60-talets 200 bästa låtar (#39-30)

#39: The Rascals - Good Lovin' [1966]

Mixen mellan garage och soul blir sällan bättre än så här. The Rascals, som vid den här tiden kallade sig för The Young Rascals, förfinade The Olympics version av låten från klassisk northern soul till något som förmodligen gjorde hela Spencer Davis Group gröna av avund borta på andra sidan pölen. Min far, som var den som introducerade mig för bandet, hävdar att de var The Strokes naturliga föregångare. Den tydliga New York-kopplingen, den ungdomliga fräschören och det italienska arvet har de i alla fall gemensamt.

#38: The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]

En av väldigt få Holland-Dozier-Holland-skapelser som inte tog Supremes till den översta listplaceringen. Trots det anser jag att det här är det bästa som Diana Ross och gänget spelade in. Motown-trummisen Benny "Papa Zita" Benjamin sätter tempot.

#37: The Beatles - I Am The Walrus [1967]

John har upptäckt syra och vill krångla till det för den lärare på hans gamla skola som låter sina elever analysera Beatles texter. Det är urspårat och flummigt men också Beatles kanske coolaste låt. The Animals Eric Burdon var "The Eggman" - men vem var egentligen "The Walrus"...? Efter viss tvekan petade låten till slut Magical Mystery Tour-kompisen Strawberry Fields Forever från listan.

#36: Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]

Mäktig är bara förnamnet. Du kan riktigt höra hur Sam sjunger för en bättre framtid. Tyvärr fick Sam aldrig uppleva ett samhälle befriat från "whites only"-skyltar, då han under mystiska omständigheter gick bort en vecka innan låten släpptes som singel.

#35: MC5 - Kick Out The Jams [1969]

Kraftfullare, piggare och mer vibrerande än all skit som någonsin har uppträtt på Sweden Rock under hårdrocksflagg.

#34: The Who - I Can't Explain [1964]

The Whos bästa låt innehåller nästan allt som jag kräver av en fulländad poplåt.

#33: Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]

Avslutningslåten på mästerliga Everybody Knows This Is Nowhere. Inte bästa spår på skivan men med sitt intro och sin feberdrömmande text är det en klassiker av typen "odödlig" och hör därför självklart hemma bland topplaceringarna på en sådan här lista.

#32: The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]

Nu duggar de välkända låtarna tätt. En tidig högstadiefavorit som aldrig går ur tiden. Rå, skitig och med en aura av arbetarklassromantik krattade den vägen för nästkommande decenniums punkvåg.

#31: Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]

Två och en halv minut pur glädje är vad skivdoktorn ordinerar mot allsköns bekymmer. Alla fjunisar som glider runt på stan med en Northern Soul-väska och undrar vad som egentligen menas har här svaret.

#30: The Byrds - My Back Pages [1967]

The Byrds bästa Dylan-tolkning är också en av tidernas absolut bästa covers. Jag känner bara kärlek till alla som någon gång har haft ett finger med i den här låten. Originalet har onekligen sin charm, men den outsägligt vackra stämsången, de ringande gitarrerna och det något högre tempot lyfter låten till nya, mer ungdomligt upplyftande höjder och kontrasterar mot den mörka texten. Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now... Ah, vackrare än så blir det fan inte i den här bloggen.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#49-40)

#49: Martha and the Vandellas - Dancing in the Street [1964]

Musikaler är ju bara för jävla tråkiga. De är nästan alltid långtråkiga och sömniga och helt utan nerv. Däremot kan en snyggt placerad glädjescen i en film genast få mig på bättre humör. En glädjeyttring av den typen får gärna börja med att en eller ett par personer strosar fram på en gata. I takt med att den pålagda musiken stegrar i volym och intensitet iscensätter dessa personer sedan en gatufest där folk i alla åldrar sluter upp och dansar loss. Det som från början såg ut som en vanlig gatuscen har nu utvecklas till ett prunkande block party, som - åtminstone på våra breddgrader - inte hör vardagen till. För en kort stund vill vi inget hellre än att gå upp i det där frisläppta och lite halvtokiga. De ser ju ut att ha det så förbannat trevligt - och varför sörja tider som passerat när allt det bästa är nu?! Och titta, där bakom ett trumset sitter Marvin Gaye och bankar. Och bredvid honom står ju den vassa Motown-pennan Ivy Jo Hunter och kompar med en kofot. Helt utan hämningar.

