Världens bästa sextupel

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

The art of being cool

Titel och bild. Så självklara tillsammans.

#16

World Sick.

This Is Pop? [#16]

1. Broken Social Scene - World Sick [2010]
2. Wolf Parade - Oh You, Old Thing [2010]
3. Future Islands - Vireo's Eye [2010]
4. The Jesus and Mary Chain - Sometimes Always (ft. Hope Sandoval) [1994]
5. The Fascinations - Girls Are Out To Get You [1967]
6. Voxtrot - The Start Of Something [2005]
7. Tame Impala - Expectations [2010]
8. Spiritualized - Electricity [1997]
9. Sleigh Bells - Rill Rill [2010]
10. HEALTH - In Heat [Javelin Remix] [2010]
11. Buzzcocks - Why Can't I Touch It? [1979]
12. The Charlatans - Tellin' Stories [1997]
13. Sarofeen & Smoke - It's Love [1971]
14. Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]
15. The Man From Delmonte - Sun Serious [1987]
16. Woods - Suffering Season [2010]
17. Trentemøller - ... Even Though You're With Another Girl [2010]
18. Sun Kil Moon - Last Tide [2003]
19. Guillemots - Made Up Lovesong #43 [2006]
20. Los Campesinos! - The Sea Is A Good Place To Think Of The Future [2010]

#15

Jag tog inte flyget, men väl bilen - och hamnade i Göteborg. Ny hemstad, ny lista, för att följa de gamla grekernas något uttjatade ordstäv. Som inbiten Stockholmare och östkustbo trodde jag aldrig att jag någon gång i livet skulle få vandra samma gator som "Loket" och sångaren med sängfösarblicken i Triple & Touch, men nu är jag här och äntligen kan jag få gillande blickar och vettiga svar på hur man ser att bilen är från Jamaica (reggae-streringskylten!) eller evighetsfrågan om hur många tyskar som egentligen bor i Göteborg (gör-mäny!) eller vad göteborgaren säger till Star Wars-fantasten (Je-daj!). Eller... Nä, vi skjuter inte bara på den fortsättningen utan också på 2010-låtarna, och skyller det på att jag är relativt dåligt uppdaterad på årets låtskörd. Istället firar vi vår första byxmyndiga midsommar genom att lyssna på nedanstående lista:

This Is Pop? [#15]

1. Foals - Spanish Sahara [2010]
2. Kasabian - Where Did All The Love Go? [2009]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - Hey Paul [2009]
4. Built To Spill - Center Of The Universe [1999]
5. The Tony Head Experience - Debbie One [1991]
6. Guided By Voices - I Am A Scientist [1994]
7. The Cryers - Shake It Up (Ain't It Time?) [1979]
8. Gary Valentine - The First One [1978]
9. The Notwist - Day 7 [1998]
10. Devo - Gut Feeling (Slap Your Mammy) [1978]
11. A Certain Ratio - Do The Du [1980]
12. Killing Joke - Change [1980]
13. Fania All-Stars - Ella Fue (She Was The One) [1977]
14. CEO - Come With Me [2010]
15. The Drums - Forever And Amen [Saint Etienne Remix] [2010]
16. Todd Rundgren - I Saw The Light [1972]
17. The Rubinoos - I Wanna Be Your Boyfriend [1978]
18. Indochine - Kao-Bang [1983]
19. Shakin' Stevens - Cry Just A Little Bit [1983]
20. Wild Nothing - Chinatown [2010]
21. Tarwater - Seven Ways To Fake A Perfect Skin [2000]
22. Starfucker - German Love [2008]
23. The Field Mice - You're Kidding Aren't You [1989]
24. Pulp - Underwear [1995]
25. Solace - My Brightest Star [1991]

Vi öppnar med två klassiskt skolade NME-band i Foals och Kasabian. Foals debutskiva är jag väldigt förtjust i, och Kasabian prickade in ett par fullträffar på sin första, men den senaste tiden har jag inte ägnat mycket tid åt något av banden. "Spanish Sahara" är dock en aspirant till 2010-listan medan "Where Did All Our Love Go?" tillfredsställer ett gammalt Oasis-hjärta.

