Out of Tune

För att fira att ett av årets mest framemotsedda album äntligen är här tycker jag att det känns passande att lyssna på vad som faktiskt är något av det bästa som har släppts i musikväg de senaste åren.

Det blir med andra ord Out of Tune (förra årets fjärde bästa låt och inkluderad på nyutkomna Days) av Real Estate.



För att det idag inte längre är det här utan det här som gäller, blir det också vad som, åtminstone just den här dagen, är världshistoriens bästa poplåt.

This Is England '90

Den som orkade läsa igenom mina årsbästalistor noterade kanske att TV-fortsättningen av Shane Meadows hyllade This Is England var något som gladde under året. Alla övertygades inte om storheten i serien, men själv tyckte jag att storyn och huvudkaraktärerna växte av det nya serieformatet.

Därför är det nu extra glädjande att läsa om att Channel 4 verkar ge klartecken för en ny omgång. Nästa gång vi träffar Woody, Lol och alla andra är året 1990 och vi kan förvänta oss ett potpurri av rave, ecstasy, The Hacienda, Stone Roses, och - Big Spoiler Alert! - en Gazza i VM-tårar. Everybody's Gonna Be Happy!

Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe:

Namedropping deluxe!

Varje svensk tidning som känner ett visst mått av tvång av att vara nere med kidzen ståtar den här månaden med Håkan Hellström på framsidan. Per Sinding-Larsen (som en vän såg dyngrak mitt på dagen på NK för några år sedan - oväntad och gratis kändistrivia!) och hans crew borta på PSL gör sitt bästa för att fortsätta hypen inför Håkans nya släpp 2 Steg Från Paradise.

Det hade varit en intervju i mängden om det inte vore för de band och låtar som Håkan droppar i intervjun. Visserligen har det hänt tidigare - i den senaste Nöjesguidentexten nämner han t ex världens kanske bästa låt - men vad fan, här handlar det ju om band från den här bloggens hemmaplan. Elephant Stone! The Byrds! Northside! Krydda detta med att han i senaste singeln, River En Vacker Dröm, nämner både William, It Was Really Nothing och Boys Don't Cry och jag känner att man vill höra hela skivan ganska så omgående.




Det var på tok för längesen jag hörde min gamla favorit Take 5. Därför bjuder vi er den också. Det är ändå fredag och den är ändå hyfsat dansant.