Ja, lite så föreställer jag mig denna, en av Motowns signaturmelodier. Inte bara en dansrökare av guds nåde, utan också en uppmaning till alla ta vara på dina medborgerliga fri- och rättigheter. Oavsett vad som kan tänkas särskilja oss från varandra är vi alla välkomna att stråla samman i danspartyt.


This is an invitation, across the nation/A chance for folks to meet/There'll be laughin' singin', and music swingin'/Dancin' in the street.

Precis så.

#48: Dusty Springfield - So Much Love [1969]

Glöm alla fjantiga nutidspåfund som Duffy och Adele - Englands, och världens, bästa vita soulröst tillhör för alltid Mary Isabel Catherine Bernadette O'Brien. 29 år gammal kommer hon hem till platsen där hennes sånger bor och självklart uppstår ljuv musik. Med hjälp av strålande producenter och fantastiska låtskrivare kan Dusty och hennes mångbottnade natur äntligen slå ut i full blom. Av alla hjärtskärande stycken på den aldrig för hyllade Dusty In Memphis-skivan står So Much Love ut som min favorit.

#47: Love - Live and Let Live [1967]

Det är synd och evig skam att Love aldrig har nått samma status som sina pinsamt överskattade västkustkollegor i The Doors. Å andra sidan vill jag inte heller att den egensinnige och gåtfulle Arthur Lees eftermäle ska gå samma överexploaterade öde till mötes som hos Jim Morrison. På det som mycket väl kan vara hela decenniets bästa album dominerar de akustiska gitarrerna, men i Live and Let Live påminns lyssnaren om gruppens mer punkiga historia. På The Summer of Love hörs upploppsklockan ringa, drogerna är snart slut och borta i Vietnam pågår ett smutsigt krig. Vad bättre finns då att göra än att lyssna på Live and Let Live?

46: Procul Harum - A Whiter Shade of Pale [1967]

Man kan göra en debutsingel och man kan göra en debutsingel. Med över tio miljoner sålda singlar känns det inte överdrivet att kalla A White Shade of Pale för inte bara ett lyckat förstlingsverk, utan också en dunderhit. Den må vara sönderspelad och uttjatad, men en sån här sällsamt vacker och stämningsfull resa går banne mig inte att utelämna från en lista av det här slaget.

45: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher [1967]

Det är faktiskt fastslaget att alla goda människor gillar (Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher. Ja, det är bara att hålla med det nätalias som skriver att det är en "eye-openin, finger poppin, head bobbin', foot stompin, soul smilin moment".

44: The Supremes - I Hear a Symphony [1965]

Den grupp med allra flest spår på den här listan torde vara The Funk Brothers. De kanske inte är som mest framträdande i I Hear a Symphony, men ett saxsolo här och en tempohöjning där kan onekligen spela stor roll i skapandet av en hållbar låt. I samklang med en fantastisk röst och lite handklapp kan slutresultatet bli popmusik med toner så upplyftande att de för alltid kommer vara "so inviting, so exciting".

43: The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]

Den stora 60-talsdrömmen förpackad på två minuter och 42 sekunder. Tidlös på samma sätt som den mänskliga längtan efter något större, bättre och vackrare.

42: Van Morrison - Sweet Thing [1968]

Van the Man blickar framåt och glömmer för en stund ryggsäcken med gårdagens bekymmer. Tröstande och - om den ostiga meningsföljden tillåts - bara så oerhört jävla hoppfull och vacker.

41: Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks of My Tears [1965]

En av världens bästa kärleksballader med drabbande och väldigt smarta textrader. I ett annat liv vill jag nog också heta Smokey, vara förärad med en fantastisk röst och ingå i ett häftigt soulband.

40: The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]

Det lenande klockspelet vaggar in en i en önskan om att fortsätta snooza, men så kommer Lous röst in och man förstår att det är dags att gå upp. Några solstrålar letar sig in i rummet, du gnuggar gruset ur ögonen och påminns om att det för det mesta ändå är rätt skönt att leva.