Att The Pains... stod för förra årets bästa skiva har jag redan skrivit, men nu är peppen (modeordet!) stor för vad som väntar runt hörnet. Förstasingeln lovar gott, och håller nya plattan samma höga kvalitet kan jag dö med ett lite lyckligare indiepophjärta. "Hey Paul" är långtifrån den bästa låten på debuten men duger gott som uppvärmning för Built To Spill och sedermera The Tony Head Experience. Om de senare vet jag inte mycket mer än att det låter väldigt mycket Blondie, vilket ju alltid är bra.

Power Pop och New Wave ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Gary Valentine och The Cryers står här för två fantastiska poplåtar. Jag hör gärna mer av de båda, men korta efterforskningar visar att de nuförtiden är ganska inaktiva i sitt musicerande. Att två så härliga låtar följs av två rejäla TIP?-favoriter signerade Devo och A Certain Ratio tillhör som ni säkert vet vardagen här i bloggen.

Ni får inte ta illa upp, men Fania All-Stars skulle sedan gärna vilja ta er med till en skön strandbar någonstans där det är varmt och paraplydrinkar tillhör vardagen på samma självklara sätt som Larry Hagmans frukostdiet alltid består av whiskey toppat med flingor. Kort och gott - görhärlig låt, änna!

Resterande del av skivan är definitivt (saknar man inte Martin Dahlin lite som kommentator när man hör det ordet?) värd sin lyssning. Straigt outta 031 kommer TTA-CEO med en lovande förstasingel. The Drums är alldeles för hajpade för sitt eget bästa, men tas här hand om och paketeras av Saint Etiennes musikälskande händer. Todd Rundgren är inte bara Glenn Killing-karaktär, utan extraknäcker sedan ganska många år tillbaka också lite som musiker på ett fullgott sätt. Shakin' Stevens-låten är lite av en guilty pleasure men också så jävla glad-smooth att det är äckligt bra. Om Pulp och Different Class-skivan finns inte så mycket att säga mer än att jag fortfarande undrar hur det kommer sig att två Pulp-skivor helt plötsligt är försvunna från min fysiska samling. I avslutningslåten av Solace tycker jag mig höra hur flickebarnet sjunger om en "Bobby G". Är det den Bobby G jag känner så vet jag och alla andra att det minsann är en bra typ.

Bonusbild: Jarvis med son! Lillfimpen har till och med övat in posen.


Äh, klockan är mycket och det här gick snabbt och blev jävligt hafsigt och illa skrivet, men vad fan, musiken är i alla fall bra.

Och, ni fåtaliga vänner där ute, glöm inte: Att skriva om musik är att dansa om arkitektur - Elvis Costello

#14

Hej bloggen!

Morfars ståtliga 80-årskalas har nu klarats av. Vi åt och drack gott och morfar underhöll på sedvanligt vis med dragspelet. Han kan än, gubbtjyven. Men som någon sade, "åttio år är ingen ålder på en gammal häst". Och nog fick vi alla något vått i ögongloben när Calle Jularbo gjorde sig påmind i en av visorna. Vissa i sällskapet fann det till och med så trevligt att de vid vissa tillfällen under kvällen inte kunde hålla sig från att tända den i dessa sammanhang oundvikliga cigarren. Solen sken och det var kul att träffa personer från människobyn igen. Vi talade ofta och gärna om hur trevligt vi hade det. Sedan kom regnet och alla tog sina resväskor och åkdon och begav sig tillbaka mot civilisationen. Kvar blev bara jag, din enda vän.

Nu sitter jag åter här i stugan med Vänern bara några meter utanför fönstret. I övrigt är jag i hög grad solokvist med mina tankar och böcker och Arthur Lee. Och, vet du, igår när jag fick för mig att klippa gräsmattan hoppade ena hjulet av. Bara sådär. Men det var bara en sån där gammal sak som man bogserar manuellt och inte en sån där nymodig halvautomobil som grannen har när han snittar sina marker, den sprätten. Men jag ska inte klaga. Jag trivs. Sade jag det att vi ju har en hammock också?

