa två hjältar trängs på liten yta för att spela in Freelove Freeway, baksida till den hjärtskärande If You Don't Know Me By Now som David Brent bränner hela sitt avgångsvederlag på. Den påkostade videon till den senare låten är väl värd att kolla upp för den som har missat. Brent, helt klädd i vitt linne och med tillhörande bockskägg, är där i sitt esse. Jag vill inte spoila för mycket, men videon inbegriper även en duva som släpps fri. Ah, tårdrypande är ordet.

Freelove Freeway är å andra sidan mer rakt på. Det är klassisk rock med härligt trum- och gitarrspel. I studioversionen som ni kan se här nedanför bistår som sagt den bättre Gallagher-brodern med klanderfri bakgrundssång, men det är Rickys mäktiga pipa som står i centrum. Det är hans rossliga och klassiskt rockskolade stämma som berättar historierna från verkligheten. I avslutningen får vi t ex möta en gråtande cowboy. Vad låten handlar om är inte jag rätt man att avgöra. Den har så många bottnar. Värt att säga innan ni tittar på videon är också att ingen av kvinna född gör den sammanbitna minen bättre än Ricky Gervais.

She says "Por favor, can you pump me up? I say "Muchos gracias, adios. Bye bye".



För att riktigt kunna förstå storheten i låten är jag nödd att visa upp den scen där vi för första gången får stifta bekantskap med spelemannen, estradören och scenkonstnären David Brent. I det enskilt kanske bästa Office-avsnittet, det där Wernham Hogg-gänget under en dag ska låta sig utbildas i team building, tar direktören för det hele över spakarna med gitarren som främsta hjälpmedel. När det i avsnittets avslutning uppstår en lätt kylig stämning vänder sig David till Gareth "Gareth Keenan Investigates!" Keenan med orden "Gareth, go get the guitar". Det hela rundas sedan av med att Brent gör sin egen version av Handbags & Gladrags. Fantastiskt är ordet ni söker. Jag äger allt på DVD och har sett om allt oräkneliga gånger, men kärleken till personerna i serien är fortfarande lika stark när jag nu återvänder. Jag älskar dem allihopa. Alla andra serier som hankar sig fram i humorns namn kan vänligt men bestämt dra åt helvete.



Efter den avslutande känslosvadan tar vi och lugnar ner oss tillsammans med Radio Dept. Från ett av förra årets absolut bästa album kommer You Stopped Making Sense. Den är jättefin som enkel mp3-fil, men frågan är om den inte gör sig själv ännu mer rättvisa i den här fantastiska videon. Det går inte att säga någonting annat än att den är oerhört vacker och välgjord. Med den i ryggen kan man gladeligen flyga ut och ta helg.

Guilty Pleasure #2

Det är något med mig och sentida tjejband. Kanske är det minnet av att jag såg Spice World på bio som spökar igen. För under den stora skämskudden hittar vi den här gången ingen mindre än den gamla Girls Aloud-medlemmen Cheryl Cole. Där ligger hon och har det gött, långt borta från sin skjutgalne och mycket vidrige ex-man. Ut strömmar ibland toner från hennes hit Fight For This Love. Ni må tro att det vid dessa tillfällen spritter i benen.

Det ska sägas att Cheryls rätt fördelaktiga yttre mycket väl kan påverka mig i mitt omdöme, men jag tycker ändå att det finns något där. Jag har till och med lyssnat på låten utan video, vilket ju enhälliga och professionella bedömare håller som det yttersta beviset på att man har lyckats kvala in som guilty pleasure.

Och erkänn, det är ett jävla schvung!



I ett ängsligt försök att väga upp all förlorad indiekredd har ni här covermästarna Vampire Weekend och deras version av låten. Också mycket bra!

Mp3: Vampire Weekend - Fight For This Love

Korvfesternas korvfest

Jag är medveten om att jag mycket väl kan vara sjua på pucken här, men vi kan väl ändå enas om att något har gått jävligt snett. Vi hör sliskig R&B. Vi ser en centralt placerad ottoman. Denna stackars sidenmöbel vet själv inte om det, men den kommer inom kort att bli gangbangad av ett gäng überkåta snubbar i övre tonåren. Den väloljade koreografin avslöjar att Relentless, PipeLaya, Satisfaktion och de andra har övat in sina sensuella torrjuck rätt bra hemma på kammaren. De går all in och lever verkligen upp till utlovade "Imma show you what I got".



Men mest av allt är det hysteriskt kul. Det grabbarna sysslar med är ju i ärlighetens namn inte riktigt okej. Att gå loss på döda ting medelst erotiska rörelser - i grupp - är i de flesta sociala sammansättningar inte att betrakta som ett rumsrent beteende. Men oväntade och märkliga beteenden ger å andra sidan ofta upphov till skratt. Särskilt när det görs med en allvarsam ton. Mot slutet av videon ballar det ur bigtime. Relentless kommer strax innan tvåminutersstrecket ingungandes i bild, och det i sig är signalen för att resten av ensemblen också gör bäst i att våldföra sig på valfri möbel i rummet.

Nedan följer, helt oförutsett, enskilda betyg på pojkarnas insatser i videon. Invändningar mot betygen tas i kommentarsfältet. Betygsskalan som används är 1-5, och för att skoja till det ett extra varv kör vi den här gången den alternativa Kicker-skalan, där 1 är bäst och 5 sämst.