[Spotify: This is the 60s?]


Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#69-60)

#69: The Velvet Underground - What Goes On [1969]

Över allt annat vill Lou Reed vara en "rhythm guitar player". What Goes On leds också framåt av Reeds klanderfria gitarrspel, och tillsammans med raderna "Lady be good/Do what you should/It's gonna be all right" är det en av Velvets mest upplyftande låtar. Lyssna gärna på tungt VU-influerade The Feelies version av låten.

#68: Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' [1966]

Det sägs att Sam och Dave skydde varandra som pesten, men på välkända Hold On, I'm Comin märks det då inte. Samspelet mellan rösterna är perfekt. En Stax-producerad pärla som håller i alla väder och alla tider.

#67: The Who - Pictures of Lily [1967]

Vad handlar den om? Bilder av en sedan lång tid tillbaka död kvinna? Rentav oskyldig, ogenerad tonårsmasturbation? Det är upp till lyssnaren att avgöra. Själv älskar jag det enkla, vägvinnande låtbyggandet som föranledde 70-talets underbara power pop-våg.

#66: Otis Redding - Try a Little Tenderness [1966]

Ursprungligen skriven redan 1932, men senare tolkad av en rad artister och band är det Otis Reddings version som är mest känd bland folk. Med känslig stämma sjunger en av mina absoluta soulsångare en av historiens bästa kärlekslåtar.

#65: The Supremes - You Keep Me Hangin' On [1966]

Mästerliga produktionsteamet Holland-Dozier-Holland hittade musik överallt. Gitarrslingan i You Keep Me Me Hangin' On är t ex hämtad från en morsesignal som Lamont Dozier hörde. Diana Ross är säkert en uppblåst och rätt vidrig person, men ihop med sina Supremes-systrar och Motowns Funk Brothers vill jag då inte höra någon annans röst.

#64: Nick Drake - Time Has Told Me [1969]

Jag föreställer mig att få artister är lika salongsfåtöljvänliga som Nick Drake. En mätt mage, en bättre alkoholhaltig dryck och lite Nick Drake. Ibland behövs det inte mer här i livet. Salongen och dess omgivning låter dig lättare vaggas in i Drakes varma, atmosfäriska värld som vilar på en innerlig röst, en gitarr och små pianostänk här och där. Raden "Time has told me you're a rare rare find/A troubled cure for a troubled mind" är inte bara låtens mest minnesvärda, det är också därifrån som Robert Smith fick idén till sitt bandnamn.

#63: Archie Bell & The Drells - Tighten Up, Pt. 1 [1968]

Jag har en nära vän som är fruktansvärt musikalisk. Ibland är det nästan irriterande att höra honom ta ut låtpartier på gitarr eller piano, som om det vore världens enklaste sak. Vi delar inte riktigt samma musiksmak, men vissa bitar uppskattar vi båda två. Tighten Up är en av dessa. I sällskap med honom är det numera standard att någon gång spela låten. Och inte mig emot. Låten var inte bara en fruktansvärd succé på sin tid, utan är än idag en av de funkigaste och coolaste låtarna jag känner till. Lyssna gärna på Yo La Tengos lekfulla version av låten, hämtad från deras härliga coverskiva Yo La Tengo Is Murdering The Classics.

#62: Nico - I'll Keep It With Mine [1967]

Det finns få röster som berör mig lika mycket som Nicos mörka och dystra stämma. Här tolkar hon Dylan med den äran.

#61: The Beach Boys - Don't Worry Baby [1964]

Brian Wilsons försök att göra en egen Be My Baby är Beach Boys finaste stund pre-Pet Sounds. Refrängen är oantastlig. Harmonierna är lena, lugna och tröstande. Det är, för att citera Hardy Nilsson, "stor pop".

#60: Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]

Fan, jag vet inte mer om det här än att det är Northern Soul av allra bästa snitt. Hänförande refräng!