När jag skriver det här till dig ska du dock veta att jag vet att det regnar, jag såg det nämligen alldeles nyligen när jag låste gästhuset för kvällen, men annars har jag dragit ner persiennerna och med hjälp av mina hörlurar stängt ute allt allt ljud bortom iTunes. Så gör jag ju bara när jag vädrar åska, det kommer du väl ihåg? Även om jag en gång läste om en kille som har överlevt tjugosju åsknedslag skrämmer den mig lite för mycket än vad som egentligen är skäligt för min ålder. Därför stänger jag den ute. Vem vet, det kanske är så att blixten just nu slår ner i grannens inglasade veranda och sätter eld på någon av hans gamla gipskatter. Men om det vet jag inget, ty jag varken ser eller hör något frånsett mina vänner sextontummaren (den med "bigger viewing area", du vet) och trettiotvåtummaren (just nu: Michael J Fox, Spin City, kul kille det är synd om).

Tänker att jag kanske borde utarbeta ett svar på For Emma, Forever Ago när jag ändå befinner mig i ett med naturen.

Men nej, det får vänta. Jag nöjer mig med en ny liten blandning. Den fjortonde i ordningen. Nästa gång vi åter möts blir vi byxmyndiga du och jag och planen är då att fira till det lite med en halvårslista med de bästa låtarna från 2010. Hur det skulle smaka? Vad sägs om fågel? Och vem vet, kanske är jag då återbördad med festfolket i storstadens oförblommerade strävan bort från naturen och vidare mot den slutliga dekadensen. Huga.

På återhörande,

din övergivne men välbehållne Filip

>> This Is Pop? [#14] <<

1. Born Ruffians - Oh Man [2010]
2. The Sound - Sense of Purpose [1981]
3. Happy End - Kaze Wo Atsumete [1971]
4. Jens Lekman - Your Arms Around Mine [2007]
5. Nico - I'll Keep It With Mine [1967]
6. Jonathan Richman - Velvet Underground [1992]
7. Stereolab - John Cage Bubblegum [1993]
8. Home Blitz - Two Steps [2009]
9. Sic Alps - Gelly Roll Gum Drop [2008]
10. Roky Ericsson with Okkervil River - Devotional Numer One [2010]
11. Monsters Of Folk - Say Please [2009]
12. Television - Guiding Light [1977]
13. Air - Le Soleil Est Pres De Moi [1997]
14. Fever Ray - Keep the Streets Empty for Me [2009]
15. Ulrich Snauss - On My Own [2003]
16. LCD Soundsystem - All I Want [2010]
17. Young Governor - Cindy's Gonna Save Me [2010]
18. The Beatles - Any Time at All [1964]
19. The La's - I Can't Sleep [1990]
20. The Beach Boys - Girl Don't Tell Me [1965]
21. Fleet Foxes - Silver Dagger [2009]
22. Grouper - Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping [2008]
23. Kevin Drew - Safety Bricks [2007]
24. Grandaddy - Miner at the Dial-A-View [2000]

Fest-Stina

För flera år sedan läste jag någonstans (förmodligen Flashback) om en kille som brukade spela Stina Nordenstam när det vankades fest. Det var tydligen den musiken han behövde för att komma i rätt stämning. Även om folk alltid har haft olika tolkningar om vad som är bra partymusik vill jag minnas att han - med viss rätta - ifrågasattes ganska rejält på den punkten.

Jag kommer att tänka på den där killen och hans något egendomliga festvanor när jag i mitt okynnessurfande ramlar över ett ganska roligt och träffande utlåtande om Stina och hennes And She Closed Her Eyes från 1994. Efter några varv med skivan kunde nämligen den brittiske journalisten tryggt konstatera att "Ingmar Bergman's spirit is alive and well".

Med de orden i ryggen tycker jag vi tar och avslutar det här söndagspartyt med fina "So This Is Goodbye".

#13

Tyckte ni den förra skivan var för gubbig? Inte så konstigt, den var nämligen ämnad för en gubbe. Men bättring den här gången. Musiklyssnar-Filip har nämligen varit i farten igen! Tänka sig. En ny spellista har han också knåpat ihop. Mest för egen skull såklart, men också för alla de hugade bloggläsarna.

Det är lördag och solen skiner i Stockholm. Jag ska snabbt återgå till mina skolböcker, men alla ni andra kan ju dansa ikapp med solen till följande blandning. God musiklyssning utlovas.

