(null)

För första gången i den här bloggens historia har jag raderat två poster. Den korta förklaringen till detta är helt enkelt att de var för dåliga. Tro nu inte att jag har några högtflygande ambitioner med den här bloggeriprylen, men när man har en sådan sömnig inläggsfrekvens som jag vill man i alla fall leva i villfarelsen att det man väl skickar ut har någon gnutta substans i sig. De två senaste inläggen hade, åtminstone i mina ögon, inte det.

Nä. Blä och usch.

Men nog om det. Att gotta sig i lite härlig allmänångest och grinighet klarar jag av med den äran hemma på kammaren. Så, det jag vill tala om är ju faktiskt att jag, nu mer än fyra månader in på det nya året, ännu inte har hittat någon skiva från 2012 som verkligen greppar tag i mig. Perfume Genius och First Aid Kits senaste tycker jag visserligen om, och Gerard Loves Lightships-projekt lovar efter någon enstaka lyssning rätt gott, men i övrigt har det varit väldigt sparsmakat med nya, häftiga grejer för mig. Nu hör det till saken att jag den senaste tiden har varit väldigt dålig på att kolla in bloggar och hemsidor med smak för det nya, men känslan är ändå att det inte har funnits så mycket ballt att skriva hem om. Det kan mycket väl vara så att det är jag som har blivit gammal och trött och inte längre orkar hålla mig a jour med allt nytt. Och fan vet om det ändå inte är ett sundhetstecken i så fall. Men ändå, några nya bra saker måste det ju ändå finnas? Eller?

Ja, med anledning av detta, den än så länge olösta 2012-musikgåtan, får ni som fortfarande hittar in hit gärna tipsa mig om något från året. Eller vad tusan, ös på med allt, oavsett utgivningsår, och ta för all del i för allt vad tygen håller.

Jag gillar allt som är bra.

Typ som den här sockersöta och härligt slicka soulpop-biten (en fritidsledaraktig Dave Grohl-kopia med valrossmustasch, samt en avslutning på franska utlovas också!):



(Som självklart också går att lyssna på här!)

Love, Love, Love

Vi tar vid ungefär där vi slutade senast. Förra året var det Norman Blake som i par med Euros Childs från det insomnade Gorky's Zygotic Mynci gav ut en rätt så bra skiva under namnet Jonny. Det här året har turen kommit till en annan Fannies-medlem att pröva vingarna på egen hand.

Jag talar om Gerard Love, här under namnet Lightships, som utkommer med albumet Electric Cables senare i vår. Första smakprovet heter Two Lines - en låt som inte bara är begåvad med en vacker video (något annat var inte att vänta i fallet Gerry Love) utan också är så stämningsfull och härlig att förväntningarna på skivan allt höjs med några procent.



Som om inte det vore nog har popen, både vad det låter och hur det ser ut, ännu en gång gått och återuppstått borta i England. The Silver Factory do not reinvent the wheel (fin Conor Oberst-hyllning till Elliott Smith!), men vad gör det när de lånar trumintrot från She Bangs The Drums och med hjälp av den obligatoriska Rickenbackern janglar på som om det vore 1986 över hela det här plejset.



mp3: The Silver Factory - The Sun Shines Over You

Världens bästa poporkester

När discjockeyn för kvällen väljer att spela The Byrds "My Back Pages", Stone Roses "Mersey Paradise" och Beatles "And Your Bird Can Sing" vet man att man befinner sig väldigt nära ens musikaliska hemmaplan. När så Skottlands finaste poporkester sedan tjugo år tillbaka kliver upp på scenen får man det bekräftat: av dagens aktiva popband finns det knappast några andra som behandlar arvet från den bästa musiken med samma ömsinta vördnad, passion och precision som The Fannies.

