Fyra jävla noll

Vi är inte bättre än så här just nu.

Rulla kameran!

När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.

Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.



Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.

Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?

I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.

Lil Cheezy

Lil Wayne vet vad det handlar om. Här ser vi honom iklädd min favorit bland de sportiga gåbortkostymerna - the cheesehead (fr. översatt "osthuvudet")! Gör man det aktiva valet att lägga självrespekten åt sidan finns det få spexiga grejer som trumfar osthuvudet. Det är alltid lika kul. Finns det något mer att önska av Weezys Super Bowl-outfit så är det de överdimensionerade brillorna och de jättelika klapphänderna. Men man kan inte alltid få allt här i världen.

Ända sedan PA Gullö (i hängslen) underhöll 90-talets söndagsmorgnar har mitt lag varit 49ers, men jag har förstått att det går mindre bra för dem. Packers känns sympatiska och därför gläds jag med dem. Brett Favre!

Apropå allt och inget klockan 18.42: Pulp klara för Way Out West! Nu finns inga giltiga ursäkter för att det inte ska bli ett fjärde besök till Slottsskogen. Lägg till detta att Ariel Pink, Fleet Foxes och Robyn också är bokade och frågan blir självklart "Way Out West, have you been working out?".

This Is Pop? tipsar: Penguins - Capitals - Road to NHL Winter Classic

Det är rätt sällan jag skriver om sport här i bloggen, men efter att ha sett HBO:s fyra delar långa serie om NHL-lagen Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och deras uppladdning inför den numera årliga NHL Winter Classic känner jag att det är dags för en tillfällig ändring på den punkten.

Under en månad lever alltså HBO och alla deras kameramän med lagen och vi får följa med in i omklädningsrummen, spelarhemmen och ut på isen. Jag vågar säga att det är en tämligen unik inblick i hur livet som hyllat hockeyproffs ser ut. Allt från speakerrösten till de dramatiska vinklingarna är väldigt amerikanskt, men detta utan att det blir löjligt pampigt och tillrättalagt. Som gammal hockeybildsbytare och NHL-frälst tycker jag mest att det bara är fånigt häftigt att ta del av hur Alexander Ovechkin packar ner sitt PlayStation i en särskild väska till bortamatcherna. Och att Sidney Crosby varje matchdag tar sig en rostad smörgås med sylt och jordnötssmör vid exakt samma klockslag. Eller hur det kan se ut när Capitals-tränaren Bruce Boudreau tar med sig sönerna till en galleria för att köpa julklappar till frun men mest går runt och är gubbskojig och ligger på om att få gå och köpa glass. Just Boudreau är kanske något förvånande den klarast lysande stjärnan i serien. Den Lilla Fridolf-liknande figuren ser vid en första anblick inte ut att vara mycket för världen, men ju längre serien lider växer hans små egenheter mer och mer. Mannen innehar förmodligen också världsrekordet i att peta in ett "fuck" i ungefär varannan mening.

Låt er inte luras av den halvfåniga trailern nedan. Hela produktionen är som sagt jävligt välgjord och du behöver nödvändigtvis inte vara hockeynörd för att uppskatta det. Bild- och ljudupptagningarna från rinken är maffiga, men den stora behållningen består i det unika tillträdet och personporträtten som skapas utifrån detta.

Doppelpack Toni

Det råder delade meningar om vilken låt som är den officiella VM-låten i sommarens mästerskap. Viss efterforskning visar att både Shakiras "Waka Waka" och "Wavin' Flag" av K'Naan på olika håll ropas ut som the real deal. Nå, tids nog lär vi få se någon av artisterna framföra sin officiella låt på den officiella invigning som likt alla officiella invigningar har en underhållningsnivå likvärdig en sämre slå-i-dörrar-fars.

Men vad säger vi då om bidragen? Njae. Det är ju inga kanonlåtar, det kan vi snabbt enas om, men slutresultatet kunde ha varit betydligt värre. För det är bevisligen svårt det där med att skapa en bra sporthymn. Den äkthet många förståsigpåare brukar talar om i musiksammanhang blir ofta lidande när det kommer till sport. Det blir ju liksom aldrig samma djup i en text om att "knäcka ryssen, få tjecken på fall" som att sjunga om ett brustet hjärta.