>>> This Is Pop? [#13] <<< 1. The Pains Of Being Pure At Heart - Say No To Love [2010]
2. Mind Spiders - Worlds Destroyed [2010]
3. The Lines - Nerve Pylon [1980]
4. Primal Scream - Silent Spring [1987]
5. Stone Poneys - Different Drum [1967]
6. The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]
7. The Zombies - Care Of Cell 44 [1968]
8. France Gall - Laisse Tomber Les Filles [1964]
9. French Kissing - Oh Suzanne [2010]
10. Beat Happening - Teenage Caveman [1992]
11. Adorable - Sunshine Smile [1993]
12. Woods - Mornin' Time [2010]
13. The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]
14. Timebox - Girl Don't Let Me Wait [1968]
15. The Yolks - Somewhere New [2007]
16. The Boys - Brickfield Nights [1978]
17. Zounds - Demystification [1981]
18. The Squares - This Is Airebeat [1979]
19. The Smithereens - Drown In My Own Tears [1988]
20. The Sound - Cold Beat [1979]
21. The Gift - It'll End In Tears [1981]
22. Aztec Camera - We Could Send Letters [1983]

Sparky's Dream

YouTube-bonanza här i bloggen! Korta, kärnfulla inlägg är det som gäller.

Det har blivit dags för en låt jag ständigt återkommer till och aldrig tröttnar på. Sparky's Dream heter den, och framförs av en av mina favoritorkestrar, de snart skivaktuella skottarna i Teenage Fanclub. Bandwagonesque är såklart det stora mästerverket i TF-samlingen, men Grand Prix-skivan från 1995 hamnar inte långt efter. Kommer de till Sverige lovar jag att bjuda bollkonstnären och TF-fantasten Mats Rubarth på en öl i anslutning till konserten.

Det är möjligt att jag tar i när jag säger att låten nog platsar på listan över mina absoluta favoriter genom tiderna, men varje gång jag hör den mumlar jag "topp tio" tyst för mig själv. Så härlig är den. Jag vet inte exakt vad det är, men den tycks slå an något särskilt inom mig. Kanske är det den mäktiga trollbrygden av de tre gyllene b:ena, Big Star, Beach Boys och Byrds, som gör det.

Den här gången riktar jag faktiskt inte tacket till Norman Blake, utan till Gerard Love. Så tack, Gerard, det gjorde du bra.

Doppelpack Toni

Det råder delade meningar om vilken låt som är den officiella VM-låten i sommarens mästerskap. Viss efterforskning visar att både Shakiras "Waka Waka" och "Wavin' Flag" av K'Naan på olika håll ropas ut som the real deal. Nå, tids nog lär vi få se någon av artisterna framföra sin officiella låt på den officiella invigning som likt alla officiella invigningar har en underhållningsnivå likvärdig en sämre slå-i-dörrar-fars.

Men vad säger vi då om bidragen? Njae. Det är ju inga kanonlåtar, det kan vi snabbt enas om, men slutresultatet kunde ha varit betydligt värre. För det är bevisligen svårt det där med att skapa en bra sporthymn. Den äkthet många förståsigpåare brukar talar om i musiksammanhang blir ofta lidande när det kommer till sport. Det blir ju liksom aldrig samma djup i en text om att "knäcka ryssen, få tjecken på fall" som att sjunga om ett brustet hjärta.

Bortsett från Nick Borgens "Den glider in" har jag i mitt snart 25-åriga liv upplevt två mästerskapslåtar live. Ena gången var under fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000, då vår egen E-Type hade snickrat ihop den idag närmast klassiska "Campione". Säga vad man vill om den gode vikingafantasten, tillika Bo G. Eriksons avkomma, men näsa för hits har han banne mej. Campione blev ett enda långt segertåg, och kan än idag höras på fotbollsarenor världen över. Den fyllde sitt syfte. Riktigt lika mäktigt som när jag hörde "Football's Coming Home" på ett fullsatt Wembley var det dock inte. Den upplevelsen kan fortfarande få mig att tvivla på min nationalitet.