Relentless (1): Den klarast lysande stjärnan i gruppen. Sätter i mångt och mycket tonen för vad som är att vänta härnäst. Ser verkligen ut att njuta av att vara i blickfånget. Står för många av de bästa scenerna. Utstrålar en sensuell styrka. Ett säkert medvetet val som förstärks av hanteln i början och det kraftfulla kastet när han slänger iväg linnet och väljer att blotta bröstet. Tydligt är att han jobbar mycket med minspelet. När han gungar in i bild kan man se en tydlig putmun - ett trademark som får sägas vara ett klart plus. Äger en något sävlig kroppshållning, men kompenserar detta genom att vara seriös i sitt utförande. Bra på att hitta luckor och öppningar till ottomanen. Gör en särskilt stark insats vid dörren och kan hålla huvudet högt efter den storstilade avslutningen (den bekymmersfria gången!).

X2C (4): Nja. Gör en slätstruken insats och kan inte vara särskilt nöjd med sitt dagsverke. Dålig variation i sina rörelser och inte helt bekväm med kameran. Försvinner ut ur bild ett par gånger, och när man förväntar sig en storstilad comeback blir det istället mest pannkaka med uttjatade och enformiga utslag mot ottomanen. Visar klara brister i spelet utanför densamma.

PipeLaya (2): Ligger inne med det bästa namnet. Gör ett starkt första intryck med den smekande klappen och följer sedan upp detta med att gå ut extra hårt på ottomanen. Jobbar mycket med långa, intensiva rörelser. Gör ett tafatt försök med att ge sig på Relentless domäner borta vid dörren, men tydligt är att även han brister i spelet utanför ottomanen. Extra plus för den hårda imagen och den lilla knuten på linnet. Med rätt skolning hos Relentless har han potential att nosa på en etta.

Pre$$ure (2): Är ärlig i sina uttryck och visar prov på stor talang i torrjuckandets ädla konst. Går in och gör sitt jobb. Smooth men samtidigt rakt på i sin gärning. Det klanderfria samspelet med spegeln är en enda lång uppvisning i hur det kan se ut när alla timmar av framför spegeln-träning i pojkrummet plötsligt faller på plats. Inte helt bekväm med ottomanen, men väger som sagt upp det genom att hela tiden vara ärlig med sitt uppsåt. Visar prov på en oräddhet och fantasirikedom när han i slutet väljer att utforska nya områden och tingestar i utrymmet bredvid spegeln.

Satisfaktion (5): Nej, nej, nej. Vad är detta för halvhjärtat? Tydligt är att han innehar rollen som skojaren i gruppen. Relationen till kameran känns ytterst ansträngd. Fnissar och är den enda som någonstans uttrycker att situationen i rummet skulle vara pinsam. Kommer inte få bestiga många fler ottomaner med den inställningen. Nej, frågan är ens om han är med nästa gång grabbarna grus samlas för att utöva torrjuckanden i grupp. Bör för gruppens fortsatta utveckling förpassas till avbytarbänken per omgående.

They're called Toy Division, a Manchester band except for the guitarist who comes from Salford. A very important distinction.

Jag var mer av en Lego-människa, men min ena bror älskade verkligen Playmobil. Han råkar dessutom ha den goda smaken att även gilla Joy Division. Nu läser inte han den här bloggen, men jag kan tänka mig att han uppskattar videon nedan.

De har fått till det mesta. Från Tony Wilsons klassiska inledning till den detaljerade interiören med Unknown Pleasures på ena studioväggen. Stephen Morris ihärdiga trummande är också värt ett omnämnande.

Internet och alla dess skumraskkvarter, va. Vart skulle alla fantastiska hemmaprojekt ta vägen utan dig.

So this is real life

Arcade Fire gick ju och vann en grammy för bästa album. Jag kunde knappt bry mig mindre om vilka som vinner och inte vinner, men det är så klart kul att ett grymt album uppmärksammas och tar hem ett så åtråvärt pris. Vissa personer verkar dock inte ta så lätt på det hela. På underhållande tumblr-sajten Who Is Arcade Fire??!!? har någon av alla dessa vardagshjältar samlat reaktioner från Twitter, Facebook och annat. För den som är i behov av några lätta garv rekommenderas ett besök. Folk är verkligen jätteupprörda. Och folk som är jätteupprörda över världsliga ting är i regel väldigt, väldigt underhållande (lyssna: lätt kolerisk norrlandstant ringer till Sveriges Radio och är minst sagt purken över radions sändningssvårigheter). Titta bara här.

Och här.

Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.

Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.

Dinosaur Jr.

Idag är en Dinosaur Jr.-dag. Bug från 1988 är avklarad, och nu går jag in på 2009 års Farm. Det kanske är historielöst att hävda att den senare är deras bästa, men jag tycker nog det. Den är ju helt galet bra. Och få band har återförenats på ett så värdigt sätt som Dinosaur Jr. Beyond, utgiven två år innan Farm, är också det en alldeles lysande skiva.

När Plans kickar igång blir det goose bumps för hela slanten. Top 50 från hela 00-talet.

Rulla kameran!

När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.

Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.



Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.

Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?

I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.

Invisible man who can sing in a visible voice

Hello pop-lovers! Det har inte blivit mycket skrivande här den senaste tiden. Ibland kommer livet och annat emellan. Men varför inte kicka igång det igen med två av den här bloggens grundpelare? Jag talar om Alex Chilton och Teenage Fanclub. Här framför den förre de senares Alcoholiday. Det är mycket bra.

Och senare idag kommer kanske en blandning från ett annat 70-tal upp. Med lite vilja är det inte omöjligt att Alex är med på ett hörn även där.