[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

60-talets 200 bästa låtar (#99-90)

#99: Jackson C. Frank - I Want to Be Alone (Dialogue) [1965]

Alla har vi någon gång varit där. Ibland vill man bara vara ensam och borta från allt. Få beskriver detta bättre än det tragiska livsöde som en gång var Jackson C. Frank. Som liten var han med om en elak brand som tog ifrån honom många av hans bästa kompisar, och efter den händelsen kom han att kämpa i ständig uppförsbacke genom livet. Sedermera tog depressioner och annat över, men någonstans däremellan hann han också spela in en skiva som tillhör det här decenniets allra vackrast bevarade hemligheter.

#98: The Flirtations - Nothing But a Heartache [1968]

Inte kommer väl soul i denna täta, upplyftande och kärleksfyllda förpackning längre?

97: Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) [1963]

Jullåtar? Då tänker ni en hemsk decemberlördag i Nacka Forum eller någon annan gudsförgäten och själlös galleria. Jag vet hur det är. Jag har själv arbetat på ett sånt ställe och vill därför att The Real Group och alla andra bidragande as ska veta vilka men det sätter. Vilken brutal och utdragen misshandel som ens hörselorgan utsätts för. Det finns dock ett undantag från dessa återkommande låtar som jag fortfarande kan uppskatta - ja, jag kan till och med kosta på mig att le lite när jag hör den - och det är den här nästan tre minuter långa julklappen, ursprungligen menad för Ronnie Spector, men i efterhand alltid ihågkommen med Darlene Love.

96: The Impressions - People Get Ready [1965]

Just get on board and thank the lord for Curtis Mayfield.

95: The Beatles - I Should Have Known Better [1964]

Ah, nu hör jag några som skruvar på sig i salongen och frågar sin stolsgranne om I Should Have Known Better verkligen är Beatles sjätte bästa låt. Det gör ni rätt i. Det förhåller sig förmodligen inte så, men just idag, just nu, får den representera deras tidiga period. En stor del av det här mastodontprojektet har nämligen ägnats åt vilka sex låtar som Fab Four ska få med. Bara i det här fallet, att försöka få med en låt från deras lite enklare och ibland allt för bortglömda period, fanns det alldeles för många låtar att välja bland. Vi tackar I Want to Hold Your Hand, Any Time At All, Please Please Me, Eight Days a Week och många, många fler för en god match och hälsar deras sista munspelsintro och Harrisons tolvsträngade Rickenbacker upp på scenen. Alla är välkomna att skaka sina lurviga.

94: The Supremes - You Can't Hurry Love [1966]

Äh, ni kan ju fortsätta stå upp. Jobba gärna på samma sätt som de tycks göra i den härliga bilden längst upp. Händerna är viktiga, men glöm inte bort de lätta höfterna. Så ja. Mitt i all denna glädjeyra vill den tyske kalenderbitaren inom mig bara passa på att uppmärksamma er om att det ni just nu hör alltså är Diana Ross och tjejernas sjunde listetta och att en man vid namn Paul Weller skulle ha stor nytta av låten 16 år senare i skapandet av en annan rätt klämkäck dänga.

93: The Isley Brothers - This Old Heart of Mine (Is Weak for You) [1966]

Vi fortsätter på Motown- och Holland-Dozier-Holland-spåret. Utöver det att detta nu börjar kännas som en enda lång ansökan om DJ-jobb på Fasching finns inte mycket mer att säga än att det låter fantastiskt. Och svaret på frågan är ja - det går bra att fortsätta ta den där svängomen.

92: The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice [1966]

När Animal Collective var som mest i ropet gick det att läsa mycket om deras uppenbara Beach Boys-influenser. På Wouldn't It Be Nice kan man helt klart höra att dessa påståenden inte är tagna från luften. Jag känner nu att låten förmodligen är värd en bättre placering på listan, men gjort är gjort och Brian Wilson är trots allt ändå ett geni.

91: Bob Dylan - Don't Think Twice, It's All Right [1963]

För mig är det nästan omöjligt att inte drabbas av skrivkramp när det gäller Dylan. Så mycket har redan sagts, så mycket har redan tolkats och så många andra än jag kan honom så mycket bättre. Det blir därför mest pinsamt om jag ska lägga ut orden om honom här. Nöj er med att lyssna på låten - den är rätt bra.