Football's Coming Home får dock gälla som ett stort undantag i de här sammanhangen. Vem minns inte Markoolios alla tokiga bidrag (och Arne Hegerfors "Sverige leder alltså med 100-0"), Staffan Hellstrands fiasko eller det vedervärdiga Lasse Holm/Eddie Oliva-örhänget "Ciao Ciao Italia"? Och den där 94-låten bör för sin egen framtids skull inte spelas någonstans de närmaste tio åren. Vi kan fortsätta leta hemskheter i all evighet, men för att på något sätt avrunda det här märkliga inlägget tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och tittar på vad det gamle anfallsesset Toni Polster sysslar med nuförtiden. Försök bortse från den oefterhärmliga refrängen och fokusera istället på hur "Doppelpack Toni" verkligen älskar sina minuter i rampljuset. Låt er inte luras av Tonis något släpphänta stil - hans rörelsemönster och naturliga ledighet avslöjar att det är långtifrån första gången han framför låten inför en begeistrad publik. Personligen är jag extra svag för det ögonblick i slutet när Toni försöker släta över framträdandet genom att skratta till och sedan hasa sig fram på scenen för att ta emot publikens jubel.

[Å grilla? A Summer Gift for You from This is Pop?]

Siri, nu é vi här! 205 låtar landade den på, den stora lilla spellistan som gärna får fungera som din vän vid sommarens olika aktiviteter. Vi talar över tolv timmar med den bästa musiken. Den som känner mig eller den här lilla bloggen vet ungefär vad det handlar om; indie, 60s, pop, rock, soul, new wave, punk och allt annat som man bara måste älska.

Det finns en viss tanke bakom spelordningen, så lyssna gärna i någon sorts följd.

Vi säger så.

Spotify: [Å grilla? A Summer Gift for You from...]

Omfamna omslaget: Yngwie Malmsteen - Fire & Ice [1992]

Ett vanligt förekommande fenomen på de skivomslag som inte når några höga höjder rent stilistiskt är övertydligheten. Jag vet inte om det bottnar i en svag tro på att skivan inte klarar av att stå på egna ben, fri från oförtäckta poser, inklippta miljöer och halvdana kostymeringar, men tydligt är att du i framtagandet av ett lyckat konvolut helst inte bör förlita dig allt för mycket på skivans namn.

När den vandrande identitetskrisen Yngwie Malmsteen lanserar Fire & Ice i en grunge-dominerad musikvärld får vi anta att den gamle gitarrekvilibristen redan befinner sig i en ganska svår uppförsbacke. Framgångarna på 80-talet är för många västerlänningar redan historia och efterfrågan på långhåriga metal-gitarrister i midjehöga trikåer är inte vad det en gång varit. Yngwie, kanske mindre känd för sin oklanderliga stil och sitt måttfulla sinne, lever dock efter devisen "take it or leave it" och tänker därför att ingen vemodig Kurt Cobain-typ ska stå i vägen för honom när "Dragonfly", "No Mercy" och de andra egenkomponerade verken ska sammanställas på Fire & Ice.

Några månader in på året börjar det så äntligen bli dags för en lansering av skivan som är tänkt att bli hans stora comeback. Uppbackningen från skivbolaget är förvisso skral, men ett omslag ska likväl tas fram och i huvudet har han redan bilden klar för sig: jag, Janne Schaffers överman, ensam på knä med min min gitarr, omgiven av ett kargt islandskap (Ice) som endast lyses upp av de eldflammor (Fire) som sprids från min följeslagare - sen kan reklammesarna där uppe bara lägga in någon snygg runfont uppe i högra hörnet och vi är hemma.

Och tro det eller ej, men precis så blev det.

Lista: 25 bästa Sarah-låtarna

Ett mål framåt och två inspelade poäng på sex matcher. Halleluja. Nej, mitt tips innan säsongen ser tyvärr ut att gå åt helvete.

Let's feel sorry for ourselves and listen to Sarah istället. På med den snyfttåliga unisex-anoraken, här är det nämligen tänkt att känslor ska sättas i svall. Garva dig harmynt. Gråt en skvätt. Dansa! Fundera. Lyssna på klichéer. Bli nostalgisk. Blicka framåt. Längta bort, längta hem, längta till platser, personer och upplevelser. Bli dumpretentiös! Hata. Älska. Löp till skogs! Ligg still. Kyss någon! Våldtäktsduscha.

