60-talets 200 bästa låtar (#39-30)

#39: The Rascals - Good Lovin' [1966]

Mixen mellan garage och soul blir sällan bättre än så här. The Rascals, som vid den här tiden kallade sig för The Young Rascals, förfinade The Olympics version av låten från klassisk northern soul till något som förmodligen gjorde hela Spencer Davis Group gröna av avund borta på andra sidan pölen. Min far, som var den som introducerade mig för bandet, hävdar att de var The Strokes naturliga föregångare. Den tydliga New York-kopplingen, den ungdomliga fräschören och det italienska arvet har de i alla fall gemensamt.

#38: The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]

En av väldigt få Holland-Dozier-Holland-skapelser som inte tog Supremes till den översta listplaceringen. Trots det anser jag att det här är det bästa som Diana Ross och gänget spelade in. Motown-trummisen Benny "Papa Zita" Benjamin sätter tempot.

#37: The Beatles - I Am The Walrus [1967]

John har upptäckt syra och vill krångla till det för den lärare på hans gamla skola som låter sina elever analysera Beatles texter. Det är urspårat och flummigt men också Beatles kanske coolaste låt. The Animals Eric Burdon var "The Eggman" - men vem var egentligen "The Walrus"...? Efter viss tvekan petade låten till slut Magical Mystery Tour-kompisen Strawberry Fields Forever från listan.

#36: Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]

Mäktig är bara förnamnet. Du kan riktigt höra hur Sam sjunger för en bättre framtid. Tyvärr fick Sam aldrig uppleva ett samhälle befriat från "whites only"-skyltar, då han under mystiska omständigheter gick bort en vecka innan låten släpptes som singel.

#35: MC5 - Kick Out The Jams [1969]

Kraftfullare, piggare och mer vibrerande än all skit som någonsin har uppträtt på Sweden Rock under hårdrocksflagg.

#34: The Who - I Can't Explain [1964]

The Whos bästa låt innehåller nästan allt som jag kräver av en fulländad poplåt.

#33: Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]

Avslutningslåten på mästerliga Everybody Knows This Is Nowhere. Inte bästa spår på skivan men med sitt intro och sin feberdrömmande text är det en klassiker av typen "odödlig" och hör därför självklart hemma bland topplaceringarna på en sådan här lista.

#32: The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]

Nu duggar de välkända låtarna tätt. En tidig högstadiefavorit som aldrig går ur tiden. Rå, skitig och med en aura av arbetarklassromantik krattade den vägen för nästkommande decenniums punkvåg.

#31: Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]

Två och en halv minut pur glädje är vad skivdoktorn ordinerar mot allsköns bekymmer. Alla fjunisar som glider runt på stan med en Northern Soul-väska och undrar vad som egentligen menas har här svaret.

#30: The Byrds - My Back Pages [1967]

The Byrds bästa Dylan-tolkning är också en av tidernas absolut bästa covers. Jag känner bara kärlek till alla som någon gång har haft ett finger med i den här låten. Originalet har onekligen sin charm, men den outsägligt vackra stämsången, de ringande gitarrerna och det något högre tempot lyfter låten till nya, mer ungdomligt upplyftande höjder och kontrasterar mot den mörka texten. Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now... Ah, vackrare än så blir det fan inte i den här bloggen.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#69-60)

#69: The Velvet Underground - What Goes On [1969]

Över allt annat vill Lou Reed vara en "rhythm guitar player". What Goes On leds också framåt av Reeds klanderfria gitarrspel, och tillsammans med raderna "Lady be good/Do what you should/It's gonna be all right" är det en av Velvets mest upplyftande låtar. Lyssna gärna på tungt VU-influerade The Feelies version av låten.

#68: Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' [1966]

Det sägs att Sam och Dave skydde varandra som pesten, men på välkända Hold On, I'm Comin märks det då inte. Samspelet mellan rösterna är perfekt. En Stax-producerad pärla som håller i alla väder och alla tider.

#67: The Who - Pictures of Lily [1967]

Vad handlar den om? Bilder av en sedan lång tid tillbaka död kvinna? Rentav oskyldig, ogenerad tonårsmasturbation? Det är upp till lyssnaren att avgöra. Själv älskar jag det enkla, vägvinnande låtbyggandet som föranledde 70-talets underbara power pop-våg.

#66: Otis Redding - Try a Little Tenderness [1966]

Ursprungligen skriven redan 1932, men senare tolkad av en rad artister och band är det Otis Reddings version som är mest känd bland folk. Med känslig stämma sjunger en av mina absoluta soulsångare en av historiens bästa kärlekslåtar.

#65: The Supremes - You Keep Me Hangin' On [1966]

Mästerliga produktionsteamet Holland-Dozier-Holland hittade musik överallt. Gitarrslingan i You Keep Me Me Hangin' On är t ex hämtad från en morsesignal som Lamont Dozier hörde. Diana Ross är säkert en uppblåst och rätt vidrig person, men ihop med sina Supremes-systrar och Motowns Funk Brothers vill jag då inte höra någon annans röst.

#64: Nick Drake - Time Has Told Me [1969]

Jag föreställer mig att få artister är lika salongsfåtöljvänliga som Nick Drake. En mätt mage, en bättre alkoholhaltig dryck och lite Nick Drake. Ibland behövs det inte mer här i livet. Salongen och dess omgivning låter dig lättare vaggas in i Drakes varma, atmosfäriska värld som vilar på en innerlig röst, en gitarr och små pianostänk här och där. Raden "Time has told me you're a rare rare find/A troubled cure for a troubled mind" är inte bara låtens mest minnesvärda, det är också därifrån som Robert Smith fick idén till sitt bandnamn.