90: The Kinks - Victoria [1969]

Ray Davies, förste satiriker av popvärlden.

Och så drottningmodern, innehavare av världens läskigaste ämbetsnamn, på tillfälligt ölstopp i Londons East End.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

#12

Det kan emellanåt bli ganska tröttsamt att läsa om den senaste Tronik Youth-remixen eller hur bra Caribous senaste är (vilket förvisso är sant) på alla hipsterbloggar där ute. Mycket är bra, men inte sällan går det inflation i det unisona hyllandet och mycket av det senast uppskrivna är bortglömt bara en månad senare. Därför blickar This Is Pop? den här gången tillbaka till sextiotalet och 24 nummer som fortfarande håller stången. Vissa känner ni säkert igen, andra är mer bortglömda.

Geniet som en gång var Arthur Lee får äran att inleda skivan med det omarbetade Bacharach-David-stycket "My Little Red Book", öppningsspåret på Loves debutplatta från 1966. Min kärlek till Love och Arthur Lee är stor, och bandet tillhör mina absoluta favoriter. Forever Changes är självklart det stora mästerverket i samlingen, men titta också upp deras andra utgivningar om du är nyfiken på att bekanta dig med den bästa psykedeliamusiken från tidsperioden. De ofrivilliga flickidolerna i The Small Faces tar sedan vid med den instrumentala och Green Onions-doftande "Grow Your Own", först utgiven som b-sida på den Sha-La-La-La-Lee-singel som fortfarande är härligt upptempo men kanske inte helt representativ för gruppen i övrigt. I soulväg går vi sedan vidare med ett gäng härliga låtar, där min särskilda favorit är Supremes kanske bästa låt, "Love Is Like An Itching In My Heart". Diana Ross har blivit biten av "the love bug" och hur gärna hon än vill kan hon inte scratcha bort den. Det är sånger om kärlek, det är "brassy", det är Motown. The Troggs, mest kända för "Wild Thing", bidrar på den här samlingen med "With A Girl Like You", en låt som låg som UK-etta på singeltoppen i två veckor 1966 - idag innehar Usher den placeringen på samma lista. Tina Turner är en artist jag har oerhört svårt för, men i Ikes strama tyglar (passerar jag nån form av gräns här?) levererar hon en ganska rowdy souldänga. Blandningen avslutas sedan med bl a The Outsiders tidiga och mer mjuka garagerock, girl-group i form av The Fabulettes (fantastisk text), Dusty Springfields somriga "Wishin' and Hopin'" och charmiga The Four Tops tolkning av "Walk Away Renee". Trevlig lyssning!

>>> This Is Pop? [#12] <<< 1. Love - My Little Red Book [1966]
2. The Small Faces - Grow Your Own [1966]
3. The Marvelettes - Too Many Fish In The Sea [1964]
4. The Elgins - Put Yourself In My Place [1966]
5. The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]
6. Chris Clark - Love's Gone Bad [1967]
7. Lee Dorsey - Get Out Of My Life Woman [1966]
8. Chad & Jeremy - A Summer Song [1964]
9. The Troggs - With A Girl Like You [1966]
10. The Move - Flowers In The Rain [1967]
11. Wayne Fontana - Pamela Pamela [1966]
12. Ike & Tina Turner - Finger Poppin' [1965]
13. Kim Weston - Helpless [1966]
14. Billy J. Kramer With The Dakotas - Bad To Me [1964]
15. Smokey Robinson & The Miracles - I Second That Emotion [1968]
16. The Outsiders - Time Won't Let Me [1966]
17. The Ramsey Lewis Trio - Wade In The Water [1966]
18. The Fabulettes - Try The Worryin' Way [1966]
19. Dusty Springfield - Wishin' And Hopin' [1964]
20. Cilla Black - Anyone Who Had A Heart [1964]
21. Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]
22. Frank Wilson - Do I Need You (Indeed I Do) [1965]
23. The Silkie - You've Got To Hide Your Love Away [1965]
24. The Four Tops - Walk Away Renee [1967]