Gör vad tusan du vill - bara du lyssnar på låtarna nedan.

Som utlovat: 25 alldeles fantastiskt lysande poplåtar från Sarah Records.

This Is Pop? [Sarah]

Plats 25-1:

25. Heavenly - Wish Me Gone, Heavenly Vs. Satan [1991]
24. Another Sunny Day - The Centre of My Little World, I'm in Love with a Girl Who Doesn't Know I Exist [1988]
23. The Sea Urchins - Summershine, Stardust [1992]
22. Eternal - Breathe, Breathe [1990]
21. The Wake - American Grotto, Make It Loud [1990]
20. The Springfields - Sunflower, Sunflower [1988]
19. Talulah Gosh - Talulah Gosh, They've Scoffed the Lot [1990]
18. Another Sunny Day - Rio, Rio [1988]
17. The Wake - Crush the Flowers, Crush the Flowers [1989]
16. Brighter - Poppy Day, Half-Hearted [1991]
15. Another Sunny Day - What's Happened To You, My Dearest Friend?, What's Happened [1989]
14. Heavenly - C Is The Heavenly Option, Le Jardin de Heavenly [1992]
13. The Sea Urchins - Pristine Christine, Pristine Christine [1987]
12. Brighter - Around the World in Eighty Days, Around the World in Eighty Days [1989]
11. The Orchids - Something for the Longing, Something for the Longing [1990]
10. Action Painting! - These Things Happen, These Things Happen [1990]
9. The Orchids - Peaches, Unholy Soul [1991]
8. Heavenly - Our Love Is Heavenly, Our Love Is Heavenly [1990]
7. Blueboy - The Joy of Living, Unisex [1994]
6. The Field Mice - Sensitive, Coastal [1990]
5. Heavenly - Atta Girl, P.U.N.K. Girl [1993]
4. The Field Mice - Five Moments, For Keeps [1991]
3. The Sweetest Ache - If I Could Shine, If I Could Shine [1990]
2. The Field Mice - Emma's House, Emma's House [1988]
1. Another Sunny Day - You Should All Be Murdered, You Should All Be Murdered [1989]

Sarah Records

Många klassiskt skolade popsnören får ofta något drömskt i blicken när det mytomspunna independent-bolaget Sarah Records kommer på tal. Själv är jag för ung för att aktivt ha upplevt tiden då bolaget verkade (1987-95) men har i efterhand lyssnat igenom många av deras alldeles lysande singelsläpp.

Med band som The Field Mice, Another Sunny Day, Brighter och The Sea Urchins i stallet definierade man mycket av sin tids indie- och tweescen. Skaparna av bolaget, de obotliga musikfanzine-entusiasterna Clare Wadd och Matt Haynes, delade en tro på att enkla poprefränger utgivna på sjutumssinglar kunde få folk att känna något bortom dåtidens sleaze-giganter. Med tiden fick man rätt, singlarna nådde trots ägarnas kommersiella ointresse allt större lyssnarskaror och kunde ibland till och med höras på radio. När Sarah Records i samband med den hundrade singelutgåvan också valde att lägga ned verksamheten förstod man nog inte vidden av deras betydelse för kommande generationers popmusiker. Det som började med fanzine och flexisinglar i ett vardagsrum i Bristol har idag blivit en på gränsen till uttjatad referens för gitarrbaserade band redo att övervinna okyssta pophjärtan.

Jag hoppas själv kunna sammanställa en lista med pärlor från Sarah de närmaste dagarna. Under tiden tar vi en titt på en teaser från den kommande dokumentären om bolaget. Som stor dokumentärfantast ser jag självklart fram emot vad den kan tänkas innehålla.

This Is Pop? minns: Bagsy Me

Vi skruvar tillbaka klockan nästan tretton år. Jag befinner mig på NK:s skivavdelning tillsammans med min pappa. Som snart tolvårigt skilsmässobarn ingår det sedan ett par år i min och pappas gemensamma helgtradition att lura i skivbackar. Vanligtvis ingår inte det fashionabla varuhuset i vår rutt, men nu förenas nytta med nöje. I egenskap av att vara pappa, och därmed inneha beslutanderätten, anser den äldre av oss att charkuteriavdelningens delikatesser den här helgen helt enkelt går före Wasa Skivbörs trugande priser på "nyinkommet". Jag finner mig i situationen och flackar ganska snart runt mellan TV-spelsavdelningen och pappas mer målmedvetna position på musiksektionen.