Efter en mjuk inledning med Songs From Northern Britain-introt Start Again och två spår från den senaste och oförskämt fräscha Shadows-skivan kickar farbröderna igång en kavalkad med låtar som hade gjort vilken Pitchfork-dagslända som helst grön av avund. Oavsett om det rör sig om låtar från bandets mer skotittarvänliga period eller de oslagbara popdängorna från Grand Prix kännetecknas Teenage Fanclub av att där alltid finns en inneboende värme i musiken.

En svepande blick över publiken visar att jag inte är ensam om att trivas ihop med bandet som Noel Gallagher en gång hävdade var världens näst bästa. Där står äldre par och yngre popsnören och gungar med till ett av mina absoluta favoritband och helt plötsligt står det klart för mig att det faktiskt finns ganska många andra i det här landet som delar åtminstone ett uns av den kärlek jag har för de demokratiskt sinnade och mycket älskvärda popsnickrarna uppe på scenen. I och med att vi alla är där för Teenage Fanclub innebär det också att vi alla är bra människor. Bra människor lyssnar nämligen på Teenage Fanclub, det är en obestridbar sanning.

Tillsammans får vi sedan uppleva de flesta av bandets alla höjdpunkter. Starkast intryck gör dock låtarna från Grand Prix. Den snart femton år gamla skivan börjar mer och mer stå ut som gruppens stora verk. Verisimilitude, Mellow Doubt och About You är musik för människor med hjärtat på rätt ställe. Och även om jag har hört låten i bättre versioner kan man inte göra annat än fundera över om "detta nog ändå är världens bästa låt" när de inledande tonerna till Sparky's Dream sätter igång. Bra låtar är alltid bra låtar och inget man tröttnar på - och på den punkten skiljer jag mig inte nämnvärt från gänget som står tjugotalet meter framför mig och sjunger om Rolling Stones och Go-Betweens med lika delar värme och kärlek i rösten.

Hela uppträdandet är förskonat från utstuderat publikfrieri och tillgjorda poser. Norman Blake ser mest ut som den där lättomtyckta samhällsläraren och ler flera gånger med hela ansiktet på ett sätt som popfarbröder i den åldern inte har för vana att göra efter mer än tjugo år i branschen. Vid sin sida har han Gerard Love och Raymond McGinley, men de gör inte mycket väsen av sig i utrymmet mellan låtarna. I centrum den här kvällen står istället musiken, vilket kan tyckas vara ganska passande en sån här söndagsafton i Göteborg när världens bästa poporkester står redo för att under sina knappt 90 minuter sprida det musikevangelium som är sprunget från de bästa och till för oss som alltid kommer att uppskatta Thee.

*hittade en överraskande god videoupptagning från kvällen. Här har ni About You, Mellow Doubt och Shock and Awe:

60-talets 200 bästa låtar (#129-120)

#129: Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]

Roy var mannen som sjöng "You'll Never Walk Alone" före både Gerry & The Pacemakers och The Kop. Året var då 1954. Tolv år senare gavs denna northern soul-anthem ut, men det var först på sjuttiotalet som den nådde en större publik. Den förre proffsboxaren och gospelsångaren var som ni hör begåvad med en mäktig pipa, men likt många andra stora röster tystnade den allt för tidigt. Blott 40 år gammal plockade Roy ned skylten i vad som tros vara ett stroke-anfall.

#128: The Small Faces - All or Nothing [1966]

Trots att Small Faces var ett av de ledande mods- och British Invasion-banden är känslan att de idag är ganska bortglömda. Så var verkligen inte fallet för 44 år sedan, då "All or Nothing" toppade singellistan i England tillsammans med Beatlarnas något blaskiga "Yellow Submarine". Steve Marriotts röst visar var skåpet ska stå i denna trotsiga låt om kärlek och uppbrott.