#63: Archie Bell & The Drells - Tighten Up, Pt. 1 [1968]

Jag har en nära vän som är fruktansvärt musikalisk. Ibland är det nästan irriterande att höra honom ta ut låtpartier på gitarr eller piano, som om det vore världens enklaste sak. Vi delar inte riktigt samma musiksmak, men vissa bitar uppskattar vi båda två. Tighten Up är en av dessa. I sällskap med honom är det numera standard att någon gång spela låten. Och inte mig emot. Låten var inte bara en fruktansvärd succé på sin tid, utan är än idag en av de funkigaste och coolaste låtarna jag känner till. Lyssna gärna på Yo La Tengos lekfulla version av låten, hämtad från deras härliga coverskiva Yo La Tengo Is Murdering The Classics.

#62: Nico - I'll Keep It With Mine [1967]

Det finns få röster som berör mig lika mycket som Nicos mörka och dystra stämma. Här tolkar hon Dylan med den äran.

#61: The Beach Boys - Don't Worry Baby [1964]

Brian Wilsons försök att göra en egen Be My Baby är Beach Boys finaste stund pre-Pet Sounds. Refrängen är oantastlig. Harmonierna är lena, lugna och tröstande. Det är, för att citera Hardy Nilsson, "stor pop".

#60: Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]

Fan, jag vet inte mer om det här än att det är Northern Soul av allra bästa snitt. Hänförande refräng!


[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#129-120)

#129: Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]

Roy var mannen som sjöng "You'll Never Walk Alone" före både Gerry & The Pacemakers och The Kop. Året var då 1954. Tolv år senare gavs denna northern soul-anthem ut, men det var först på sjuttiotalet som den nådde en större publik. Den förre proffsboxaren och gospelsångaren var som ni hör begåvad med en mäktig pipa, men likt många andra stora röster tystnade den allt för tidigt. Blott 40 år gammal plockade Roy ned skylten i vad som tros vara ett stroke-anfall.

#128: The Small Faces - All or Nothing [1966]

Trots att Small Faces var ett av de ledande mods- och British Invasion-banden är känslan att de idag är ganska bortglömda. Så var verkligen inte fallet för 44 år sedan, då "All or Nothing" toppade singellistan i England tillsammans med Beatlarnas något blaskiga "Yellow Submarine". Steve Marriotts röst visar var skåpet ska stå i denna trotsiga låt om kärlek och uppbrott.

#127: Love - Always See Your Face [1969]

Nämen hallå där, det första Love-inslaget på listan! En låt jag först upptäckte genom soundtracket till High Fidelity. De första veckorna med låten var en intensiv kärlekshistoria. Det kändes som att den var med mig överallt. Vi trivdes verkligen i varandras sällskap. Men så fann jag andra, och den hittade säkert också andra öron, och vi gled isär mer och mer. Fram tills nu. För som alltid med Arthur Lee så hittar vi tillbaka till varandra. Efter några år tillsammans har vi nu nått fram till den tidpunkten då jag, utan darr på rösten, kan säga att jag älskar (pun intended) Love.

#126: The Who - The Kids are Alright [1965]

Många gånger behövs det inte mer än ringande gitarrer och trallande melodier för att göra strålande pop.

#125: Tommy James & The Shondells - Crimson & Clover [1968]

På den ständigt återkommande frågan "vilken är din favoritfärg?" är mitt nya standardsvar karmosin. Jag vet knappt hur det ser ut, men det är ett kul ord och del av en gammal amerikansk listetta. En sån där låt som jag inte riktigt kan förklara varför jag gillar.

#124: Mott the Hoople - Rock & Roll Queen [1969]

Jag gillar sån där rock 'n' roll-musik, va. Mycket gitarrer, trummor och bas. Och så får det gärna svänga så där härligt rockigt, va.

#123: Thunderclap Newman - Something in the Air [1969]

Det finns ett kapitel i Fredrik Strages Text som handlar om roddare. Om man som jag har varit fascinerad av detta släkte ända sedan Jonas Inde gestaltade Tommy Bohlin är det en ganska engagerande text som beskriver hur livet på vägarna kan se ut. Har du inte läst artikeln är det bara att titta på vårt lands mest TV-vänliga roadie, Nalle Knutsson-sidekicken Jörgen "Jugge" Nohall, för att få dig en rättvis bild av hur roddaren äter, sover och skiter rock 'n' roll. Sen finns det givetvis andra typer, som Who-roadien John "Speedy" Keen, textpappa till "Something in the Air".

#122: The Lovin' Spoonful - Summer in the City [1966]

En hit med biltutor och tryckluftsborrar kommer alltid vara en hit med biltutor och tryckluftsborrar. Jag väljer i det här fallet att bortse från att låten är outsägligt uttjatad och förmodligen inte är förtjänt av en så hög listplacering.

#121: Bettye Swann - Make Me Yours [1967]

En grym låt, kort och gott.

#120: The Sonics - Psycho [1965]

Haha, det är "fullt ös - medvetslös", "plattan i mattan" och alla andra tokuttryck på samma gång. Gerry Roslie dricker inte bara stryknin, här skriker han också ut den gamla lågstadiesmädelsen "psyko". Han ger verkligen allt och det är så befriande skönt att höra.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]