Vid den här tidpunkten är musik ett för mig ganska outforskat fenomen, och därför gäller min pappas goda omdömen som oinskränkt rättesnöre. De tillfällen då jag själv - på eget initiativ - har valt en skiva kan räknas på ena handens fingrar. Det är EM 96-skivan med Three Lions alldeles oförglömliga "Football's Coming Home", Oasis andra skiva, en samlingsplatta med Status Quo (!), Green Days Dookie och någon till som av den relativt klena skivsamlingen kan räknas som egna påhitt. Resten har min far köpt till mig i någon form av utbildningssyfte.

Den här vårlördagen räcker han så fram Bagsy Me. Skivan kommer från swindie-metropolen Skellefteå och bär The Wannadies underteckning. Pappa äger redan skivan, och jag drar mig till minnes de tillfällen då han har spelat den för mig i bilen. Jag vet att jag gillar det jag har hört och ger därför mitt godkännande för att ta emot skivan. Till detta letar jag själv upp telefonbusarna i Hassan och deras Tillvaratagna Effekter, Vol. 5. (Minnet sviker mig här, men jag vill minnas att också Blacknuss och plattan Allstars följer med på ett hörn). I vilket fall är det här en historisk dag. Både Hassan och Wannadies kommer nämligen i varierad grad att följa med mig hela uppväxten, och jag skäms inte när jag idag säger att båda fortfarande definierar mycket av det jag betraktar som god musik och humor.

Bagsy Me är i sin tur ren och skär popperfektion. Från inledningsspåret "Because" till avslutningen "That's All" sjunger Pär Wiksten ut all sin ångest och aggression till felfria poparrangemang, redo att övervinna pophjärtan hos såväl tolvårig musiknovis som Elvis Costello-skadad rockist. Vi avslutar det här nostalgiska inlägget med att tillsammans i den här salen lyssna på "Someone Somewhere".

#10

Kulturrörelsen och musikgärningen This Is Pop? rullar anspråkslöst vidare i cyberrymden. Fram med partyhattarna och de ätbara servetterna - den här gången fyller blandskivejuntan nämligen tio bast! När jag fyllde tvåsiffrigt fick jag en så kallad bergsprängare, som jag sedermera fyllde med örhängen från 90-talets första hälft. Riktigt så kul ska vi inte ha den här gången, utan vi fortsätter på den inslagna banan med göttigheter från det nya, det halvnya och det lite gamla, allt paketerat i en trivsam och varierad mix, som vanligt lämpad för både vardag och fest.

This Is Pop? [#10]

1. Frightened Rabbit - My Backwards Walk [2008]
2. Golden Smog - Until You Came Along [1998]
3. Drive-By Truckers - (It's Gonna Be) I Told You So [2010]
4. Wilco - Say You Miss Me [1996]
5. Darkel - At The End Of The Sky [2006]
6. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Round And Round [2010]
7. Electric Light Orchestra - Telephone Line [1974]
8. Fleetwood Mac - Never Forget [Cut Copy Lifelike Remix] [2008]
9. Gorillaz - On Melancholy Hill [2010]
10. Shearwater - An Insular Life [2010]
11. The Notwist - Consequence [2002]
12. Whitey - Can't Go Out Can't Stay In [2005]
13. Memoryhouse - To The Light House [Millionyoung Remix] [2010]
14. King Biscuit Time - I Walk The Earth [2000]
15. The Radio Dept. - The Video Dept. [2010]
16. The Magic Numbers - This Is A Song [2006]
17. The Rumble Strips - Alarm Clock [2007]
18. The Thrills - One Horse Town [2003]
19. Rufus Wainwright - The One You Love [2004]
20. The Shins - Phantom Limb [2007]
21. She & Him - Home [2010]
22. Plants And Animals - Bye Bye Bye [2008]