#127: Love - Always See Your Face [1969]

Nämen hallå där, det första Love-inslaget på listan! En låt jag först upptäckte genom soundtracket till High Fidelity. De första veckorna med låten var en intensiv kärlekshistoria. Det kändes som att den var med mig överallt. Vi trivdes verkligen i varandras sällskap. Men så fann jag andra, och den hittade säkert också andra öron, och vi gled isär mer och mer. Fram tills nu. För som alltid med Arthur Lee så hittar vi tillbaka till varandra. Efter några år tillsammans har vi nu nått fram till den tidpunkten då jag, utan darr på rösten, kan säga att jag älskar (pun intended) Love.

#126: The Who - The Kids are Alright [1965]

Många gånger behövs det inte mer än ringande gitarrer och trallande melodier för att göra strålande pop.

#125: Tommy James & The Shondells - Crimson & Clover [1968]

På den ständigt återkommande frågan "vilken är din favoritfärg?" är mitt nya standardsvar karmosin. Jag vet knappt hur det ser ut, men det är ett kul ord och del av en gammal amerikansk listetta. En sån där låt som jag inte riktigt kan förklara varför jag gillar.

#124: Mott the Hoople - Rock & Roll Queen [1969]

Jag gillar sån där rock 'n' roll-musik, va. Mycket gitarrer, trummor och bas. Och så får det gärna svänga så där härligt rockigt, va.

#123: Thunderclap Newman - Something in the Air [1969]

Det finns ett kapitel i Fredrik Strages Text som handlar om roddare. Om man som jag har varit fascinerad av detta släkte ända sedan Jonas Inde gestaltade Tommy Bohlin är det en ganska engagerande text som beskriver hur livet på vägarna kan se ut. Har du inte läst artikeln är det bara att titta på vårt lands mest TV-vänliga roadie, Nalle Knutsson-sidekicken Jörgen "Jugge" Nohall, för att få dig en rättvis bild av hur roddaren äter, sover och skiter rock 'n' roll. Sen finns det givetvis andra typer, som Who-roadien John "Speedy" Keen, textpappa till "Something in the Air".

#122: The Lovin' Spoonful - Summer in the City [1966]

En hit med biltutor och tryckluftsborrar kommer alltid vara en hit med biltutor och tryckluftsborrar. Jag väljer i det här fallet att bortse från att låten är outsägligt uttjatad och förmodligen inte är förtjänt av en så hög listplacering.

#121: Bettye Swann - Make Me Yours [1967]

En grym låt, kort och gott.

#120: The Sonics - Psycho [1965]

Haha, det är "fullt ös - medvetslös", "plattan i mattan" och alla andra tokuttryck på samma gång. Gerry Roslie dricker inte bara stryknin, här skriker han också ut den gamla lågstadiesmädelsen "psyko". Han ger verkligen allt och det är så befriande skönt att höra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Sparky's Dream

YouTube-bonanza här i bloggen! Korta, kärnfulla inlägg är det som gäller.

Det har blivit dags för en låt jag ständigt återkommer till och aldrig tröttnar på. Sparky's Dream heter den, och framförs av en av mina favoritorkestrar, de snart skivaktuella skottarna i Teenage Fanclub. Bandwagonesque är såklart det stora mästerverket i TF-samlingen, men Grand Prix-skivan från 1995 hamnar inte långt efter. Kommer de till Sverige lovar jag att bjuda bollkonstnären och TF-fantasten Mats Rubarth på en öl i anslutning till konserten.

Det är möjligt att jag tar i när jag säger att låten nog platsar på listan över mina absoluta favoriter genom tiderna, men varje gång jag hör den mumlar jag "topp tio" tyst för mig själv. Så härlig är den. Jag vet inte exakt vad det är, men den tycks slå an något särskilt inom mig. Kanske är det den mäktiga trollbrygden av de tre gyllene b:ena, Big Star, Beach Boys och Byrds, som gör det.

Den här gången riktar jag faktiskt inte tacket till Norman Blake, utan till Gerard Love. Så tack, Gerard, det gjorde du bra.