#69:
The Velvet Underground -
What Goes On [1969]
Över allt annat vill Lou Reed vara en "rhythm guitar player". What Goes On leds också framåt av Reeds klanderfria gitarrspel, och tillsammans med raderna "Lady be good/Do what you should/It's gonna be all right" är det en av Velvets mest upplyftande låtar. Lyssna gärna på tungt VU-influerade The Feelies version av
låten.
#68:
Sam & Dave -
Hold On, I'm Comin' [1966]
Det sägs att Sam och Dave skydde varandra som pesten, men på välkända Hold On, I'm Comin märks det då inte. Samspelet mellan rösterna är perfekt. En Stax-producerad pärla som håller i alla väder och alla tider.
#67:
The Who -
Pictures of Lily [1967]
Vad handlar den om? Bilder av en sedan lång tid tillbaka död kvinna? Rentav oskyldig, ogenerad tonårsmasturbation? Det är upp till lyssnaren att avgöra. Själv älskar jag det enkla, vägvinnande låtbyggandet som föranledde 70-talets underbara power pop-våg.
#66:
Otis Redding -
Try a Little Tenderness [1966]
Ursprungligen skriven redan 1932, men senare tolkad av en rad artister och band är det Otis Reddings version som är mest känd bland folk. Med känslig stämma sjunger en av mina absoluta soulsångare en av historiens bästa kärlekslåtar.
#65:
The Supremes -
You Keep Me Hangin' On [1966]
Mästerliga produktionsteamet Holland-Dozier-Holland hittade musik överallt. Gitarrslingan i You Keep Me Me Hangin' On är t ex hämtad från en morsesignal som Lamont Dozier hörde. Diana Ross är säkert en uppblåst och rätt vidrig person, men ihop med sina Supremes-systrar och Motowns Funk Brothers vill jag då inte höra någon annans röst.
#64:
Nick Drake -
Time Has Told Me [1969]
Jag föreställer mig att få artister är lika salongsfåtöljvänliga som Nick Drake. En mätt mage, en bättre alkoholhaltig dryck och lite Nick Drake. Ibland behövs det inte mer här i livet. Salongen och dess omgivning låter dig lättare vaggas in i Drakes varma, atmosfäriska värld som vilar på en innerlig röst, en gitarr och små pianostänk här och där. Raden "Time has told me you're a rare rare find/A troubled cure for a troubled mind" är inte bara låtens mest minnesvärda, det är också därifrån som Robert Smith fick idén till sitt bandnamn.
#63:
Archie Bell & The Drells -
Tighten Up, Pt. 1 [1968]
Jag har en nära vän som är fruktansvärt musikalisk. Ibland är det nästan irriterande att höra honom ta ut låtpartier på gitarr eller piano, som om det vore världens enklaste sak. Vi delar inte riktigt samma musiksmak, men vissa bitar uppskattar vi båda två. Tighten Up är en av dessa. I sällskap med honom är det numera standard att någon gång spela låten. Och inte mig emot. Låten var inte bara en fruktansvärd succé på sin tid, utan är än idag en av de funkigaste och coolaste låtarna jag känner till. Lyssna gärna på Yo La Tengos
lekfulla version av låten, hämtad från deras härliga coverskiva Yo La Tengo Is Murdering The Classics.
#62:
Nico -
I'll Keep It With Mine [1967]
Det finns få röster som berör mig lika mycket som Nicos mörka och dystra stämma. Här tolkar hon Dylan med den äran.
#61:
The Beach Boys -
Don't Worry Baby [1964]
Brian Wilsons försök att göra en egen Be My Baby är Beach Boys finaste stund pre-Pet Sounds. Refrängen är oantastlig. Harmonierna är lena, lugna och tröstande. Det är, för att citera Hardy Nilsson, "stor pop".
#60:
Frankie & The Classicals -
What Shall I Do [1967]
Fan, jag vet inte mer om det här än att det är Northern Soul av allra bästa snitt. Hänförande refräng!
[Spotify: This is the 60s?]Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]
