#29: Dionne Warwick - Walk on By [1964]
I skarven mellan Elvis och Beatles smakar en mindre tugga av den mer sofistikerade Dionne Warwick rätt gott. Skickligt skriven och producerad bossa nova-soul av det här snittet förblir tidlös. Passa gärna på att lyssna på The Stranglers härliga version av låten här.
#28: William Bell - I Forgot to Be You Lover [1968]
Soulballaden framför alla andra? Utan att sitta med alla utmanare på handen vågar jag nog säga att det förhåller sig på det viset. Du måste helt enkelt vara döv eller utrustad med ett lika magert känsloliv som valfri Bond-skurk om Bells gripande uppriktighet inte når fram till dig. Perfektion från första tonen.
#27: The Zombies - Care of Cell 44 [1967]
Odyssey & Oracle är till bredden fylld med melodier att dö för. Öppningsspåret, som kretsar kring en längtan efter den kärlek som sitter inspärrad bakom fängelsets portar, är inget undantag. Med värmande harmonier, studsande bas och en perfekt mix av melodi och melankoli tillhör Care of Cell 44 ett av de där mästerliga och onåbara pophopkoken. Sätter stämningen och drar på ett perfekt sätt upp riktlinjerna för vad som mycket väl kan vara det finaste och mest älskvärda som någonsin har lämnat Abbey Road och sedan fångats upp på plast.
#26: Otis Redding - (Sittin' On) The Dock of the Bay [1968]
Det är mycket "fantastiskt", "världens bästa" och andra högljudda utnämningar på den här listan. Jag står självklart för allt, men vissa gånger kan det möjligen slängas ut lite hafsigt och lättvindigt. Vad jag med någorlunda säkerhet kan slå fast när det kommer till Otis Redding är att han är rakt igenom fantastisk. Med sin råa, hesa och innerliga stämma skänkte han liv till mängder med odödliga soulklassiker. Det är sorgligt och en smula läskigt att veta att han bara tre dagar efter att ha spelat in låten mötte döden i en flygolycka, 26 år ung. Det räcker gott med att lyssna på delar av det material som gavs ut efter hans död för att förstå att hans tidiga bortgång är en av musikhistoriens största förluster. Kanske kan det tyckas vara en aning fantasilöst att framhålla hans mest kända inspelning, men å andra sidan går det inte att bortse från att låten är det bästa exemplet och den främsta påminnelsen om att sångare av Otis känsliga kaliber inte görs längre.
#25: Neil Young & Crazy Horse - Down by the River [1969]
Skriver man två av 60-talets bästa rockmastodonter medan man ligger nedbäddad med 39 graders feber är man av ett visst virke. Min latent liggande aversion mot utdragna jam-låtar är som bortblåst när jag lyssnar på Neil. Vid rätt tillfälle och i rätt stämning kan han få syssla med sitt klanderfria gitarrplinkande ända tills jag kommer underfund med det här med evigheten och oändligheten och allt däremellan. Helt feberfri och alldeles oförblommerat vågar jag påstå att Down by the River är en klart solid rockuppvisning
#24: Love - A House is Not a Motel [1967]
En sak jag inte kände till om Forever Changes är den lysande historien bakom namnet på skivan. Arthur Lee, denne gigant bland giganter, snappade upp och annekterade den från en vän-till-en-vän som på ett mycket kyligt sätt hade gjort slut med sin flickvän. I vad vi får gissa är en rätt uppeldad scen ska flickvännen ha brustit ut i ett "You said you would love me forever!". Vännen till vännen ska då besvarat detta med ett korthugget "Well, forever changes". Mr. Cool. Men det stilfulla uppbrottet är trots allt inte lika säkert och behärskat som raderna "The news today will be the movies for tomorrow/And the water's turned to blood… And if it's mixed with mud/You'll see it turn to gray", vilka självklart kvalar in bland popkulturens mer skickligt framförda Vietnam-kritik.
#23: The Righteous Brothers - Unchained Melody [1966]
Jag kapitulerar inför den där rösten. Så. Jävla. Mäktig. När stegringen och trummorna kommer in vid 1:56 gör jag mig redo för att klyvas i atomer och gå upp i det stora svarta alltet som omger oss. Den enskilt starkaste sångprestationen av en vit man?
#22: David Bowie - Space Oddity [1969]
Bowies första riktigt stora hit ligger... tja, hyfsat rätt i tiden.
#21: Ben E. King - Stand by Me [1961]
I samband med Stand By Me måste man bara nämna filmen med samma namn. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag vet att jag gillar den lika mycket varje gång. För att hålla det kort: Fantastisk låt, fantastisk film. Eller uttryckt så att alla This Is Pop?:s utrikiska läsare förstår: A match made in heaven.
#20: The Velvet Underground - Pale Blue Eyes [1969]
Redan efter bara några sekunder förstår man att det vi har att göra med är något stort och vackert av sällan hört slag. Öppningsraden passar så perfekt i all sin geniala enkelhet. Världens estetiskt mest fulländade band lindar in alla tankar i bomull och låter sedan det vackra och spröda fortsätta låten ut. Med ett sådant mönstergillt framförande kan det bara bli stora A i allt.
[Spotify: this is the 60s?]
Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]