Bortsett från Nick Borgens "Den glider in" har jag i mitt snart 25-åriga liv upplevt två mästerskapslåtar live. Ena gången var under fotbolls-EM i Holland/Belgien 2000, då vår egen E-Type hade snickrat ihop den idag närmast klassiska "Campione". Säga vad man vill om den gode vikingafantasten, tillika Bo G. Eriksons avkomma, men näsa för hits har han banne mej. Campione blev ett enda långt segertåg, och kan än idag höras på fotbollsarenor världen över. Den fyllde sitt syfte. Riktigt lika mäktigt som när jag hörde "Football's Coming Home" på ett fullsatt Wembley var det dock inte. Den upplevelsen kan fortfarande få mig att tvivla på min nationalitet.

Football's Coming Home får dock gälla som ett stort undantag i de här sammanhangen. Vem minns inte Markoolios alla tokiga bidrag (och Arne Hegerfors "Sverige leder alltså med 100-0"), Staffan Hellstrands fiasko eller det vedervärdiga Lasse Holm/Eddie Oliva-örhänget "Ciao Ciao Italia"? Och den där 94-låten bör för sin egen framtids skull inte spelas någonstans de närmaste tio åren. Vi kan fortsätta leta hemskheter i all evighet, men för att på något sätt avrunda det här märkliga inlägget tycker jag att vi gemensamt i den här salen tar och tittar på vad det gamle anfallsesset Toni Polster sysslar med nuförtiden. Försök bortse från den oefterhärmliga refrängen och fokusera istället på hur "Doppelpack Toni" verkligen älskar sina minuter i rampljuset. Låt er inte luras av Tonis något släpphänta stil - hans rörelsemönster och naturliga ledighet avslöjar att det är långtifrån första gången han framför låten inför en begeistrad publik. Personligen är jag extra svag för det ögonblick i slutet när Toni försöker släta över framträdandet genom att skratta till och sedan hasa sig fram på scenen för att ta emot publikens jubel.

Allsvenskan 2010

Tro det eller ej, men i dag börjar det, och mitt traditionsenliga tips måste bevaras någonstans för eftervärlden.

När jag ögnar igenom förra årets tips så är jag tämligen imponerad av mig själv - av de fem första i sluttabellen har jag fyra rätt, och av dem är de tre översta placeringarna helt korrekta. Vi får alla hoppas på en liknande utdelning i år. Allsvenskan 2010 slutar nämligen på följande sätt:

1. AIK
2. IFK Göteborg
3. Malmö FF
4. Kalmar FF
5. IF Elfsborg
6. Örebro SK
7. Helsingborgs IF
8. Djurgårdens IF
9. Halmstads BK
10. Gefle IF
11. Trelleborgs FF
12. BK Häcken
13. Mjällby AIF
14. GAIS
15. IF Brommapojkarna
16. Åtvidabergs FF

Frågor på det?

Swahn-märkt

Slutet på februari är OS- och melodifestvalen-tider. Det förstnämnda krånglar till ens dygnsrytm värre än normalt, särskilt då det är hockeyn jag är mest intresserad av och därför tvingar mig själv att se matcher klockan sex på morgonen. Melodifestivalen är däremot ett spektakel som jag i år har lyckats undvika, men jag förstår att Dolph Lundgren gör stor succé i rollen som programledare. Det kan man tycka att han är värd. Allra helst skulle jag dock vilja se Lennart Swahn göra en storstilad comeback efter några magra år utanför rampljuset.



"Kan någon intyga det?"

OL-Floka

Som vanligt är det vår egen kung som bjuder på de roligaste kommentarerna från OS-byn. Gårdagens intervju efter det svenska guldet och bronset är i mina ögon redan klassisk. Märkbart stressad och på språng trycks ett antal mikrofoner upp mot den gamla Alexandras-inventarien. Folket vill ha ett kungligt utlåtande om det historiska loppet och kungen kan, hur gärna han än vill, inte fly från kamerorna. Så han ser inget annat val än att öppna munnen och låta flosklerna flyga fritt. Kungen talar, men det är mest bara ord och tomma meningar fram tills det att han säger "det är kul att killarna lyckas för en gångs skull".

För en gångs skull. Smaka på det. Är kungen medveten om vad han säger i det här läget? Förstår han att olika ord har olika sorts laddning? Det är en enda stor känga till våra manliga utövare som kungen skickar ut via kamerorna och återigen påminns jag om hur kul det är att höra vår kung tala fritt från hjärtat.

Dagens OS-ekvation: svenska guld + svensk kung = kul.

np: The Hives - Dead Quote Olympics